Tävlings-blindprovning med jobbet

Vi har lunch-till-lunch-konferens med gruppen på jobbet. En väldigt långdragen tävling var kvällsaktiviteten. Quiz blandat med ”utmaningar”. En av dem verkar ha varit specialutformad för mig. Vilket väl var roligt på sitt sätt.

Blind provning och identifiering av öl. De trodde väl att jag skulle ta alla, men de insåg nog inte hur svårt det hela skulle vara. Inte blev det bättre av att ölen var rumstempererad och dracks ur stora plastglas. Och att vi hade ögonbindel. Till vissa öl hörde kryptiska ledtrådar, som att en öl är en favorit för en annan medarbetare eller att etiketten var blå.

Och så här gick det…
Min gissning - rätt öl:

• Newcastle Brown - Chimay Blå 2014
• Åbro Original - Carlsberg Export
• Carlsberg Hof  - Corona
• Newcastle Brown - Guinness Draught
• S:t Eriks APA - Falcon Amber 

 0 rätt alltså. Vilket var helt i linje med mina förväntningar.  Mina två medtävlande tog var sin poäng. ”Du kan för många sorter” tyckte arrangörerna. Och kanske är det så.

Roligt inslag i kvällen i vilket fall.

Vem som vann tävlingen i stort? Tja, det kändes inte så viktigt. 

Öppen ölprovning - blindprovning

Krögaren fixar borden!

Det blev en april-provning för mig på De Klomp i år, i alla fall. Men det bestämdes sent. Så vi kastade in en blindprovning. Alltid lika lärorikt.

Eller är det det? I Stora Ölboken påpekar Jan-Erik Svensson att frånvaron av sammanhang gör att man ofta griper tag i ett halmstrå i förnimmelserna, drar iväg åt helt fel håll och inte kommer på rätt spår igen. Och att det därmed inte ger så mycket erfarenhet egentligen.

Men det brydde vi oss inte om. Jag misstänker alltid att en del kommer till de här provningarna för att se mig rodnande erkänna min totala okunskap om allt kring öl.

Jag dök upp trekvart innan provningen som vanligt och såg barchef Bobo sola sig på uteserveringen. Vi blev väl sittande där, njöt vårdagens sol och började fundera. Hur många skulle komma? Få anmälda på Facebook. Och få som visste att krogen ens var öppen. Bobo hade dukat fram för 12 gäster.

Eller… Vi tittade oss omkring, och nu hade 3 gäster redan dykt upp och satt sig hos oss. Äh. Vi kör den här blindprovningen på uteserveringen!

När provningen började prick 15:00 så var vi 7 kring det nyarrangerade långbordet. Och ackompanjerade av biogasbussar och motorintresserade som tagit ut sina fordon för första gången så gick vi igenom de här ölen, som alltså jag som provningsledare inte hade en aning om:

1. Smågrumlig guldfärgad vätska. Lite jordiga toner i smaken. Lite blandad humle i doften. Något slags APA? Fast inget amerikanskt, trodde vi. Kanske bryggt med något slags belgisk jäst? Njae. Rätt okej, men inte så mycket mer. Ingen gissning kom fram. Rätt svar: South Plains American Pale Ale. Lite lustigt var att jag och Bobo småpratat om just detta bryggeri innan och kommit fram till att deras välhumlade öl varierar en hel del.
2. Ungefär samma färg, men nu klart och med bättre skum. Rätt så balanserat, och på gränsen till lätt. Amerikanskt i stilen. Men samtidigt väldigt väldigt färskt. Flera inklusive mig kände syrliga drag av vete(malt). Riktigt trevligt, faktiskt. Men vad? Välgjort och trevligt… Åter gav vi upp. Med all rätt, för det här kunde ingen av oss ha druckit tidigare: K:rlek vår/sommar 2014 från Brill och Mikkeller på 4,7 %. Mycket bättre än den från i höstas, den här kommer att sälja bra vid fint väder!
3. Nästa öl var av samma färg som de tidigare. Syrligt, men inte brettat. Rätt rent, någon tyckte att det var en småtråkig amerikansk wild ale. ”Smaksatt och rätt låg alkoholhalt” flinade Bobo. Syran kändes på något sätt lite för… ren. Fruktöl? Vilken frukt? Jag började yra om rabarber. Nä, ingen frukt innehöll den. Däremot salt och koriander: Ritterguts Gose! Nu satt alla och stirrade, och undrade hur vi kunnat missa den nu så tydliga sältan?
4. Brunsvart öl. Rostade toner. Jag gick ut hårt och påstod att det var en porter. En trevlig sådan med fina rostade men inte brända toner och lite sötma. Så en (irländsk) stout kunde det inte vara. Enkel, ärlig och rättfram. Svenskt? Ja, troligen. Bobo sköt in att det nog var så här det skulle dofta och smaka om vi lyckades fånga in bryggarens själ i ett glas. Gott? Absolut. En sån där öl som bara ska drickas och inte analyseras. Brygger Oceanbryggeriet någon porter till vardags? I så fall var det den här! Och vi var väldigt nära, fast ändå lite fel ute, i glasen hade vi Ocean Stout.
5. Nästa öl var ljusare, men mörkare än de första. Fruktiga beska toner i smak och doft. Men också något syrligt-fenoliskt som på något sätt låg och störde. Vi trodde nu att alkoholhalten var något högre än de tidigare. Jag snöade in på att det var en amerkansk brown ale, och gillade den därför inte så jättemycket. Det gjorde dock de övriga kring bordet, även om vi inte blev riktigt kloka på vad det var. ”Skyhöga betyg på Ratebeer!” hävdade Bobo, liksom att ”fatet vi fick gick åt på två dagar, fast flaskorna är nog aningen billigare per centiliter”. Jaha. Vi funderade och drack. Till slut kom svaret: Näcken från Siren/Omnipollo/Rick Gordon Lindqvist. Hmhmhm.
6. Sist ut var en öl som var… Besk. Besk besk besk. Besk! Jag tyckte mig inte känna så mycket mer. Knappt någon malt alls. Sa jag att den var besk? Det var en snygg beska, dock. Annars kom jag mest att tänka på de DIPA som serverades på hemgryggar-SM: Det var inget snack, det var humlebeska från början till slut. Vi ringade in det till en amerikansk DIPA kring 9 %. Till slut blev det ett förhör i sydvästamerikansk geografi, och fiskanatomi. Rätt svar: Ballast Point Dorado. Nämnde jag att den var besk?

Jo, det gick ungefär som det brukar. Å andra sidan citerar jag gärna Janko igen: ”En blick på etiketten ger mer än 20 års erfarenhet”.

Bonus: Öl 4 skulle egentligen vara en annan lika guldig som de andra. Men den saknade helt doft, och smakade verkligen ingenting förutom en kemisk beska som dök upp efter ett tag. Efter att ha provat ytterligare ett par flaskor så kom vi fram till att den var skadad och därför tog Bobo blixtsnabbt fram en annan. Därav den lite oväntade ordningen.

Det var kul och annorlunda provning i vårsolen, och det är nog inte bara mitt ständiga rodnande som gjorde att mina kinder hettar nu. Och med tanka på att jag bara igår var helt däckad av förkylning så gick det på det sättet över förväntan.

Nästa provning blir 26 april då Bobo trådlöst ska gå igenom lite nyinkomna öl. Och så, 3 maj, kommer jag tillbaka och håller en provning med titeln ”Nya svenska bryggerier”!

SB&WF - Blindprovning med Wicked Wine

Torsdagens andra Skansinaviska Ölskribenters Förening-arrangemang började lite kaotiskt.  ”Blindprovning med Wicked Wine” stod på programmet. Det var bara det att pressrummet plötsligt blivit belamrat med en enorm mängd tavelramar, som skulle omsluta de diplom som tävlingsvinnarna skulle få senare under kvällen. Och de ifyllda diplomen fanns där också, så de ville absolut inte ha in oss.

Två rumsbyten senare och en del småprat senare kunde vi till slut börja. Wicked Wine representerades av Stefan ”Mr  Mohawk” Gustavsson och marknadsansvarige Mattias Grane.

Uppgiften var till synes enkel. Vi fick tre glas öl. Först skulle vi lista ut den gemensamma stilen. Sedan ölens ursprungsländer, bryggerier och som de luxe-bonus den dominerande humlesorten. Vi skulle också ge betyg, 1-10 på ölen. Och de var från olika världsdelar/länder.

No problemo, alltså. Och som alltid vid blindprovningar världens chans att totalt göra bort sig.

Vi kom gemensamt fram till att det var pale ale det handlade om. Troligast också tre amerikanska pale ale.

Sedan blev det värre. Jag luktade på ölen tills näsan höll på att ge upp och hoppa av ansiktet.

Det här är vad jag lyckades gissa fram efter flitigt funderande och smuttande:

1. England. Thornbridge? Hallertau? 4.
2.  USA. Sierra Neavada (Torpedo?). Amarillo? 8.
3. England. ?. EKG.  6.

Fast det var i flera fall bara vaga gissningar. Den första luktade lite belgiskt fenolig och vi funderade över om den var oxiderad eller skadad.Eller belgisk, helt enkelt.

Den andra var väldigt frisk och amerikansk och i allmänhet trevlig. Bra utan några konstigheter.

Den tredje kändes lite trött och väldigt brittisk. Bra, mogen och balanserad, lite jordig i humlen.

Så vad var det då vi druckit? Flaskor ställdes fram och deltagarna såg mer eller mindre trötta ut.

1. Camden Town 1908, en engelsk pale ale gjord i england efter ett historiskt recept. Dominerande humle är Golding, men amerikansk Cluster finns också med. 
2. Mohawk Pale Ale. Svensk-Belgisk-brygd APA bryggd med German Hallertau, Amarillo, Cascade, Centennial, Columbus och Simcoe. Amarillo är den som mest ska framträda.
3. Sierra Nevada Pale Ale. Själva ursprunget och delvis definitionen av en APA bryggd i USA. Magnum och Perle är bitterhumle, men det är Cascade som ska ge humletonerna. 

Stefan och Mattias ger rätt svar.

Tja, jag fick alltså inte så många poäng här. Som väntat. Jag misstänker att framför allt öl 3 hade tappat en hel del av att ha varit i en kanna i nära en timme innan serveringen.

Extra genant för mig var att jag och Stefan stått och pratat om just Sierra Nevada Pale Ale när vi stod och väntade på vår lokal alldeles innan. Jag trodde jag visste hur den smakade, men den var inte ens i närheten.

Provningen avslutades med en annan av Stefans öl som hade premiär på festivalen, den något krångligt namngivna Mohawk Imperial Blizzard Porter Winter Edition som är i grunden är samma öl som den Whipeout som kommer som julöl hos Systembolaget om ett tag. Skillnaden är främst att den här inte bryggts hos Slottskällan utan hos De Proef och att receptet ändrats för de olika bryggverken. Det är en malttung svart sak med 10 maltsorter, 9,7 % och 40 IBU.

Jag noterade lite om den under det att vi pratade om den.

Doften är syrligt humlig. Rostad. Ganska mycket alkohol. Svartvinbärsbuskar.

Smaken är stram med lite mjuk honung. Mjuk och robust på samma gång. Karamelliserat socker. Ren. Viss humle i eftersmaken och saltlakrits.

En oväntat mogen dryck för att vara 3-4 veckor, ett klart steg framåt jämfört med exempelvis första batchen av Black Rocket Porter som var betydligt råare och mindre balanserad som ny.

Åter tack till arrangörerna, Stefan och Mattias som ville underhålla det fåtal som gick på den här provningen. Som givetvis har slutsatsen ”Blindprova mer!”

Ölprovning på Horse & Hound

I går lördag höll jag ingen egen ölprovning, utan deltog i en annan, det var Svenska Ölfrämjandets Östgötaavdelning som skulle ha sammankomst på Horse & Hound i Linköping.

För de flesta var det det första besöket på denna krog som öppnade i somras. Vi hade inte fått reda på något om vad som var på programmet, så nyfikenheten var stor.

Synen som mötte oss.

På borden stod det sex glas på varje plats. Vi fick en kort introduktion av våra värdar Magnus och Erik från studentstället Villevalla Pub, uppgiften var helt enkelt att pricka in vad som fanns i glasen.

1. Här var det inga större problem att pricka in stilen, i glaset fanns en belgisk dubbel. Vi kring bordet tvekade lite exakt vilken. Westmalle Trappist Dubbel eller La Trappe Dubbel? Någon tyckte att det inte kunde vara Westmalle för den hade han druckit häromdagen och den smakade inte så här. Facit: Westmalle Trappist Dubbel. 
2. Plötsligt blev det knepigare. Snarlik brun färg. Bleka smaker, låg kropp. Spritig och vass sötma. Vad hade vi fått in? En skotsk ale? Någon svensk belgo-tolkning? Det var ingen som hade någon bra gissning. Facit: Westmalle Trappist Dubbel från 2008 2006. 
3. Har var det surt. Mineraliskt och aningen sött. Gueuze, helt klart. Belgiskt. Men vad? Vi började räkna upp alla de bryggerier och blandningsfirmor som vi kände till, med vissa bortgallrade: Det var för lite syra för att vara Cantillion och för komplext för att vara Timmermann. Men vi lyckades inte ta oss ända fram till vad det var. Facit: Mikkeller Spontanredcurrent, en stark fruktlambic med röda vinbär.
4. Tvära kast: Nu doftade det som en honungsburk. Smaken var aningen kärv men honungen dominerade tillsammans med en hel del lite träiga toner. Jag vet inte om vi kom speciellt långt i vårt gissande, som tog slut när vi gått igenom alla brittiska honungsale som vi kunde koma på. Men gott var det! Facit: Nøgne Ø / Dugges Sahti.
5. Här var det Salubrin i doften. Sötsyrligt och lite fat-oxiderat. Flamländskt röd- eller brunöl, verkade det vara. Men vilken? Rodenbach Grand Cru? Nähä. Vi fick ledtråden ”Frankrike” och började fundera över franska brunölsbryggerier. Svårt. Facit: Haandbryggeriet Haandbakk, en spontanjäst öl som lagrats på rödvinsfat från Bourgogne.
6. Svart. Sött. Tydlig chokladdoft- och smak. Starkt. Rostat. Det här kände jag igen, och jag lyckades pricka in en av mina favoritöl: Southern Tier Mokah.  

Våra guider i ölvärlden, Magnus och Erik.

Efter denna svåra blindprovning blev det mat: En rejäl bit nötkött serverad med stekt klyftpotatis och grillad paprika. Till det fick vi välja mellan Flensburger Wiezen eller Flensburger Dunkel. Jag valde veteölen, en ganska söt och småfeg sådan, som de brukar vara i norra Tyskland.

Facit

Allt som allt en trevlig och lärorik eftermiddag, även om jag hörde att alla kring borden inte riktigt uppskattade alla öl: En i sällskapet förklarade att han buntade ihop alla suröl som ”raggsocksdricka” som inte gick att dricka.

Annars blir jag mindre och mindre förtjust i det här med blindprovning i större grupp och med tidspress: Det blir ett slags tävlingsmoment och stress som jag inte är helt förtjust i, det blir viktigare att klämma fram rätt svar än att analysera, diskutera och lära sig om ölen. 

Nästa träff är öl+ost+choklad hos Jolla i Norrköping 15 oktober. Och så är det den traditionella julölsprovningen hos Broadway Konditori i Norrköping 19 november.

Rapport från en blindprovning

Att hålla i en blindprovning där inte ens jag har en blek aning om vad som kommer är ett vågspel. Den här gången var jag i alla fall medveten om hur svårt det skulle bli. Bland gästerna var det idel stammisar samt krögaren, så jag hade alla fall lite att luta mig mot. Innan vi började pratade jag lite av det svåra men nyttiga i att inte kunna döma ölen efter etiketten. Vi fick också veta frän Bobo som valt dryckerna att alla öl kom från flaska.

1. En klar, brunsvart öl. Rostade toner, lite torr. En något igenkännbar lite fruktig-jästig smak. Alkohol? 5,6%? Vi gissade på en ospecificerad tysk eller tjeckisk schwarzbier. Rätt svar: Brewdog Zeitgeist.
2. En gyllene öl vars doft fullkomligt skrek ”Hej jag kommer från Belgien!” i sin jästighet och sötma. Men vad var det? För torr för att vara en trippel och för ljus för att vara dubbel. Belgisk blond? Jo, troligen. Men vilken? Det fanns tydliga toner av björnklister/sötmandel som tydde på mycket alkohol. Jag var iväg och flummade kring Ommegang. Rätt svar: Gordon's Finest Gold.
3. Lite mörkare än den förra. Lite blaskig. Belgisk. En ljus dubbel? En lite mörk blond? Lite toner av vetemjöl. Vi funderade rätt länge på den här. Den var lite spretig och kändes lite enkel. Kunde det vara något svenskt? Amerikanskt? Nej, det var belgiskt enligt Bobo. Efter att ha filosoferat kring en hög bryggerier gav vi upp. Rätt svar: Ten Duinen Rousse.
4. Bobo tyckte att vi borde klara den som nu hälldes upp, så pressen blev ännu hårdare. Brun. Rejält grumlig. Betydligt snyggare än den förra i både doft och smak. Jag gissade förstrött på Gulden Draak. Klosteröl, fick vi veta. Inte heller La Trappe Dubbel, för den här var belgisk. Vi började gå igenom Trappisterna en för en men till sist kom Take på att det måste vara Trappistes Rochefort 8. Och det var det.
5. Nu blev det lite ljusare: Bärnstensfärgad, klar. Viss sötma. Massor av honung. En hel del malt och märkbar alkohol. Var den månne brittisk? Nä, några av gästerna kom fram till att det borde vara en lager av något slag. Och mycket riktigt: Andechser Doppelbock Dunkel. Jag trodde att det skulle vara mer sötma i stilen.
6. Sista ölen. ”Här räcker det med land och stil” tyckte Bobo. Och… Vad tusan var det i glaset? Ljus och nästan klar. Någon konstig blandstil? Lite jordig och fruktig, men samtidigt aningen syrlig med massor av amerikansk aromhumle. Jordigt jästig. En hel del alkohol. Någon av gästerna funderade på saison. En jättekonstig amerikansk IPA? En experimentstil? Ju mer vi drack ju mer konfunderade blev vi. Mycket humle, lite beska. Amerikanskt, var vi övertygade om. New York State, påpekade Bobo. Vi blev ännu mer förvirrade. ”Två sädesslag!” Till slut halade han fram flaskan: Southern Tier Über Sun.

Tja, det gick väl som förra gången ungefär. Man lär sig en hel del om sig själv och sina preferenser när man blindprovar!

Blindprovning

Idag var det åter dags för ölprovning på De Klomp. Det skulle bli en mycket annorlunda provning, dels inspirerad av ölbloggarträffen förra året, dels av den spontant halvblinda provningen "fat" i höstas: Det var dags för en helblind provning där inte heller jag skulle veta vad som skulle provas.

Så jag gick ut mot bussen i god tid, jag hade tänkt att vara på plats en timme innan starten för att kunna planera kommande provningar. 12:41 skulle bussen gå från min hållplats och jag borde därför vara på plats strax efter ett. Bussen var tydligen lite sen. Jag kollade vad Östgötatrafikens javaapplet tyckte. 12:47. Okej. Klockan passerade ett. Kollade igen. Nu hade bussen gått. Kollade Östgötatrafikens hemsida. Inga problem i Linköping enligt den.

Ingen buss hade setts åt något av hållen. Förrän vid halv två, då kom två på en gång åt fel håll. Chauffören lutade sig ut genom fönstret och berättade att all innerstadstrafik ställts in tillsvidare och att bussarna var på väg till garagen.

Jag ringde Bobo på krogen och berättade om läget. "Ta en drosk så betalar vi" tyckte han. Ringde ett par bolag. Mellan en halvtimme och en timmes väntetid. Mhmhm. Ringde Bobo igen. Han skulle hämta mig.

Jag hade nu stått i -12° och blåst i en timme och började känna mig ganska mör.

Nå, jag kom fram precis i tid för att hälsa gästerna välkomna. Förutom dryga tiotalet gäster var det ett bord med bolagsstämmans gäster på plats för att se vad jag gick för.

Bobo nämnde i förbigående att han trodde att två var rätt enkla, två knepiga och två öl borde vara helt omöjliga. Till vår eventuella hjälp hade jag tagit med några ex av Hembryggarnas stilguide (länk).

Såhär gick det:

1. Smågrumlig orangegul öl. Lite rätt syrlig och lite rå. Efter noggrann koll i stilguiderna trodde (främst jag) vi på en svensk mikrobryggd veteöl med diskret amerikansk humle. Kanske Sigtuna Vårweizen? Facit: Krönleins Källaröl. Fel! Bobo skrattade och dansade.
   
   
2. Aningen mer djup guldaltig färg än den förra. Aningen grumlig och gardinerna på glaset tydde på mer alkohol. Helt klart belgisk med fina jästtoner. En stark belgisk ale? Fast hade den inte väl mycket beska? Jag minns inte om vi gissade på någon sort, ingen kunde riktigt identifiera den, bara avfärda några uppenbara. Facit: North Coast La Merle, alltså en saison. Fel! 30 minuter hade redan gått och vi fick öka tempot lite.
   
   
3. Aningen mörkare än de andra, bärnsten. Litet fult skum. Alkohol kring 5-6%. Brittisk humling, men ganska valhänt gjord. Aningen unken. Något slags svensk IPA? Hur var det, fanns det inte Angels Share IPA på tapp? Vi var överens om att ett stort anrikt bryggeri inte skulle släppa ifrån sig något sånt här. Någon tyckte sig känna igen den. Bobo tipsade "Du har recenserat och tyckt att den var dålig redan då". Facit: Ølfabrikken Pale Ale. Fel! Mitt ego var nu lika knäckt som ett idrottshallstak.
   
   
4. Svart. Tydliga dofter och smaker av choklad och vanilj. Inga brända toner. Men... Kände jag inte en aning av en mycket speciell lite syrlig ton av krusbär? Jo! Då gick det ganska fort för mig att ringa in bryggeriet: Amerikanska Rogue. Och vad för svart öl gör de? Shakespeare Stout och Chocolate Stout. Vi kom överens om att det måste vara den senare. Facit: Rogue Chocolate Stout. Rätt!
   
   
5. Ljusare. Ljus bärnsten, till och med. Jag tyckte mig märka klart belgiska toner med fuktig jäst och tillbakadragen men ändå märkbar humle. En belgisk IPA? Nja, såväl La Chouffe Houblon som De Ranke XX Bitter är kraftigare i humlen. Och så hade den här väl inte mer än sådär 6% alkohol?Men vi kom fram till att det kunde vara en amerikansk tolkning av en belgisk blonde, eller kanske en belgisk blonde med amerikanska influenser. Vi var rätt nöjda med gissningen utan att vara mer specifika.
   
   Bobo stod och myste vid baren: "Det är en ESB!". Förvirring uppstod. Brukar inte de vara maltigare, nästan kladdiga? Och inte alls så här humliga? Fast det är ju klart, Kalifornienbryggeriet Anderson Valley gör ju en rätt underlig ESB... Facit: Anderson Valley Boont ESB. Alltså en Extra Special... Beer. Rätt!
   
   
6. Nu fick vi in en riktigt färgmässigt blaskig öl utan mycket till skum. Doften var lätt unken med toner av jordkällare och rotfrukter och beska. Smaken var ett skolexempel på obalanserad: Ingen kropp, ingen maltsötma. Och massor med humle som inte alls hängde samman med smak och bitterhet. Någon av gästerna trodde på en lager.
   
   Jag funderade om Bobo lyckts få tag på en riktig slamkrypare: Såhär tunn och lätt och ändå mycket humle. Kunde det vara BrewDog Nanny State, ölen på 1,1% alkohol och 200 IBU? De andra var inte riktigt övertygade (inte jag heller, 200 IBU borde kännas mer) men kom inte med så mycket andra förslag annat än konstateranden om att det här inte var något vidare. Facit: Angels Share #3 Hoppy. Fel! En öl som inte ens Bobo visste mycket om, de hade fått in fatet häromdagen och hade inte fått mer information än att det var en lager på omkring 5%.
   

Fördelen med blindprovningar är att man helt kan fokusera på ölen, man har inga fördomar att luta sig mot. Svårt.

Och visst hade Bobo rätt: Vi tog 2 av 6.

Hem tog jag mig genom att bli skjutsad av en av gästerna(s fru) som generöst körde mig och en annan gäst. Tack så mycket!

Betatest av öl

För en tid sedan fick jag ett mail med en fråga om jag kunde tänka mig att förhandsprova en eventuellt kommande öl.

Det kunde jag.

Så för några dagar sedan kom det ett paket med posten. Den innehöll ett kortfattat brev och en flaska.

Lika bra att göra förutsättningarna klara: Jag vet vem som skickat flaskan och lite vagt om hur den eventuellt kommande ölen kan tänkas lanseras (något jag lovat att inte föra vidare). Däremot vet jag inte var ölen är brygd och av vem, vilken typ det är eller vilka ingredienser som använts eller när den är bryggd. Jag har fått tillåtelse att recensera den här på bloggen.

Flaskan, en halvliter, är enbart märkt "4,8" med tuschpenna och jag antar att det är ölens alkoholstyrka i volymprocent. När jag packade upp den ur paketet var den kraftigt grumlig med lite partiklar flytandes i vätskan, så jag bestämde mig för att den skulle få vila i kylen ett tag.

När jag öppnade flaskan hördes ett kraftigt pysande och en rejäl kolsyra bildade snabbt ett skum som höll på att ge sig upp ur halsen. Jag hällde ganska kvickt upp halva flaskan i en SW&BF-ölprovarkupa. Där skummade det rätt bra med ett lätt fräsande.

Efter ett kort tag har skummet omvandlats till ett lager med några millimeters tjocklek, det är gul-vitt. Inga skumrester på glaset, fast det ser lite smutsigt ut längs kanterna. Vätskan är grumlig och brun-bärnsten.

Doften är aningen oren och lite spritigt jästig med en bakgrund av amerikansk humle (grapefrukt, citrusfrukter, lite kemikalier) och en halvsöt jordig doft. Aningar av tobak och rök.

Smaken är torr och lätt. Vaxduks-toner och lite jästiga smaker. Orenade och splittrade toner av amerikansk och brittisk humle. Kropp saknas helt.

Kolsyran är kort och stark, vätskan lätt och aningen mjölig i munnen.

Nej. Den här är antingen ett riktigt ordentligt magplask, eller infekterad av flera olika mikroorganismer. Eller en kombination av de båda. Jag drack ungefär 50 ml innan jag hällde ut resten. Trist, idén var ju jätteintressant.

Ölprovning - rester

Idag höll jag en lite annorlunda ölprovning på De Klomp. Temat var ju ”rester” med sådant som inte råkat vara med i provningarna tidigare. Dessutom hade jag i lönndom planerat att köra den som halvblind provning – jag visste vad vi skulle dricka men inte gästerna.

Ni som läst om när vi ölbloggare gjort detsamma på vår träff på Sorbon (kategorilänk) minns att det här inte är enkelt. Alls.

Inte blir det lättare av att bli plötsligt inkastad i det. Eller att prova obskyra öl som inte alls är stiltypiska. Stackare. 6 öl, 6 länder, 6 stilar var utlovat.

Först ut var den tyska pilsnern Rövarn från Hantverksbryggeriet. En ny öl och bryggeriets första lager. ”Luktar som en lager, smakar som en ale” hördes från borden. Och det ligger något i det. Någonstans mellan en tysk kellerbier och en nordtysk landbier. Tycker nog att den ska ses som det första försök det är och inte deras definitiva lagertolkning.

Så kom Blue Star från North Coast. En ganska stiltypisk amerikansk veteöl. Fast det är ju inte direkt den vanligaste stilen hos svenska krogar. Tror att vi prickade in landet i alla fall. Och att det var vete i. Någon tycke sig hitta tydliga toner av torrhumling och vi jämförde doften med lite humlepellets.

Så kom det in något mörkare. Och relativt enkel smak. Lite rostad, viss sötmna. Jag tyckte mig hitta lite svartvinbärssaft. Det var mexikanska Dunkeln Negra Modelo från Grupo Modelo.

Nästa öl var mer bärnstensfärgad. Någon hittade aningar av amerikansk humle i den. Flera tyckte att framför allt doften var lite unken och instängd. Stilen ringades in till någonstans mellan en ESB och en Engelsk IPA. Ett par gäster tyckte att den smakade lite ”enkelt” som i ”billiga råvaror”. Ölen var Pale Ale från danska Ølfabrikken-Gourmetbryggeriet. Det var väl den öl som var minst populär för dagen.

Så kom det in något… starkare. Ljust. Fruktigt. Massor av alkohol i doften men mer subtil i smaken. Massor av smaker med jästtoner, exotisk frukt och allt möjligt. ”Man får nästan blåsa upp munnen för att få plats med alla smaker”. Att det var en tripel togs väl ganska fort, gissningarna låg på 7% och eftersom vi klarat av Danmark, Sverige och USA så var väl Belgien det som var kvar för den här typen av öl. Någon tyckte att den var lite råare än man var van vid för stilen. Facit var Dulle Teve, en tripel på hela 10% från Belgiska De Dolle.

Så kom eftermiddagens sista öl in. Svart. Ale. Och då är det väl antingen en porter eller en stout. Fast den hade en ganska låg sötma så stout var närmast att gissa på. Något som vissa konnässörer kunde tycka var intressant var att kolsyran kändes mer lager-lik med rätt stora och tydliga bubblor. Det var väl inte så mycket gissningar här heller, men vi var rätt överens att den inte var irländsk. Eller amerikansk, den kändes inte direkt så hulmad. Fast så mycket längre gick väl inte att komma. Svaret på landet var Australien, bryggeriet Coopers och ölen Best Extra Stout.

Som sagt. Blindprovningar är alltid svårt, men rätt givande. Man har ju inget varumärke att hänga upp sig på. Och tempot går ner ordentligt jämfört med vanliga provningar vilket kan vara positivt. Med tanke på att vi körde med ölsorter som bara ett ytterst fåtal druckit tidigare och som var mindre stiltypiska gick det rätt bra. Och jag tror faktiskt jag lyckades lära ut lite trick för att känna alkoholhalten till gästerna.

Givande eftermiddag! Efteråt belönade jag mig med två amerikanare, mer om det senare.

Ölbloggarträffens blindprovning VI: Veteöl

Någon visste att det skulle vara en veteöl med i provningen, och med bara en var så blev det mycket riktigt en… veteöl. Mina anteckningar:

Grumlig. Lätt bärnstens-färg. Litet vitt skum.
Fruktig, grönsaker: Gurka. Mycket humle.
Humlig (USA) fruktig och lätt syrlig med mycket estrat.
Ganska stora (bold) smaker.
Lätt kolsyra, medium smooth.

Kryddig och trevlig, bra balans trots mycket humle för stilen.

Här var det ingen tvekan om vilken öl det var. Eller, i alla fall för Mattias (Hirigalzkar på öläventyr) för han hade druckit exakt den här ölen nyligen: Über Sun! Hade det inte varit så hade vi nog kommit ungefär så långt som att det här var en amerikanare.

Facit: Southern Tier Über Sun. Mitt skiss-betyg: 3,95 och därmed klart bäst bland blindprovarölen.

Ölbloggarträffens blindprovning V: Belgare

Nu uppstod en paus i provningen, jag tror det far fotbollsrelaterat. Vi började fundera över vad som var kvar.

Stout skulle det inte bli någon nu, de skulle komma i andra halvan av kvällen. Veteöl, påpekade någon. Och jag funderade över att vi inte fått in någon belgisk stil.

”Nu kommer det en riktig belgare” ropade plötsligt Afram när han kom med en bricka halvfulla glas. ”… fast det skulle jag nog inte säga, då vet ni ju varifrån den kommer” insåg han lika fort därefter.

Mina anteckningar om den här:

Mörkt beige. Grumlig. Litet vitt skum.
Lätt doft. Humlig. Ganska torr. Vete. Godis-estrar.
Lätt. Söt. Syrlig. Vetedeg. Gröna äppen. Lite karamell i botten. Aningen gummi? Torr jästig/degig eftersmak.
Frisk stark kolsyra. Lätt vätska.

Okej standardbelgare. Rätt okomplicerad.

Här minns jag relativt lite om funderingarna. Det finns ganska många ljusa belgiska ales, och den här kändes inte speciell åt något håll. Ingen av de klassiska som Duvel, Orval eller Leffe Blonde var det i alla fall, de borde vi ha känt igen. Eller? Var vi på väg mot en total egoknäck?

Gissningarna var lika spridda som osäkra. Jag föreslog vagt Belgoo Magus, en i stilen som jag fått smakprov av i våras. Fast mycket mer om den mindes jag inte. Vi lämnade vad jag minns ingen verklig kandidat på vad det här var.

Facit: Antiek Blonde. Mitt skissade betyg: 3,15.

Ölbloggarträffens blindprovning IV: IPA

Så var det dags för nästa öl att försöka kategorisera och identifiera. "IPA" var den enda ledtråden vi fick.

Jag noterade:

Grumlig. Bärnsten. Jätteskum.
[Doft:] Jästig. Torr. Syrlig. Fruktsallad. Lätt oren.
[Smak:] Rökig. Bitter. Söt. Obalanserad. Dålig kropp.

[Munkänsla:] Medel kolsyra. Vassa bubblor, torr vätska

Vi funderade. Glodde. Doftade. Smuttade. Stirrade tomt framför oss. Den här var åter mer brittisk än amerikansk. Kändes den inte lite svensk och från något mindre erfaret bryggeri (orenheter fanns)? Shipyard gör en del sånt, och någon kring bordet hade druckit deras IPA (det hade visst jag också, men förträngt).

Men mja. Den lätta läder-rökigheten kändes som en ledtråd att gå på. Ölands Gårdsbryyggeri har ju en aning rök i såväl Långe Jan som Tokens Clusterbomb, men de kändes fel på andra sätt - de var ju mer amerikanska i humlingen.

Jag insåg plötsligt: Oceanbryggeriet hade under en tid problem med att vissa öl fick en märkligt rökig ton efter ett tag. Och de har ju en IPA. Jag skelade mot baren. Ingen sådan verkade finnas på fat, och inte hade väl Ocean några flasköl? Nå, min gissning var i alla fall Ocean IPA. Men helt övertygad var jag inte.

Det var också här någonstans vi insåg att vi gemensamt druckit mängder av öl, men hur svårt det var att spontant komma ihåg hur de smakat. Och hur få bryggerier vi hittills gissat på.

Facit: Ocean India Pale Ale. Mitt skiss-betyg: 2,55.

Ölbloggarträffens blindprovning III: Brown Ale

Blindprovningen höll ett lagom lågt och behagligt tempo. Nu var det dags för den tredje, en brown ale.

Mina anteckningar:

Mörkbrun. Sirap i vätskekänslan. Lite grumlig. [Doft av] cocktail-körsbär. Lite
oxiderade fatlagrade toner. Lätt rostad. Lite mjölkchoklad? Kolakakor. Lät
kolsyra, aningen trögflytande.

En trevlig öl. Bäst hittills?

Här var vi rätt klara med att det inte var en britt, de skulle knappast ha så här kraftig jästfällning i en brown ale på flaska. Kunde det vara Nøgne Ø Brown Ale? Fast om vi räknade ihop våra smakprov så borde det vara en hel halvlitersflaska, och med tanke på den groteska jästklump norrbaggarna har i flaskorna så borde någon av oss fått med lite av den, vilket vi inte hade. Någon i sällskapet hade visserligen druckit den ölen, men det var ett bra tag sedan.

Och varifrån kom de lätt oxiderade starkvinstonerna? Kunde vi fått en gammal flaska? Flera funderade över om den rentav var belgisk. John Martin gör ju en del brittisk öl med belgiska toner. Fast ingen kunde komma på att någon Gordon Brown Ale någonsin gjorts.

En dansk bryggare i belgiskt bryggeri då? Det kändes ganska rätt. Vi gissar alltså antingen på den norska eller på Mikkeller Jackie Brown. Men säkra var vi inte, och alternativen hade ungefär lika många anhängare.

Facit: Ølfabrikken Brown Ale. Jag skrev inget skiss-betyg, men någonstans kring 3,7 låg den nog på. När vi fick in flaskan förklarades också de oxiderade tonerna: Bäst före-datumet var våren 2008.

Ölbloggarträffens blindprovning II: Pale Ale

”Nu kommer en pale ale” berättade Afram och gav oss varsitt litet glas. Detta noterade jag under provningen:

Grumlig. Mörk bärnsten.
Fuggles? Fin fruktig doft. Lite citrus. Moget lugn. Karamell och praliner.
Torr. Fruktgodis. Humle. Antydan till vaxbönor.
Lätt kolsyra, Medel vätska.

Fin bra bitterhet.

Lätt fräsch kolsyra. Medium vätska.

Här var vi rörande överens: Det här var en ganska medelmåttig engelsk pale ale, troligen inte brittisk, kanske gjord av någon som inte är uppväxt med stilen. USA? Tyskland? Sydeuropa? Ingen kände direkt igen den från något av de svenska småbryggerierna. Vad jag minns var det ingen som kom med några konkreta förslag.

Facit: Mikkeller All Others Pale. Mitt skissbetyg: 3,6

Ölbloggarträffens blindprovning I: Ljus lager

Vi skulle alltså blindprova öl på lördagens ölbloggarträff. Krögaren Afram hade laddat upp.

Vi skulle i samband med serveringen få veta en grov stilindelning. Vi hade också fått veta att ingen av ölen gick att köpa på Systembolaget.

Först ut: Ljus lager. Åtta avsmakarglas kom in, burna av en vilt flinande Afram.

Mina noteringar rakt av:

Gul. Fingertjockt vitt skum. Lite lacing.
Aningen rökt? Torr. Lätt. Citrus-citron.
Lätt ren smak. Hö. Frisk medel-bitterhet. Få bismaker. Neutral. Vanlig.
Ren.

Så började vi fundera över vad det här kunda vara. Vi började att ta bort typiska länder:

USA? Nej, då hade den varit blaskigare med majssötma eller kraftigare.

Sverige? Troligen inte, den var för torr och hade lite för lite bröd och humle.

Tyskland? Nje, den var för ljus för att vara en klassisk lager och för o-bitter för att vara en tysk pils.

Danmark? Nja, då borde den ha kraftigare kropp.

Östeuropa? Nej, dess typiska frukostfralla-sötma fanns inte här.

Vi kom också fram till att den nog var bryggt av ett stort bryggeri med full koll på processen, det pekade den mycket rena och beräknande smaken på.

Vad hade vi kvar för länder att välja mellan? Holland, bestämnde vi oss för. Eller någon svensk som är duktig på lager? Heineken blev snart en stark kandidat. Fast var inte den lite lite rostad i botten?

Grolsch var en ännu starkare kandidat. Men här protesterade jag vilt: Jag drack en del av den ganska koncentrerat i samband med att De Klomp skulle välja husöl, och Grolsch-beskan är mycket vassare till sin karaktär.

Eller... Grebbestad Original? Kanske, men ingen i sällskapet mindes dock hur den smakar i detalj.

Jag förde försiktigt fram hollänska standard-stor-stark-ölen Budels Pils. Eller kanske belgiska Bel Pils. Fast det var i ärlighetens namn mer beroende på geografi än smak.

Vi var nu rätt trötta på den serverade skvätten och vi beslutade oss att gå vidare med vaga gissningar på Grolsch eller Heineken.

När Afram kom tillbaka med en ny omgång förklarade han att han sagt fel: Alla öl i kvällens blindprovning var utanför Systembolaget sortiment. Utom den här, som fanns i fasta sortimentet.

Facit: Stella Artois. Mitt skiss-betyg: 3,1