The Beer Gourmet Dinner

Jag med sällskap hade alltså blivit bjudna på ”The Beer Gourmet Dinner – culinary experience with – Anheuser-Busch” i samband med SB&WF. Vi hade i förväg inte fått veta på vad vi skulle äta eller hur många rätter. Däremot att det hela skulle ledas av bryggmästaren George Reisch från Budweiser-bryggeriet i St Louis.

På borden låg följande menu:

Budweiser
Paired with…
Baby Back Ribs ”Tornvillan”

Budweiser American Ale
Paired with…
Beer Mousels with a taste of smoke

Budweiser
Paired with…
Crab Cake with lime braised Salomon, sweet potato pie on the side

Bud Light Lime
Paried with…
Key Lime Pie

Jag påstår mig vara en allätare som glatt glufsar i mig allt. Fast det är inte riktigt sant; det finns några få saker jag har lite svårt med, sånt som inte är värt jobbet eller bara inte gott. Lever. Kycklingvingar. Revbenspjäll. Och så finns det en grupp djur jag håller mig helt borta från. Skaldjur. Jag kan inte bara med att äta det, helt utan någon rationell anledning. Räkor. Krabba. Hummer. Kräftor. Musslor.

Bingo, alltså. George pratade om ölen och hur imponerad han var över att det gick att få tag på back racks i Sverige. Tydligen är det här något slags standardmeny som de brukar köra på sina bryggmästar-middagar (och lite annorlunda mot hur motsvarande arrangemang med Garret Oliver, Brooklyn, gick till).

Men okej. Jag lyckades med lite ansträngning få tag i lite kött bakom alla ben och den chiliheta jättegoda grillsåsen. Till det funkade väl Bud helt okej, det gick ner liksom. Fast jag noterade faktiskt ”för söt, ger inget motstånd till chilin” i mitt block.

Så kom nästa rätt in. Och jag insåg att det var musslor. Sambo-Caroline gillar musslor och tyckte att de har var klart acceptabla, om än inte i klass med de hon ätip på favoritställena Belgobaren och Akkurat i Stockholm. Själv glodde jag lite på blötdjuren innan jag smög ut till köket: ”Jag äter inte musslor alls, har ni något annat?”. Det hade de, och ersättningen var ungefär lika oväntad: Råbiff på rågbröd med rå äggula och tre sorters hackad lök. Det var mer i min stil och gick ner bra med den special-influgna Bud American Ale, en särdeles neutral och lätt ale som kanske kan jämföras med Falcon Ale, Killkenny eller kanske Carls Ale.

Här vill jag brodera ut lite: Den här ölen har orsakat en del debatt bland amerikanska ölnördar genom åren som anser den blaskig, tråkig och intetsägande. ”De som dricker det här kommer att missförstå vad amerikansk ale är för något” låter det. Fast jag håller med det som George påpekade: Den är inte gjord för dessa människor. Den är gjord för Joe Sixpack som aldrig köpt något annat än sin Bud och Bud Light. Och där kan jag hålla med: För varje lager-grabb som i alla fall en gång i livet vågar sig på något mörkare är det en liten liten seger för ölet. Och steget blir mycket mindre om det står Bud på flaskan.

George pratade vidare om sin öl. Man anade redan på den förra genomgången två trådar som verkade genomtänkta och som skulle presenteras för oss i media: 1. Budweiser är en missförstådd öl som är dyr, svår och komplicerad att göra. 2. Budweiser är inte ”blaskig”, den är ”lätt och ren i smaken”. Och nu drar tydligen Carlsberg Sverige igång reklamkampanjen som vi skulle förberedas inför, se denna blogpost från Double Bastard.

Hur var då alen till råbiffen? Jodå. Det funkade väl, ungefär som att en kall lättöl fungerar till en husmanskost-lunch. Det var inget som tillförde speciellt mycket eller förstörde några smaker.

Nästa rätt kom efter en stund in (musslor tar en del tid att äta). En fiskkakeliknande krabbkaka (jodå, jag äter tillagade skaldjur), en bit syrligt god lax och en mycket söt bit sötpotatismos med lätta rotfruktstoner. Åter Bud till. Gott. Men det lyfte liksom aldrig. 1+1 blev aldrig 3 som en bra praning kan ge, snarare 1,9. Jag försökte verkligen få tag i något slags smakkombination, men det gick bara inte.

Nå. Dessertdags. Limepaj. Jättesmaksens, brukar jag tycka. Men vad var det vi fick in till? Bud Light Lime? Mmmhm. George förklarade att den ursprungligen gjordes till hispanic-marknaden, alla vet ju att öl som Sol och Corona serveras med en limeskiva, så då tyckte några bryggerier att det skulle vara naturligt att ha i lite lime. Lime är ju friskt och gott och passar till många tillfällen, förklarade bryggmästaren. Som till grillat. Eller varför inte till limepaj, kaka söker ju som bekant maka?

Vilket kan vara en livsfarlig inställning: Det är som att ha en röd kavaj och en slips i en annan röd färg, det kommer närmast ofelbart att skära sig på helt oväntade sätt.

Och skar sig, det gjorde det här. Den maltsöta, närmast syntetiska limesmaken fick smaklökarna att gå i kors mot den vaniljmjuka lätt rostade fylliga limen i pajen.

Hr. Reisch hade nu riktigt kommit upp i varv och pratade om hur mycket marknadsandelar BL Lime tagit, hur välgjord den var och åter hur dyr och komplicerat det var att få fram den rena och friska Bud-smaken.

Lite beröm tyckte jag att jag kunde kosta på mig, och berättade om mina amerikanska ölprovningar som brukar inledas med en Millers Genuine Draft och avslutas med att man efter DIPAn sniffar och smaker på den då ljumma ölen. Då luktar den rätt obehagligt, nästan som kräks. Det gjorde ju i alla fall inte Bud, påpekade jag och sniffade i glaset.

Det var en kommentar som uppskattades, och George började åter prata om träflisen i jästankarna, och att man i deras labb provade ölen vid olika temperaturer,mycket varmare än konkurrenterna. Något som inte lät lika imponerande då någon räknande ut att den varmaste temperaturen 50℉ var rätt svala 10℃.

Nå. Jag gick dit med öppna sinnen, lärde mig en del, fick gratis mat och jag försökte verkligen att ta in de intressanta smakkombinationerna.

Men de var inte där. Tyvärr.