Semla + pastry stout

Igår var fettisdagen. Och jakten på den perfekta kombinationen av semla och öl går oförtrutet vidare.

Inspirerad av Sanna Lindbergs artikel i DN så letade jag i skafferiet om jag hade någon söt svart öl hemma. Jodå. I höstas hade jag fått en present av frugan: Beer Geek Fudgesicle från Mikkeller. En tung stout på 11,9 % som bryggts av Lervig Aktiebryggeri för att sedan lagras på bourbon rye whiskey-fat hos To Øl City. Förutom malt och humle innehåller den laktos, vanilj och kakao. I moderna termer går den nog att klassa som en pastry stout. 

Men nu var det som ackompanjemang till en semla den skulle utvärderas. Semlan i fråga var en minisemla med klassiska ingredienser från bageriet hos Maxi ICA Stormarknad Linköping.

Och... Nä. Det fungerade inte alls. Ölen som i sig var intensivt söt med tydliga toner av vanilj, bourbon och chokladkola blev tillsammans med bakverket närmast torr och vasst besk. Och de fina tonerna föll ihop helt. 

Nå, jakten går vidare.

Semla + amerikansk barley wine

En av de saker jag försökt reda ut genom åren är vilken öl som passar best till en semla. Baltisk porter? Lagrad svensk barley wine? Rökporter?

Men så idag, ett knappt år efter att jag köpte flaskorna, så kunde jag testa hur en vaniljsemla passar till en amerikansk barley wine i form av Crunkle Sam från Massachusettsbryggeriet Clown Shoes. Jag recenserade ölen för några veckor sedan, gav det 3,19 i betyg och tyckte att det var lite råare och enklare än vad jag hoppats på. 

Men hur fungerade den när jag använde den som avsett?

Bättre. Tillsammans med den kryddade vetebullen, vaniljkrämen och den lätt sötade vispgrädden så fick ölet en finfin sötma, fatlagrade närmast träiga toner och en hel del röda bär.

Riktigt gott! Så pass at jag sänkte den tunga (11 %) ölen snabbare än vad som egentligen var lämpligt.

Frägan är vad mer för ölstilar jag ska testa med? Geueuze? Sweet stout? Bananbrädsale? Det massiva göteborgssamarbetet Onmipollo Hetvägg IPA kanske vore något? Om den nu kommer att gå att få tag i.

Caramel Cheesecake och dubbel

Idag fikade frugan på Espresso House. Hon tog med en av mina favorit-fikabröd hem: Caramel cheesekake.

Så det ska jag mumsa i mig nu. Men vad ska jag dricka till? Inte te, som jag brukar ta vid de få tillfällen jag fikar, utan öl. Såklart.

Men vilken?

Jag kollade runt bland det där internet. Och svaren pekade alla åt ett håll, även om det oftare handlade om choklad-cheesecake: Engelsk brown ale. Eller möjligen extra special bitter. Kanske en lättare engelsk strong ale. Huvudsaken var att det inte modern humle dominerade och att malten stod i fokus.

Dags att inventera förrådet. Gick sådär…

Det närmsta jag tyckte mig komma var en belgisk dubbel, Corsendonk Pater Dubbel (recension).

Så hur blev det?

Okej, hyfsat. Den lilla sältan i kakan försvann helt i ölen, däremot förstärktes de lätt brända karamelltonerna en hel del, de övergick snarare i bränt kaffe. Beskan balanserade ut sötman, vilket resulterade i en lite… tråkigare… smakbalans.

Parningen blev varken hemsk eller häftig.

Semla + rökporter

Jag är ett lätt offer för (tillräckligt) riktad reklam. Som idag, när Nils Oscar bloggade om att de tyckte att Nils Oscar Rökporter var den perfekta följeslagaren till semla (länk).

Jo… Det var bara att åka förbi Linds Konditori och köpa en vanlig vetesemla, portern hade redan frugan köpt åt sig själv (hon är en stor NO-vän). Så efter att ha bett på bara knän fick jag ta en flaska ölen för att kontrollera om det var en bra kombo.

Huh, har jag verkligen inte recenserat denna svenska ölklassiker? Nå, det får bli en annan dag. Här var det bakverket och ölen som skulle analyseras tillsammans!

Ölen i sig är en chokladigt söt och rostad öl med en precis lagom tydlig ton av lägereldsrök. God. Men det visste jag ju redan.

Semlan är lite knepig när det gäller smakerna: Sött, såklart. Kardemumma och sötmandel tillsammans med brödet ger en smak som lätt blir fadd och översöt, faddheten kan i värsta fall förstärkas av en margarinartat klumpig grädd-fetma Detta exemplar håller sig dock inom ramarna. God, även den.

Tillsammans? Det funkar förträffligt: Semlan blir kryddigare och lite syrligt jästig, ölet blir friskt syrligt besk med en behagligt nötig rök, lite åt karamelliserade brända mandlar.

Det är inte ofta jag tycker att det händer, men idag har jag faktiskt fått uppleva två gånger när öl + mat blir bättre än dess beståndsdelar.

Dels middagens kålpudding med gräddsås och potatis tillsammans med ännu en ölklassiker i form av Saison Dupont, dels det här.

Nej, jag hade nog inte själv klarat ut kombinationen semla och rökporter, men det funkade faktiskt. Bättre än mitt egna försök från 2013 med Bötet Barley Wine (länk) eller ett odokumenterat test något år tidigare med Carnegie Porter.

Rekommenderas!

Budapest och Uppsala

Igår var jag och frugan förbi City Gross i Mantorp. Anledning? Jag behövde köpa 100 pizzasallad-lådor i plast, en del av reserv-reserv-planen inför Hembryggar-SM om ett par veckor. Jag hoppas verkligen att vi inte kommer att behöva använda dem…

Där handlade hon också ett par budapeststubbar, ett av mina favorit-dessert-bakverk.

Jag funderade. Vad ska man dricka för öl till denna? Till slut beslutade jag mig för att be om tips och råd från mina gillare på Facebooksidan. Det blev en del väldigt olika förslag, allt mellan oatmeal stout och trippel.

Spontant kände jag att belgospåret var jag skulle följa. Men jag hade inte så mycket av den varan i skafferiet. Däremot hittade jag en flaska Slottskällan Kloster 2012, en quadrupel på 9 %.

Funkade det? Det funkade som Bootsy!

De mjuka lite äggiga och karamelliserade tonerna i tårtan skulle lätt kunna slås sönder av en för besk eller söt öl, men den kompletterade bakverket perfekt med sina torkade frukter, tunga karamelliserade smak och fruktighet som är så nära de konserverade mandarinklyftorna. Alkoholen som är märkbar i ölen som sådan hjälpte nu till att göra grädden en match.

Och på tal om Slottskällans Bryggeri, så kommer deras Imperial Stout 2013 till Systembolagets lokala sortiment den 1 april.

EBBC13: Middag med Williams Bros. och Fyne Ales

Lördagskvällen på European Beer Bloggers Conference, och därmed avslutningen av den egentliga konferensen, bestod av en middag med (mer eller mindre) traditionella skotska maträtter. Till varje rätt skulle det också drickas två öl, ett från Williams Bros. Brewing Company och ett från Fyne Ales. 100 % skotskt alltså.

Klicka för större bild.

Middagen började med att Craig William och Chris Black från respektive bryggeri berättade om sina bryggerier och tankarna bakom vad de brygger. De återkom sedan inför varje del av middagen och berättade om ölen och hur de tänkt sig parningarna.

Sedan kom förrätten in.

Jag har aldrig ätit haggis förut, men hört att det är som en stabbigare pölsa. Jag antar att det här sättet att servera den inte riktigt är det mest klassiska. Men det var riktigt gott och jämförelsen med pölsa relevant. Pölsa med rotmos och sås.

Fyne Sanda Blonde är i stilen en amerikansk blonde ale med Citra, och de cirussyrliga tonerna passade utmärkt till maten och slog sig snyggt igenom de feta smakerna.

Williams Bros Fraoch, bryggeriets mest kända öl bryggd med bland annat ljungskott i stället för humle. Funkade också bra, här lyftes matens sälta fram mer av de kryddiga tonerna.

Huvudrätten fick mig att klia mig lite i huvudet, det var nämligen två små huvudrätter vid sida om varandra:

Något förvånande låg de i ungefär samma del av smakspektrumet med mjuka försiktiga och något söta smaker.

Fyne Jarl är en av bryggeriets nyare öl, en sommar-blonde med både humle från England och Nya Världen. Och en riktigt bra modern bitter på 3,8 %  Mjuk och följsam lyfte de fram de milda smakerna från maten utan att ställa sig i vägen…

… vilket Williams Bros Citra Sitka definitivt gjorde. Om jag fattade rätt är det här en experimentbryggd där man lagt granskott i vörten och sedan vräkt på med Citra som torrhumle. Allt annat än subtil tog den över alla smaklökar med sina feta smaker. Lite som att tugga på ett par doftblock med citron och skog.

Jag började faktiskt känna mig lite lagom mätt och belåten då efterrätten kom in.

Jag har läst recept på Cranachan, men kunde inte innan riktigt greppa hur mastig denna dessert var. Och hur god. När jag ätit på tok för mycket av den kändes det som om magen skulle explodera.

Till denna inte helt lätta (häpp!) smakkombo hade bryggerierna tagit helt olika angreppssätt, båda modiga:

Fyne Superior IPA, en dubbel-IPA på 7,2 % med såväl ordentlig beska som sötma och en hel korg exotisk frukt. Och så Stravaigin, ett samarbete mellan Williams Bros och amerikanska Stillwater Artisnal Ales. En kryddad Saison, med gott om funkiga belgiskt jästiga smaker.

Vilken öl som funkade bäst? Nja, jag hittade ingen självklar vinnare. Bra öl båda två på sitt sätt, men de lyckades inte skapa något mer än sina beståndsdelar. Kanske att Stravaigin funkade lite bättre, det var i varje fall en bättre eftermatenöl än DIPAn.

Men i stort tyckte jag att Fyne Ales vann det här slaget. Deras öl visade större lyhördhet och skapade bättre slutresultat, även om ölen i sig inte var lika äventyrliga som de från Williams Bros. I det hela en lyckad kväll med god mat och spännande diskussioner vid borden.

Efterhäng i baren.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer. 

EBBC13: Att bli ölsommelier

Ölsommelier. Det kanske inte är ett ord som är så vanligt eller naturligt för oss svenskar. Men i Storbritannien satsas det nu på denna titel.

Sophie Atherton är den första kvinna som kan kalla sig ölsommelier, detta efter att ha genomfört flera utbildningar och klarat några prov. Om detta handlade en av lördagens föreläsningar under European Beer Bloggers Conference.

Bakom titeln, proven och utbildningarna står branschorganisationen Beer Academy, som är en del av The Institute Of Brewing & Distilling.

Så vad är då en ölsommelier? Om den klassiska (vin)sommeliern är någon som arbetar med att optimera vinupplevelsen för gästerna på finare restauranger, och att köpa in dessa viner så handlar ölvarianten snarare om att vara en ölkunnig person som kan propagera för ölets förträfflighet i olika sammanhang. I reklammaterialet står en sammanfattning av fördelarna med titeln:

You will become an ambassador with the knowledge, communication skills and, most importantly, the passion to inspire people to discover, respect and enjoy our national beverage. 

Sedan sticker de i samma folder inte under stol med att de erbjudna utbildningarna (det här är den längsta och dyraste) har som mål att öka lönsamheten för deltagarna och de företag/restauranger/pubar de jobbar på.

Vi fick en ganska långrandig genomgång av de olika kurserna, proven och kostnaderna som Sophie hade gått igenom. Men jag lyssnade inte speciellt aktivt och minns inget av detta. Jag kommer dock ihåg att det lönat sig för henne. Som bloggare på A FemAle View jobbade hon en hel del med föredrag, bedömningar, provningar och intervjuer, och den uppmärksamhet som hon lyckades skapa kring detta hade lett till flertalet jobb.

Det var dock inte detta som var min behållning av föredraget. Det var det som kom efter, när hon skulle visa upp en typisk aktivitet som hon lärt sig och körde under företagsgig.

In kom först tre öl: Adnams Broadside (från minicask, 4,7 %), Fuller's Black Cab och Sixpenny Brewery IPA. Vi skulle enskilt och kortfattat skriva några ord på ett papper vad vi tyckte att de doftade och smakade.

Sedan skulle vi hugga in på brickan med delikatesser. Det var rökt fläskkotlett, lufttorkat lamm och rödvins- och hasselnötsalami. Allt från The Vintage i Leith. Och så tre ostar, men de hade i sista stund bytts ut så jag är inte säker på exakt vilka de var.

Att äta ost och charkvaror var inte det svåra eller intressanta här. Vi fick en uppgift: Varje bord (där det satt mellan 4 och 8 personer) skulle gemensamt komma överens om vilken matvara som passade bäst ihop till varje öl. Vi fick en stund på oss och skulle sedan redovisa bord för bord.

Lite annorlunda än en vanlig parningsprovning. Men det var en mycket bra variant, eftersom det inte räckte med att vi själva skulle veta vad vi tyckte. Nu "tvingades" vi att diskutera smakkombinationerna, analysera dem verbalt och förhandla oss fram till ett gemensamt resultat. Vilket gjorde att vi omedvetet sätt aktivt gick igenom kombinationerna.

Och nu var vi ändå 5 erfarna ölpersoner som tyckte oss kunna det här. Lättarrangerat, aktiverande och gav ändå nya vinklar på provningen. Utan att någon tyckte att det blev högtravande eller överambitiöst.

Vad vi tyckte och kom fram till? Tja, det minns jag inte. Eller, jo. Jag tyckte att IPAn gick väldigt väl ihop med svartpepparn i salamin, men att det totalt skar sig med stouten.

Och så tyckte vi väl alla kring bordet att de valda ölen hade svårt att få stå upp mot de kraftiga matsmakerna. Vi hade gärna sett något amerikanskt barleywine eller någon quadrupel i stället för bittern.

Fast det skulle man ju kunna ta hemma någon gång. Hm…

Just det. En gillare på Ofiltrerats Facebooksida undrade direkt varför man valt uttrycket Beer Sommelier som titel på examen. Är det inte att nervöst apa efter vinvärlden? Jag skickade frågan direkt vidare till Sophie som svarade att det redan är en väl inarbetad titel, men att den inte var helt lyckad. Ett alternativ som låg närmre det som utbildningen lär ut var "Beer Advocate", men det är ju redan upptaget. Och de restauranger som skickar sin personal på utbildningen gillade det inarbetade "sommelier".

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer. 

Om dagens stark-mat-ölprovning

Bild: Cyclonebill. Licens.

Idag höll jag en ölprovning som var lite annorlunda än de jag brukar köra: Provinngen skulle fokusera på kombinationen öl och kryddstark mat.

Ölsorterna hade jag och Bobo på De Klomp gått igenom och sorterat fram. Maten hade jag bara gett följande order till köket om: ”Något kryddstarkt, en chili skulle vara perfekt”.

Ölstilarna hade jag dels snott från den generiska thai/indiska krogen, dels plockat från Garrett Olivers bok The Brewmaster's Table, som kom med en del oväntade förslag. Och så en egen favorit.

Maten visade sig vara en rätt ordinär svensk chili con carne med bönor och bara aningen hetare än lunchrätten. Men den fungerade bra som illustration till det jag ville visa.

Första ölen ut var den klassiska thailändska lagern Singha, som i blindtester brukar få godare omdömen än vid vanliga provningar. Tillsammans med maten… varken förstörde den något eller gav något extra direkt. Matens smak förändrades inte i vilket fall.

Sedan kom en internationell lager i premiumsegmentet: Den Grängesbergsbryggda holländska Heineken Lager Beer. Jämfört med den förra var ölen något maltigare, sötare och lite tyngre – ungefär som väntat. Maten kändes aningen mindre stark med denna öl, men också lite tyngre. Tyckte nog köttfärsen framträdde mer än chilin. Tja.

Okej, då hade vi gått igenom de öl som man förväntas dricka till den här typen av mat. Vidare till mitt generella tips på öl till mat: Tysk veteöl. Och direkt från fatet kom Weihenstephaner Hefe Weissbier, en av de bättre i klassen. Här, precis som väntat, la sig ölen i bakgrunden, fruktigheten försvan och syran mildrades och i stället frammanades mer komplexa och spännande smaker ur maten: Buljong, tomatsåsen från bönorna, bönorna etc. Alltid lika intressant även om hetten mildrades å det kraftigaste. Bra för vissa, men inte vad jag vill ha.

En av mina andra käpphästar vid parning är ”Heta kryddor + brutal humle =☺☺☺”. Folk brukar vara väldigt skeptiska tills de fått prova själva. Och vad är bättre för en sådan demonstration än en färsk Hardcore IPA från BrewDog? Inom kort var majoriteten av de 24 gästerna lika övertygade som jag var. Humlen forcerade verkligen fram det bästa och heta från chilin och kombinationen blev större än de ingående komponenterna utan att ölen tog över.

Jag ska nog nämna en observation jag gjort i ämnet: De mer maltsöta dubbel-IPA-varianterna med rötter i barley wine kan lätt bli metalliska i sin beska tillsammans med het mat, så det är bäst att hålla sig till de torrare varianterna.

Kan man toppa detta? Det var två öl kvar, och gästerna verkade osäkra vad jag nu skulle hitta på. ”Rököl” var svaret och Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen vad det som serverades. Här ändrade vår nu ganska kalla chili-portion helt karaktär och rökigheten gick nu helt över till köttet. Chilin kändes ochså fruktigare och löken framträdde på ett intressant sätt. Det kändes plötsligt ganska mycket Texas och Ancho-chili.

Sist ut var en total chansning: ½ Idjit!, Dugges kraftiga engelska porter. Jag hade hos Garrett läst att vissa öl av den här typen fungerade finfint till chili con carne, men att det var förenat med viss risk. Stilen har så mycket smaker och kan vara så spretig att det är svårt att förutsäga resultatet. Och här blev det väl… Sådär. Den kraftiga söta lakrits-smaken tog över helt och även om det inte skar sig så märktes det att smakerna inte ville ha med varandra att göra. Kanske en lättare variant som deras Kals Stout hade funkat bättre?

Efter denna sista öl gjorde jag den sedvanliga handuppräckningen och ungefär 80% av besökarna verkade (som mig) föredra DIPAn och några rökölen + lite ströröster. På frågan ”Vilka av er hade valt den ölen ni gillade bäst till den här maten om jag frågat igår?” räckte ingen upp handen.

Mitt uppdrag för dagen var därmed väl utfört!

Och nu inser jag att jag nog aldrig presenterade mig. Asch, man kan inte få med allt. På lördag kör vi 100% Nøgne Ø!

Superchips vs. DIPA

Som nämnts (här) har jag fått lite potatischips i OLWs nya serie "Superchips" för att prova ihop med öl. Jag har redan gnagt i mig lite av dem och konstaterar att de visserligen är något större och tjockare än de vanliga OLW-chipsen vilket visserligen är rätt gott, men det innebär ochså att det krymper väldigt fort i påsen. Jag anar en konspiration.

Först ut är Superchips Sourcream & Onion, en numera klassisk smak som jag faktiskt minns när de lanserades i slutet av 1980-talet. Den gräddiga lite syrliga smaken och finräfflingen var verkligen en nyhet då. Här är chipsen precis lika grovt räfflade som den andra smaken. När jag tidigare ät dem tyckte jag att de smakade väldigt laktos-sött och på tok för mycket dill, en smak jag anser ska hålla sig borta från chips.

Men okej. Hur är de tillsammans med Avery duganA IPA, en humlekraftig och småsöt amerikansk DIPA på 8,5%?

Oväntat bra, faktiskt. Sötman i chips och öl funkar bra ihop och smakerna skär sig inte. Dock tar ölens humle helt över chipsens lätta lök- och örtsmaker.

Nästa chipssort är Superchips Grill. Eller Lök, som de heter på andra ställen eftersom det är den smaken som dominerar ihop med något slags grillkrydd-mix. Normalt är jag ingen stor vän av grillchips, men de här var rätt gode i och med att löksmaken inte är lika rå som den brukar utan snarare... stekt. Och ganska mild.

Ihop med ölen... Funkade det inte lika bra. Lök-paprika-salt-smaken drog fram de metalliska tonerna i ölen och tillsammans med ölens lätta köttsmaker blev det... Metall-syrligt, aningen unket och, ja, det skar sig helt enkelt.

Återkommer inom kort med samma chips och en ny öl.

Cuvée Des Trolls

Idag var det åter öppen ölprovning på De Klomp, knappa tiotalet entusiaster hade trotsat sommarvädret, konfirmationer, bröllop och vad som nu händer i helgen. Alltid lika kul!

Efter provningen åt jag kvällens mat; kycklingfilé i kryddig sås. Gott och oväntat kryddigt för att vara på den krogen. Till detta dracks en witbier, en av de riktiga långkörarna på krogen, Vedett Extra White. Passade kalas, även om den inte riktigt når upp till originalet Hoegaarden.

Sambon insisterade på efterrätt. Jag valde den frysta cheesecaken. God, som vanligt. Men vad dricker man till detta? Bobo, som idag stod bakom baren, visste precis: Floris Passion, en belgisk veteöl med passionsfruktsjuice. Och jäklar i min lilla låda: Här snackar vi en ren passionsfrukt-bomb. Kanske inte den perfekta ölen till alla tillfällen, men här var den helt fantastisk!

Allt uppätet, men till Carolines rabarbertaart fungerade inte ölen lika bra (de olika syrligheterna skar sig mot varandra) och hon hade öl kvar i glaset. "Beställ något litet åt dig" var ordern. Så jag beställde något litet...

Bobo rotade i kylarna, och hittade en flaska på 25 cl innehållande den starka ljusa belgiska alen Cuvée des Troll från Brasserie Dubuisson Frères: "Det är nog det minsta vi har. Och den billigaste belgaren dessutom, trots sina 7%".

Vätskan är lite oklar - det ser ut som om det flyter omkring små dammpartiklar i glaset. Färgen är guld med en dragning åt orange. Det stora varmvita skummet är kompakt och ganska högt, det sjunker ner långsamt lämnandes en del skumrester på glaset.

Doften är lätt. Det jag hittar är lite kemiska och konstgjorda toner som är lite orena och dammiga. Jag kollade nu flaskan en extra gång, men det var gott om tid innan dess bäst-före-datum passerade.

Smaken är söt med en del honung. Syrliga toner och en ganska kemisk smak av bittermandel och ammoniak. Lite fruktestrar. Eftersmaken har en svag ton av rabarber och allmän syrlighet, lite mineraler och en dammig sötma, som också återfinns i slutet.

Kolsyran är medelstark, bubblorna är små och milda. Vätskan är lätt kladdig.

En av de sämsta belgarna jag hittills druckit. Och Bobo höll med: "Den kom i ett parti med genomgående trist öl. Vi kommer inte att köpa in den igen.". Bonustrivia: Cuvée des Trolls har haft den mest oväntade reklamprylen för ett öl jag sett hittills: Ett pappfodral med fakta om ölen som innehöll en kondom med ölets logotyp. Tror jag fick den på SB&WF för ett antal år sedan.

Betyg: 2. Tillgänglighet: Flaska på krogen. Pris: 69:00 för 250 ml.

Tiramisu?

Tiramisun i verkligheten var inte lika snygg som den på bilden. Bild: Kanko*. Licens.

Jag fick ett mail från Johan för en månad sedan. Han skulle hålla i en ölprovning på jobbet där det skulle vara smakprov till varje öl. Sånt är alltid kul, och jag blev lite smickrad när han bad mig att titta igenom listan.

Kvällens näst sista öl skulle bli klassikern Carnegie Starkporter. Till det skulle det serveras... Ja, vad? Johan hade själv kört fast. Jag har tidigare chansartat druckit amerikansk imperial stout till smulpaj (mer här), och tipsade om att den lättare portern nog borde kunna göra sitt jobb.

Men jag kastade in ett spontant förslag som bara dök upp i mitt huvud: Tiramisu. Det kanske skulle funka till? Jag hade egentligen ingen aning om det skulle funka, och så tänkte jag att det måste provas.

Och nu ska det bli av! Den italienska dessertern är visserligen ett inköpt massproducerat helfabrikat, säkert av tveksam kvalitet, men det borde i alla fall ge en indikation.

Portern känner ni väl till: Söt men inte tung. Gott om karamelliserat socker, söta konserverade frukter och en behaglig frisk efterbeska plus den karakteristiska porter-syrligheten i bakgrunden. Flaskan är från 2009.

Tiramisun... Mjuk sötma, gräddighet, lite brödig sötma från kexen, kaffekarameller, lite kakao. Hålls ihop ganska väl.

Tillsammans? Mja. Tiramisun smakar ungefär som den gjorde innan ölklunkarna (kanske försvinner kaffesmaken lite?), men ölens kropp minskar rätt ordentligt - tonerna av torkad frukt och russin framträder starkare liksom en lätt bränd smak.

Jag kommer på mig själv att fundera över att ölen känns lite mer mikrobryggd och mycket mera... dansk?

Nja. Det här var väl inte helt lyckat. Lite kan det väl bero på just det här fabrikatet dessert, men det känns inte riktigt som om grundsmakerna spelar bra med varandra. Uhm, undrar om en barley wine skulle funkat bättre?

Undrar hur det gick för Johan förresten?

Bonusåsikt: 330 ml är en bättre storlek på den här ölen än vad halvlitern var. Okej, den blev dyrare samtidigt som de bytte flaska, men ölen är fortfarande prisvärd.

En lyckad parning

Såja, nu har min julledighet börjat. Sambo-Caroline lagade mat som var medvetet icke-julig och rätt brittisk: Bakad potatis med vita bönor i tomatsås ("jacked potatoes with beans") och kryddig korv.

Vad dricker man till det? Caroline ville ha öl och då kunde vi ju dela på en stor flaska. Efter lite rotande hittade jag en gammal flaska Brooklyn Local 1 från första bryggningen 2007.

Hur det smakade och funkade? Fantastiskt!

Mindre lyckad kombination

Bild: Striatic, licens

I kväll tog jag med mat hem. En klassiker i mina kretsar: Rostbiffrulle från Stångebro Gatukök!

Denna består av tunnbröd fylld med ställets läckra egenlagade potatismos, uppstekt skivad rostbiff, isbergssallad, rostad lök samt deras hemlagade räksallad. Den senare tycker jag inte om eftersom den faktiskt innehåller räkor så jag byter den mot deras egna kallrörda bearnaisesås.

Maträtten kan knappast kallas nyttig och ger en paltkoma (eller som vi proffs säger; zonk) som kan dräpa en normalstor travhäst. Men gott är det.

Och fett. Såpass att den efteråt ger en fet hinna inne i munnen efter inmundigandet. Men nu skulle jag äta hemma och inte på stället, så jag kunde prova något annat än Spendrups Lättöl till.

Väl hemma blev jag stående framför skafferiet som är fulladdat med starka svarta saker, lika starka humlebomber, konstiga sura öl och sånt där. Inget som skulle passa till rostbiffrulle.

Fast där borta stod ju en Oppigårds Winter Ale. Utsedd till årets julöl och allt, den skulle väl funka till fett- och kolhydratexplosionen inpackad i folie?

Det gjorde den inte alls, visserligen passade bitterheten bra till fettneutraliseringen, men ölets intensiva amerikanska humletoner skar sig ordentligt innan den helt tog över smakupplevelsen. Funkade inte alls.

Så plötsligt förstår jag dem som klagar på att Winter Ale är för stor i smaken och att det inte är någon bra öl till julbordet.

The Beer Gourmet Dinner

Jag med sällskap hade alltså blivit bjudna på ”The Beer Gourmet Dinner – culinary experience with – Anheuser-Busch” i samband med SB&WF. Vi hade i förväg inte fått veta på vad vi skulle äta eller hur många rätter. Däremot att det hela skulle ledas av bryggmästaren George Reisch från Budweiser-bryggeriet i St Louis.

På borden låg följande menu:

Budweiser
Paired with…
Baby Back Ribs ”Tornvillan”

Budweiser American Ale
Paired with…
Beer Mousels with a taste of smoke

Budweiser
Paired with…
Crab Cake with lime braised Salomon, sweet potato pie on the side

Bud Light Lime
Paried with…
Key Lime Pie

Jag påstår mig vara en allätare som glatt glufsar i mig allt. Fast det är inte riktigt sant; det finns några få saker jag har lite svårt med, sånt som inte är värt jobbet eller bara inte gott. Lever. Kycklingvingar. Revbenspjäll. Och så finns det en grupp djur jag håller mig helt borta från. Skaldjur. Jag kan inte bara med att äta det, helt utan någon rationell anledning. Räkor. Krabba. Hummer. Kräftor. Musslor.

Bingo, alltså. George pratade om ölen och hur imponerad han var över att det gick att få tag på back racks i Sverige. Tydligen är det här något slags standardmeny som de brukar köra på sina bryggmästar-middagar (och lite annorlunda mot hur motsvarande arrangemang med Garret Oliver, Brooklyn, gick till).

Men okej. Jag lyckades med lite ansträngning få tag i lite kött bakom alla ben och den chiliheta jättegoda grillsåsen. Till det funkade väl Bud helt okej, det gick ner liksom. Fast jag noterade faktiskt ”för söt, ger inget motstånd till chilin” i mitt block.

Så kom nästa rätt in. Och jag insåg att det var musslor. Sambo-Caroline gillar musslor och tyckte att de har var klart acceptabla, om än inte i klass med de hon ätip på favoritställena Belgobaren och Akkurat i Stockholm. Själv glodde jag lite på blötdjuren innan jag smög ut till köket: ”Jag äter inte musslor alls, har ni något annat?”. Det hade de, och ersättningen var ungefär lika oväntad: Råbiff på rågbröd med rå äggula och tre sorters hackad lök. Det var mer i min stil och gick ner bra med den special-influgna Bud American Ale, en särdeles neutral och lätt ale som kanske kan jämföras med Falcon Ale, Killkenny eller kanske Carls Ale.

Här vill jag brodera ut lite: Den här ölen har orsakat en del debatt bland amerikanska ölnördar genom åren som anser den blaskig, tråkig och intetsägande. ”De som dricker det här kommer att missförstå vad amerikansk ale är för något” låter det. Fast jag håller med det som George påpekade: Den är inte gjord för dessa människor. Den är gjord för Joe Sixpack som aldrig köpt något annat än sin Bud och Bud Light. Och där kan jag hålla med: För varje lager-grabb som i alla fall en gång i livet vågar sig på något mörkare är det en liten liten seger för ölet. Och steget blir mycket mindre om det står Bud på flaskan.

George pratade vidare om sin öl. Man anade redan på den förra genomgången två trådar som verkade genomtänkta och som skulle presenteras för oss i media: 1. Budweiser är en missförstådd öl som är dyr, svår och komplicerad att göra. 2. Budweiser är inte ”blaskig”, den är ”lätt och ren i smaken”. Och nu drar tydligen Carlsberg Sverige igång reklamkampanjen som vi skulle förberedas inför, se denna blogpost från Double Bastard.

Hur var då alen till råbiffen? Jodå. Det funkade väl, ungefär som att en kall lättöl fungerar till en husmanskost-lunch. Det var inget som tillförde speciellt mycket eller förstörde några smaker.

Nästa rätt kom efter en stund in (musslor tar en del tid att äta). En fiskkakeliknande krabbkaka (jodå, jag äter tillagade skaldjur), en bit syrligt god lax och en mycket söt bit sötpotatismos med lätta rotfruktstoner. Åter Bud till. Gott. Men det lyfte liksom aldrig. 1+1 blev aldrig 3 som en bra praning kan ge, snarare 1,9. Jag försökte verkligen få tag i något slags smakkombination, men det gick bara inte.

Nå. Dessertdags. Limepaj. Jättesmaksens, brukar jag tycka. Men vad var det vi fick in till? Bud Light Lime? Mmmhm. George förklarade att den ursprungligen gjordes till hispanic-marknaden, alla vet ju att öl som Sol och Corona serveras med en limeskiva, så då tyckte några bryggerier att det skulle vara naturligt att ha i lite lime. Lime är ju friskt och gott och passar till många tillfällen, förklarade bryggmästaren. Som till grillat. Eller varför inte till limepaj, kaka söker ju som bekant maka?

Vilket kan vara en livsfarlig inställning: Det är som att ha en röd kavaj och en slips i en annan röd färg, det kommer närmast ofelbart att skära sig på helt oväntade sätt.

Och skar sig, det gjorde det här. Den maltsöta, närmast syntetiska limesmaken fick smaklökarna att gå i kors mot den vaniljmjuka lätt rostade fylliga limen i pajen.

Hr. Reisch hade nu riktigt kommit upp i varv och pratade om hur mycket marknadsandelar BL Lime tagit, hur välgjord den var och åter hur dyr och komplicerat det var att få fram den rena och friska Bud-smaken.

Lite beröm tyckte jag att jag kunde kosta på mig, och berättade om mina amerikanska ölprovningar som brukar inledas med en Millers Genuine Draft och avslutas med att man efter DIPAn sniffar och smaker på den då ljumma ölen. Då luktar den rätt obehagligt, nästan som kräks. Det gjorde ju i alla fall inte Bud, påpekade jag och sniffade i glaset.

Det var en kommentar som uppskattades, och George började åter prata om träflisen i jästankarna, och att man i deras labb provade ölen vid olika temperaturer,mycket varmare än konkurrenterna. Något som inte lät lika imponerande då någon räknande ut att den varmaste temperaturen 50℉ var rätt svala 10℃.

Nå. Jag gick dit med öppna sinnen, lärde mig en del, fick gratis mat och jag försökte verkligen att ta in de intressanta smakkombinationerna.

Men de var inte där. Tyvärr.

Tårta och porter: En högoddsare

Inspirerad av kombinationen american imperial stout och äppelpaj (läs mer här) så glodde jag i kväll i kylen.

En budapestbakelse från i helgen som måste ätas upp i kväll. Och en Carnegie Stark Porter, mest köpt för att kunna fotografera den innan den blir mindre och annorlunda grafiskt.

Okej. Det är en högoddsare. Men vafasen. Jag får ju något att blogga om i alla fall.

Portern känner ni väl väl till. En rätt söt och relativt lätt porter utan någon rökighet, ”stilmässigt mitt emellan London och St Petersburg” som någon påpekade.

Budepestbakelse är ett rätt knepigt bakverk som jag hittills misslyckats att få tag på i Budapest. Det är egentligen ett rätt konstigt bakverk som består av vaniljkräm med hackade nötter och inlagda mandariner som rullats i en maräng med lite choklad.

Så hur funkar de ihop?

Jättebra! Den maltiga lena sötman med de lätta rostade tonerna och aningarna av frisk bitterhet gifter sig fantastiskt med den nötiga-gräddiga sötman med inslagen av söt citrus och lätta vaniljtoner som fanns i bakelsen.

Ännu en gång: Whohohoho! Här jobbar smakerna tillsammans och ger tillsammans något mycket större än de enskilda delarna.

Är det så att svart öl alltid funkar ihop med desserter? Nä. I förra veckan misslyckades jag fullständigt att få ut något smakbröllop mellan en ganska mild chokladmousse och de 5 varianter av Guinneess jag hade tillgång till. Antingen skar det sig helt eller så bara smakerna gick förbi varandra.