Flandern 17 (bonus) - Sagan om de två bryggarna

Att resa är att träffa folk, även om jag försöker undvika det. Ett par möten under lördagen den 26 april har jag haft svårt att släppa.

Först på morgonen var vi hos 3 Fonteinen.

Lydie och Armand.

Som jag tidigare skrivit om (länk) drivs bryggeriet av äkta paret Armand De Belder och Lydie Hulpiau. Bryggeriet har haft en del kriser genom åren, men upplevde sitt Finspång den där dagen 2009 när hela flasklagret förstördes. De kom ut starkare ur krisen, bakom planerna låg Lydie med sin bakgrund inom marknad på amerikanskägda 3M.

Bland det som gjordes var vissa saker ganska triviala, som att bygga övervakningssystem i lagerlokalerna. Och höja priset på sina produkter: ”De har inte blivit så mycket dyrare till kund, men mellanhänderna tjänar inte lika mycket längre. Och dessutom, kvalitet ska kosta mer.”

De högre priserna har också gjort att de kunnat skapa kapital nog för att bygga ett eget bryggeri utan att ta in några externa pengar. I de fall korta krediter har behövts så har man i stället lånat pengar inom familjerna.

Men också att bygga en större långsiktighet än jag sett i något annat mindre bryggeri: Redan nu hade de två pannknektarna utsetts till att ta över bryggeriet om sådär 15-20 år när Armand och Lydie inte längre orkar den dagliga verksamheten.

Allt med försäljning och marknadsföring styrs med järnhand av Lydie. Armand, å sin sida, kan helt koncentrera sig på att brygga öl och lära ut den handens kunskap som han fått av sin far och farfar.

Säljandet sker med samma precision: Enbart de grossister som aktivt godkänts av bryggeriet får köpa, och bara så mycket som de bestämmer. Även här handlar det om långsiktighet, 3 Fonteinen ska inte ha någon kund som är så stor att de kan få någon makt över bryggeriet. Det handlar också om att låta ölen sköta en stor del av marknadsföringen: Om många människor får möjlighet att köpa några flaskor över hela världen är det långsiktigt bättre än att inrikta sig på få marknader.

Olyckshändelsen 2009 har också kommit att arbeta för, inte mot, bryggeriet. Det har utnyttjats på bästa sätt och blivit en del av bryggeriets historia och ingår i den för ett belgiskt bryggeri så viktiga storytelling-en.

Jag har nog aldrig träffat på ett par människor som gett ett så harmoniskt och lyckligt intryck, det verkade verkligen som de njöt av livet.

André.

Så, på eftermiddagen samma dag, träffade vi André Janssens på Hof Ten Dormaal, jag skrev om besöket här.

André Janssens hade inte ärvt bryggeriet i tre generationer, det var snarare ett sätt att försöka starta om livet efter en livshotande sjukdom.

Den ”säljskräck” som Lydie pratat om under förmiddagen personifierades verkligen av André. Så fort han pratade om det som hände efter att han buteljerat ölen så började blicken flacka och händerna att fingra på vad som fanns tillhands.

Han berättade om sitt första säljbesök hos en ölbutik inne i… Leuven? Han hade gått dit med några flaskor öl och en plåtskylt.

Ja, det verkar vara obligatoriskt för ett belgiskt bryggeri att ha plåtskyltar som primärt reklammaterial. Vissa av de ölkrogar vi besökte var så fulla av dem att de satt i lager på lager på vissa väggar.

Uhm. Tillbaka till Hof Ten Dormaal. André pratade vidare om det där säljförsöket. Han hörde aldrig av sig till butiken igen. Faktum var att han inte varit där under de år som gått sedan dess: Han var helt enkelt livrädd för att få höra ett nej.

Så stod han där med mer öl än han någonsin kunde sälja själv i sin lilla servering. Som han bara inte kunde sälja.

Räddaren kom i form av den amerikanska distributören 12 Precent Imports, som på något sätt hittat hans öl och erbjudit att köpa upp allt de kunde få tag i.

Problemet var bara att amerikanarna gillade nyheter. Hela tiden. Så André kände sig tvungen att ständigt hitta på nya projekt. Lösningen hade blivit den stora mängden fatlagringar av deras ljusa och mörka grundöl. Fast det där med att hela tiden göra nya fatlagringar verkade inte heller kännas speciellt roligt. Speciellt som det blivit allt svårare att hitta lämpliga tomfat.

André pratade, till skillnad mot Lydie, ingenting om långsiktighet. Snarare verkade det som att han var väl medveten om att hans spontana affärsutveckling var väldigt bräcklig; om 12 Percent skulle dumpa honom (vilket just nu inte kände speciellt sannolikt, men man vet ju aldrig) så skulle verksamheten vara rätt illa ute – de andra som köpte hans öl räknades i enstaka procent av produktionen. Och set där att sälja var ju… obehagligt.

Han gav ett oroligt intryck, André. Rastlöst och lite obekvämt.

Så. Två mindre bryggerier. Två helt olika sätt att se på affärer. Och tre helt olika människor.

Jag kände alltför väl igen mig i en av dem. Det var inte helt bekvämt för mig.

Flandern 16 - hemfärd

Aktiviteterna var nu över för min del: Eftersom jag hade rekommenderat arrangören en flygrutt som började rätt tidigt så skulle jag haft mindre än en timme att tillbringa på Zythos-festivalen, och det kändes inte rimligt.

Jag fick i sista stund ett erbjudande av Nancy från Leuvens turistbyrå att få bilskjuts till festivalen bara för att kunna springa igenom och kolla läget. Men det tackade jag också artigt nej till.

I stället tog jag min väska och tog en promenad genom den sommarvarma söndagsstaden.

Söndag ja. Det innebär att i stort sett allt i Belgien är stängt. Jag hade tänkt att hitta en butik och köpa en burk sockerfri Red Bull. Men trots att jag gick från stationen till Grote Markt och tillbaka via smågatorna så hittade jag ingenting som var öppet annat än några restauranger och caféer.

Till slut hittade jag en servicebutik i närheten av stationsområdet (du'h!), men där var det så mycket folk att de hade en kille vid dörren som slussade in kunderna så att det inte skulle bli för fullt.

I stationen fanns det en öppen kiosk som var folktom, så burk köptes där. Därefter satte jag mig ner på en bänk för att titta på det takskyddade spårområdet, de få som gick omkring där och något passerande tåg.

Mitt tåg kom i tid, och jag satte mig i en vagn där det i övrigt satt några NATO-stationerade amerikanska soldater som diskuterade sina sexliv. Fram till dess att en kvinna kom ombord och en av dem ropade ”Mind your laguage, guys!”

Tja. Tåget gick förbi de delar av Stella Artois-bryggeriet jag inte sett förut, det är verkligen enormt stort.

Flygplats. Köpte en scarf i present åt frugan.

Flyg till Köpenhamn.

Flygplats. Middag i form av chilihamburgare. Det mest dramatiska var att jag inte visste att köttkrogen A Hereford Beefstouw ersatts med köttkrogen M.A.S.H. Typ.

Flyg till Linköping. Fantastisk solnedgång.

Över Klippan.

Taxi.

Inse vilken fantastiskt bra idé det varit att ta semester på måndagen, för nu var klockan redan 23.

Sova.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

Flandern 15 - D.O.M.U.S.

Sparkcyklarna var nu tryggt fastlåsta på innergården vi hamnat vid, och vi skulle nu på resans åttonde bryggeribesök. Jag vet inte hur det var med de andra, men min entusiasm var väl rätt måttlig.

Nancy pustar ut efter turen.

Platsen vi hamnat på var alltså stadens enda pubbryggeri D.O.M.U.S Leuven. Vi fick en guidad tur genom det trånga bryggeriet tillsammans med några andra turister. Egentligen var vi för många vilket märktes, vi fick gå i omgångar genom lokalerna som fram till 1985 varit butiker och kontor.

Turen började med en introduktion i ölbryggning i valvet mellan bryggeriet och restaurangen, bredvid uteserveringen.

Bryggverket var delvis på 800 liter, delvis på 1.200 liter. Jag tror det berodde på hur stora kärl man lyckats få in i huset.

Lagertankarna var på 1.800 liter, så man var tvungen att göra två bryggningar direkt efter varandra för att kunna fylla en av dem.

Delar av anläggningen var inkilad i lokalerna med millimeterprecision.

När ölen var färdig så pumpades den över till ett angränsande rum där den förvarades i stora plastpåsar inne liggande tankar. Slangar förde vidare ölen (alltid 3 egna, 2 fasta och 1 tillfällig) till krogen på andra sidan väggen. I stället för kolsyra så skapades tryck genom att vanlig luft pumpades in i utrymmet mellan påse och tank. Ungefär som en jättestor Key Keg.

Den gamla entrén.

Efter turen var det dags för lunch. Det kändes lite tidigt, men programmet var som ni säkert märkt även det tight.

Rustik inredning.

Vi skulle nu äta en trerätters öl-meny där de tre fasta egenbrygda ölen också fanns i maten.

Det började med en redd champinjonsoppa med Con Domus, deras pilsner som också serverades till. Den var lite belgiskt jästig och lätt i slutet. Måttlig tysk humle och en hel del diacetyl. Hade nog mått bra av lite längre lagring… 3 i skissbetyg.  

Con Domus.

Majon kom några sekunder senare.

Efter det blev det deras paradrätt flamländsk köttgryta lagad med Nostra Domus, en belgisk pale ale brygd med amerikansk humle. ”Karamellmaltig. Något besk doft. Ganska neutral smak” noterade jag och gav lite tjurigt 2,75 i skissbetyg. Till den tunga grytan var den dock lite väl vek.

Ferus.

Till desserten, chokladfondant, kunde vi välja mellan två öl. Antingen deras säsongsöl Ferus (en dubbel),  eller en helt ny svart öl som inte ens fått något namn när vi var där. Den senare lyckades skapa en del förvirring för oss eftersom någon fått för sig att det var ett samarbete med något annat bryggeri men det var det inte.

Jag tog dubbeln. När den kom in ropade någon vid bordet ”Kolla en sejdel, nu blir Bark glad” och ja… Ja, det blev jag!

Mitt omdöme: Småsyrlig vetedoft. Röda frukter Karameller. Lite strävt jordig och torr. Toner av källare men på ett bra sätt. Skissbetyg: 3,5.

Jo. Mätta var vi, och som sagt ganska slitna när vi sparkcyklade oss iväg kvarteren till järnvägsstationen där kickbikes byttes mot bagaget.

De andra skulle nu lägga bagage i förvaringsboxar för vidare färd mot ölfestivalen Zythos, men jag hade en annan planering.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

Flandern 14 - Stadsvandring i Leuven

Leffe-bryggeriet. Klosteröl, va?

Åter morgon, söndagen den 27 april. Jag hade sovit som en stock och kände mig acceptabelt pigg när jag gick ner till ännu en frukost centrerad kring croissanter och te.

Dagens första programpunkt var denna:

Kickbike tour Leuven: highlights, beers and breweries

Vi hade inte helt förstått riktigt hur det här skulle gå till och i alla fall jag kände en vag osäkerhet kring det hela. Det hela började med att vi lämnade ifrån oss resväskorna till hotellet.

Nå, efter en halvkilometers promenad i västlig riktning (staden är uppbyggd efter ett rutnät och koncentriska cirklar som gjorde att mitt normalt så goda lokalsinne var väldigt förvirrat om hur det hela hängde ihop) så kom vi till en kanal som mest verkade användas som kaj för fritidsbåtar numera. Här stod ett antal sparkcyklar av utomhusmodell, och Nancy (samt en kollega) som jobbar åt Leuvens turistbyrå. Hon bjöd på ett glas Kortrijk-dUtsel, champagneölet som tydligen är stadens stolthet när det gäller öl, trots att bryggeriet ligger en dryg mil nordost om stadskärnan (vilket är rätt långt i Belgien). 

Vi stod och småpratade en stund innan gänget blev komplett – Skrubbe var försenad eftersom han direkt efter gårdagens middag åkt direkt till ölfestivalen Zythos. Men nu dök han upp så vi presenterades för vår guide (vars namn jag inte minns).

Han berättade om området vi var i, Tweewaters, som länge dominerats av bryggeriet om idag är ett av världens största: AB-InBev. Bryggeriet, som räknar sina anor till 1300-talet, hette från början De Horen (Hornet) och fick namnet Artois under sent 1700-tal. Bryggeriets huvudprodukt Stella Artois har fortfarande ett horn på etiketten. Varianten Stella var ursprungligen en julöl som lanserades 1926. Och blev alltså en världssuccé.

Guiden pekade ut ett kontorskomplex på andra sidan kanalen, det var AB-InBevs kontor, jag tror det är deras europeiska huvudkontor.

Bredvid detta låt ett långt smalt vitt trevåningshus (som skymtar till höger i bilden). Det var den första delen i en omdaning av det nergångna industriområdet, ett nollenergihus som guiden berättade ansågs omöjligt att bygga.

Mannen som guidade oss pratade väldigt mycket, länge och engagerat om området.

Huset i mitten kommer att bevaras och bli bostäder.

I alla tider hade Artois-bryggeriet legat här, i Tweewater. Kanalen, som byggdes på 1750-talet, ligger norr om området. Bryggeriet klarade sig hyfsat under första världskriget, men jämnades fullständigt med marken under det andra. Det byggdes snabbt upp igen.

InterBrew - föregångare till AB-InBev.

Men anläggningen användes inte speciellt länge. Under åttiotalet byggdes ett helt nytt bryggeri upp på andra sidan av kanalen, och under mitten av nittiotalet så övergavs de sista delarna och de förföll snabbt, vilket vi kunde se.

Under tiden startade staden Leuven att planera för utvecklingen av området, det skulle i huvudsak bli bostäder åt de över 50.000 studenter som finns i staden.

Rent konkret visade sig omdaningen i det vita experimenthuset och att flera tomter rivits och sanerats under det senaste året.

Artois' vattenkraftverk är kraftigt överväxt.

Floden Dijle rinner genom staden, och gör det på ett väldigt slingrande sätt, den delar upp den gamla stadskärnan i tre öar. Under de senaste 150 åren har delar av staden byggts över vattnet, så plötsligt kunde vi se en bit flod som ratt åt ett mindre intuitivt håll.

Vi hade nu sparkat oss igenom det gamla bryggeriet och efter att ha sett en stor grön vägg hamnade plötsligt på Klein Begijnhof, en 1700-talsgränd i den gamla staden. Kontrasten mot femtiotalets industrier var brutal.

Anledningen till att staden hade en delvis rund plan var de två stadsmurar som byggts, en under tidig medeltid och en under senmedeltid. Vi stannade upp vid en bit av den äldre muren (vid Handbooghof) som var i ett rätt bedrövligt skick, kraftigt lutande och stödd av flera lager ställningar. Detta berodde på att marken var ett par meter högre på insidan än utsidan, och när delar av muren blivit delar av husväggar hade konstruktionen destabiliserats och slutligen hotat att helt rasa samman.

Mannen som guidade oss fick någonting mörkt i blicken när han berättade att staden stagat upp det hela tillfälligt, men att det sedan blivit stående så i flera år när staden, regionen, staten och EU bråkat om ven som skulle stå för renoveringspengarna.

Vi sparkade nu vidare och fick bland annat se de två hus som var de enda i innerstaden som klarat de båda världskrigen.

Nu samlades vi vid en öppen plats, nyligen invigd. Dijleterrassen. Här hade det fram till nyligen varit överdäckat men nu ett trädäck med bänkar och en liten kanotbrygga. Allt som en del av en satsning på att återskapa vattnet i Leuven. Vi fick nu ett litet glas med Wilderen Eau-de-Bière, en örtlikör med destillerad öl som bas. Till det fick vi höra en legend bakom den skulptur som fanns på platsen.

På andra sidan av floden fanns en plats där det under äldre tider hade funnits ett flertal bryggerier med namnet Ancker.

Efter ytterligare sparkcykling (där mitt år som ingenjör på ett större sjukhus verkligen betalade sig) längs smågator var vi plötsligt vid en krog mitt inne i stadens centrum. Med bryggeri.

Konceptet ”Kickbike tour” funkade? Bra! Att ha gått runt den här slingan skulle tagit flera timmar, och stora delar av vägen hade bara varit… småtrista gator så kunde vi koncentrera oss på det intressanta och sparka förbi det andra snabbt. 

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen. 

Flandern 13 - De Blauwe Kater

Efter den långa och avslappnade middagen på Zarza så skulle flertalet i gänget vidare. Målet var lite oklart men det skulle drickas öl på något ställe där man kunde småprata.

De Fiere Margriet Bier Café sägs ha stadens bästa ölsortiment, men det var i stort sett fullsatt och med hög musik. Några valde hotellet, flertalet av oss gick vidare.

Studentstaden Leuven är mycket krogtät, så vi behövde bara gå över torget till nästa potentiella ställe. Vi stannade och beundrade det vansinnigt dekorerade sengotiska stadshuset, som man ju gör.

En man dök upp från ingenstans och förklarade att det minsann var fejk. ”Det bombades sönder under första världskriget och det ni ser är från nittonhundratalet” väste han fram innan han försvann igen. Jag kollade upp det där senare, och det stämmer inte. Visst, staden blev ordentligt förstörd under förta världskriget, men just stadshuset klarade sig med minimala skador. Däremot skadades det allvarligt under det andra världskriget och framsidans fasad är till största delen från 1970-talet.

Nå, efter denna historiska paus traskade till The Capital, som enligt Guinness rekordbok ska ha världens största sortiment av öl på flaska: över 3.000 att välja mellan. Där gick det inte ens att ta sig in genom dörren. Och dessutom skulle jag troligen ha valt den 3.000:e sämsta ölen i sortimentet.

Bara att gå vidare. Vi passerade nu Oude Markt, enligt guiden världens längsta uteservering. Fast jag vet inte, det säger Düsseldorf också. I vilket fall var det här som stadens studenter samlades, och det såg ut att vara full fart på såväl dansgolv som ölkonsumtion.

Efter att ha gått iväg några kvarter och in på en gård hamnade vi på så på De Blauwe Kater. Stället är egentligen två, dels ett litet ölcafé med kanske 10 bord, dels en jazzklubb. Temat var tydligt, här spelades det jazz i högtalarna och varje måndag trängde in något liveband i den trånga lokalen.

Duggregnet hade nu upphört och vi placerade oss vid ett par timma bord på den lilla innergården. Disken ställdes på ett angränsande bord. konstigt nog verkade flera av glasen helt orörda. Jaja.

Vi började prata om skillnaderna mellan att vara ölintresserad i Sverige, Norge och Danmark. Om mer eller mindre absurda lagar och bestämmelser och om villkoren för krögare.

Plötsligt dök ett sällskap upp och undrade lite förvånat var deras öl tagit vägen. Det visade sig att de som suttit borden vi slagit oss ner vid inte alls hade gått därifrån, de hade bara tagit en timmes matpaus på annat ställe. Nå, ölen deras var kvar och de satte sig med glada miner vid ett par bord inne i valvet som ledde ut på gatan.

Jag kom in på ämnet Belgien, jag hade nämligen observerat något: Förutom ett par som uppenbart hörde till en turistgrupp hade jag inte hört ett ord på franska, inte heller franska tidningar, skyltar eller anslag på franska. Belgien är tydligen mer delat än jag anat.

Jo, svarade guide Stijn, så är det. Flamländare brukade normalt besöka Vallonien någon gång per år, för att bada vid kusten eller äta på någon restaurang. Vallonerna, tyckte han, kom aldrig till Flandern. Det kom in mer turistpengar från Storbritannien än Vallonien, förklarade han.

Belgien är så uppdelat att det inte går några lokaltrafiklinjer mellan regionerna, ska man åka till ”andra sidan” får man ta tåg eller bil. Fast så är det ju av administrativa/ekonomiska skäl även mellan svenska län. Hm.

Så varför inte bara dela på det, som vissa politiska grupper vill (framför allt i Flandern)? Tja, förklarade Stijn, det var framför allt tre skäl:

Dels Bryssel, som är en blandad stad, som har samma mått av självstyre som Flandern och Vallonien. Vad ska man göra med Bryssel? Det enda möjliga vore då att bilda tre nya… länder. Och ett av dem skulle få behålla alla symboler och institutioner som jobbats fram de senaste 200 åren.

Det andra skälet var ekonomiskt. Det är inte helt lätt att driva ett litet land administrativt, exempelvis mot EU. Och han förklarade att många insåg att det inte skulle bli ett dugg effektivare eller billigare att i stället ha tre sådana administrationer.

Och så… Det verkade vara väldigt mycket jobb med att skapa länder. Och, om man skulle se rationellt på det, väldigt lite att tjäna. Speciellt som de allra mest hårdföra delningsförespråkarna var de som kändes minst lämpade för att kompromissa fram nya länder.

Jo just ja, jag hade ju köpt mig en öl: De Ranke XX Bitter som kanske inte var det fräschaste jag druckit i livet så var den i alla fall inte så jästig som ölen under dagen mer eller mindre varit. Och passade mycket bra i den svala natten.

Ytterligare prat om öl och öldrickande och hur de skiljer sig diskuterades. Stijn hade i höstas haft en liknande resa för ryska ölskribenter. De drack… mer… än vad vi gjorde.

Nå, min öl var slut och jag med. Trots allt var det här den första kvällen som jag inte var först i säng under resan.

Det blev en skön promenad i försommarkvällen. När jag kom tillbaka till mitt hotellrum så tittade jag ut genom fönstret. Inne på Stella Atrois-bryggeriet såg jag i några fönster en handfull människor i reflexvästar som åt ur sina matlådor.

När jag lagt mig funderade jag över de människor jag träffat under dagen och de som just ätit lunch under sitt skift mittemot.

Det var då jag insåg att det där med att brygga öl, det kan vara väldigt olika saker.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

Flandern 12 - Zarza

Vi hade nu minibussat klart för den här resan, och tackade vår chaufför Jan för väl utfört arbete.

Jan håller sig i bakgrunden.

När han inte körde oss så arbetade han i huvudsak med att köra omkring japanska turister i ilfart runt Belgiens sevärdheter. Mycket roligare är att åka med ölentusiaster, så därför finns företaget Belgian Beer Tours som fixar allt det praktiska för mindre och större grupper.

Nu var det dags att springa upp till hotellrummen för att lämpa av väskorna. 20 minuter senare var det åter samling i lobbyn för nästa aktivitet, mat på restaurang Zarza, en restaurang vars ledord är ”konstant förändring”.

Bakom en ganska anonym framsida fanns alltså en av Leuvens bästa restauranger med en gaffel i Guide Michelin och enligt förhandsinformationen en mycket intressant öllista. Förutom den (enligt dem själva) berömda sommar-innergårdsserveringen var restaurangen uppdelad i en fyrkantig sal och en långsmal, orangeriet. Vi blev placerade i den senare, som verkar ha varit en gång mellan två hus som fått ett glastak. De mycket bekväma stolarna var lika mycket modern fåtölj som stol och det gick inte att klaga på bekvämligheten. Dessutom underhållning i form av ett litet fönster in mot köket.

Menyerna kom in, och upplägget förklarades noggrann av kyparen. När han gått ifrån  bordet visade det sig att knappt någon förstått någonting.

Öl kom in som fördrink, det var den torra champagneölen Kortrijk-dUtsel som gjorde sitt jobb väl.

Slitna skribenter.

Okej, nu förstod vi. Antingen kunde man välja avsmakningsmenyn ”Zarza Folie” eller avsmakningsmenyn ”Zarza Zita” men utan hummer-rätten, så att vi skulle få lika många serveringar. Jag valde den senare.

I stället för att räkna upp alla rätter så hänvisar jag till menyn.

Sommelier Fredrik hade bestämt sig för ett belgiskt vin. Men vilket?

Ölen var dock en liten besvikelse. Den som fanns var god, men mycket färre sorter än vad vi hoppats på. Och utan att vara dokumenterad i någon lista. Det visade sig att (om jag fattade rätt) att restaurangen valt att tona ner öldelen eftersom kunderna föredrog öl och hanteringen av öl kostade resurser som de ville lägga på annat.

Jag drack till för- och huvudrätterna den trevliga witbieren Blanche De Namur samt mineralvatten. Det gick inte att klaga på det valet, den passade till de mest skiftande smaker.

Jens förklarade nu i detalj Belgiens postnummersystem för en förbluffad guide, vi åt och drack och hade en riktigt behaglig kväll även om energin kanske inte var 100 %.

Mellanrätt: Pressa iberico, rökt ål, rödbetskräm, vattenkrass.

Till efterrätten, byggd kring ananas och mörk choklad i olika varianter, tog jag in en flaska Westmalle Trappist Dubbel, ännu en klassiker som jobbade mycket precis tillsammans med chokladen.

Så, hur var Zarza? Det var bra. Vällagad. Vackert upplagd. Men jag tror inte att restaurangen siktade på att vara ”bra” utan ville vara ”fantastisk”. Matlagningen jobbade mycket med txturer, och de minimalistiska stundtals grafiska uppläggningarna gjorde att upplevelsen känns trendmässigt några år försenad: Det var såhär reportage från finkrogarna i Sverige såg ut 2010.

Med de reservationerna kan jag rekommendera ett besök, speciellt som priserna var relativt upplevelsen måttliga: Matpaketet kostade 54-56 € och vinpaket 24-30 € ytterligare per person.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

Flandern 11 - Hof Ten Dormaal

Vi åkte vidare, den här gången på allt smalare vägar. Och för första gången blev det förseningar på grund av vägarna: Av någon anledning var den väg vi skulle åka avstängd, så den halvtimmeslånga resan tog en kvart extra. Men till slut kom vi fram till en gård, utslängd mitt ute bland de långsträckta åkrarna.

När vi lyckats vänta ut cyklisterna som kom i en strid ström förbi oss så gick vi ur minibussen och jag hörde ett märkligt högt ljud. Det lät som något mellan ett villalarm och inspelad fågelsång. Det visade sig att branddammen bredvid gården var full med något slags grodor/paddor som kväkte så mycket det bara gick. Det, och ett par knipor som byggt bo mitt i vattnet.

Det satte väl stämningen rätt bra: Vi var verkligen ute på landet (kartlänk)!

Efter att ha insupit tillräckligt med atmosfär så gick vi in i det lila caféet som låg i en av gårdens lador. Ett tiotal sittplatser. Ett mindre bryggverk. En bardisk med lite presentkartonger på en hemsnickrad hylla. Minimalistiskt och rustikt. Vi hade alltså hamnat på gårdsbryggeriet Hof ten Dormaal.

Vi fick varsin öl medan vi väntade på att bryggaren skulle komma loss från sina andra uppgifter, en av deras fasta öl: Blond.Det var väl en något mörkare blond än vad de brukar vara (se bilden) men kändes malttung och lite småsyrlig (skissbetyg 2,75).

Nu flyttade vi oss över den gräsbevuxna innergården till bostadshuset, som hade ett bruin café i hörnrummet. Vi häpnade väl alla över autenticiteten i rummet, även om jag efter att ha stirrat på mina foton börjar fundera på om det verkligen stått där sedan det byggdes. André, som driver bryggeriet tillsammans med sina söner. Vi satte oss kring det stora bordet.”Du skulle kunna få ett par hundra tusen dollar för den här inredningen om ölen skulle gå dåligt” påpekade någon av mina kollegor.

André berättade om bakgrunden till Hof ten Dormaal. Han hade jobbat hela livet som revisor, men för några år sedan drabbades han av en hjärnblödning. Han kom tillbaka fysiskt, men hade svårt att slappna av ordentligt efteråt.

Eftersom han länge närt en dröm om att resa runt i USA så fick han en present från sin fru: En månadslång rundresa, med en order om att ta det lugnt.

Det gick sådär.

I Montana hittade han nämligen ett bryggeri som drabbats av en eldsvåda och var nedlagt. Det mesta av utrustningen hade dock klarat sig, så den köpte han på stående fot. När han så kom tillbaka till Belgien med ett bryggeri i bagaget så hade hans fru… Åsikter.

Efter att ha byggt om delar av ladan och en del experiment för att få allt att funka så kom den kommersiella bryggningen igång under 2009.

Vi började prata om ölen i glasen, Blond. André förklarade att det var en ”enkel öl”, brygd med en malt och en humle och husjästen: ”Vi vill ha både tradition och nyskapande i våra öl.”

Två bryggningar sker varje vecka, jag noterade inte kapaciteten men det kan knappast vara mer än 500 liter per bryggning. Nästan alla råvaror kommer från gården, som är på 135 hektar: På fälten runt odlas korn och bakom gården fanns en mindre humleodling. Det hela togs till sin spets i Zure van Tildonk där tio hinkar med vört placerades ut på olika delar av ägorna över natten. ”Två av dem blev bra, och de spädde vi med mer vört för att brygga en lambic” berättade André som om det vore den självklaraste saken i världen.

Annars funderade han om hans öl inte var den mest lokala och ekologiska i världen. Kanske det?

”Förresten, ni vill inte se när vi använder hästen i humlegården?” undrade André när vi satt och tittade på våra glas. Klart vi ville.

Dries, en av sönerna på gården, höll som bäst på att spänna för den stora och kompakta hästen (vars exakta ras jag inte minns).

De skulle ta ett varv bland humlen och riva upp jorden omkring plantorna. ”Hon blir på så dåligt humör om hon inte får jobba lite varje dag” förklarade Dries och berättade att de senare under veckan skulle iväg och tävla i horse pulling, där det gäller att dra så tunga släp som möjligt. Och musklerna verkade ju finnas där, helt klart.

Dries påpekade med viss stolthet att han genom ett par linor som var fästa vid hästens betsel kunde föra ekipaget med en hand, vilket tydligen är en specialitet för trakten. Om det var varmt väder kunde man exempelvis ha en öl i andra handen.

Drav-ätarna.

Vi återgick till bostadshuset, där flera av öletiketterna hängde som oljemålningar på väggarna. Några av bryggeriets öl dracks:

Wit Goud är en stark witbier som bryggs med… witloof? chickory root? Det dröjde tills att jag kom till hotellet på kvällen innan jag begrep vilken växt det handlade om: Cikoria! Lättare kryddor, frisk och lättdrucken tyckte jag och gav 3,5 i skissbetyg.

Ett par av de de experimentella öl som kommit genom åren under rubriken Taste Lab provades: Den första, Brand van Leuven, bryggdes för att hedra minnet av den förstörelse som drabbat trakten under de båda världskrigen, och lagrades i ett år på fat: ”Bittert sur med brandrök i doften, precis som krig är” var programförklaringen. Jag höll med.

B-Wine med underrubriken Beer better than wine är ett syrligt försök att göra en öl som smakar som ett spritsigt vitt vin. Lagrad ett år på muscatvin- och brandyfat. ”Vinsött utan beska” noterade jag.

Den stora ticker-serien från bryggeriet var trots allt deras serie med fatlagrade öl, Oak Aged Barrels. I grunden fanns en ljus eller mörk belgisk ale på 12 % (300 kg kornmalt till 50 kg vetemalt). Sedan lagras ölen under några månader på fat som tidigare innehållit andra alkoholdrycker. Ett fat av varje sort köps in via Andrés kontaktnät runt i Europa, det används två gånger innan det blir till blomlådor.

Hittills har han köpt in 300 fat, och mycket av ölen ligger och mognar på fat och flaska i detta nu. Förhandlingar startade nästan omgående med mina norska kollegor om det gick att få tag på ett aquavit-fat.

Jag drack ett av dessa öl, jag uppfattade namnet som Cognac Belgian Blonde Beer. Tio månader på fat, flaskorna tappades för någon vecka sedan. Sött och ganska stilla med smak av cognac-likörpraliner. Gott, men inte för mig.

Att jag aldrig hört talas om bryggeriet innan besöket var inte så konstigt: Förutom det lilla som säljs på caféet och till några butiker i Italien så går över 90 % på export till USA. 

Dagen hade varit lång, men den var långt från över. Nu var det först dags för 1½ mil i minibuss in till de nordöstra delarna av Leuven.

Hotellet, Novotel Leuven Centrum, låg bredvid den industrianläggning som producerade Stella Artois för fastlandseuropa. Det var en lite annan skala än Hof ten Dormaal…

En liten del av AB-InBev-anläggningen.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

Flandern 10 - Brouwerij De Kroon

Efter trekvarts resa västerut hamnade vi i ytterligare en håla i Bryssels närhet: Neerijse. Här ligger ett ganska annorlunda ställe som ibland kallar sig ”Beer Centre Delvaux”, men nog är mer känt som Brouwerij De Kroon.

Att ha ett litet bryggeri startat 2012 är inget direkt konstigt.

Inte heller att kombinera det med en avslappnad restaurang är inte heller ovanligt i Belgien. 

Lägg till ett historiskt bryggeri med rötterna i det sena 1800-talet. Inte helt vanligt, men inte heller unikt (vi hade faktiskt besökt ett sådant ställe samma morgon).

Men addera ett laboratorium specialiserat på analys av öl och jäst, då blir det nog svårt att hitta något liknande.

Filip Freddy.

För det är precis det som Filip Freddy Delavux och hans son Freddy söner Filip och Peter gjort. Båda har en gedigen bakgrund inom mikrobiologi och bryggerivärden – de har exempelvis haft professorstjänster i området biologi med inriktning mot öljäst. Filip Freddy har också haft befattningar hos nuvarande AB-Inbev, och få i världen kan mer om bryggningen av Stella Artois än de två.

För några år sedan gick Filip Freddy (som var vår guide under besöket) i pension. Han köpte då det nedlagda bryggeriet De Kroon, som stod öde och höll på att rasa samman.

Det existerande bryggeriet hade startats under andra halvan av 1800-talet och specialiserat sig på en idag bortglömd belgisk ölstil: Louvain. Det var det ett bordsöl på 2-3 % brygd med vete och gick här under namnet Leuven's Bier. Man tillverkade också andra öl som det starkare Express, och en blond.

Affärerna gick hyfsat, tills första världskriget startade. Åter snodde tyskarna åt sig all koppar som fanns i bryggeriet.

När kriget slutat ville de återuppbygga bryggeriet så fort som det var möjligt, men bristen på koppar gjorde att de fick ta vad de hade tillhands. Så de nya pannorna byggdes i förzinkad plåt. Mäskpannan och vörtpannan isolerades genom att bli inbyggda i ett tegelhus inne i brygghuset, lakkärlet fick stå fritt mitt i rummet. Kapaciteten på det koleldade bryggverket var 4.000 liter, och på vinden fanns ett stort kylskepp, och strax bredvid fanns ett slags värmeväxlare där ölen fick rinna på utsidan av en vattenfylld elementsliknande konstruktion.

Infektion? Ja, ölen måste ha fått i sig en hel del vildjäst på det här sättet. Å andra sidan var det så här man bryggde öl i hela Europa vid den här tiden. De Kroon hade också en egen husjäst som togs tillvara efter varje bryggning. Om och om igen. Men det var inte fråga om någon syrlig lambic: För det måste man ha i ganska mycket omältat vete och så måste den utvecklas under långvarig fatlagring. Och det gjorde man inte här.

Kylskepp.

Sedan jästes ölen i mindre (slutna) plåttankar i ett angränsande hus.

Jästankar.

Eldarens plats.

Så fortsatte man att brygga fram till 1971 då det var för arbetskrävande och dyrt för att kunna fortsätta. Sedan stod anläggningen stilla fram till ett tillfälle 1981 då de gamla bryggarna återkom för att en sista gång visa hur arbetet gått till i detta unika bryggeri. Vid det tillfället dokumenterades arbetet på olika sätt, bland annat ett stort antal fotografier som nu är utställda i brygghuset. 

2012 köptes alltså bryggeriet upp, och förutom ett helt nytt tegeltak så står allt kvar som det lämnades.

Skattmasens plats.

En intressant detalj var stolen och pulpeten som skatteuppbördsmannen satt vid. Han var tvungen att vara med under varje bryggning för att kontrollera att ingen öl försvann från beskattningen. Detta ska ha varit en av anledningarna till att det under efterkrigstiden skapades regler som omöjliggjorde startandet av nya små bryggerier.

Det gamla bryggeriet är nu museum, förutom delar av jästanksrummen (som är modernare än resten av utrustningen) som fått ge plats åt restaurangens kök och toaletter.

Det nya bryggeriet däremot är state-of-the-art och byggt av delar från belgiska och tjeckiska tillverkare (och en del från svenska Alfa-Laval). En speciell finess var en ledning som gick direkt från lagringstankarna till tankar i restaurangen. Smidigt.

Flaskor tappades vid en extern anläggning (man kan se rörkopplingen på bilden högst upp, i mitten).

Tre öl bryggs regelbundet: Job, en blond på 6 %, Super Kroon, en amber ale på 6,5 % och så Delvaux som är en stark ljus ale på 8 %.

Super Kroon är ett försök att återskapa den starkaste och dyraste ölen som det gamla bryggeriet tillverkade.

Av de tre provade jag Job, jag tyckte att den kändes friskare och mindre malttung än vad jag väntar mig från en blond, och nog fanns det en lite blommig Saaz-smak också? Skissbetyg: 3,5.

Ljus lager? ˝Nej”, förklarade Filip Freddy tydligt, ”jag har redan hållit på med Stella varje dag i nära 15 års tid. Det får räcka så!”

Efter att ha tittat runt i det nya bryggeriet en stund så fick vi gå upp på övervåningen över köket. Här finns nu ett välutrustat laboratorium där en stor mängd belgiska (och några andra) bryggerier kan lämna in sin öl för diverse analyser, eller får att få hjälp med problem. Till exempel fanns en låda med diverse öl märkt ”dåligt skum” som skulle mätas. Förutom kemiska analyser och fysisk mätning på sådant som skumstabilitet fanns i ett angränsande rum ett biokemiskt labb där de bland annat kunde DNA-analysera de 30 vanligaste jäststammarna,

Olika bryggerier kunde alltså få kontroll på att deras öl behöll sina egenskaper. Eller lösa problem som upptäckts, alltid i kombination med besök på bryggeriet.

Här kände jag hur otroligt mycket ett liknande analys- och problemlösnings-labb skulle behövas i Sverige!

Efter denna inspektionsrunda så var vi rätt hungriga. Vilket inte var något problem, maten som vi beställt innan rundturen. Jag hade valt Vol-au-vent med kyckling och köttbullar, som smakade utmärkt. Extra beröm för majonnäsen som plötsligt tog slut vid bordet. Efter en stund kom en ny skål in, med en liten färgskillnad. Servitrisen förklarade att de enbart serverade färskslagen majo. De tar allvarligt på det där, det gör de.

Det var ju en fin försommarlördag i Flandern, så vägarna var fulla med cyklister, såväl barnfamiljer som stora gäng i likadana tröjor och limmade däck som troligen körde lika fort som minibussen på småvägarna.

För nu var vi på väg mot nästa bryggeri. Även det annorlunda på ett annorlunda sätt…

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.