Besök hos Centralbryggeriet

Jag besökte Centralbryggeriet i Linköping idag, generöst inbjuden av deras säljare Alexandar.

Det är inte första gången jag är där, jag tittade förbi under sommaren 2014, när de funnits i ett drygt halvår. Men jag verkar aldrig ha skrivit om det besöket?

Till att börja med vill jag påpeka att namnet på bryggeriet må vara historiskt förankrat (Centralbryggeriet fanns fram till 1971 inne i Linköping då det köpts upp och lagts ner av Åbro), men idag är det helt missvisande. Betrakta detta foto:

Ser ni Linköpings främsta skyline-kännetecken, Domkyrkans torn? Titta en gång till! Mellan flaggstängerna! Mycket kan man säga om stadens nya industriområde Västra Torvinge, men inte är det speciellt centralt. Det är omgivet av företag som tillverkar kebabkött, säljer lantbruksmaskiner, lägger plåttak och bärgar bilar. 

Nå, det var inte geografi som var anledningen till att jag var på plats idag. Jag skulle vara med på en av bryggeriets visningar/ölprovningar som vem som helst kan anmäla sig till, och idag skulle en helt ny öl testas för första gången.

Alexandar förklarar.

Men först tittade vi runt och fick bryggprocessen översiktligt beskriven. Liksom en presentation av företaget, som numera har fyra heltidsanställda och brygger 100 000 liter om året, 2-3 bryggningar sker per vecka och man behöver brygga två omgångar för att fylla en av kombitankarna. Jag får det till att man har 4-6 kok i veckan. 7 sorters öl ingår i det fasta sortimentet (varav ett par folköl) till det kommer ett par säsongsöl och några tillfälliga lanseringar hinns med.

Centralbryggeriet vill brygga stiltypiska öl utan för mycket experimenterande, och smaktillsatser har man inte använt.

Nu fick vi kvällens första öl, Folkes Ofiltrerade Lager. Alexandar förklarade att det var en öl som han var nöjd med: "En riktigt bra lager för att komma från ett så litet bryggeri". Själv insåg jag det knepiga i att provsmaka en öl inne i själva brygg- och tapprummet: Det fanns hela tiden en tydlig bakgrundsdoft av vört och grön humle i luften.

Jag var inte lika övertygad utan hittade en del gröna äpplen och jästighet i ölen, men på en klart lägre nivå än mina tidigare tester.

Nästa glas innehöll Finas Pale Ale (tidigare Tappar Finas Pale Ale), en lätt och humlig "sommaröl" med frisk citrus i både både doft och smak. Och kanske lite jästiga estrar i bakgrunden. Jag gillade den bäst av kvällens öl.

Bryggeriet har under sina 7 år medvetet hållit sig lokala: 75 % av ölen säljs i Linköping både på Systembolaget och krogarna. Resten säljs i resten av Östergötland. En medveten satsning, "det är inte så lätt att sälja i Göteborg om man byggt sin identitet på att vara lokal, liksom". All distribution sker internt, vilket Alexandar hävdade var en mardröm för kunniga logistiker, "det kanske inte är så ekonomiskt att åka fram och tillbaka till Söderköping med 1 låda öl, men det känns rätt att göra det i alla fall".

Det hade hänt en del sedan mitt förra besök: En enklare buteljlina har installerats liksom 6 stycken 2000-liters kombitankar, en whirpool och en mindre kombitank hade tillkommit. Det börjar bli svårt att få in mer och funderingar finns på att hitta en större lokal i området. Det senaste inköpet var en humlesluss, som ännu inte satts på plats.

Med nuvarande utrustning skulle man kunna växa ytterligare 40 % om man hittar fler kunder, men det är tveksamt om allt runt om skulle få plats.

Nästa öl var kvällens huvudattraktion, i alla fall för mig: Folkes DubbelIPA, en New England-DIPA på 8 % som torrhumlats med Simcoe och Amarillo. Den serverades direkt från tank:

Det första som slog mig när jag doftade var citrusfrukter, mestadels blodgrapefrukt men också apelsin. Det första som slog mig när jag smakade var hur lätt den var, och torr. "Ja, den har jäst ut lite mer än vi först hade tänkt oss, vi kan inte helt styra hur jästen jobbar, men jag tycker att det funkar". Själv tyckte jag att den var oväntat balanserad och lite tillbakadragen för styrkan, men kände samtidigt att den var behaglig att dricka.

Mycket citrongodis och en del apelsinsaft, beskan drog åt det syrliga godishållet. Jag fann antydningar till deg och höga alkoholer, det kan nog bero på att den inte var helt färdiglagrad.

Vi fick nu veta att draven går till en vildsvinsfarm i närheten, och att all öl har bäst före-datum 12 månader efter tappdag.

Kvällens sista öl blev deras mest sålda, Folkes Röda IPA (CB's Session IPA är #2), en i Sverige ovanlig stil.

Ölen kan närmare beskrivas som brun än röd, och har en intressant rostad ton som drar åt röda bär och lite buljong. Humlen finns där och ger förutom beskan en del grapefrukt och torkade blommor. Noterade jag en aningens sälta? Ett tips från bryggeriet var att lagra den i 1-2 år, då tonar humlen ner sig och ölen blir en riktig maltbomb.

Jag frågade Alexandar om vad han (som prisbelönt hembryggare) drömde om att få göra, och svaret kom direkt: En söt imperial stout. "Tänk dig pastry stout, fast utan konstiga tillsatser som kokostoppar och sånt. Och gärna fatlagrad... vi borde kunna sätta upp en stor hylla där på väggen och ha några fat att lagra grejer i!"

Hur hade han som säljare upplevt att Centralbryggeriet tagits emot? "Positivt, och med stort intresse" var svaret. Det fanns dock två problem: Dels krogar som sitter fast i avtal med de stora drakarna som gör att de inte kan få in sin öl i sortimentet. Eller sälja så mycket som det skulle kunna gå.

Det andra problemet är Norrköping. "Man presenterar sig och sin portfölj, allt låter positivt. Och så berättar man att bryggeriet ligger i Linköping. Då blir det plötsligt mycket mindre intressant för en del... Det är konstigt, jag trodde det där om städerna var en myt, men jag har stött på det själv."

Ytterligare en intressant observation var skillnaden mellan Systembolagets kunder och krogarnas. På Systembolaget vill de som handlar ha samma öl varje gång, men krogarna vill ha helt nya öl hela tiden. "Och som vi jobbar kan vi inte leva upp till det, vi kan inte jobba så."

Med det så var det bara att tacka för sig och cykla den knappa milen hem.

Bryggpub: Sad Robot Breweing

Om bilderna: En av gästerna önskade att inte vara med på bild. Jag har därför maskerat bort alla gäster på bilderna. Bilderna är tagna med personalens godkännande.

Jag hade i förväg bestämt att träffa Rick Gordon från Ölprovningar under helgen i Göteborg. Till slut kom vi fram till att bryggeriet Sad Robot Brewing, som har pubkvällar ett par gånger i månaden (se detaljer på deras hemsida) skulle föräras ett besök.

Sad Robot är lite av ett oskrivet blad hos mig, jag har vetat att de finns och har sett dem på någon mässa, men inte så mycket mer. Jag visste dock att de låg långt ute i något industriområde på Hisingen.

Så när vi bestämt oss att åka ut till Aröd trodde jag att vi skulle tillbringa nära timmen med Västtrafik. Riktigt så var det inte, 16 minuter utan byten från Brunnsparken enligt tidtabellen skulle det ta. Just vår buss tog dock några minuter extra eftersom chauffören åkte fel ett par gånger(!).

Väl ur bussen så var det väl skyltat och lätt att hitta de cirka 100 meter som behövde vandras.

Väl inne möttes vi av en luftig lokal där en tredjedel av golvytan bestod av bryggverket, lite mer av serveringsytan med långbord eller udda bord och stolar. Avgränsningen mellan dessa ytor bestod av diverse tomfat. Till det kom det avgränsade köket.

Rostfritt…

När jag och frugan satt oss ned med en öl och cider så dröjde det inte länge förrän Rick Gordon dök upp. Det visade sig då att då att stora delar av Göteborgs Ölfrämjande satt i lokalen så det blev en hel del snackande.

Vi hoppade över maten (de vi såg äta valde desserterna och verkade nöjda), det fanns ingen form av snacks att köpa.

Öl fanns det däremot:

Vi tre drack väl igenom sortimentet, ge och ta någon sort. Och… Det var väl… Sådär. Genomgående.

Bäst var Furlow Imp Stout och Prime Directive, en belgisk IPA.

Ett problem var vissa öls temperatur. Fatanläggningen saknar kylblock, i stället står faten i ett stort kylskåp. När ett fat tar slut så tas ett rumstempererat fram och kopplas in. Så under en tid kommer ölen att vara ganska så ljummen.

De andra ölen var… Lite små-orena eller karaktärslösa. Woosh Melon Sour var varken speciellt syrlig eller melonsmakande. DIPAn Tropical Rebel's Bomb överdrivet snäll och försiktig med lite jästsmak. Deras brown ale I Am A Leaf On the Wind påminde mest om en utspädd Coca-Cola. Äppelcidern hade gröna toner med drag av bagerijäst.

Vi funderade och gissade att flera av dessa öl är experiment som bryggts i ett litet bryggverk snarare än helt färdiga produkter. Och det kan kanske vara lite charmigt, men då får medelnivån höjas ett par snäpp om de ska sälja det till sina gäster (skrev först ”jäster”). 

Någon riktig inriktning var också svårt att se bland ölsorterna. Jag fick veta att de helst brygger öl i belgiska stilar, men inte heller de var riktigt rena eller snygga tolkningar av stilarna. Namnen var mysterier för mig, jag antar att de hänvisar till något slags SF-litteratur som jag inte känner till.

Stämningen bland gäster och personal var god, dock var miljön slamrig så fort något sällskap blev pratigt. Lite textilier kanske skulle hjälpa just det, men också göra bryggeriet lite mer svårstädat?

När vi satt där så insåg jag att det kändes lite osvenskt att dricka öl inne i ett bryggeri. En trevlig känsla, och jag hoppas att fler bryggerier går i funderingar om att göra något liknande. Jag känner till att Spike Brewery i Gamlestaden, Göteborg har ett liknande koncept. Få se om det blir något besök där framöver.

Ett nytt besök hos Oceanbryggeriet del III

Del I hittas här, del II här.

Övervåningen i Oceanbryggeriets nya hus är i stort sett ett stort besöksrum. Det finns några fönster ut mot gården, och mot bryggeriet är det en glasvägg som ger så pass bra utsikt att man inte behöver gå ner för att förstå hur processen hänger ihop och vad som är vad.

Glasväggen sedd från tapprummet

Jag blev stående med Rod vid den djupa bardisken. Kök finns inte, utan de tar in catering när så önskas. ”Vi hade en del tur, vi fick vårt provnings-serveringstillstånd innan det började snackas om matskedsstora ölprover.”

Provningarna (som främst riktar sig till företagsevent) är mycket populära utan att egentligen ha marknadsförts, och det skulle nog inte vara några problem att köra två arrangemang per kväll om det hade varit möjligt. Det är alltid någon av de som arbetar på bryggeriet som håller i eventen, eftersom det är just vad besökarna förväntar sig.

Rod hällde upp ett glas knastertorr Ocean Extra Stout och jag ställde en fråga som jag fått med hemifrån: Ocean Ebbot Ale är en av frugans favoritöl. Varför har den plötsligt börjat skumma så mycket? Beror det på flytten till det nya bryggeriet?

Nej, så var det helt säkert inte. Ebbot är en liten produkt, och den har ännu inte bryggts i Mölndal. ”Det är något annat… Det är lite konstigt, vi har aldrig några klagomål på de öl som vi kör ut till butikerna i Göteborg, men flera returer på öl som hanterats på depån i Örebro. Undrar vad de gör med ölen däruppe egentligen?”

Vi kom att prata vidare om dagens ölscen. Alla de nya bryggerierna och den ständigt skiftande kvaliteten på deras öl. Att det verkar som man kan komma långt bara med en öl som bara inte är otäck och en god portion lokalpatriotism. Och om en i delar av branschen tilltagande konservatism.

Eftersom jag sett deras cask-stapel i lagret så undrade jag hur det gick med försäljningen av real ale? Inget vidare, faktiskt. Det är en för svår produkt. Dels vill krogarna – om alls – bara ta emot en tunna i taget och det är få pubar som alls är intresserade och ännu färre som klarar av att hantera denna sköra men belönade produkt. Det går helt enkelt inte att få någon ekonomi i det hela för det lilla fåtal som verkligen är intresserade av en källasval cask ale.

Senare tillägg: Casken har nu sålts till Oliver Twist, Akkurat och Bishops Arms Gustav Adolfs Torg Malmö. 

Firmabilarna ska också städas.

Oceanbryggeriet fyller i år 10 år och har gått från 3 anställda (alla är fortfarande kvar) till 8. Växer långsamt med en genomtänkt lokalt förankrad strategi och en portfölj med öl som för hipsterpubliken kan framstå som småtrist men som stabilt säljer på såväl krog som Systembolag (däremot tror jag de inte längre brygger 2,8 %-ölen Ocean Ljusa).

Städa städa städa städa.

Storsäljaren på krogen är Ocean India Pale Ale, och på Systembolaget APAn Ocean Västkust som från i höst kommer att finnas på 250 butiker runt om i landet!

Brygghund!

Med det närmade mitt besök sitt slut, och jag vill åter tacka så mycket för att jag fick komma och att jag fick ta av er tid!

Ett nytt besök hos Oceanbryggeriet del II

Nära till kollektivtrafik…

Jag besöker Oceanbryggeriet. Del I hittas här.

Vi traskade vidare några meter och kom nu till nästa logiska steg i processen: Jäsningen. Samma tankar som i det gamla bryggeriet. Men nu är det inte stopp där: Det finns plats för ytterligare några stående tankar och när produktionen ökar ytterligare så finns det gott om plats upp till taket. 

Humlekanonen längst till vänster.

Här stod ett av bryggeriets senaste hårdvarutillskott: En humlekanon. ”Den här kan vi nog göra en hel kul med i framtiden” konstaterade Rod när vi tittade på den.

Han gick fram till en av tankarna med ett glas. Efter den retoriska frågan om jag var törstig så tappade han upp en skvätt av en helt ny öl direkt från tanken: Det var en gyllenljus öl, oväntat klar för att komma direkt från tank. ”Känner du beskan? Den är nästan som en lager, den håller sig kvar hur länge som helst!” Ölen är en specialbryggd för krogarna Nya Plankan Bar & Kök och Linnéterassen i Göteborg, Plankan & Linnéterassen IPA på 5,6 % ”Egentligen tycker vi nog att det är en APA, men de ville att den skulle heta IPA, så…” noterade Rod. God, frisk och lättdrucken, tyckte jag. 

Bryggare Daniel städar.

Om specialöl till krogar: ”Det är väl ingenting vi marknadsför, men vi tackar inte nej om vi får frågan…” och hittills har den handfull öl som skapats sålt bra.

Vidare till rum (eller snarare fack) fyra. Här stod utrustningen mer provisoriskt än i de tidigare rummen. Naturligt eftersom just flasktappningen är nästa steg att uppgradera.

Idag sker arbetet att flytta flaskorna mellan tappmaskinerna, etikett/märk-maskinen och in i lådor för hand. En mer automatiserad lösning för den här hanteringen har beställts från USA, vilket kommer att öka kapaciteten för flasköl märkbart.

När den nya flasklinan är på plats så kommer Oceanbryggeriet att börja brygga två gånger om dagen, vilket är ett stort steg upp i kapacitet: 2016 bryggde man 350 000 liter, och siktar i år på att komma upp i 450 000 liter.

Så var vi framme vid sista bryggeribiten: Lagret med färdiga produkter. Noggrant märkta kartonger och fat stod och väntade på att få plockas och levereras. 

Bryggeriet har ett relativt stort bassortiment med 8 öl och 1 cider, så det behövs lite plats för att alltid ha allt leveransbart.

Vi hade nu tittat runt på hela produktionsleden av huset och gick nu genom en dörr till entrén och trapphuset. ”Just det här var svårare än vi trott att bygga. Eftersom vi har besöksverksamheten en trappa upp måste vi kunna utrymma även om själva bryggeriet blir rökfullt. Därför blev det en extra dörr här.”

Det var hög tid att inspektera övervåningen.

Ett nytt besök hos Oceanbryggeriet del I

En märkbart nöjd Rodrigo ”Ocean Rod” Arvidsson tar emot mig vid dörren till det gnistrande vita huset. Bryggeriets ekonomi-alltiallo pekar på huset och på gårdsplanen ”Det här är vårt egna hus, byggt efter våra idéer och ligger på vår mark. Hur många bryggerier äger sin mark?”

Jag börjar fundera. Ja, de allra största och äldsta borde väl göra det i alla fall?

Det har tagit ett tag att ta sig hit, men efter några månaders planering så har jag nu äntligen kunnat besöka Oceanbryggeriets nya bryggeri i Mölndal. Från att ha legat i gamla Lyckholms Bryggerier ett stenkast söder om Liseberg (mitt besök 2011 skrev jag om här) flyttade man i våras till ett litet industriområde omgivet av småindustrier, nybyggda bostäder, Kapp-Ahls huvudkontor och Åby Travbana. En knapp halvtimmes bussfärd söderut från Göteborg C.

”Den här remsan land blev över när de byggde bostadsområdet. Vi är först ut men det kommer fler grannar… En byggfirma är nog nästa på tur.” berättar Rod när vi inspekterar ägorna. Han pekar på ett vitmålat metallklot vid väggen: ”Den där rymmer hur mycket kolsyra som helst… Vi fick tips om modellen från Nynäshamns Ångbryggeri!"

Väl inne i huset blev jag rundvisad i bryggeriet. Det långsmala huset är grovt uppdelat i fem delar, fyra för bryggeriet och en för administration och besöksverksamhet. Allt kring en central gång:

Först var råvarulagret. Malt, humle, flaskor, fat, casks, kartonger och etikettrullar prydligt staplade i höga och låga hyllor. Samt lastpallar. ”I början hade vi lastpallarna ute på parkeringen bakom ett låst staket, men de blev stulna direkt…”

När jag tittar lite extra på maltsäckarna insåg jag att en stor förändring skett: Från att ha nästan enbart köpt malt från engelska Tomas Fawcett kommer nu det mesta från Viking Malt och Crisp Malt. Rod förklarade att det berodde på att en stor del av produktionen numera är ekologisk.

”Här känner du väl igen dig?” var frågan när vi kom in i nästa avdelning. Och ja, det gjorde jag ju. Det är samma bryggverk som bryggeriet använt under sina 10 år. Men nu såg det mycket mindre ut i de luftiga lokalerna med sina dryga 5 meters takhöjd. Luftigare och mycket mer lättarbetat. Dumt nog verkar jag inte tagit någon bild åt just det hållet.

Det gamla bryggeriet hade en hel del logistiska brister, saker fick placeras där det fick plats och inte där det fungerade bäst, och redan när jag var där 2011 klagade bryggare Thomas Bingebo (som den här dagen var bortrest till Nynäshamns Ångbryggeris jubileumsfest) på att lokalerna hindrade produktionen. Men värst var att hålla rent: ”Vi städade och städade och städade. Det blev nästan maniskt efter ett tag, det kändes aldrig som om det blev riktigt rent…”

Fortsättning följer här!

Knäppingen Spiseri & Bryggeri

Igår besökte jag den relativt nystartade bryggpuben Knäppingen i Norrköping. Den är belägen centralt på Västgötegatan, mitt emellan galleriorna vid södra Drottninggatan och studentkvarteren kring Dragsgatan.

Det här är ett område, och ett hus, som förändrat sig något enormt sedan jag flyttade från Norrköping i mitten av nittiotalet.

På den tiden var det här rätt eftersatta bortglömda kvarter med MC-klubbar, små tillverkningsföretag, bilmekar, föreningar, rivningstomts-parkeringar och stadens sista ölcafé. Västgötegatan var en vältrafikerad genomfartsled för de som skulle från de norra stadsdelarna österut, mysfaktorn var låg.

Nu är det upprustat (eller gentrifierat om man nu tycker så), och i området finns nu studenternas kårhus, gymnasieskola, Sveriges Radio/Sveriges Television, kontor och krogar. Tvärs över gatan pågår två byggprojekt som ska fylla de tomter som stått tomma i över 50 år med bostäder.

I huset där Knäppingen nu ligger låg entrén till Norrköpings Stadsmuseum, dess reception, och det sömniga caféet med inredning från den historiska källaren Kräftriket. På övervåningen låg ett par samlingssalar samt en uppbyggd skolsal från tidigt 1900-tal.

Jag besökte museet ganska ofta. Men det var då. Spåren efter den verksamheten är få.

Nu är det alltså en restaurang i 3½ våning med ett eget bryggeri. Knäppingen drivs av de fyra bröderna Alegria, och jag fick möjligheten till en liten rundtur och frågestund med Alex och Sebastian, som jobbar med ölen (Emanuel och Rasmus är mer hemma i köket).

Direkt vid entrén står fatkylen.

Jag fick gå upp på övervåningen där bryggeriet ligger. Grunden är en 230 liters Bruameister, fyra temperaturkontrollerade jästankar från Camurri och det senaste inköpet, en trycktank. Total tankkapacitet är 600 liter.

Knäppingen (döpt efter en borg som kanske låg i närheten under vikingatiden) startade som lunchrestaurang 2012, fick nuvarande ägare för ett år sedan och efter en hel del förberedelser och ombyggnader så började de brygga öl sommaren 2015.

Ombyggnader ja, det är inte helt lätt att jobba i det här huset eftersom det är K-märkt.

Bryggverket.

Utrustningen kommer från MaltMagnus och Humlegårdens Ekolager, två företag som också varit till stor hjälp under bygget och uppstarten. Bra att det utvecklats en infrastruktur för de här mindre företagen.

Det långsmala rummet med bryggverket har stora fönster ut mot restaurangens festvåning Bryggeriet där det också finns en mindre scen. Här håller de också ölprovningar med pedagogisk överblick över den rostfria anläggningen.

Alex vid Bryggeriet.

Alex och Sebastian hade just blivit klara med att fat-tappa deras APA Mono Loco och städade just som bäst bort bottensatsen. De har en bakgrund som hembryggare och startade med att skala upp de recept som de tidigare jobbat fram.

Jag fick smaka en skvätt av Mono Loco direkt från tanken. Denna amerikanska pale ale på 6 % är bryggd med humlesorterna Chinook, Cascade och Mosaic. Den kändes givetvis väldigt färsk men samtidigt oväntat ren men med en del höga alkoholer. Ganska mycket färsk frukt och relativt lite citrustoner.

Sebastian städar.

Det var ganska segt att övertyga Norrköpings krogpublik om den egna ölen i början, något som de trodde berodde på ovana gäster, men också lite ovana bryggare där allt inte satt till 100 % från början, bland annat var inte ölen så klar som den är idag. Däremot har de hittills bara behövt hälla ut en enda batch, något de skyllde på att de haft för bråttom, något som de därefter försökt undvika – om ölen inte känns helt färdig så serveras den inte.

Nästa steg är att försöka få fram en alkoholsvagare öl kring 3 % till luncherna, något som efterfrågats av gästerna.

Utvecklingen har gått framåt under det dryga halvår som verksamheten varit igång: Från början tappades all öl till flaska där den kolsyrejästes, något som krävde mycket manuellt arbete. Nästa steg var att införskaffa en handfull corneliusfat, men resultatet blev för ojämnt. Med trycktanken kan de nu tappa över den färdiga ölen till engångsfat vilket fungerar väldigt bra. En del öl tappas också på flaska och säljs vidare till ett par andra krogar i Norrköping.

Två gånger i veckan bryggs det en ny batch öl, vilket är maximalt för anläggningen. Det är på gång att skaffa en trycktank till, något som skulle möjliggöra ytterligare en bryggning i veckan.

Malten köps krossad, något som till stor del beror på platsbrist – det behövs ett rum avskiljt från bryggeriet för krossning, vilket helt enkelt inte finns att tillgå. Ett problem som togs upp var att köpa malt i lagom mängder: Eftersom de vill ha den krossad så kan den inte ligga på lager så länge, något det för övrigt inte fanns plats för heller. De köper mer malt än vad hembryggaren gör, men inte så mycket att man kan göra det i bulk. Det finns ett glapp i marknaden här.

Bryggarna har inte det här som huvudsysselsättning, men de vill inte växa för mycket heller. Ölen ska drickas färsk, vilket här innebär inom två månader.

Klubbrummet med öppen spis.

Vi tog en liten tur ner i källaren, som består av två stenvalv. För oss triviahistoriskt intresserade kan nämnas att det i det större av dem låg Sveriges första dokumenterade diskotek (med samma namn som krogen) som startade 1963.

Det större källarvalvet.

Inredningen är modernt avskalad, men inte så inspirerad av gamla industrier som verkar gälla senaste åren. I högtalarna: Nutida lugn country. Alex förklarade att de tittat runt bland andra krogar och försökt få fram något som kändes ”nu” utan att direkt kopiera andra. En svår balans.

Till det kommer det fyrkantiga rummet med baren och en långsmal restaurangdel vid entrén. ”Man blir bra på att gå i trappor” som Alex konstaterade.

Framme vid bardisken, där tapparna finns på väggen bakom i amerikansk stil, så finns ett urval av öl på fat och flaska ur Galateas portfölj. Tapphandtagen är hjorthorn, en ny inredningsdetalj.

Två egna öl finns just nu på de åtta kranarna, planen framöver är att så småningom ungefärligt fördubbla de siffrorna. Efter en trög start så är nu gästerna övertygade och ungefär 70 % av all såld öl kommer från det egna bryggeriet. Man kommer hit för att dricka Knäppingen-öl. Maten är modern krogmat centrerad kring hamburgare och andra stekta rätter.

Jag fick möjlighet att smaka på samtliga öl som finns i sortimentet: Först ut var den nyaste, John Doe där Knäppingen för första gången jobbat med belgisk jäst i en öl som i övrigt var någonstans  i närheten av en APA.

Den var väldigt torr och utjäst, och även om det fanns de där typiska fenoliska belgiska tonerna så fanns ingen kropp att så tillbaka den rena beskan. Inte dålig men med klar utvecklingspotential.

Nästa öl blev Citrus Session IPA som humlats med Herkules, Simcoe, Citra och Mosaic. 4,5 %. Den var rakt på citrusbesk utan större krusiduller med bra balans. En frisk törstsläckare med mjukt slut.

Renatus är den öl som de haft längst i sortimentet (om jag fattade rätt). En DIPA på 7 % som förutom Mosaic, Summit, Bravo och Cascade innehåller svensk vildhumle plockad i Vånga (mitt i triangeln Norrköping - Finspång - Linköping). Den var torr med kraftig beska och en del exotisk fruktkonserv. Lite höga alkoholer i slutet.

Vi hade här insett att vi egentligen druckit ölen i fel ordning, men med en hel del vatten mellan provglasen så funkade det ändå. Nu var det dags för den enda mörka ölen de bryggt, ett samarbete med de trevliga grabbarna från Norrköpings Bryggeri (som också hjälpt till med goda råd och rörmokeri): Black Lucia, en svart IPA på 8,5 % med kallmäskad svartmalt. Med de gräddigt rostade maltiga tonerna och den snälla beskan så tycker jag att det mer var en välhumlad amerikansk stout än en BIPA, men god och ren var den.

Sist ut var en öl som inte skulle bryggas igen: Crystal IPA på 5,2 %. Här var det crystalmalt och Simcoe som spelade huvudrollen. Småkonstig och sämst av ölen jag provade: Först fanns det ingen doft alls, men efter lite glassnurrande så uppstod en närmast övertydlig doft och smak av hjortronsylt. I övrigt var den jordig med toner av övermogen frukt.

Genomgående tyckte jag att ölen var okej, det fanns inga spår av infektioner eller problematiska orenheter i någon av dem, men de var samtidigt lite… oslipade, och det finns stora möjligheter bara de jobbar lite mer med proportioner och recept. Det tekniska känns godkänt redan nu.

Såhär efteråt fungerar jag på hur tankarna gått när man har en IPA på 5,2 %, en APA på 6 % och en DIPA på 7 %. Lite skaver det, även om det givetvis är upp till bryggaren att definiera sina sorter. 

Jag funderade lite om syrliga öl eller öl med frukt. Båda något av det hetaste som finns idag. Var det något de funderade på? Nej, inte på ett långt tag i alla fall, detsamma gäller lageröl. Dels saknar de utrustning, förklarade Alex, dels ville de nu koncentrera sig på att bli bättre på det de gör nu. Och så vitt de kunde se var APA/AIPA/DIPA-trenden långt från över bland gästerna.

Framtidens mål var att få till ungefär 10 sorter parallellt, där några är fasta, några roterar efter säsong och några är engångsbrygder.

Samarbetade de som brygger något med köket när man tar fram nya öl och menyer, undrade jag, och fick direkt svaret att det är så helt naturligt när det är fyra bröder som håller i verksamheten, allt annat hade varit konstigt.

Jag tackar Alex och Sebastian för att jag fick ta av deras tid, jag hoppas de tyckte att det var lika trevligt som jag gjorde. Jag kommer att återkomma, och då ska jag ha tid att äta lite mat också!

Och vill man läsa om Knäppingen med en annan infallsvinkel så var MankerBeer där redan i november, vilket man kan läsa om här.

Norrköpings Bryggeri - igen

Jag och hembryggaren Gustav besökte i kväll Norrköpings Bryggeri, som jag besökt tidigare (länk).

Nu har de blivit lite varmare i kläderna och fått ordning på sina två fasta öl Pale Ale och Red Ale, båda normalt enbart tillgängliga på krogar i Norrköping.

Förutom att sitta och prata, äta och ha trevligt provade vi oss igenom en handfull prototyper i de mest skilda stilar och styrkor. En del var bra, andra var mer… intressanta.

Tack Håkan för en trevlig kväll, hoppas att vårt gnäll kan ge något för framtida bruk!