Har det redan hunnit komma ut 100 nummer av
BeerAdvocate Magazine? Ja. Mycket har skrivits under de åtta år som magasinet kommit ut, och såväl form som distribution har ändrats en hel del under åren.
Som en del i firandet bad redaktionen några skribenter att under rubriken
Shelf Life att titta på hur öl och ölindustrin, med fokus på ”craft” och USA, mår sommaren 2015. En del av artiklarna var ganska tankeväckande och jag tänkte bjuda på några av de funderingarna som kommentarer till artiklarna.
= = =
Först ut: Vetenskapsjournalisten Aleszu Bajak som berättade om jäst, en del av bryggning som fått allt mer fokus under senare år. Ju mer craft-bryggerierna växer, ju större blir varje batch och ju dyrare blir varje snedjäsning eller infektion. Allt fler väljer därför att anställa biokemister som håller koll på hygien i allmänhet och hur jästens hälsa i synnerhet.
Jag ser inte riktigt samma utveckling här än, även om
Nils Oscar har ett mindre lab med automatiserade instrument, och
Oppigårds kommer att ha ett i sitt nya bryggeri.
= = =
Text två var av öl- och reseskribenten Heather Vandenengel, den tog upp publiken hos den nya tidens ölkrogar, som är under förändring. Visst, den arketypiske unge mannen i helskägg och rutig flanellskjorta existerar liksom den unga kvinnan i hårknut och stora glasögon. Men det är allt svårare att bygga sin ekonomi kring denna mycket lättrörliga kundgrupp: I stället ser hon en utveckling mot de brittiska ”community pubs” som fokuserar på grannskapet, känner sina kunder och har lokalt fokus på såväl mat som dryck.
Här tycker jag att jag ser samma tendenser i Sverige, speciellt med den växande mängden mycket små bryggerier som väljer att jobba i sin fysiska närhet.
= = =
Under rubriken
Brewing A Better Brand skriver krögaren och ölbokförfattaren Brian Yaeger om hur mycket konkurrensen i craft beer-kategorin ökat under de senaste åtta åren, och att det inte längre räcker att brygga bra öl. Bryggeriet måste ha en historia, och kunskapen att berätta den till sina kunder, är hans åsikt och exemplifierar med hur Oregon-bryggeriet
Ninkasi Brewing framför allt jobbat med färger för att sticka ut och få igenkänning i ölhyllorna. Grundarna av
Two Roads Brewing (Connecticut) ger sin syn på att leva i en värld där kunderna helst vill dricka något nytt varje gång.
Här ligger Sverige flera år efter USA, här är det fortfarande lite av en fördel att ha lite naiva etiketter och småroliga namn, och därmed visa upp att man ”hellre satsar på innehållet än reklamen”. Vi får se hur många av dessa bryggerier som lyckas växa och/eller bli kvar…
= = =
Don Russell har skrivit artiklar i alla 100 nummer av magasinet, han har också en av USAs mest långlivade ölkolumner i Philadelphia Daily News: Joe Sixpack. Och precis som flera andra skribenter i BeerAdvocate Magazine förutspår han ölstilarnas död. Han ger en kort resumé över ölstilens historia, från Michael Jacksons uppdelning i 23 (väldigt kantiga) stilar 1977 till Brewers Associations dryga 140 idag.
I en värld där alla försöker skapa något nytt och odrucket är stilblandningar och oväntade ingredienser/framställningsmetoder/lagringar/serveringssätt mer regel än undantag blir stilbegreppet allt mer urvattnat: En IPA behöver idag inte ens vara speciellt humlefokuserad, en helles inte speciellt mild eller en imperial stout ens mörk. Ett exempel på den förutsagda framtiden blir
Philadelphia Brewing Kenzinger, som bryggeriet vägrar klassificera närmare än som ”beer”. För att, som Don påpekar, ibland är man bara sugen på en öl.
Jag har sett den här åsikten under flera år från olika skribenter, ofta desamma som tycker att generiska namn på öl löser många problem. Men jag håller inte med: Jag tycker att stilar är någonting som hjälper bryggare, både att jobba med och mot.
= = =
Åter till Brian Yaeger, som i sin andra text tittar på hur fenomenet ”taproom” eller … jag vet inte riktigt ett bra svenskt ord för en krog som är en del av ett bryggeri utan att vara en bryggpub. Från att ha varit ett hörn i bryggeriet där besökare kunnat testa ölen har det utvecklats till en industri i sig, och en viktig del av bryggeriernas marknadsföring och identitetsbyggande. Makarna Kimmich berättar om det besökscenter på 14.000 m² som håller på att byggas hos
Alchemist i Vermont, och om de 2.000 besökarna som dagligen kommer för att följa med
Sierra Nevadas bryggeritur. Ölturism är i sig en växande industri.
Åter ligger vi långt efter i Sverige. Delvis beror det på att det först i vintras gick att få utskänkningstillstånd för den här typen av verksamhet. Jag kommer på rak arm inte på ett enda bryggeri som tar emot besökare på en regelbunden basis, annat än arrangerade och förbokade besök.
= = =
I den avslutande texten, som också är den längsta, skriver mat- och dryckesskribenten Sarah Bennett om de allt större problemen att finansiera ett bryggeri, både när det ska starta och när det behöver växa. Här ser man en allt tydligare uppdelning mellan å ena sidan de små och riktigt lokala bryggerierna, ofta i form av bryggpubar, och de som satsar på distribution till krogar och butiker. Här beror utgångsläget väldigt mycket på delstaternas varierande alkohollagstiftning. Exempelvis i Georgia måste all öl säljas via en distributör, och för att leverantörskedjan ska få tillräckligt betalt måste ett bryggeri ha en ganska stor volym redan från dag ett.
Samtidigt är det mycket svårt att få lån innan man visat att bryggeriet kan gå med långsiktig vinst. En vanlig lösning på problemet är att sälja aktier till privatpersoner i ens närhet. Flera mindre bryggerier har också framgångsrikt använt sig av crowdfounding (rekordet nu hålls av
Braxton Brewing som samlade $71.855). Ytterligare ett sätt är att starta som ett fantombryggeri och först bygga ett varumärke för att sedan bygga ett fysiskt bryggeri.
Det går också att hålla sig liten och växa med eget kapital – Seattle-bryggeriet
Reuben's tas som ett exempel.
Här är det ungefär lika svårt att se en tydlig linje i Sverige som i USA. Det går uppenbarligen att ha ett litet bryggeri som bisyssla och jobba heltid för två personer och ändå få det hela att gå jämt ut (
Norrköpings Bryggeri), och i andra änden bygga ett helt nytt rätt stort bryggeri och behålla sitt fokus (Nils Oscar, Oppigårds).
Ungefär samtidigt som bryggeriutrustning gått ner i pris har priset på fastigheter och hyror för lämpliga lokaler gått upp, och det startas färre nya bryggerier i storstäderna nu än tidigare.
