I morgon är det nyhetssläpp på Systembolaget, det sista stora innan sommaren. Bland ölen finns en som redan lagrats några år. Chimay Blå från 2003. Det är en stark mörk belgisk ale bryggd av trappistbryggeriet Bières de Chimay på 9 %.
Det är inte första gången som importören TOMP erbjuder denna öl av äldre variant; i februari 2008 kom det ett parti från 1999 som jag köpte några flaskor av. Jag drack av dem allt eftersom och recenserade i februari 2009, då jag var överväldigad och gav 4,2 i betyg (länk). Exakt ett år efter det tyckte jag att den med råge passerat sin topp och var inte speciellt god (länk).
Om jag ska extrapolera en framtid så tror jag att 2003 är ganska så redo att drickas nu och att den nog inte vinner så mycket på att bli äldre. Men man vet ju aldrig helt säkert förrän det är för sent…
I kväll har jag ställt fram två flaskor: Dels den 2003 som jag fått av TOMP, dels en 2012 som jag köpt på Systembolaget (den har funnits i sortimentet sedan den introducerades våren 1995).
Lite intressant är att man nog tänker sig att dess etikett alltid sett likadan ut, men när jag kollar på 1999, 2003 och 2012 så ser jag att de gjort om den allt eftersom, men det hade jag nog aldrig tänkt på om jag inte haft bilderna tillgängliga. Vilket är ett gott betyg för varumärkesbyggarna. Å tredje sidan saknade flaskorna på det tidiga nittiotalet helt etikett utan skilde sig enbart med kapsylerna, som Westvleteren fortfarande gör.
Så, sida vid sida, vad har hänt under 9 år?
Jag öppnar först den äldre och möts av ett piggt pys, inga reaktioner i vätskan. Den yngre pyser även den, men här bildas ett centimetertjockt skum på vätskan.
Häller upp. 2012 skummar ordentligt med ett varmbeige skum, 2003 är betydligt lungare vad gäller skummet och till skillnad mot den nya ölens fina skumlager som blir kvar försvinner skummet nästan helt på den äldre. Båda glasen innehåller nu en klar mörkt varmbrun vätska.
Doften är i den unga ölen frisk och lite karamellig med en renhet och en stram beska som får mig att tänka på wienerlager snarare än belgisk stark ale. Lite mjuk jäst och en del alkohol. Den tydligt belgiska fruktigheten (banan, aprikos, fruktkola) kommer fram efter ett tag.
Den äldre ölens doft är radikalt annorlunda. Här är det starkvin, madeira, russin och rostade nötter som gäller. Beskan liksom alkoholen är nästan helt borta. Madeiriseringen har jobbat som man skulle ha trott, men skillnaden är närmast övertydlig och större än vad jag skulle gissat.
Den yngre är inte dålig men känns vulgär och enkel i jämförelse.
Smaken: Den yngre är frisk med en fin ren beska som försvinner iväg för en aningen vass sötma. Belgiska jästtoner, antydan till skalkärvhet och lätta exotiska frukktoner. Eftersmaken har en hel del alkoholtoner, en kärvhet och lite knäck. Slutet är rätt så kort.
2003 smakar starkvin, det drar i sin kryddighet nästan åt Blossa Starkvinsglögg. Det är elegant och snyggt, men det finns en snabbt övergående klor-smak som inte är speciellt behaglig. Tur att den försvinner bort fort. Det finns en lätt sälta och en ton av läder. Sötman i doften har ingen motsvarighet i smaken, ölen är snarare att betrakta som torr. Så pass att ölen förlorar sin balans i eftersmaken som är lite ekfatslagrad, sträv och lite källarunken. I slutet dyker något slags torr beska upp innan starkvinet åter tar över.
När jag återgår till 2012 så känns den plötsligt betydligt intressantare, friskare, mer balanserad och pigg. Kanske mindre komplex, men trevligare.
Kolsyran är aningen kraftigare i den färska ölen, men det är bara en fråga om nyanser. Bubblorna är i båda friska och små. Vätskan är något kladdigare i 2003, men även här skillnaden liten och de är båda rätt medelmåttiga, jag tycker att man ska vänta sig en rundare känsla i munnen från ett öl på 9 %.
Den gamla ölen har betydligt mer jästgrumling i botten än den unga.
Jag skrev in betyg med BA-viktningen under tiden jag smuttade på de här, och något förvånande kom jag fram till att de får exakt samma slutpoäng: 3,7. Ja, jag är väl lite snål i kväll men jag vet att det finns bättre öl i den här kategorin och jag vet ungefär vad jag vill ha från dem. Det 2003 vinner i den fantastiska doften hinns upp av 2012 i bättre smak och högre drickbarhet.
Så vad är mitt slutliga tips till de som inte bestämt sig för om de ska investera i en färdiglagrad öl eller inte?
För den som inte har sin källare full med gamla belgare… eh… gamla belgiska öl så är det en bra genväg till att förstå lite vad som händer med en flaskjäst öl efter ett antal år. Speciellt om man som jag gjort i kväll, jämför den sida vid sida med en färsk.
Jag tror det är svårt att få en större inblick i ämnet lagrad öl än att köpa en av varje för 28:90 + 54:90.
Men jag har svårt att se att 2003'an kommer att utveckla sig speciellt väl under kommande år.
Va? Blanda 50/50?
Skulle jag nedlåta mig till sånt?
Jaaaa!
Resultatet blev rätt okej faktiskt: Russin-starkvinstonerna gifte sig bra med beskan och fräschören. Fast helt perfekt blev det inte, resultatet blev lite blaskigare än delarna och en tvålig smak dök upp.
