Lagringsexperiment: N'Ice Chouffe

Vi fortsatte lördagskvällen med en lagrad öl mot en ny: N'Ice Chouffe, den mörka kryddade belgiska julölen från Brasserie d'Achouffe på 10 %.

En 75 centilitersflaska från 2011 mot en från 2013: Ingen jättelång tid för en sådan öl, men vem vet?

Utseendet är likadant: Brun vätska, litet skum och kolsvarta små avlånga flagor. Jäst? Kryddor?

Båda ölen hade en tydlig och lite syrlig doft av timjan. Visst fanns lite sötma och belgisk jäst, men mest timjan.

Smaken är småsöt och lite fruktig med märkbar alkohol.

Så nej, trots gemensamma ansträngningar lyckades ingen av oss märka någon skillnad mellan åren. Min vaga teori att kryddade öl åldras mindre märkbart står fast. Gott, speciellt om man gillar timjan. Fast jag är troligen inte belgofil att uppskatta dem sådär jättemycket.

Båda flaskor var varuprov från Galatea. 

Vertikal: Fuller's Vintage Ale

Kvällens andra vertikal blev en äkta sådan: Vintage Ale från Fuller's, en old ale på 8,5 %.Om jag fattat saken rätt är detta samma öl som Golden Pride, men ofiltrerad och tappad på större och numrerade flaskor. Ölen i flaskorna har något olika recept varje år.

En gång om året har de, sedan 1997 släppt denna öl, som därför blir en stark kandidat när öls positiva(?) åldrande ska visas upp.

Årgångarna jag hade i skafferiet var 2008-2011. Gemensamt för dem var den klara guld-bruna vätskan. Skummet var inte så mycket att hänga i julgranen för någon av dem men ändå tydligt mindre ju äldre ölen blev.

2008

Tydliga russin i doften. Sött. Rent. Gammalt. Skissbetyg: 3,5.

2009

Gröna äpplen i doften. Laktos och nyklippt gräs i smaken. Vass stark kolsyra. Kladdig vätska. Skissbetyg: 2.

2010

Svagast doft av de fyra. Tom och oengagerad smak med en hel del knäck. Skissbetyg: 3.

2011

Mild doft. Friskare, fräschare smak med lite av Fuller's hus-maltighet. Skissbetyg: 3,25.

Bild: !calle

Vertikal North Coast Old Stock Ale

När man nu bjudit hem folk att dricka öl så är det väl lika bra att köra den där vertikalen som man sparat i skåpet? Trots att det inte är en komplett vertikal?

Ölet i fråga är Old Stock Ale, en engelsk old ale på 11,9 % vars alkoholhalt varierar, brygd av North Coast Brewing. Jag har sparat en flaska vardera av 2006, 2008, 2010 och 2011 års bryggningar.

Vi började med att notera att vätskan i alla fyra flaskorna var klar och att färgen var varmbrun. När vi hällde upp var det tydligt att de yngre skummade mer än de äldre, det var dock ganska lite och kortvarigt skum i alla fyra glas.

2006

Russin och alkohol i doften. Rund smak med toner av russin och mörk rom. Flera i rummet tyckte sig märka tydligt fatlagrade toner. Alkoholhalt: 1,9 %. Skissbetyg: 4.

2008

Märkligt nog kändes den här färskast i doften, inte alls så oxiderad. God med fint djup. Fast inte riktigt lite ”rolig” som den äldsta. Alkoholhalt: 11,7 %. Skissbetyg: 3,5.

 2010

Plast i doften, mjukgörare. ”Som att sticka näsan i en låda med gamla plastleksaker”. Vass kolsyra. Fenolisk med plastiga smaker och lite unket gräddgodis. Nja, vad har hänt här? Alkoholhalt: 12,5 %. Skissbetyg: 2,25.

2011

Kraftigare kolsyra än i de äldsta, men inte så vass som i tian. Alkohol-het och lite platt i de maltiga smakerna. Ren och snygg, dock. Alkoholhalt: 13,25 %. Skissbetyg: 3,25.

Bild: !calle

Vertikalprovning: Oppigårds Winter Ale

Nu blir jag aningen osäker på i vilken ordning vi gjorde saker och ting förra veckan. Men jag tror att vi efter Strong Ale-provningen friskade upp smaklökarna med den andra flaskan Boon Kriek från 2003.

Det var tur att jag hade med rejäla mängder glas, och att det fanns en snabb diskmaskin. För bara till de här parallellerna gick det åt 36 glas…

Slottskällan Stong Ale är en öl som är tänkt att sparas och som mognar med tiden, men nu skulle det bli en öl som jag tror är tänkt att dricka färsk, bryggeriet skriver själva ”Kan med fördel lagras i cirka sex  månader”. Hur funkar den efter några år?

Winter Ale från Oppigårds Bryggeri är en öl jag en gång i tiden lite tveksamt kategoriserade som en brittisk winter warmer. Men med sina generösa mängder amerikansk humle tycker jag att den gränsar till en maltig amerikansk pale ale. Nå.

Ölen kan knappast vara någon nyhet för er läsare, den har vunnit högvis med priser både på mässor och i julölsprovningar. Jag själv har recenserat den … … … för länge sedan, ser det ut som. Och inte på bloggen. Vintern 2005 gav jag den dock 3,98 och tyckte att den var aningen tunn i kroppen. Kanske dags för en ny recension så småningom?

Historien bakom den här vertikalen är att min vän Morgan köpt för mycket julöl (ett ämne som han förresten gästbloggade om här), flaskor som sedan lagrats svalt och mörkt. Vid något tillfälle i höstas tyckte han att jag nog skulle ha mer utbyte av de där flaskorna än vad han skulle ha. Så jag fick en vardera 2009 och 2010. Och innan jul köpte jag själv någon flaska av den senaste.

= = =

Alla tre hade färgen gemensam: Vackert guldbrun. Klar vätska.

2009
Litet skum.

Karamell i doften. Lite gammal/dammig.

Smak av vaniljsocker och lite russin. Trött.

2010
Mer skum än 2009.

Lättare doft Lite vinös, faktiskt.

Mjuka smaker, inte lika dammig. Lite mer humle, men mindre beska. Torrare än 2009.

2011
Skummar nästan ingenting.

Frisk, färsk. Amerikansk humle. Här känner man igen Oppigårds. Lite tyngre och lite karamell. Citrus i doften.

Citrus även i smaken. Torr maltighet. Bra balans. Snygg.

= = =

Slutsatsen kan bara bli en: Drick upp dina Oppigårds Winter Ale omgående!

Foto: Björn Elenfors.

Vertikalprovning: Slottskällan Strong Ale

 En av huvudanledningarna till att jag bjudit in till den här kvällens öldrickande var ett par vertikaler (olika årgångar av samma öl) som jag samlat på mig och insett att jag behövde dela med mig av för att göra rättvisa.

Ölet är Strong Ale, en engelsk strong ale från Slottskällans Bryggeri på 6,7 %. Jag hade i mitt skafferi årgång 2006, 2007 och 2009.

2008 då? Den har jag haft en gång i tiden, men en kväll då jag var ölsugen (som man ju är ibland) läste jag fel och tog den enda 2008 jag hade, i stället har två flaskor 2006 stått och skrattat åt mig. Tragiskt.

Efter denna incident har jag varit på jakt efter en '08, till och med inne i bryggeriet. Utan napp. 

Men en bruten vertikal är ju bättre än ingen vertikal alls, så vi öppnade de tre flaskorna (håll med om att 2006:an kan ha den snyggaste etikett bryggeriet någonsin tagit fram!). Inga regelrätta recensioner gjordes, i alla fall inte av mig, men lite noteringar gjordes vid de tre glasen:

De tre ölen hade en snarlik brun färg, och alla utom 2007 var klara och hade ett litet varmvitt skum.

2006
Madeiriserad doft. Mjuk med russin.

Snygg. Söt, elegant. Mest brittisk av de tre. Balanserad.  Den bästa.

2007
Stort skum. Aningen oklar vätska. Neutral doft.

Vass kolsyra. Lite torrare och lättare än de andra. Jästfällning i flaskan. Har någon mikroorganism varit och nallat på den här? Sämst.

2009
Doften har lite spånskiva och vörtlimpa. Rå, kanske lite papper i bakgrunden?

Mjuk söt smak. Kola. Träig. Näst bäst/sämst.

= = =

Det här blev jag inte riktigt klok på. Antingen hade Slottskällan inte filtrerat 2007, eller så har något hänt med den. Jag skickade ett mail till bryggeriet och fick efter någon dag ett svar från bryggaren Urban, som är den som tillverkat dessa öl. 

[…] Det troliga är att din 2007a fått en cell av en annan jästras än den som användes vid förjäsningen. Den har haft ett tag på sig att jobba och föröka sig. Detta har gjort ölet lite torrare och lättare.

Om "betydligt kraftigare kolsyrad" inte betyder direkt explosiv torde det ha varit en hyggligt tam jäst. Många vildjäststammar kan knapra i sig en riktigt stor del av restextraktet med en ölflaskmissil som resultat. Många har också en tendens att producera rejäla förjäsningssmaker. […]

I vilket fall en mycket spännande upplevelse, vertikaler är kul!