Glasköp: The Real Ale Store

Efter incidenten på Beer Expo så kände jag att jag måste ta saken i egna händer och köpa ett Orval-glas.

Sökande efter vettiga priser ledde mig till en Marketplace-shop hos Amazon UK, The Real Ale Store (som fysiskt ligger i Newark on Trent, England). Bland alla lådor med blandad öl och presentpack hade de ett urval av ölglas, mestadels från Belgien och Tyskland. Priserna var lägre än vad jag kunde hitta bland de svenska glashandlarna, om de alls hade glasen i sortimentet.

Fraktkostnaden var lite krångligare att se än normalt hos Amazon-säljare, jag fick lägga varorna i varukorgen och gå till kassan och ge leveransadress innan kostnaden räknades ut. Det visade sig att fraktkostnaden lades på varje vara individuellt, i mitt fall blev det exakt lika mycket per glas, 3,49 £.

Förutom Orval-glaset (köplänk) köpte jag ett från Westmalle (köplänk).

Trodde jag…

Jag hade nämligen experimenterat för att se om fraktpriserna ändrades med (måttligt) olika antal glas, och när jag tryckte på knappen som jag trodde bytte valuta så hade jag genomfört köpet. Och då fanns 1 glas Orval och 3 glas Westmalle.

Häpp.

Ordern lades på kvällen 30 april, och igår 7 maj så var paketet på plats hos mitt ombud.

Idag kunde jag hämta ut det, och ivrigt inspektera lådan. Den var väl märkt:

Och så här såg det ut när jag öppnat kartongen:

Allt invirat i en rejält lång bit skrynklad papp.

Glasen var sedan individuellt inpackade i ett varv bubbelplast. Två glas låg i ett lager innan ytterligare papp och ett lager glas.

Hyfsat väl packat och trots att kartongen verkar ha fått några smällar så var allt helt. Men på den närmast maniska nivå av paketering som Glasoflaskor.se (blogginlägg) uppvisade var de inte…

Så vad kostade det hela? Glasen kostade 4:95 £ styck, och frakten per glas 3:49 £. Totalt för fyra glas 33:73 £. Jag använde Amazon UKs valutaomvandlare och från mitt kort drogs 419 kr. Alltså knappt 105 kr per glas.

Nu ska jag bara få plats dem dem i något av mina överfulla glasskåp. Ack ja.

Friskrivande: Alla Amazon-länkar i det här inlägget ger mig en liten del av pengarna, som jag (om jag någonsin kommer upp i utbetalningsgränsen) ska använda till ölböcker.

Glasköp: glasoflaskor.se

Det hela började med den här synen i fredags kväll:

Inget kölschglas till kölschen… Jag var då övertygad om att jag skadat det Früh Kölsch-glas som jag fick från dåvarande importören Brekeriet 2012. Inte konstigt, det är ett tunt och lite skört glas. Sånt händer ju.

Och så där kan man ju inte ha det. Tittade runt bland de svenska leverantörerna av ölglas. Inget hos den ena, slut hos den andra.

Av en slump hamnade jag då på glasoflaskor.se, en tysk webbshop med svensk hemsida.

Vad jag direkt slogs av var de låga priserna. Och det ganska begränsade sortimentet vad gäller ölglas. Bakom namnet finns butiken Flaschenland.

Butikens huvudsakliga sortiment består alltså av flaskor. Massor av flaskor: Ölflaskor. Vinflaskor. Parfymflaskor. Syltburkar. Stenkrus. Spritflaskor. Saftflaskor. Flaskor formade som julgranar, grekiska tempel och döskallar. PET-flaskor. Tvålflaskor. Provflaskor. Rollon-flaskor. Sprayflaskor. Ketchupflaskor. Bröllopsflaskor. Etc etc etc.

När jag klickade runt i sortimentet kände jag igen en hel del förpackningar från mindre svenska sprittillverkare, senapstillverkare och kryddhandlare. Kanske en slump, kanske inte.

De ungefär 20 olika ölglasen, alla neutrala utan tryck, kommer från den tyska tillverkaren Rastal.

Priserna anges i Euro, och för ölglasen ligger de mellan 1:04 € och 5:49 € om man köper dem styckvis. Fler glas ger billigare styckpris; om man köper flera hundra av en sort minskar priset med ungefär 25 %. Stenkruset kostar 7:74 €. Betalning via PayPal.

Jag köpte två vardera av Altbier och Kölsch samt ett stenkrus. Frakten var på 9:90 €, jag tror man kan köpa en hel del glas innan man går över den gränsen (testade att lägga 50 Altbier i kundvagnen och det var fortfarande samma frakt). För de pengarna får man utkörning till dörren.

Beställningen gjordes alltså sent fredag kväll, och paketet var i Linköping onsdag förmiddag. Problemet var bara att Postnords tjänster inte fungerar så bra med min vardag, så jag fick ut paketet först fredag eftermiddag. Men i teorin skulle jag kunna ha fått det i onsdags. Klart godkänt.

Och ja, lite oroligt var jag för att varorna kunde ha skadats under turen. Helt i onödan, här har vi verkliga proffs på glasinslagning:

Alla glas var alltså individuellt inpackade i silkespapper och sedan lika individuellt inkapslade i wellpapp. Dessa låg sedan hårt packade i frigolitflingor och så ett lock av hackad wellpapp, allt i en tjock vältejpad wellpappkartong. Risken för sönderslagna glas i den lådan ser jag som ytterst liten.

Okej, glasen då. De ser ut så här:

Glaset längst till vänster är alltså mitt ”riktiga” kölschglas (stange), som i veckan dök upp när jag letade lite till i mina glasskåp. Ack ja… Kölsch-glasen är alltså märkbart större än de klassiska små 20 cl-glasen man får i Köln, de rymmer 40 cl. Det är de som står bak i mitten. Glasgodset är också tjockare.

Framför dem står Altbier-glasen som är kortare och bredare än stange-glaset, och i rätt storlek (20 cl).

Till höger stengodskruset på en halvliter (det fanns också i storleken 1 liter). Känns bra i handen i alla fall. Får återkomma med en recension efter en het sommardag när det ställts i kylen för att hålla en kellerbier extra sval.

Så, i korthet: Inte så jättestort sortiment, bara neutrala glas, riktigt bra priser och bra packning.  För den som är ny inom ölglasens värld finns en god chans att plocka ihop en bas-kollektion av klassiska tyska glastyper för en tvåhundring. Jag är nöjd.

Glas: Spiegelau Craft Pils

Bild: Barshopen.com

Tyska glasjätten Spiegelau har under de senaste åren tagit fram en handfull glas i Craft Beer-serien. Det senaste heter Craft Pils och har tagits fram i samarbete med österrikiska Trumer Privatbrauerei.

Jag har fått ett glas från Barshopen för att recensera.

Det jag först noterar är storleken: Det är optimerat för 33 cl öl, vilket de senaste i serien är, till skillnad mot de halvlitersglas som exempelvis det första, IPA (lanserat 2013), var. Det återspeglar en klar trend de senaste 5-10 åren: Standardstorleken på en öl har minskat, framför allt på flaska/burk.

Och som vanligt så provar jag glaset parallellt med det glas jag recenserar all öl i: Rastal Lüttich Schwenker. Ölen: En verklig klassiker och favorit i form av den krispiga tysken Jever Pilsener!

Skummet blir stort och fint i Craft Pils-glaset, det håller sig kvar länge och lämnar enorma mängder rester, betydligt mer i allt än i kupan.

Doften är tydligare och kraftigare i Craft Pils, där sötman framstår som mycket större. Möjligen är det mer sötma i Lüttich.

Kolsyran är märkbart svagare i specialglaset, vilket är rimligt med tanke på att det skapades mer kolsyra när jag hällde upp ölen.

Smaken: Rätt lika faktiskt… Jag har provet det här glaset under veckan med såväl Budvar Budejovicky som Carlsberg Hof, och jag har genomgående tyckt att glaset accentuerar maltsötma. Men det är på rätt låg nivå inser jag nu, när jag provar den mot mitt standardglas.

Just sötma är kanske inte det jag vill ha ut från en pilsner, tvärtom vill jag gärna ha den sortens öl så torr som möjligt. Men sensoriskt är det ett helt okej glas.

Dock finns det något annat som gör att jag inte gillar det här glaset: Formen och vikten. Det är väldigt smalt och ganska högt (20 cm), och det har låg vikt. Det senare beror på att det är väldigt tunt, även i botten. Allt som allt gör det att glaset känns instabilt och lätt att slå omkull, och jag är ständigt orolig för att slå sönder det under användande och (maskin)disk.

Så nej, jag rekommenderar inte det här glaset av just de skälen. I stället skulle jag, om jag skulle köpa ett nytt glas just för pilsner, en klassisk pilsnerpokal som exempelvis Linz. Det har samma långsmala känsla men en större tyngd i botten.

Friskriving: Jag har fått det här glaset av Barshopen. 

Glas: Spiegelau Barrel Aged Beer

Den 11 februari fick jag ett erbjudande om att testa några nya ölglas från Sejdelshoppen.

Som vanligt när jag ska göra något utan deadline så tar det en fruktansvärd tid. Men nu är det dags för glaset som det där erbjudandet ursprungligen handlade om: Barrel Aged Beer från Spiegelau. Glaset har tagits fram i samarbete med USA-bryggerierna Great Divide och Green Flash, och man kan läsa lite mer om det här.

En del i att det tagit nära ett halvår är att jag inte köper speciellt mycket fatlagrad öl längre, det är i min värld sällan bättre än de färska versionerna. Faktum är att jag delvis köpte en flaska Anchor Barrel Ale med avsikten att prova det här glaset.

Själva formen känns som en vanlig ölprovarkupa som någon dragit ut på höjden: Det är slankare, högre och mer utdraget. Botten är något spetsigare i mitten. Jag ska prova det genom att jämföra det med den modell av ölprovarkupa som jag normalt provar öl i här hemma.

Det första jag noterar är att BAB-glaset ger ett märkbart större skum. Det håller sig kvar något längre och… det kan vara en optisk villa av något slag men jag tycker att det är tydligt mörkare än i det vanliga glaset. Skumrestera är ungefär desamma – en liten krans längs med ölkanten.

Doften är kraftigare i BAB-glaset, sötare och rundare. I kupan är doften torrare och rökigare. Skillnaderna är större än jag hade väntat mig.

Smaken skiljer något, men inte så mycket. Kanske är ölet rundare och något sötare.

Trots det högre skummet har ölet i BAB-glaset en kraftigare kolsyra.

Ja, det verkar som det här specialglaset fungerar för den här typen av öl. Det är snyggt att titta på och skönt att hålla i och dricka ur. Trots det tror jag inte jag kommer att plocka fram det speciellt ofta ur skåpet.

Med det tackar jag åter Sejdelshoppen för den här omgången av samarbete. 

Glas: Craft Master One

Glas. Som andra bloggare hängde jag också på Sejdelshoppens erbjudande att testa lite olika glas ur deras sortiment och skriva om dem.

Jag högg bland annat Craft Master One från Rastal (snygg presentation!),  ett glas med flera knyckar på 0,3 liter.

Av de glas jag fick för ett par månader sedan är det här det som jag har använt mest:

Dels för att jag gillar den utsvängda kanten som ligger väldigt skönt på läpparna och påminner på det sättet en hel del om Samuel Adams Boston Lager-glaset (som också är ett favoritglas recenserat här). Som bonus är det enkelt att få till ett snyggt skum utan att det rinner över.

Men också för storleken. Till skillnad mot många andra glas i min samling (som IPA-glaset som jag skrev om här) är det inte gjort för en halvliter öl utan för den idag vanligare storleken 33 cl.

Huruvida de extra knyckarna ger någon skillnad för doft och/eller smak är lite svårare att avgöra, men de gör i alla fall att det blir bekvämt och lätt att hålla i det. Ett glas som är ett mer avslappnat alternativ till Teku, som jag ibland tycker känns lite… ostadigt och uppstyltat även om kantens form påminner om det här.

I kväll dricker jag Timothy Taylor Landlord ur det (vilket ironiskt nog säljs på halvlitersflaska), men det har fungerat precis lika bra till folköls-IPA, porter som välhumlad lager.

Anbefales, som det heter i Danmark.

Glas: Ölstövel

Nästa glas som jag fått tillfälle att prova tack vara Sejdelshoppen är en klassiker på sitt sätt: Ölstöveln. Den lilla versionen som rymmer en halvliter öl plus skum.

Och… Det handlar om något slags metanostalgi: För mig var det så här de riktigt tuffa killarna (det var mest killar) som drack öl ur ölstövlar. Speciellt om de varit på semester i alperna. Det satte sig någonstans i min skalle, och jag tänkte mig förr eller senare skaffa ett sådant. Så jag har haft ögonen öppna på loppmarknader och liknande. Många tråkiga glas har setts på det sättet. Men aldrig några stövlar.

Men nu har jag alltså en, och har provat att dricka ett par olika öl, såväl Spaten Premium som Hofbräu Orginal. För det är ett glas för tysk lager i allmänhet och helles i synnerhet.

Och glaset… Det blir en del skum när man häller upp glaset, men det håller sig inte kvar speciellt länge.

Att dricka… Är rätt annorlunda. Inte så mycket för foten, om man tänker på att ha den åt sidan så det inte blir konstiga luftbubblor. Det är mer åt att det väger en hel del, och glaset vid mynningen är rejält tjockt med en småvassa kanter.

Trots det använder jag det lite då och då. Bara för att det känns… Lite kul.

Glas: Spiegelau Refresh Beer Stein Mug

Några gånger har jag fått erbjudanden från Sejdelshoppen om att recensera ölglas. Så även för några veckor sedan, och jag valde ut glas som jag var nyfiken på; några nya och några som funnits med ett tag.

Till de senare hör Refresh Beer Stein Mug från tyska glasföretaget Spiegelau. Glaset är en sejdel på dryga halvlitern med en ganska speciell utformning: På glasets insida finns vid handtaget en skarp utbuktning, och på andra insidan en inskärning. Tanken är att man genom att skaka/snurra glaset ska få ut mer arom ur ölen och återbygga skummet. En video som visar det hela finns här.

Dessutom finns i botten en ”turbinformad upphöjning” som ytterligare ska förhöja denna effekt. I praktiken är den så tunn att den omöjligt kan ge någon effekt utan är nog mest där för att det ska se häftigt ut.

Så vad trodde jag om detta glas innan jag hällde öl i det? Jag trodde det skulle fungera hyfsat, men att priset för mer skum skulle bli mindre kolsyra i drycken.

Jag provade med en klassisk bayersk helles: Hofbräu Original, en öl jag har druckit en hel del av genom åren. Det var inga problem att få ölen att skumma när jag hällde upp den, men det är det inte i något glas om man häller mot botten.

Sedan fick glaset stå en liten stund, så att skumkronan fick lägga sig. Jag försökte att få tillbaka det genom att snurra ölen, men det gick inte att få någon fart på vätskan utan att riskera att ölen åkte ur glaset.

Ett antal klunkar senare gick det bättre. Och visst, det går att få tillbaka ett fingerhögt kortlivat skum genom att skak-snurra glaset. Men det hade det nog gått i de flesta glas utan kupig botten… Kanske fungerar det bättre med någon annan öl(typ), men jag antar att det är ljus lager som det främst är tänkt till.

Dock noterade jag, som väntat, att det mesta av kolsyran var borta när jag var i slutet av ölen.

Betyg: Ett gimmick-glas till ett rätt rejält pris (Sejdelshoppen tar 199 kronor för 1 glas). Det kanske fungerar med rätt teknik, men jag kan inte för mitt liv komma på… varför?

Friskrivning: Jag har fått det här glaset gratis mot att jag skriver om det.

PS: Rabattkoden som ger 10 % på varupriset gäller fortfarande,  fram till 2016-04-01: ofiltrerat_mars

Ett öl – sex glas

Idag är det stout-dagen. Det finns många dagar numera, kanske för många. Så det gäller att fokusera på rätt uppmärksammade dagar. Maj, till exempel, försöker jag så gott jag kan fira Mild-månaden.

Dock har den här uppmärksamheten något gott med sig: Jag fick äntligen ändan ur vagnen att testa mitt Spiegelau Stout-glas som jag fått som recensionsexemplar från kompisarna på Sejdelshoppen. Det har gått ett bra tag sedan detta skedde, och jag har under tiden funderat väldigt mycket på hur det ska testas. Jag gjorde något snarlikt när samma företag hade tagit fram sitt IPA-glas (länk), men nu tänkte jag göra det ännu grundligare.

Men vad skulle jag jämföra det mot? Listan på kandidater ändrade sig hela tiden. Till slut valde jag det minst rimliga alternativet: Allihop!

Så i kväll har jag testat sex olika glas mot varandra.

För att det hela ska gå i mål alls så fick det bli en öl jag tycker att jag har erfarenhet av och dessutom en med måttlig alkoholhalt. Det fick bli Guinness Draught på burk med kolsyrepatron.

Samtliga glas sköljdes med vatten, ölen kom direkt från kylen. Jag hällde försiktigt mot de lutande glasens kant. Där jag trodde att det var relevant blev glaset fullt, i andra fall halvfullt. Se bild.

Ölen gick jag igenom efter rubrik på mina anteckningspapper. Först tittade jag på utseendet på samtliga, sedan doft, därefter smakade jag, i nästa runda kände jag hur den kändes i munnen och sist tog jag ytterligare en klunk med ett sammanfattande omdöme, dår det också ingick hur glaset kändes i hand och mot mun.

Jag har hållit på att recensera öl sedan januari 2004, jag har gått flera utbildningar i ämnet, deltagit i många provningar och hållit i fler ändå. Trots detta blev jag överraskad över hur olika jag upplevde ölen i de olika glasen.

Betygen är uträknade efter Beer Advocates vanliga viktade skala.De presenteras här i bokstavsordning, den verkliga ordningen var fram och tillbaka enligt bilden.

Guinness pub

Det här är förra generationens officiella pint-stora Guinness-glas (det de har idag har en tjock relief på nedre delen).

Högt skum, småtrist korrekt utseende.

Mjukt rostad doft, söt, ”luktar Guinness”.

Tjocka smaker, sammanhållna, viss rostad malt, växande syra och bra balans.

Lätta tydliga bubblor. Vätskans konsistens är inget jag alls noterar.

Skönt att hålla i. Väldigt traditionell känsla.

Betyg: 3,9.

Spiegelau IPA

Ett glas som enligt tillverkaren optimerats för en helt annan ölstil – den amerikanska IPAn. Men ändå intressant, utan det här glasets succé hade de aldrig tagit fram stoutglaset. Dessutom tycker jag det är uppenbart att stoutglaset har den här som förlaga. Väldigt likt stout-glaset, kunde det verkligen bli någon skillnad?

Otydliga bubblor i skummet, inte speciellt snyggt.

Söt maltig doft. Lätt blommig humle, lite instängd och knäckig.

Tydligt besk smak. Lätt maltkaraktär, svagt rostad, metallisk, syrligt besk.

Små lätta bubblor.

Känns lite fånigt att dricka ur, lite tillgjort.

Betyg: 2,6.

Rastal Lüttichschwenker

Den klassiska ölprovarkupan, vanlig vid tävlingar, festivaler och bedömningar. Det glas jag genomgående använder när jag recenserar öl.

Lägst skum, fulast och störst bubblor. Inga rester. Ser smutsigt ut.

Syrlig karamellig doft. Lätt rostad. Dammig.

Snabbt övergående beska. Lätta rostade rena toner, syran likaså. Ganska mycket metall. Svagt vasst slut.

Nästan stilla kolsyra, avslagen.

Vanan att dricka ur de här glasen sitter händer och mun.

Betyg 2,25. 

Sejdel

En klassisk engelsk halvpint-sejdel. Det här glaset valde jag eftersom det på bilder från 1960- och 70-talet är snarlika glas som Guinness dricks ur.

Fina bubblor, snyggt. Näst lägst skum. Inga rester.

Mycket lätt doft, ren men lite vass rostning. God men lätt.

Neutral smak, låg beska, knäck. Den är rätt vek. Syrlig: småkonstig citronsyra.

Kraftig kolsyra, små bubblor.

Behagligt att hålla i handtaget. Tyngst i testet. Trevlig.

Betyg: 2,95.

Spiegelau Stout

Kvällens huvudperson…

Störst bubblor, medelstort skum. Stora och eleganta rester.

Maltig, tungt rostad doft. Bränd, nästan rökig. 

Rostad malt står i fokus i smaken, ingen beska. Len och … maltig.

Medelkraftig kolsyra, rätt tydliga bubblor som övergår till att bli småvassa.

Glaset är som sådant rätt lätt, men känns ändå klumpigt och tungt i handen.

Betyg: 3,25.

Teku

En modern klassiker, ett glas på fot med en knyck vid öppningen som fångar upp skummet och blir väldigt behagligt att dricka ur.

Snyggt skum, snyggast i testet. Kompakt och långlivat. Vissa rester blir kvar på glaset.

Syrlig-rostad-söt doft. Djup och mjuk. Men kommer ändå inte loss på något sätt, skummet kanske ligger i vägen?

Mjuk smak, lätt. Rejäl men kortlivad beska. Elegant.

Mest kolsyra av de olika glasen. Stora bubblor. Mjuk vätska.

Elegant och lyxigt, men också lite ovant i handen.

Betyg: 3,95.

Som jag redan nämnt är jag förvånad över skillnaderna mellan de olika glasen. Jag antar att stout-glaset egentligen är tänkt för ännu tyngre, sötare och starkare öl, men det höll ändå ställningarna väl.

Till vinnare utser jag på delad plats Teku och Guinness-pubglaset, lite på olika sätt.

Och jag är förvånad över att ölen smakade så pass lite och så pass fel i schwenker/provningsglaset.

Krušovice. Glas vs. glas. vs. glas!

Jag har dragit på det här inlägget ett bra tag. Hur ska jag utföra detta test för att få det perfekt? Hur ska jag få fotografierna att göra verkligheten rättvisa? Hur ska verkligheten se ut? Hur ska jag dricka? Orka?

Men så insåg jag att om jag inte gör det nu så blir det inte av. ”Att låta det perfekta bli det godas fiende” och det där. Därför är bilderna och ljuset inte riktigt så jämnt som jag skulle vilja.

Det handlar om glas. Glas för tjeckisk pilsner.

Ölen är Krušovice Imperial, en ljus 12° på 5 %. En klassiker i svenska ölkranar.

Jo, ni vet. Precis som att jag som började dricka öl under tidigt nittiotal präglats på det brittiska hade de svenska ölnördar som var före mig präglats på den tjeckiska pilsnern.

Men det här testet handlar om ölglas. Tre olika, som alla anses speciellt lämpade för öltypen i fråga:

Från vänster till höger:

En sejdel med raka kanter. Just det här exemplaret kommer från Paulaner och gjordes som reklam för deras tält på Oktoberfest 2006, men jag har på bilder sett exakt samma glas med annat tryck användas på Krušovice-krogar i Tjeckien.

Så ett svängt glas på fot som tagits fram av ölmärkets ägare Heineken för den svenska marknaden. Bland annat var entreprenören Pelle Stridh från ℅ Hops med och designade, det har sedan handblåsts på Skruf Glasbruk. Processen dokumenterade på Resan till det perfekta glaset. Jag fick ett glas tillsammans med ett antal sidor beskrivning av hur genomtänkt det är.

Till sist en mer klassiskt tysk pilsnerpokal som jag fick från Krušovice/Heineken inför SB&WF 2011.En småirriterade detalj med det är att logotypen på baksidan både är etsad och tryckt, och trycket håller på att flagna. Ser inte snyggt ut.

Jag kommer för enkelheten att kalla dem för 1, 2 och 3 i resten av texten.

Ölen är alltså Krušovice Imperial från halvlitersburkar, brygda 10 juli 2014 2013, jag köpte dem för ungefär en månad sedan.

När jag fick glas 2 på posten kom jag genast på tanken att testa dem mot varandra. Samt mot det glas som jag tror att man skulle få ölen i på hemmaplan.

= = =

Jag försökte att hälla upp ölen på samma sätt, så fort efter varandra som det gick. Kraftfullt mot glasets botten, så mycket det gick tills skummet riskerade att rinna över.

Rent optisk så tyckte jag att det bubblorna i skummet blev minst i 2, störst i 1. Det sjönk snabbast i 1, jämnt skägg mellan de två andra.

Någon minut senare, när jag fyllt på med lite öl, så ser jag att skummet sjunkit mest i 1, minst i 3. Snyggaste resterna på glaset blev det i 2.

1

2

3

Skumresterna kan ni få en uppfattning om på bilderna.

Över till doften! Den var såklart väldigt jämna mellan glasen, det är ju trots allt samma öl. Men jag noterade ändå en del skillnader:

1. Sött. Mjukt. Tjeckiskt med en urskiljbar smörighet.
2. Brödigt maltig, lätt och rätt så besk.
3. Lite jolmig och svagare än de andra. Plåtig.

Smaken krävde en del av mina smaklökar. Jag drack rumstempererat kranvatten mellan klunkarna från de olika glasen.

1. Frisk! Mjukt lättdrucken. Lite blommig.
2. Inte lika fräsch, här fanns klor och mineraler som inte fanns i de andra.
3. Neutral, lite tråkigare men med en aning starkare beska.

Sista testet blev hur ölen kändes i munnen, bubblor och kolsyra är viktigt i den här typen av öl.

1. Små, kraftiga bubblor. Kanske lite lättare kolsyreupplevelse än i 3.
2. Avsevärt lättare kolsyra än i de andra, men de levde längre i munnen.
3. Stora kortlivade och ganska vassa bubblor. Mest kolsyra.

= = =

Är 2 verkligen ”Det perfekta ölglaset” som var målet för projektet? Det var frågan jag ställde mig när jag fick det i min hand.

Svaret för den här ölen, för mig, just nu är ”Nej”. Det blir slaget av den klassiska sejdeln på alla viktiga punkter.

Det är ett trevligt glas som ligger bra i handen, det är tungt och upplevs som lyxigt. Men jag föredrar min tjeckiska pilsner i sejdeln.

Problemet med den här typen av glas-test är att det är omöjligt att göra ”blint”, den fysiska upplevelsen för såväl händer som ögon och mun spelar in lika mycket som hur det doftar, smakar och känns.

Eller är det kanske just det som ett glas-test går ut på?

Rabatt på ölglas!

Det är hög tid att fixa till de där julklapparna till dina ölintresserade vänner, bekanta, släktingar och annat löst folk. Och den perfekta gåvan är öl och glas.

Just glasen kan jag kanske ge lite hjälp med, på samma sätt som någon tidigare jul: Tack vare ett samarbete med Sejdelshoppen får du som läser Ofiltrerat rabatt på din beställning.

Ange bara rabattkod ofiltrerat_2013 så går priset på glas och prylar (ej frakt, tror inte heller på gravyr eller tryck) ner med 10 %. Gäller till och med 3 december 2013!

Har jag några tips på inköp då? Japp!

• För nybörjaren är en bra kupa ett måste. Jag har alltid kört med de här eller väldigt snarlika modeller.
• Veteölsglaset är ett logiskt nästa steg. Med ett från Weihenstephan klarar man sig långt. 
• Belgiska öl mår bra av stort skum. Maredsous-modellen funkar till de flesta klassiska belgiska stilarna.
• Samuel Adams Boston Lager-glaset är måhända lite spekulativt men det känns väldigt bekvämt att dricka ur. Ölen liksom bara glider ner i halsen. 
• En skön sejdel fungar lika bra till tjeckisk pils, -/80, münchen helles som till bitter.
• Sedan… IPA-glaset som jag skrev om här. Ja, det ser rätt häftigt ut. Ja, det kanske blir en mer uttalad beska i ölet. Men det är ett ganska opraktiskt glas, det är tunt och känsligt. Med öl i blir det topptungt och lätt att slå omkull. Utan vätska blir det bottentungt vilket gör att det lätt går omkull när det ska lufttorka.

Glas mot glas!

Test i köket, inte vanligt.

Semestern utnyttjas till att göra sådant jag tänkt göra tidigare. Som att dricka IPA ur IPA-glaset jag fått från Sejdelshoppen för ändamålet.

Att det är skillnad på öl om det dricks ur olika glas, det tycker jag inte är något konstigt (trivialexempel: Prova att dricka öl ur ett snapsglas). Men hur stor skillnad är det?

Till testet hade jag två burkar av den trevliga Modus Hoperandi från Ska Brewing (recension).

Glaset som ställdes mot IPA-specialglaset (som jag skrev mer om här) var mitt standardglas, som jag använder till nästan alla mina recensioner, Provsmakningsglaset. Jag kommer att kalla dem ”IPA-glaset” och ”provarglaset”.

Jag hällde upp de kylskåpskalla ölen häftigt och samtidigt.

De fick stå ett tag, så jag fick se i detalj på hur skummet skulle sjunka ner. Innan dess noterade jag att skummet på provarglaset var lägre, inte konstigt eftersom det är bredare i mynningen. På samma relativa sätt upplevde jag vätskan i IPA-glaset som ljusare, eftersom det är långsmalare. Något som inte helt förklaras av glasen var att skummet var märkbart luftigare i IPA-glaset. Och att det var en snyggare nästan kulformig avslutning på skummet när det sjönk ner.

Sjönk gjorde det ungefär lika fort i de båda glasen. Resterna på glaset (lacing) var dock i mitt tycke större och snyggare i IPA-glaset.

Doften är, enligt andra som gjort samma test som jag nu gör, den stora skillnaden. Det här är vad jag noterade för varje glas:

Provarglaset: Metallisk doft, torr, gummi, lite vingummi. Starkare.

IPA-glaset: Buljong. Lite frukt. Beskare. Mer balans, mer IPA.

Smaken då? Intuitivt tycker jag att det inte borde vara så stor skillnad, det kan väl inte hänt så mycket bara på grund av glasformen så att smaklökarna ska kunna märka det? Eller är det hjärnan som spelar in?

Jag har funderat på om man på något sätt skulle kunna genomföra det här testet mer blint än vad jag gör nu, men jag har liksom inte kommit fram till något bättre.

Provarglaset: Besk. Exotisk frukt, kola/knäck. Bra sötma/kropp. Aggressivare humle.

IPA-glaset: Lättare smak, mindre av frukten, sötare, mer malt ger bättre balans.

Slutsats: Jag har svårt att dra någon helt säker sådan av det här testet. Skillnader fanns, men de är små och subtila. I marginalen tycker jag att dofter och smaker blev lättare att analysera i provarglaset, men att IPAn smakade mer IPA i IPA-glaset.

En detalj till kan nämnas (ni läser inte Ofiltrerat för att få mindre nördighet i ert liv eller hur?): IPA-glaset är skört. Det andra glaset i dagens test fick jag på SB&WF 2004, och det är ett rejält glas som blivit min favorit då det har större tyngd och (tror jag) bättre glas-material än senare års motsvarande dryckeskärl. Men IPA-glaset är rakt igenom tunt, och mitt ena glas har redan blivit lite kantstött.

IPA-glas?

Det specialdesignade IPA-glaset väckte viss uppmärksamhet när det presenterades av amerikanska craft-bryggerierna Dogfish Head och Sierra Nevada för några veckor sedan.

Tanken var att ha ett glas som fungerade bättre för humleintensiva öl än de som verkar populärast i USA (shaker och pintglas). Mycket arbete hade lagts ner för att ta fram det optimala glaset.

Jag tror behovet är mindre i Sverige, ofta serveras IPA av olika sort snarare i kupa. Väl?

Nå, glaset hade tagits fram i samarbete med tyska glastillverkaren Spiegelau (som till och med har det aktuella glaset på sin förstasida när detta skrivs). Och det mottogs väl lita avvaktande positivt av ölvärlden, som nya saker brukar bli mottagna. 

Tills någon vecka senare, när bloggen A Good Beer Blog hade kollat igenom glaskataloger. Och upptäckt att Spiegelaus moderbolag Riedel i sitt sortiment hade ett glas misstänkt likt IPA-glaset: Restaurant O Red + White. 

Det startade diskussioner.

Jag tror helt enkelt att bryggerierna och glasbolaget ville ha ett ölglas som inte liknade något annat, och kollade runt i sitt sortiment efter någon lämplig kandidat. Sedan provades de med diverse öl och det här uppfyllde alla krav. 

Det är ungefär som alla ”specialdesignade” belgiska ölglas, med uråldriga traditioner och specialdesign (få belgiska ölsorter är äldre än 70 år): Kollar man riktigt noga i en glaskatalog så hittar man dem någonstans utan tryck. För det är mycket dyrt att ta fram design och tillverkningsverktyg för ett nytt glas, det är något som bara de största bryggerikoncernerna pysslar med. Dessutom så krävs det långa serier för att räkna hem pengarna, så det är inget för tillfälliga specialbrygder. 

Nå, det är min teori. 

Anledningen till att jag skriver det här är att jag så fort jag såg notiser om IPA-glaset (eller ”IPA-glaset”?) kastade mig på mailklienten och frågade min favoritölglaswebbutik Sejdelshoppen om det här var något de kunde ta in. 

Och idag fick jag veta att det kunde de: Artikelsida.

Årets SB&WF-glas

Bild: Stockholm Beer.

Stockholm Beer & Whiskey Festival and Tasting Expericance (pust) har som tradition ett nytt sorts ölglas vartannat år (resterande år har de en klassisk provningskupa). Och idag presenterades årets. Kommer nog att funka.

Samuel Adams Boston Lager Glass

I en tidigare kommentar nämnde jag att jag egentligen bara saknar ett ölglas i samlingen: Samuel Adams Boston Lager Glass. Det lanserades någon gång under 2007, efter år av forskning och formgivning.



Enligt bryggeriets egna annonser och marknadsföring består det av fem sinnrika delar. Från botten:

1. Nucleation Sites, lasergraverade repor i glaset som fångar upp kolsyran och skapar bubblor som stiger genom glaset. Detta ska ge ökad arom
2. Grip, stället man ska hålla glaset i är inbuktat ska ge minimal kontakt mellan glas och hand vilket minskar uppvärmningen av drycken
3. Bowl, den kulformade övre delen ska samla och koncentrera aromerna ytterligare
4. Lip, utbuktningen högt upp ska accelerera ölet och tvinga det mot tungan i stället för tänderna. Detta eftersom man vill pricka in smaklökarna som känner maltens sötma
5. Turbulator, just vid kanten finns en förtjockning som ska få ölet att skumma till lite extra när man dricker det. Ska frigöra smaker just när ölen åker in i munnen

Hela glaset är gjort i tunt glas utan skarpa kanter, detta för att minska teperaturpåverkan från glaset.

Observerade nu hur många "ska" jag använde i beskrivningen? Det beror på att jag, hur läckert glaset än ser ut, inte riktigt är övertygad om att alla de där tricken verkligen fungerar.

De som var med från början och prenumererade på tidningen Beeradvocate innan första numret fick ett sånt här glas i present av Boston Beer i höstas. Tyvärr stod det i det finstilta att det inte gällde för prenumeranter utanför USA samt i en handfull delstater där man tydligen inte får ge bort saker med ölreklam.

Jag håller just nu på att kolla om de säljer glasen till utlandet, och vad det i så fall kostar. Listpriset är $30 för fyra glas samt $7 i frakt, men det vet jag inte om jag litar på.

Men man måste ju älska ett glas som har en del som döpts till "Turbulator".

Tillägg 2008-05-03: Och vad har de för glas på Bishops Arms Linköping när jag beställer in en Sam Adams? Jo, det här. Och... Tja, delar verkar ju funka. Det kom bubblor från botten i en aldrig sinande ström. Kantens form pressades längre in i munnen än vad andra glas gör. Och det funkade väl. Däremot var det mindre än vad jag trodde från att ha sett bilder.

Glasvecka: 8 Cognacskupa (bonus)

Ett glas som ibland kan komma till användning är de den klassiska cognacskupan, ett glas som de flesta nog har hemma.

Litet, rund botten, kraftigt insvängt passar det för de allra starkaste och nyansrika ölen; Barley Wine, Dubbel/trippel bock, allt från USA med ordet "Imperial" i namnet och de starkaste belgarna.

Nackdelar? Det är litet, det finns ingen plats för någon skumkrona och det kan vara lite knepigt att dricka ur.

Men de det som ett bortglömt alternativ när man behöver ett glas för ett lyxigt öl i fåtöljen.

Glasveckan: 7 Tumbler

Tumbler. Enligt ordboken ett dricksglas med flat botten utan handtag eller fot. Jag har inget bra svenskt ord för glastypen, men "grogg-glas" är kanske det närmsta man kommer?


Jag kan väl i beskrivningen lägga till "raka kanter, svagt koniskt. Eventuellt med räfflad dekor på utsidan". Glaset ska inte vara allt för brett, utan ge ett rätt högt och rent intryck.

Om sejdeln var sjuttiotalets trendiga ölglas, pilsnerflöjten åttiotalets, och pintglaset det sena nittiotalet så var det tumblern som gällde på tidigt nittiotal och som sedan kom tillbaka på det tidiga nollnolltalet.

Dess främsta fördelar är att det är billigt och enkelt. Enkelt att titta på, hålla i och dricka ur. Ett allroundglas som varken framhäver ölet eller döljer något. Det fungerar bra till lageröl (inkluderande bock, wienerlager, svart lager och eurolager), alkoholsvaga belgiska, engelska och engelska ale samt normalstarka stout och porter.

Till mycket kraftiga, komplexa och starka öl fungerar det sämre eftersom det inte är så bra på att fånga upp alla nyanser.

Men annars passar det såväl på middagsbordet som på puben.

Jodå, det kommer ytterligare en del i morgon. Men sedan får det räcka!

Ölglasveckan: 6 Sejdel

I takt med att veckan (jaja) går så blir glasen allt mindre essentiella. Och idag blir det kanske två olika glas som har en gemensam nämnare. Eller är det samma? Vi ska prata om sejdeln. JAg börjar med den europeiska varanten, som syns till vänster i bild.

På samma sätt som att varianter på pilsnerflöjten var åttiotalets stora trend-glas och pintglaset nittiotalets så var det på sjuttiotalet ett tjockt glas med handtag som gällde. Gärna med reklamtryck för mellanöl eller ett guldbrunt glas med luftbubblor i materialet.

Faktum är att pintglaset är en relativt ny företeelse även i Storbritannien; titta på bilder från sjuttiotalets publiv (en tid som många anser vare en guldålder): Alla har rejäla polisonger och håller i en pintstor sejdel. Eller mug som den heter på engelska. Seidel på tyska, stein om den är gjord i stengods).

Hantag. Raka sidor. Tjockt glas. Detta gör att dryckens temperatur hålls stabilare än i ett tunnt glas. Annars kan de se ut lite hur som: Raka eller med mönster i glaset (Pripps' sejdel med djupa femkanter är klassisk); höga eller låga, smala eller breda med eller utan reklamtryck med handtag i diverse utföranden.

Så vad är så bra med det här glaset? Temperaturhållandet har jag redan nämnt. Att man håller i ett handtag i stället för i själva glaset ger samma effekt. Annars är det bästa väl med det att det känns roligt att dricka ur en sejdel. Och lätt att stjälpa i sig ölen är det också. Perfekt att skåla med!

Ölmässigt passar det till de flesta robustare och inte allt för starka öltyper. Oktoberfest/Märzen är självskrivna liksom de flesta öl i lagerfamiljen men också de traditionella brittiska aletyperna.

Så. Då tar vi bildens högra sejdel. Den påminner handtagsmässigt om den vänstra men är mindre, helt cylinderformad och slät. De amerikanska mikrobryggerierna är har lite gjort detta till "sitt" glas, och jag brukar använda det framför allt till amerikansk porter, stout, IPA och American Pale Ale. Lite starkare öl med mycket humle.

Rent smakmässigt vet jag inte om det adderar eller drar ifrån så mycket. Men det känns mer "äkta" på något irrationellt sett.

Så, bara en glastyp kvar? Nja. De sju blir nog åtta.

Glasveckan: 5 pilsnerflöjt

Ytterligheterna passerar en efter en... Igår ett lågt brett glas med hög fot. Idag ett högt jättesmalt glas på knapp märkbar fot. Pilsnerflöjten, eller Pisner Flute som den heter på engelska. Det tyska namnet är jag lite osäker på, men det verkar vara Pilsener Flöte. Någon som vet?


Det här var ett mycket populärt glas hos restauranger och inte minst i hemmen i slutet av åttiotalet, gärna då med ett elegant guldtryck och förgylld kant. Dock gjorde dess höga tyngdpunkt det lite opraktiskt och många gick väl sönder under bruk och tvätt.

Men högt ska det vara. Smalt. Koniskt med osvängda kanter. Tillverkat i tunt glas med en klump till botten.

Och det här är ännu ett glas som i stort sett passar till en sorts öl: Tysk pilsener. Visst fungerar den till tjeckisk pilsner och dansk dito också, men det är den rena bittra och mycket friska tyska pilsnern som funkar bäst. Detta beror på att djupen man häller ner ölen i skapar ett stort kraftfullt skum som genom den relativt lilla öppna ytan tvingas fylla glaset. Så får man sakta hålla på skvätt efter skvätt öl tills glaset är fullt.

Den här proceduren har två mål: Dels att mildra den kraftiga kolsyran, men framför allt för att frigöra alla humlens aromrika oljor som får liv i skummet!

Svenska exempel på den här öltypen är Spendrups Old Gold och nu avsomnade Lundgrens Lager från Nils Oscar.

Det finns en variant på det här glaset som verkar vanligare i Tyskland än i Sverige: Då har man ett mindre "glas" satt på en hög fot. De ser mest ut som förstorade champageglas.

Det var nära att det inte blev något idag; jag har åter drabbats av datorkrångel.

Glasveckan: 4 Kalk

Bilden visar min balkong speglat i en kalk. Eller som den också kallas; belgoglas, trappistglas, klosterglas. Chalise eller goblet på engelska (goblet brukar vara i tjockare glas).

Glaset ska ha en hög tjock fot, en klotformad botten och en rak eller svagt svängd kant. Utsmyckningar i form av gravyr, pressade mönster eller detaljer i guld/silver är vanliga.

Den stora öppningen ger god plats för ett ordentligt skum, utan att det blir så högt att det blir svårdrickbart. Den runda botten får jästresterna att sjunka ner och hålla sig på botten.

Som namnen indikerar är det - mer eller mindre - specialgjort för de starka belgiska klosterölen (varav vissa görs under överinseende av munkar från Trappistordern). De kraftiga smaker och dofter som de ölen har gör att man inte behöver någon insvägning.

Glaset ska kännas tungt, stabilt och gediget. Och lyxigt, givetvis.

Öl som passar: Starka ale av belgisk typ (de behöver inte komma från Belgien), såväl mörka som ljusa. Dubel, Trippel, Quadruppel...

Glaset påminner en del om ölprovarglaset, ett glas som man kan använda till de ölen om man inte har ett komplett glasskåp.

Huruvida glasen en gång designats för att framhäva ölets speciella egenskaper eller för att vara lik en nattvardskalk och därmed ge associationer till kloster och munkar är en fråga jag inte kan svara på.

Glasveckan: 3 Veteölsglaset

Det två glasen jag nu tagit upp är ganska generella glas som kan användas till mycket. Idag blir det ett som egentligen bara kan användas till ett fåtal öltyper, som är när släkt med varandra.

Men när man väl ska dricka dem är det desto viktigare att ha rätt glas till hands: Veteölsglaset!

Högt (mitt är 23 cm), fotlöst med en mycket kraftigt svängd profil. Ganska tunt glas, förstärkt kant. Brukar rymma kring halvlitern.

Så, vad är det bra till förutom att vara lätt att slå omkull? Jo, det stora djupet och den lilla botten tvingar fram ett stort hårt skum som ledigt ryms i den närmast kupformade högre delen av glaset. Den övre insvängningen hindrar skummet från att rinna över, och bevarar veteölens typiska dofter och smaker av expotisk frukt och skumbanan att ge sig iväg.

För att få ut mesta möjliga av veteölet och glaset så är rätt upphällningsteknik essentiell: Man vill inte att ölen ska skumma över, samtidigt som så mycket krispig kolsyra som möjligt ska bevaras. Och så ska jästfällningen med i glaset (om den finns). Tack vare modern ADB-teknik kan man se hur det ska/kan göras:

Som en del i den amerikainriktade kampanjen "The difference is inside" visar Münchenbryggeriet Hacker-Pschorr upp hur det ska gå till (det är samma metod som jag använder): Länk.

Ölkolumnisten "Joe Sixpack" visar två metoder, den andra tycker jag är lite... vulgär? Men den ger ju samma resultat så den är väl OK den med. Länk.

Vilka öl passar det här glaset och den här upphällningen till? Inte många. Hefe Weissen, den sydtyska veteölen med jästfällning i flaskan. Kristall Weissen är samma öl men filtrerad, så där behöver man inte skaka ur jästen. Mörk veteöl (Dunkel Weissen)? Ja. Den starkare kusinen till dessa heter Weissenbock och funkar även den. Liksom de amerikanska veteölen (som ofta saknar fruktsmakerna men annars är snarlika).

Vad passar det inte till? Alla andra öl!

Värt att peka på är den Belgiska kryddade motsvarigheten till Hefe Weissen, Witbier, inte ska serveras i ett veteölsglas utan en tumbler (som jag eventuellt återkommer till).