Tilltugg: Ridderheims Carry On Porter

Bild: Ridderheims.

Andra ölkorven från Ridderheims med öl som en ingrediens innehåller något slags porter. Namnet är Carry On Porter.

Min oro för att det var mer öl i namnet än korven när jag recenserade IPA-varianten (länk) var inte helt befogad: Enligt innehållsförteckningen kommer portern tvåa i innehållsförteckningen med sina 5,4 % av innehållet.

Den ser faktiskt ungefär likadan ut som den andra, möjligen är den lite mörkare brunröd. Ister syns igenom skinnet.

Doften är rätt kraftig och lite honungssöt. Chark-rök, syrlighet och en tunn aning brandrök.

Smaken… Har lite pepparhetta. Och rök. En syrlighet övergår i sötma. Det är ganska milda smaker som till slut känns lite dammigt. Antydan till bacon i eftersmaken.

Konsistensen är lite hård, viss seghet ger tänderna jobb. Bra så.

Korven provades tillsammans med Carnegie Porter från 2016. Vilket fungerade, det är ju en god öl, även om några större synergier inte märktes.

Nu borde jag kanske provat de två korvarna sida vid sida, men så blev det inte. Av det jag minns så är nog den här något sötare, den andra har lite mer syra. Men de är båda i samma härad av ölkorv där det rökta köttet spelar huvudrollen, inte kryddor, hetta eller vitlök.

Friskrivning: Jag har fått den här korven gratis från Ridderheims.

Tilltugg: Ridderheims Full Steam IPA

Bild: Ridderheims.

Det kom ett paket med två ölkorvar från Ridderheims på posten i veckan. En reklambyrå hade fått uppdraget att marknadsföra två sådana som smaksatts med öl, och kommit fram till att det var en bra idé att skicka ut korvar till ölbloggare.

Ja, det verkar ju ha funkat, i alla fall för mig.

Den första av dem är smaksatt med en anonym IPA, och heter Full Steam IPA.

Jag blev lite fundersam över hur mycket öl som tillsatts, och om den skulle ge någon smak. Eller skulle det vara som med brännvinsost, där det i ett exempel används 1 liter brännvin till 1 ton ost? 

Jag beslutade mig att prova den ihop med en modern amerikansk IPA i form av Evil Twin Modern IPA.

Den är relativt ljus med vita isterprickar som lyser igenom skinnet.

Doften är rökt och vilt-köttig med syrliga toner och lite svartpeppar.

Smaken har en tilltagande rökighet och avtagande syrlighet toner av gröna äpplen, svartpeppar och viltkött. Den påminner mycket om dansk salami. En vag kryddhetta växer sakta i slutet.

Konsistensen är småseg, varken torr eller uppenbart flottig.

Helt okej ölkorv om man inte gillar chilihetta, och bara tolererar peppar och vitlök på mycket beskedliga nivåer. Ungefär som att äta prickig korv till ölen. IPA-smak? Njaaaaaaa…

Friskrivning: Jag har fått den här korven gratis från Ridderheims. 

Jelly Belly Draft Beer

För, tja, något år sedan såg jag en nyhetsnotis om att sockerkonfektyrföretaget bakom godiset Jelly Belly plockat fram en ny smak: Draft Beer.De har en hel del sorter med smak av olika sorters alkoholer och drinkar (alla utan alkohol) så det var väl en logisk fortsättning.

Ölsmaksatt godis är väl inte så jättevanligt, så jag blev lite nyfiken på dem. Sedan glömde jag det hela lika snabbt igen.

Men så igår, när jag var förbi The English Shop i Söderhallarna så insåg jag att de faktiskt hade den smaken i lager. Jag köpte några stycken, i rent vetenskapligt syfte såklart.

Förutom att ha ätit en del av de gul-röda jellybeans som såldes under åttiotalet med namnet Sport-Goofy så är min relation till denna sorts godis ganska… sval.

Hur smakar då de här? Öl? Ja, faktiskt åt det hållet. De första tuggorna ger något slags smak av amerikansk blasklager. Lite avslaget med en dragning åt pilsnermalt.  Sedan blir det snabbt godissött och de vaga öl-tonerna försvinner.

Mmm, mest lite roligt, ett kort tag. Men inte speciellt öligt.

Undrar hur en DIPA-jellybean skulle funka?

Chipsnytt - OLW Big Cut ×2

Chipstillverkaren OLW håller som bästa på lansera en ny serie av potatischips, där större och djupare räfflor ska ge mer plats för kryddorna och mer smak: Big Cut.

Jag har som varuprov fått en påse vardera av de två smaksättningarna Red Onion & Sourcream samt Jalapeno & Ranch.

Utan att ens ha öppnat påsarna så tycker jag att konceptet är snarlikt de brittiska chipsen McCoy's som jag föråt mig på under ett London-besök 2007. Dessa hade dock en mycket lätt röksmak som jag inte riktigt förväntar mig i de här.

Som öl till tilltuggstuggandet har jag valt en Sasion Dupont, eftersom det har visat sig vara en öl som matchar de flesta smaker och till och med förstärker dem.

Först ut: Red Onion & Sourcream, en variation på det sena åttiotalets stora chipssuccé Sourcream & Onion. Som jag vill minnas lanserades som extra fint räfflade eftersom det skulle göra att de tog åt sig mer kryddning och smak. Ack ja… Jag minns det som om det vore igår.

Chipsen har en mild laktos-söt doft, aningar av färsk lök och så lite potatis. Rätt långt ifrån den orgie av flottig lök och grillkrydda som kallas Grillchips.

Smaken är som väntat (det är ju svenska chips trots allt) druvsocker-sött. Till det lite grillkrydda, nystekt lök och laktos. Det är mjukt och tillrättalagt. Lättätna och… småtråkiga.

Betyg: 3 / 5.

Smaksättning #2 är den på pappret kraftigare Jalapeno & Ranch. Doften är om möjligt ännu laktos-sötare,  jag hittar också lite Aromat/glutamat och något vagt som påminner om grön paprika. Eller är det bara jag som vill att det ska lukta så eftersom jag läst på påsen? I vilket fall är det milt, och med en aning av stekflott.

Även här går det att känna igen sig i sötman… Den där svårdefinierade mjölksöta mjuka tomat-grillkryddan som brukar kallas ”ranch” i de här sammanhangen finns här också. Samt en försiktig men ändå tydlig chili-värme.

Chilin biter sig faktiskt fast i munnen ett bra tag. Även om jag gärna skulle vilja ha lite syra som bryter av mot den stora sötman.

Betyg: 3,25 / 5.

Nej, de var inte så lika McCoy's. Och nja, jag fortsätter nog att köpa mina chips från Storbritannien via Amazon UK. Dessutom tycker jag att en påse på 25-50 gram är mer lagom än en på 200 gram…

Det nya knivbladet.

Kettle Chips Sea Salt With Crushed Black Pepper

Andra påsen chips jag fick för en tid sedan (den första skrev jag om här) är  Sea Salt With Crushed Black Pepper från Kettle Chips.

Ingen dipp den här gången, bara chipsen.

Och ni som köpt någon påse från Kettle vet ungefär vilken grundsmak som väntar: Det är lite lika neutralt söt smak som i de svenska chipsen, smaken här är snarare mer fokuserad på det friterade. Inbillning eller inte, men jag tycker nästan att jag kan känna solrosoljan som de kokats i. Ganska mycket potatis i smaken faktiskt.

Över det så en mild och inte helt jämn smak av nymald svartpeppar.

Och… Ja, det är det. Det är ingen komplex smak direkt; man får det som står på påsen. Salt och peppar. För de som gillar det är det nog gott, men jag tycker det blir lite tradigt efter några chips. Inte heller den AIPA jag nu dricker påverkar smaken speciellt mycket.

Jag är inte så jätteimponerad, men för er som älskar svartpeppar så är det nog bra. Och som omväxling till alla chips som smakar sourcream (vilket jag, likt experten Xtian på Fast Food Lovers, är rätt trött på) i någon variant så är det väl okej.

Bonustext: Kettle Chips, eller Kettlemade som jag är rätt säker på att de hette då, har jag en viss nostalgisk anknytning till. Det var nämligen de chips (i små påsar) som till och från fanns på studentstället Ryds Herrgård som jag bevistade en hel del under nittiotalets andra halva. Med riktig tur fanns de i salt & vinäger-varianten. Den påsen och ett par pints John Bull Bitter för 18:00 så kunde man  vara rätt så nöjd med livet.

Kettle Chips Sweet Chili & Sour Cream + dip

Jag fick mail för en tid sedan. En reklambyrå undrade om jag villa ha lite potatischips. Det ville jag, och påpekade att bland Kettle Chips-sorterna tyckte jag att den tillfälliga sorten med Sweet Chili verkade intressantast.

Så någon tid därefter fick jag åka till postterminalen och hämta ut ett väldigt lätt paket. Som innehöll två påsar friterade potatisskivor och lite reklampapper.

Den ena påsen var den jag önskat. Sweet Chili & Sour Cream, en tillfällig smaksättning.

Chipsen? Jodå. De har samma grundsmak som de andra, det är lite åt solrosolje-hållet och gatuköks-fritös. Som ju är gott, i alla fall i små mängder. Över det finns den numera klassiska thailändska sweet-chili-såsen, fast kanske lite hetare än vad som är vanligt. Av gräddfilen märks kanske lite laktos-sötma. Det finns också en hel del lök och lite vitlök i bakgrunden.

Jag har svagt för mig att Estrella haft en finräfflad variant på samma koncept, men då (givetvis) utan chilihetta och betydligt sötare. Men det är några år sedan. Jag vet inte så noga, jag har försökt dra ner på den här sortens kolhydrater för att kunna dricka öl i stället. 

Nå, de här chipsen är goda, och jag skulle inte ha något mot att hacka i mig en mindre påse tillsammans med en brittisk IPA, eller en stram APA.

Här kunde recensionen vara över, om det inte varit så att det följde med lite dip-recept i kartongen. Med argumentet att hemlagat är godare så övertygades jag att blanda ihop ett eget kladd som skulle passa just de här chipsen.

Gräddfil, sweet chilli och koriander 

375g 2 st 2 st 200g 200g 25g

Inlagd paprika Plommontomater Röd chili Gräddfil Crème Fraiche Färsk korinader Salt och nymalen peppar

Dela chilin och avlägsna kärnorna. Dela sedan plommontomaterna i fyra delar. Finfördela paprika, chili och tomat i en mixer. Lägg i en skål och tillsätt gräddfil och crème fraiche och rör ihop. Krydda med havssalt och nymald svartpeppar.  Addera den färska, hackade koriandern och kyl väl. Servera med en skål KETTLE® Chips Sweet Chili & Sour Cream.

Det blev gott. Fast jag tog torkad koriander i stället för färsk. Och jag är inte helt säker på att den som skapat receptet tänkte på samma svenska/slaviska paprikasallad som fanns på ICA (i receptet nämndes ”Cherry peppers” som alternativ).

Ett tips är att försöka få bort vätskan ur den röda grönsaksmixen innan den blandas med resten, annars blir det lite rinnigt första dygnet.

Det finns chilihetta i dipen, men den smakar i ärlighets namn mer paprikasallad än sweet chili. Smaken i dipen är så kraftfull att chipssmaken helt försvinner, man anar möjligen lite oljiga toner. Annorlunda och tydligare smaker än pås-dipsåserna i alla fall.

De skickade ytterligare en påse chips. Återkommer om den.

Bilder: Kettle Chips.

Guilty pleasures

Mysmatchen - jag provar chips

Ett av höstens allra sämsta samveten har jag haft för tre påsar chips som jag i ett svagt ögonblick lovade att testa och blogga om.


I slutet av augusti kontaktades jag av Samuel som jobbar på den reklambyrå som kört höstens stora kampanj för OLW: Mysmatchen. Fast kampanjen verkar inte över än, så samvetet är lite lättat.

OLW bad sina kunder att ta fran nästa chipssmak. De fick in ett antal förslag, och de tre bästa tillverkades och distribuerades ut till butikerna. Så skulle kunderna välja den bästa av dem. Och samtidigt vara med i marknadsföringen via Facebook, Twitter etc.

Så jag fick hem påsarna i en väldigt elegant presentationskartong komplett med provningsprotokoll.

Och sedan har påsarna öppnats och återförslutit efter att jag ätit några chips. Problemet är att jag inte är inne i någon chipsperiod just nu, och när jag väl är det har det funnits engelska varianter som har varit ännu mer bråttom att äta upp.

Men nu jäklar ska jag bli av med det här uppdraget!

Först ut var Kebabdrömmen som utlovar ”Räfflade chips med smak av kebabkrydda, lök och paprika”. Nu som inte för första gången hamnat på Ofiltrerat vet att jag är en kebabgrabb av mått och jag började omgående dregla som en tvååring när jag hörde om den här sorten,

Och när jag började tugga på första chipset så infann sig snabbt en kebabsmak. Eller? Nja. Det var väl mer paprikapulver som dominerade smaken. Efter ytterligare några chips kommer en mycket trevlig chiliton fram. Sedan går det utför, i alla fall i min smak: Efter några chips till och lite tid inser jag att det här är traditionella lök/grill-chips med lite extra krydda. Visserligen känns de mycket mindre feta i munnen än grillchips. Men det blev ändå en viss besvikelse.

• Pluspoäng: Namnet. Chilin.
• Minuspoäng: You're a lökchips in disguise!

Nästa påse innehåller Sourcream & Italian Cheese: ”Räfflade chips med en smak av sourcream, fyllig parmesan och en aning svartpeppar”.

Här möts jag först av mitt åttiotal: Finräfflade chips med Sourcream & Onoin var det som gällde bland mina bekanta under högstadietiden. Men det är inte lika mycket lök, även om det finns där, utan en lite lakto-söt ostpulversmak, lite som sån där pulveriserad parmesan som jag har till pasta. Rundade söta smaker. Behaglig svartpeppar i bakgrunden som växer allt eftersom räddar påsen från att bli sliskig.

• Pluspoäng: Avrundade smaker som funkar ihop. Svartpeppar. Lätt att ta några chips till ur påsen.
• Minuspoäng: Det blir efter ett tag rätt så mjölkpulver-sött. Stundtals lite kladdiga smaker.

Sista påsen innehåller Salt & Vinegar. Jag utgår från att jurun i tävlingen inte premierade nytänkande… För visst har OLW haft vinägerchips förut? Eller är det bara Estrella?

Nå. Salt och vinäger är ju hur klassiskt som helst i Storbritannien men verkar ha lite svårt att vinna stora mängder anhängare här i Sverige. De svenska (och tyska) varianter jag ätit har dock alla genom åren haft samma problem: De vågar inte ha i tillräckligt med äppelsyra eller vinäger för att de ska bli sådär riktigt syrliga som de brittiska originalen är. För mycket anpassningar till den sötsugna svenska marknaden, kantänka. Och därmed missar man stora delar av poängen med chipssorten: Dels att dölja fettsmaken (kanske ett mindre problem idag än förr), dels att balansera öl med hög restsötma som många klassiska brittiska ales har.

Nå. Påsen beskriver innehållet såhär ”Släta chips med smak av engelsk vinäger och salt”. Engelsk vinäger eller ej, det enda jag hittar i innehållsförteckningen som kan passa på syrligheten är ”naturlig arom” och ”citronsyra”. Inget av den äppelsyra som ger de brittiska chipsen sin speciella karaktär.

Chipsen har en lätt dammig och småtråkig Vickningschips-ton i början, just som den där surheten ska sätta in som mest. Sedan kommer det en lugn och snäll italiensk salladsdressing-syra som toner bort för att ge ordentlig plats åt potatisens inneboende sötma. Lite salt här och var men det hela är överdrivet snällt och tråkigt, ja närmast dammigt.

• Pluspoäng: Ambitionen. Idén.
• Minuspoäng: Sött. Dammigt.

= = =

Vilken sort får så till slut min röst? Jag skulle aldrig gissat på det innan jag provade de här, men svaret blir Sourcream & Italian Cheese. De andra två sorterna var helt enkelt för tråkiga och avtrubbade. Om det blir någon mer sådan här tävling, kolla lite på Walkers tillfälliga sortiment och bli lite inspirerad av de större och häftigare smakerna!

Påsfoto: OLW.

Öl och choklad

Nu fick jag grannar. Vid bordet bredvid dök Familjen Laby upp och fyllde ytan med choklad och praliner. Jag köpte fyra påsar à två praliner, alla med ölanknytning. De hade fyllts med Oppigårds Starkporter, Winter Ale (innehåller Oppigård Winter Ale grönöl), Oppigård Golden Ale och så, gjort exklusivt för festivalen, Framboise Boon.

Jag hugger oförskräckt in på den sistnämnda. Den doftar lite hallon bland alla mjuka chokladtoner. Den mycket mjuka och runt söta smaken har något slags spår av hallon-lambicen, mest syran, men också en hel del honung. Läckert.

Portervarianten har lite mörkare choklad. Doften är också mörkare och den betydligt tyngre fyllningen är torr och rostad med en hel del kaffe och, faktiskt, en aning alkohol.

Bäst att gömma undan resten för mig.

Burts hand fried potato chips salt & vinegar

Tidigare i veckan hittade jag lite potatischips på hyllan för ”Världens mat” hos ICA Maxi Linköping. De var engelska med salt och vinägersmak.

Köpte jag? Har IFK Norrköping 2011 svårt att göra mål?

Chipsen i påsen på 150 g kommer från Burts Potato Chips Limited i Devon. Smaken kommer från sherry-vinäger och salt, ingredienserna är ekologiska. Jag tror jag också såg de saltade chipsen i hyllan, kanske någon smak till. Jag kollade på hylletiketten vem som var distributör: Gray's Foodstore.

Chipsen är lite tjockare och större än referensen Walker's. Men smaken är mycket komplexare, djupare och friskare. Det är kanske inte syrligt så jag rynkar ihop ansiktet, men det beror nog på att det är vinäger som ger syran och inte äppelsyra som många andra använder.

Mjuka, snygga och färska smaker. Ersätter inte Walker's vassa syra som kan vara väldigt god, men kompletterar dem. De här känns lyxigare, helt enkelt. En höjdare till dark mild!

Pris: 24:90 för 150 g.

Skönero Kött Ölkorv Stark

Skönero Kött är ett halvlokalt slakteri och charketuri som satsar hårt på Östergötland. Bland annat har de en rätt nyöppnad köttbutik i Linköping där jag och frugan var förbi i går. Förutom isterband som fortfarande ligger i kylen köpte jag ett paket ÖLKORV STARK med 3 korvar på tillsammans 105 gram för 30:00.

Ordet ”stark” och dess visuella likhet med Eldkorv gjorde att mina förväntningar var rätt så höga.

Men. Nja. Det här var inte så jättegott. Smaken domineras av en mjölksocker-sötma som nästan blir stickig och en lätt stall-lik smak.

Inte är den speciellt rökt i smaken, men framför allt är den inte ett dugg kryddstark eller het! Förutom att hela min gom blir kladdig av allt fett och lite sträv så är en lätt halsbränna det enda som blir kvar. Förutom en kvalmig söt smak och toner av torkat tött/kött-essens.

Kommer inte att köpa igen.

Ridderheims Red Devil

LED-scanner är bättre för papeprsdokument än ölkorv.

Förra gången jag skrev om ölkorv tipsade någon av er om Ridderheims Red Devil, en rätt ny styckförpackad ölkorv som skulle ha hetta som den Ungerska Eldkorven.

De själva beskriver den som

Flammande het och himmelskt god ölkorv med mycket, mycket chili. Kallrökt och lufttorkad.

Enligt märkningen är den tillverkad i Tyskland. Styrka är på deras klocka 12 och vitlök 2.

Och jodå, här finns det jalapeño-hetta och en trevligt rökt köttig smak. Kanske inte lika intensivt het och kärvt torr smak som Eldkorven, det är mer en snygg hetta som sakta smyger sig på och tar över munhålan. En hel del av den där fruktiga chilismaken finns här.

Jättegod. Funkar dessutom till amerikansk IPA. Tack för tipset!

Ridderheims Mamma Mia

På Coop Forum i Tornby, Linköping hittade vi i förmiddags en ny ölkorv från Ridderheims: Mamma Mia:

Italieninspirerad ölkorv med smak av soltorkade tomater och basilika, kallrökt och lufttorkad.

Styrka: 5/12
Vitlök: 4/12

Korven gav inte det torkade intryck som företagets ölkorvar brukar ha, den är snarare lite sladdrig och påminner mer om varmkorv.

Smaken domineras av de soltorkade tomaterna, och är rejält söt med lite örtkryddor. Nästan ingen rökt smak och bara lätt sälta.

Inte så att den smakar dåligt, nej som charkprodukt är den klart godkänd. Men ölkorv är det inte, inte för mig i alla fall.

Litet minus till Ridderheims som inte har med produkten på sin site. Därför heller ingen bild i detta inlägg.

Superchips vs. Gueuze

Bild: Tastingbeers.

Det här är den sista delen i serien där jag provar lite tuffare öl mot de "Superchips" jag fått från OLW. Tidigare har jag provet dem tillsammans med DIPA och fatlagrad stout.

Ikväll blir ölen Gueuze 100% Lambic Bio från Brasserie Cantillon, en spontanjäst gueuze från bryggeriet som lika mycket är ett museum som ett bryggeri. Jag förväntar mig en riktigt syrlig-sur öl med jästiga toner av stall, jod och järn. Just den här flaskan är tappad i 2005, så den bör ha lugnat ner sig en hel del.

Ölen är ljust orange-gul och i stort sett klar, det lilla vita skummet fräser snabbt bort utan att lämna mycket rester på glaset. Doften är honungssöt med syrliga mjuka vinäger-lika toner, en del mineraler och lätta toner av hästar och stall. Smaken är elegant söt-syrlig med smaker av honung, äppelcidervinäger och äppeljuice. Eftersmaken är syrlig med en lätt metallisk beska och lite exotiska frukter. Kolsyran är lätt och vätskan mjuk.

Tillsammans med Sourcream & Onion-superchipsen... är det inte alls dumt, faktiskt. Syran och den lätta sötman får den likaledes, om än mycket enklare, söta och syrliga toner. Faktum är att dill-kryddningen framträder mer än den gjort mot någon annan öl. Till och med den lätta frityr-smaken framträder.

Och så Grill-superchipsen... de fungerar bra, men inte lika bra. Den milda löksmaken mildras ytterligare och ölens syrliga toner tar över helt. Resultatet blir ganska platt och lite unket.

Slutsatser

OLW Superchips lovade mycket: "chipsen som ger dig en maximerad chipsupplevelse", "OLW Superchips kan liknas vid det överkryddade chipset man ibland kan hitta i vanliga påsar och som alla runt chipsskålen slåss om".

Vad som fanns i påsarna var visserligen tjockare, större och lite mer kryddade (i mängd) än de vanliga chipsen. Men så mycket mer smak kan jag inte säga att jag fick. Och finräfflingen som brukar höra ihop med gräddfilschips, fanns inte heller.

En liten besvikelse. Jag fortsätter jaga chips från Walkers och Kettle.

Superchips vs. fatlagrad storstout

Jag går vidare i mitt lilla test av OLWs nya serie Superchips mot olika starksmakande öl (första delen här). Ölen för kvällen kommer från skotska BrewDog, det är nummer sex i deras serie med whiskyfat-lagrade imperial stouts. Den här har lagrats i fat som det tidigare legat Ardbeg-whisky i. Den är på 10% och heter Paradox Islay #006. Bäst före-stämplingen säger 3 mars 2009, och jag tror den är tappad kring hösten 2007. Min recension från våren 2008 finns här.

Ölen är som väntat kolsvart med ett litet guldgult skum, den har en torr doft av rök och torv, lite gräddkola och choklad på det. Smaken är aningen jordig/torvig, alkohol-eldig, och elegant rökig. En fin beska hjälps av alkoholen. Eftersmaken är lyxig med toner av choklad och whisky med en viss sötma. Kolsyran är lätt med lite småvassa bubblor, vätskan mjuk.

Kort sagt tycker jag den som väntat blivit rundare och mer sammanhållen under de här åren. Kanske också lite enklare, och nog har det förlorat en del nyanser.

Men nu var det potatisprodukterna som skulle testas mot den här dyra (60:00 för 330 ml) ölen.

Sourcream & Onion: Det här funkar inte alls. Laktossötman i chipsen får ölen att kantra helt; Den blir torr och bränd med sura toner, alkoholen framträder och blir närmast kemisk. Kroppen försvinner helt och kvar blir en smått unken ton av brända tidningar. Hu.

Grill: Lite bättre, men knappast gott. Ölen tar över helt och det är svårt att känna löksmaken alls. Paradox smakar å andra sidan ännu mer unket och träigt med en syrlig ton av färsk spånskiva.

Bonus: Provade ihop med lite Estrella Chilinötter. Det var betydligt bättre, sötman och de lätta chilitonerna gör egentligen inte den kraftiga ölen speciellt mycket bättre, men det skär sig i alla fall inte.

Lite chips i botten av påsarna, och en öl kvar att testa mot.

Superchips vs. DIPA

Som nämnts (här) har jag fått lite potatischips i OLWs nya serie "Superchips" för att prova ihop med öl. Jag har redan gnagt i mig lite av dem och konstaterar att de visserligen är något större och tjockare än de vanliga OLW-chipsen vilket visserligen är rätt gott, men det innebär ochså att det krymper väldigt fort i påsen. Jag anar en konspiration.

Först ut är Superchips Sourcream & Onion, en numera klassisk smak som jag faktiskt minns när de lanserades i slutet av 1980-talet. Den gräddiga lite syrliga smaken och finräfflingen var verkligen en nyhet då. Här är chipsen precis lika grovt räfflade som den andra smaken. När jag tidigare ät dem tyckte jag att de smakade väldigt laktos-sött och på tok för mycket dill, en smak jag anser ska hålla sig borta från chips.

Men okej. Hur är de tillsammans med Avery duganA IPA, en humlekraftig och småsöt amerikansk DIPA på 8,5%?

Oväntat bra, faktiskt. Sötman i chips och öl funkar bra ihop och smakerna skär sig inte. Dock tar ölens humle helt över chipsens lätta lök- och örtsmaker.

Nästa chipssort är Superchips Grill. Eller Lök, som de heter på andra ställen eftersom det är den smaken som dominerar ihop med något slags grillkrydd-mix. Normalt är jag ingen stor vän av grillchips, men de här var rätt gode i och med att löksmaken inte är lika rå som den brukar utan snarare... stekt. Och ganska mild.

Ihop med ölen... Funkade det inte lika bra. Lök-paprika-salt-smaken drog fram de metalliska tonerna i ölen och tillsammans med ölens lätta köttsmaker blev det... Metall-syrligt, aningen unket och, ja, det skar sig helt enkelt.

Återkommer inom kort med samma chips och en ny öl.

Nya chips, gamla öl

För några dagar sedan fick jag ett mail från reklambyrån som jobbar med snackstillverkaren OLW. Det handlade om deras nya "superchips".

[...]På kontoret äter vi dem till afterworken och då till ganska blaskig kontorsöl. Men jag tror de har mer potential som tillbehör. [...]

Och då väckte de min nyfikenhet. Jag fick ett par påsar chips, som jag själv kunde köpt för... ja... 45:00? i vilken butik som helst, så det var inte så mycket pengarna som parnings-utmaningen.

Chipsen finns nu här hemma och i veckan tänkte jag utmana Grillchipsen och Sourcream & Onionchipsen med en amerikansk DIPA, en fatlagrad skotsk imperial stout och en belgisk gueuze av tuffare snitt.

Så får vi se vad som händer...

Någon har hittat mina svagaste sidor

McVitie's Baked Mini Cheddars. Jättegott.
Branston Pickle. Jättegott.

McVitie's Baked Mini Cheddars Branston Pickle Flavour. Dödsknark!

Hatherwood Hand Crafted Crisps

Butikskedjan Lidl har då och då en samling temavaror, det kan vara indiskt, franskt, japanskt, mexikanskt…

För några veckor sedan var det engelskt. Jag shoppade loss och köpte i stort sett en av varje. Deras egna varumärke för kampanjen var ”Hatherwood”. Hittills har jag satt i mig de vinägerkryddade majssnacksen (gott), ugnsportionen med sunday steak (gott) och lagrad cheddar (jättegott).

Så i kväll kom jag till Hatherwood Hand Crafted Crisps Sea Salt and Balsamic Vinegar. Bäst-före är 10 januari 2010.

Fast goda var de inte. En lite instängd fadd och tråkig smak med bara en aning syra. JAg ät kanske 5 chips och hällde sedan ut resten.

Undvik. Fast nu lär väl kampanjen vara över för länge sedan…

Brittiska chips: Vad härnäst?

Engelska potatischips. Jag förbluffas varje säsong över hur speciellt Walkers klarar av att hitta på nya smaksättningar.

Fast den här gången har de inte gjort det, utan frågat sina kunder. Nu är de inkomna förslagen nedgallrade till sex stycken och allmänheten ska nu rösta fram en vinnare:

• Fish & Chips
• Chili & Chocolate
• Cajun Squirrel
• Onion Bhaji
• Crispy Duck & Hoisin
• Builder's Breakfast

Inte direkt som våra kantarellchips. Se mer på Walkers kampanjsite.