Ölprovning - rester

Idag höll jag en lite annorlunda ölprovning på De Klomp. Temat var ju ”rester” med sådant som inte råkat vara med i provningarna tidigare. Dessutom hade jag i lönndom planerat att köra den som halvblind provning – jag visste vad vi skulle dricka men inte gästerna.

Ni som läst om när vi ölbloggare gjort detsamma på vår träff på Sorbon (kategorilänk) minns att det här inte är enkelt. Alls.

Inte blir det lättare av att bli plötsligt inkastad i det. Eller att prova obskyra öl som inte alls är stiltypiska. Stackare. 6 öl, 6 länder, 6 stilar var utlovat.

Först ut var den tyska pilsnern Rövarn från Hantverksbryggeriet. En ny öl och bryggeriets första lager. ”Luktar som en lager, smakar som en ale” hördes från borden. Och det ligger något i det. Någonstans mellan en tysk kellerbier och en nordtysk landbier. Tycker nog att den ska ses som det första försök det är och inte deras definitiva lagertolkning.

Så kom Blue Star från North Coast. En ganska stiltypisk amerikansk veteöl. Fast det är ju inte direkt den vanligaste stilen hos svenska krogar. Tror att vi prickade in landet i alla fall. Och att det var vete i. Någon tycke sig hitta tydliga toner av torrhumling och vi jämförde doften med lite humlepellets.

Så kom det in något mörkare. Och relativt enkel smak. Lite rostad, viss sötmna. Jag tyckte mig hitta lite svartvinbärssaft. Det var mexikanska Dunkeln Negra Modelo från Grupo Modelo.

Nästa öl var mer bärnstensfärgad. Någon hittade aningar av amerikansk humle i den. Flera tyckte att framför allt doften var lite unken och instängd. Stilen ringades in till någonstans mellan en ESB och en Engelsk IPA. Ett par gäster tyckte att den smakade lite ”enkelt” som i ”billiga råvaror”. Ölen var Pale Ale från danska Ølfabrikken-Gourmetbryggeriet. Det var väl den öl som var minst populär för dagen.

Så kom det in något… starkare. Ljust. Fruktigt. Massor av alkohol i doften men mer subtil i smaken. Massor av smaker med jästtoner, exotisk frukt och allt möjligt. ”Man får nästan blåsa upp munnen för att få plats med alla smaker”. Att det var en tripel togs väl ganska fort, gissningarna låg på 7% och eftersom vi klarat av Danmark, Sverige och USA så var väl Belgien det som var kvar för den här typen av öl. Någon tyckte att den var lite råare än man var van vid för stilen. Facit var Dulle Teve, en tripel på hela 10% från Belgiska De Dolle.

Så kom eftermiddagens sista öl in. Svart. Ale. Och då är det väl antingen en porter eller en stout. Fast den hade en ganska låg sötma så stout var närmast att gissa på. Något som vissa konnässörer kunde tycka var intressant var att kolsyran kändes mer lager-lik med rätt stora och tydliga bubblor. Det var väl inte så mycket gissningar här heller, men vi var rätt överens att den inte var irländsk. Eller amerikansk, den kändes inte direkt så hulmad. Fast så mycket längre gick väl inte att komma. Svaret på landet var Australien, bryggeriet Coopers och ölen Best Extra Stout.

Som sagt. Blindprovningar är alltid svårt, men rätt givande. Man har ju inget varumärke att hänga upp sig på. Och tempot går ner ordentligt jämfört med vanliga provningar vilket kan vara positivt. Med tanke på att vi körde med ölsorter som bara ett ytterst fåtal druckit tidigare och som var mindre stiltypiska gick det rätt bra. Och jag tror faktiskt jag lyckades lära ut lite trick för att känna alkoholhalten till gästerna.

Givande eftermiddag! Efteråt belönade jag mig med två amerikanare, mer om det senare.