ofiltrerat.se löper ut 1 september 2024

 

2024-09-01 kommer mitt abonnemang på domänen ofiltrerat.se att upphöra, och jag kommer inte att förnya det. 

Bloggens innehåll kommer att leva kvar på ofiltrerat.blogspot.com så länge Google vill. Detsamma gäller Facebooksidan, som fortfarande uppdateras sporadiskt.

Mail till min adress på ofiltrerat.se kommer inte att fungera. Å andra sidan har den enbart använts av "vill du att vi skriver en text åt dig mot betalning?"-mail de senaste åren.

Hej då nyhetslistor

Tiden går. Verkligheten förändras.

Första gången jag skrev om Systembolagets ölnyheter var i juli 2007. Den första kompletta listan med nyheter var för februari 2008, och den skrev jag in i december 2007.

På den tiden gick det inte att som en simpel elektronisk skribent att få ut listor i förväg från Systembolaget, de accepterade enbart de som skrev för papperstidningar. I stället fick jag leta upp nyheter från sådant som skrevs i webbforum eller på andra bloggar. I värsta fall fick jag skriva av det som stod i Systembolagets papperslista Varunytt. Den kom ut ungefär samtidigt som nyhetssläppen.

Efter ett tag lyckades jag få öllistor läckta från BKWine, som skriver om vin och (tror jag) arrangerade vinresor. Kul att se att den sidan fortfarande finns kvar och är aktiv!

Första listan över (fasta) nyheter var på totalt 6 öl. Två svenska (båda från Slottskällan), två amerikanska, en belgare och en dansk. 

Nu, 14 år senare, är både Systembolaget och ölvärlden annorlunda. I december lanseras det 11 öl i det fasta sortimentet. Men samtidigt lanseras i de andra sortimenten (lokalt småskaligt samt tillfälligt) 173 öl. Och november med sina julöl till det var över 250 öl. 

Det är fantastiska siffror, som var helt otänkbara när jag började skriva om öl.

Samtidigt som ölen, framför allt de i det lokala sortimentet, blivit fler och fler har tiden jag kunnat lägga på att hantera dem minskat. I början såg jag till att alla nya öl adderades till BeerAdvocates databas, något som ibland krävde kontakter med bryggerierna för att klargöra saker som korrekt stil och exakt namn. För några år sedan slutade jag länka till öl som inte redan fanns på den siten, för att sedan helt sluta med länkarna. 

Trots den försämringen tar listformateringen normalt ett par timmar i en ganska oergonomisk arbetsställning. Samtidigt ska jag vara ärlig med att mitt personliga intresse för nyheterna blir allt svalare. Tiden mellan tillfällena när jag läser om ett släpp och tänker "Det där måste jag köpa!" blir bara längre och längre.

Till det kommer att intresset för att läsa om ämnet snabbt blir mindre och mindre: Listan över tillfälliga nyheter september 2021 har 320 besök. 2019: 870 besök. 2016: 1 200 besök.

Redan under sommaren 2021 bestämde jag mig för att fortsätta hålla på med nyhetslistorna året ut, men inte längre än så. Listan över tillfälliga nyheter december 2021 blir alltså den sista jag publicerar på Ofiltrerat.

De som fortfarande vill ha koll på Systembolagets nyheter hänvisar jag till Portersteken eller Beernews. 

PS: Den som vill läsa en text (egentligen en bokrecension) om hur de senaste åren förändrat (craft)öl ut ett brittiskt perspektiv rekommenderar jag den här texten. Väl vart att fundera över.

Jag i kalender

Innehållet kan sjunka ihop något under transporten.

Igår förärades jag med en plats i en mycket speciell julkalender: Peter M Eronson och DoubleBastard lyfter Ölsveriges 24 mest inflytelserika personer från 1994 till idag.

Hela kalendern hittas hos Beernews.

Det är verkligen ett imponerande sällskap att hamna i, det är det.

Till er bloggläsare bjuder jag på en liten bonus, en fråga som jag svarade på men som inte fick plats i kalendern:

Finns det något du hade gjort annorlunda nu med facit i hand?

Jag hade gjort fler intervjuer under de första åren (innan alla i branschen blev så försiktiga), ställt jobbigare frågor. Och druckit färre öl som jag egentligen visste att jag inte tyckte om.

En topplista till.

Som ni säkert kommer ihåg så skrev jag sommaren 2011 en text om de högst betygsatta ölen på Beer Advocate från svenska bryggerier.

Nu har de skapat en ny sådan vy över sin databas med de 250 högst betygsatta ölen. De definierar ”svenskt” som att bryggeriet är registrerat i Sverige.

Jag tror den inte kräver inloggning eller supporter-medlemskap, så det är bara att in och glo.

Jag har dock lite observationer som är värda att nämnas:

• På topp 10 är det 7 öl från Omnipollo. 1 vardera från Närke Kulturbryggeri, Dugges och Carlsberg Sverige. 
• På topp 100 är det 52 från Omnipollo. Vad än Henok, Kalle och gänget gör så gör de något väldigt rätt.
• Av de 10 öl som var med 2011 är det 2 som fortfarande är med på listan (Närke Kaggen! och Carnegie Proter)

Bäst i Sverige. Hittills.

Jag har av olika anledningar fått tillgång till lite extra funktionalitet hos Beer Advocate (som nyligen gett upp sin tidning Beer Advocate Magazine efter 12 års utgivning).

En av sakerna var att bygga lite olika sorters listor från de recensioner och betyg som jag sedan januari 2004 skrivit in. Så med hjälp av det, och lite pysslande i Excel och Emacs, så fick jag fram den här listan med mina 16 högst betygsatta öl från svenska bryggerier.

Betygsdatum, öl (stil), betyg

1. 2011-11-20, Malmö Brewing Imperial Kaffe-Porter (American Imperial Stout), 5
2. 2014-08-26, Malmö Brewing Canned Wheat (American IPA), 4,75
3. 2007-06-26, Nils Oscar Kaffe Casken! (English Sweet / Milk Stout), 4,72
4. 2011-02-17, Oppigårds Spring Ale (2011) (American Pale Ale (APA)), 4,67
5. 2014-08-12, Beerbliotek Port Side Porter (English Porter), 4,67
6. 2004-10-07, Jämtlands Postiljon (English Extra Special / Strong Bitter (ESB)), 4,65
7. 2008-06-05, Dugges High Five! (American IPA), 4,62
8. 2006-11-11, Jämtlands Julöl (English Strong Ale), 4,6
9. 2011-12-26, Oppigårds Humlelager (American Lager), 4,6
10. 2005-07-06, Nynäshamns Ångbryggeri Ålö Ale (English Pale Ale), 4,58
11. 2010-12-21, Mohawk Blizzard Imperial Porter (American Imperial Porter), 4,57
12. 2008-11-08, Slottskällans Slottslager (German Helles), 4,55
13. 2012-06-24, Omnipollo Maz (American Pale Ale (APA)), 4,54
14. 2011-08-14, Ljuva Livets Ängöl (ÄSB) (English Extra Special / Strong Bitter (ESB)), 4,51
15. 2016-02-04  O/O Narangi (New England IPA), 4.53
16. 2008-01-05, Nils Oscar Julöl 2007 (Belgian Strong Dark Ale), 4,51

En ursäkt till er som kommenterat

Jag har ställt in Blogger så att alla kommentarer på texter äldre än två veckor måste modereras.

Fram tills i somras har jag alltid fått ett mail om att sådana texter ligger och väntar, men så kom det inga mail.

Därför har det byggts upp en kö av tiotalet kommentarer på nyare och äldre inlägg som jag inte fått reda på (liksom hundratalet skräpposter).

De är nu äntligen publicerade, och jag ber om ursäkt om ni som hittat hit och skrivit känt er ignorerade.

Jag och Old Gold

Galleria Spiran, sent 1980-tal. Bild: Okänd.

Nu blir det väldigt introspektivt och nostalgiskt. Den här texten har funnits i mitt huvud i flera år, vilket kanske märks. Vi ska flytta oss tillbaka till 1980-talets Norrköping för en vagt ölrelaterad anekdot.



Eller, vi ska ännu längre tillbaka, till det sena sexiotalet, innan jag ens var född.

Innerstadssaneringen i Norrköping var hårdhäntare än i många andra städer, av flera skäl. Området kring södra Drottninggatan var ett av de hårdast drabbade, och när sjuttiotalet var slut fanns det bara enstaka äldre hus kvar. Kvarteren Hjorten och Spiran revs helt och slogs samman. Den småskaliga bebyggelsen ersattes med stans största och högsta parkeringshus samt två stora kontorskuber.

I bottenvåningen skapades vid öppnandet 1971 flera stora bank- och affärslokaler ut mot Drottninggatan, men byggnaden var så bred att man också fick plats med en lång T-formad gång i dess mitt, där det fanns ett antal mindre butiker. Till en början var detta en en öppen yta, precis som trottoarerna utanför. På grund av… diverse problem så byggde man i åttiotalets början om det till en inomhusgalleria som fick namnet Galleria Spiran. 

Butikerna gick väl sådär, och i mitten av åttiotalet fanns här verksamheter som var mindre… lägesberoende. Som bilskola, porträttfotograf och en småkrafsbutik (luktsuddisar var väldigt hett i min värld cirka 1983, och de köpte man hos Kiddes). I det mer välbesökta hörnet ett par klädkedjor. Till det fanns en smörgåsbar (idag skulle vi sagt take-away) och en pizzeria.

Biokedjan SF hade kring den här tiden insett att det var för dyrt att ha flera överdimensionerade biografer i städerna, och satsade stenhårt på konceptet Filmstaden med många salonger samlade kring central kassa och teknik. Så även i Norrköping, och man hade bestämt att den skulle läggas i detta kvarter. Sakta men säkert tömdes lokalerna, och gallerian gav ett ganska sömnigt intryck. 

Pizzerian är det viktiga för den här berättelsen. Det var nämligen här som jag för första gången fick något slags försmak av arbetslivet vintern 1986-87. Klassen skulle ut på två veckors PRAO, och eftersom vår lärare hade ett väldigt speciellt rättvisetänkande så lottades det om vem som skulle hamna var.

På min (och min klasskompis Lottas) blankett stod det Pizzeria Spiran.

Restaurangen var inte helt okänd för mig, mamma jobbade på den tiden i kvarteret bredvid och hade jobbparkering i P-huset. Så jag hade väl varit där någon gång.

Pizzerian, som varit stadens kanske första, hade en inredning som i stort sett var orörd sedan de öppnade 1971. Ganska påkostad rustik känsla i mörkbrunt trä, rödvitrutiga dukar under lättstädade glasskivor på borden. Dov belysning och rödmålade fönster ut mot passagen. I den långsmala lokalen stod pizzabagaren öppet som inför publik, och längs ena långsidan fanns en bardisk som främst användes för den stora kassaapparaten, och för att personalen skulle ha någonstans att hänga. En ganska ny bergsprängare spelade något av de många kassettband med italiensk schlager som fanns i en hög i de bakre vitrinskåpen.

Okej, här skulle jag göra något slags nytta i två veckor. Jag kom snabbt in i den sociala miljön och insåg att alla som jobbade där egentligen ville göra något annat, och kanske var på väg dit. Eller aldrig kommit härifrån.

Här fanns pizzabagaren som var skicklig på läderhantverk och som på fritiden sydde mode-ryggsäckar som han sålde. Kocken som hade en stor operaröst. Den tonårige beredskapsarbetaren som ville bli ljudtekniker. Servitrisen som ville bli au-pair i Frankrike. Den italienskfödde ägaren som efter 25 år med samma pizzor var trött på konceptet och ville skapa en italiensk finkrog.

Vi började med lite städande och pysslande, enklare saker. Min söta intelligenta och ambitiösa klasskompis blev efter bara några dagar en fullfjädrad servitris, som tog hand om lunchserveringen med bravur, allt från beställning till betalning och konkurrerade stundtals ut de ordinarie tjejerna.

Jag var väl mer… socialt kantig och okänslig. Nyfiken och lite klåfingrig. Och speciellt nyfikenheten var mycket illa sedd av ägaren.

När en av stammisarna kom in på eftermiddagen och ville ha en fatöl så fick jag uppdraget att hälla upp den och servera den till honom, något som kanske inte ens då var helt lagligt. Detta gjorde jag fel, och ägaren spände ögonen i mig och påpekade att det här inte var något jävla ölschapp: Här ställde man glaset på en bricka som man sedan serverade gästen från. Man gav honom inte glaset direkt på bardisken!

Det blev allt mer diskande för mig, och efter en händelse andra veckan där jag ändrat för mycket i texten på LED-displayen som rullade med dagens rätt-alternativen så fick jag och beredskapsarbetaren en… specialuppgift.

Vi visades ner i källarvåningen (som jag givetvis redan snokat runt i). Här fanns lastkajer, personalparkeringar, bankernas valv, sopcontainrar och ett antal förråd. Vi gick i gångarna tills vi kom till två sådana rum med trådväggar och högt i tak.

Vad vi såg här, ja det kräver att vi går tillbaka till hur öl i Sverige såg ut 1985:

Det fanns mindre än 10 bryggerier. Systembolagets sortiment gick att dricka sig igenom på några kvällar. Allt var industrilager på max 5,6 %, utom en handfull wienerlager och någon porter. Det som inte var svenskt var nästan alltid licensbryggt i Sverige. Och kom inte ölen i en 45 cl aluminiumburk så kom den i en 33 cl returflaska som distribuerades i returbackar om 25 stycken. Märkningen bestod av 2-3 pappetiketter och kanske en bit påklistrad metallfolie runt halsen om det skulle vara riktigt premium.

Men så plötsligt, sent 1985, så kom det unga hungriga bryggeriet Spendrups med en öl som skakade om branschen: Old Gold.

Här skulle det vara en bild på den första Old Gold-flaskan, men Spendrups pressavdelning har inte lyckats få fram en sådan detta på ett drygt år, ni får hålla till godo med denna pressbild.

Ölen i sig var en torr nordtysk pils, lite som en snällare Jever, med en alkoholhalt på 5 %.

Men allt kring den var annorlunda, och andades förfinad lyx på ett sätt som attraherade den framväxande yuppie-kulturen: Den specialdesignade engångsflaskan i brunt glas hade en metallisk plastetikett som lyste som guld jämfört med allt annat i krogkylen. Kapsylen bar  ölets namn och den levererades i wellpapplådor med loggan i färgtryck. Bland marknadsmaterialet fanns pins, skyltar, speglar, underlägg, eleganta pumptorn, förkläden, handdukar och barmattor. Gärna med den karakteristiska flaskan som motiv. Samt givetvis flöjtglas med guldtryck:

Inget konstigt om man tittar med nittiotalets ögon, när bryggerierna öste ut promotionmaterial över krogarna, men det här var ett helt nytt sätt att marknadsföra öl. Man får inte heller glömma att det här skedde mindre än 10 år efter att Sverige kraftigt inskränkt möjligheterna att göra reklam för alkoholdrycker. För IOGT-NTO blev snart bröderna Spendrup själva sinnebilden för Alkoholkapitalet.

Att sälja svenskt öl i engångsflaskor var långt ifrån okontroversiellt, speciellt som Sverige inte hade något fungerande system för att ta hand om glas som inte ingick i Svenska Bryggeriföreningens mer än hundraåriga retursystem. Det ropades på ett förbud liknande det som Danmark hade mot engångsförpackningar för öl och läsk (ett system som samtidigt var ett effektivt sätt att hindra utländska bryggerier att etablera sig i landet).

Och det var detta som var bakgrunden till det vi tre nu stod och tittade ut över i ett överfullt källarförråd i Norrköping: Krögaren förklarade för oss att han direkt blivit övertygad om att det här med engångs-ölflaskor aldrig skulle få vara tillåtet speciellt länge.

Eftersom han ansåg sig vara en klipsk man så hade han funderat fram att det skulle komma att införas pant på Old Gold-flaskor, och därför sparade han alla flaskor som såldes. Ett par billiga förråd hyrdes och fylldes allteftersom med tomglasfyllda kartonger. Och så fort panten infördes så skulle han lösa in dessa flaskor och tjäna massor av enkla pengar!

Men åren gick, och det kom aldrig någon ny lagstiftning om ölflaskor. Nu, inför den stora ombyggnaden, så var pizzerians dagar räknade och även om det fanns storslagna framtidsplaner så hade krögaren insett att de här flaskorna var en återvändsgränd.

Åter till mig och min arbetskamrat: Flera sopcontainrar hade beställts till lastkajen och vår uppgift blev nu att kartong för kartong tömma glasen i en container och de tillplattade lådorna i en annan. Minns jag rätt blev glaset 3 sopcontainrar fullpackade med krossade flaskor. Arbetet bör ha varit fysiskt ganska jobbigt för en tanig tonåring, men jag har bara glada minnen av det hela. Och reagerade inte (då) på att jag i praktiken körts ut från min PRAO-plats.

Filmstaden, 2012. Bild: Arvid Rudling. Licens.

Hur gick det sen? 

Pizzeria Spiran hade inte många månader kvar, allt revs ut och 1988 öppnade Filmstaden med Mc Donald's som granne. Något senare öppnade krögarens nya projekt i samma kvarter: Den påkostade italienska à la carte-restaurangen Leonardos i en lokal vid Drottninggatan, som bland annat hade egen import av italienska färskvaror. De klarade sig dock inte länge och på grund av en komplicerad konkurs stod restaurangen en tid helt öde och orörd. Idag finns O'Learys i lokalerna.

På min omdömes-blankett hade krögaren skrivit en längre text om vad han tyckte om mig, och formuleringen Magnus stora nyfikenhet kommer att ge honom stora problem i arbetslivet har etsat sig fast i mitt minne. Tyvärr har jag inte lappen kvar.

Old Gold började i februari 1986 att säljas på Systembolaget. Under tiden reviderades såväl flaska som etikett ett par gånger.

Flaskan 2008.

2005 skapades en folkösvarianten Old Gold Pils, som jag gillade och gav 3,91 i betyg.

Bild: Spendrups.

I maj 2009 gjorde Spendrups en nysatsning på Old Gold, då utseendet retro-reviderades och receptet förändrades. Alkoholhalten sänktes från 5 % till 4,7 %, och samtidigt försvann Old Gold Pils. Jag recenserade den nya versionen av starkölet här. Trots satsningen väcktes inte kundernas entusiasm på samma sätt som på åttiotalet och den slutade säljas i maj 2013.

Flaskan 2009.

Tack till Systembolagets Presstjänst som hjälpt mig genom att ta fram ett antal datum.

Om språkets inverkan på ölrecensioner

En kommentar i Facebookgruppen Ölbloggar i Sverige, där mitt ”kanske” i slutomdömet om Butxton/Dugges Ramberget (blogglänk) noterades, väckte gamla minnen och funderingar till liv.

Vi får gå tillbaka sådär 15 år i tiden när Beer Advocates skandinaviska forum var en av få platser där (framför allt) Svenska ölnördar kunde byta åsikter. Forumdelen av siten har därefter bytts om ett flertal gånger och så gamla texter finns inte längre kvar.

Annat än i mitt huvud då.

Diskussionen hade ynglat av sig från någon annan forumdel där det diskuterades om det fanns skillnader i form och språk mellan ölrecensioner skrivna av amerikaner och européer (alla recensioner ska vara skrivna på engelska). Frågan som ställdes blev ”Kan man se om en recension är skriven av en svensk?".

Det svar jag minns var något i stil med
 Ja, absolut. Det är bara att titta på adjektiven i texten. Om det finns många försvagningsord är det skrivet av en svensk. Finns det många förstärkningsord är det skrivet av en amerikan.”

Och jag tittade plötsligt på mina egna recensioner i ett nytt ljus, för det stämde. Det fanns massor av some, a bit, light, in the background, fragile och a touch of. Och få exempel på big, potent, strong, lots of, gigantic eller massive.Och likadant när jag skriver på svenska, recensionerna är fulla av lite, viss, antydan till, lätta, i bakgrunden och något.

Jag blev förvånad och började plocka bort de här försvagningsorden efter att jag skrivit färdigt texten. Men insåg efter ett tag att jag med det också tog bort alla nyanser som jag så gärna vill få fram till läsaren.

Varför är det så här? Min vaga teori handlar om att det, när jag ska gradera smaker och upplevelser har en teoretisk medelnivå som är hög, kanske overkligt hög. Så då måste jag hela tiden påpeka att det mesta är lite mindre än den nivån. Och kanske är det så att de med ett USA-perspektiv har den här abstrakta genomsnittslinjen mycket lägre. Då blir det mycket viktigare att förklara hur stora alla upplevelser är i jämförelse.

Eller så handlar det mer om hur språket (modersmålet) fungerar.

Jag inser att jag är lite rädd för att recensionerna ska drabbas av inflation: Om jag nu skriver att en öl är så besk som det bara är möjligt, vad ska jag då skriva om ett par år om jag hittar en öl som jag inser är ännu beskare? Är det ett problem? Kanske inte.

Å tredje sidan har jag just nu betygsatt 2.686 öl. Och hittills har ingen fått det perfekta betyget 5,0. Kanske är det så att det perfekta ölet inte existerar?

Om lokala bryggerier och lokala revyer

Jag har genom åren haft svårt att förstå andras drivkrafter, ambitioner och mål när de startar ett litet kommersiellt bryggeri. Mycket för att jag applicerade mina egna funderingar och prioriteringar: Om jag skulle göra detsamma skulle målet självklart vara att göra världens bästa öl. Fullkomligt hängivet och kompromisslöst.

Så när jag då träffar de som verkligen dragit igång sin verksamhet och gör öl som är… okej och verkar helt nöjda med det så krockar det alltså med mina tankar. Varför har de inte högre ambitioner och större mål? Och låter andra betala för det?

Men så, efter att ha läst en artikel i ett annat ämne, insåg jag en parallell som fick mig att inse hur det kanske ligger till.

Man ska inte tänka ”Jag gör det här för att vinna VM”, man ska tänka lokalrevy.

Nu har jag inte varit på en lokalrevy under ett antal år, man jag tror jag uppfattat konceptet från artiklar och TV.

Här är det inte samma krav som om man hade gått på Dramaten eller någon musikal på West End. Här är det faktiskt okej att alla ser att kulisserna är av wellpapp, att trumpetaren inte spelar helt rent eller att manuset har brister.

Det är okej, för man har en tyst överenskommelse med publiken att det inte är av världsklass. Att det inte är resultatet som är det huvudsaken, utan vägen dit. Att försörja sig på det har aldrig varit ett alternativ, eller ens intressant.

Att det är jätteroligt att samla det gamla gänget och tillsammans ta fram något lokalt igenkännbart. Att det är tjejen i ICA-kassan som är i baletten, och att man känner igen en gammal granne i orkesterdiket. Att poängerna handlar om rondellerna och politikerna man möter en vanlig torsdagsmorgon. Och det är gott nog?

Kan det vara så man resonerar?

Statistik

Jag använde lite av nyårsafton till att ta fram kurvan ovan.

Hm, skulle kanske ändrat rubriken. I vilket fall visar den antalet inlägg på Ofiltrerat per år.

Trenden är tydlig. Frågan är vad det beror på. Först funderade jag på att jag lagt mindre tid på ölbloggandet än tidigare. Men det känns inte som det, bara det att det jag gör tar mycket mer tid. Utan att det blir så mycket mer eller djupare innehåll.

Till det kommer att jag i stort sett la ner ölprovningarna i somras.  

Mitt öldrickande har ändrat sig under de här 10 åren: Jag jagar inte alls nyheter på samma sätt, jag recenserar mindre och tar hellre ett  tryggt val än en ny öl som jag misstänker är dålig. Och så går jag/vi mycket mindre på krogen trots att urvalet blivit mångdubbelt större och bättre.

Det känns inte helt bra, det gör det inte. Men det kanske är en naturlig utveckling?

Ölstaden Uppsala

Uppsala. En stad som under de 10 år jag besökt utvecklats en hel del vad gäller öl.

När jag först började hänga där i mitten av 00-talet så var det ganska … mediokert. På den tiden kunde jag skaffa ett tillfälligt nationsmedlemskap och gick på nationskrogarna, framför allt Svantes. Jag har vaga minnen från dessa besök, men minns mest att det satsades på låga priser. Utöver det fanns de två irländska krogarna Buddy's (som satsade på att vara irländska) och O'Connor's som mer satsade på bredd och djup i öl och whisk(e)ysortimentet.  Sedan fanns några mer eller mindre sunkiga hak… William's besöktes några gånger (hette det inte något annat då?). Men det var allt. Märkligt lite för en så stor stad.

William's

Det utvecklades med åren, med en kraftig övervikt för brittiska temakrogar: Pipes of Scotland. The Churchill Arms, Sherlock's, Pitcher's.

Men så för några år sedan så hände det något, kan det vara så att de som gått på nationskrogarna som tagit åt sig craft-världen snabbt nu växt upp? Eller beror det till någon del på det upphävda kårobligatoriet?

Pipes of Scotland stänges med hotellet, men återuppstod som det rakt igenom belgiska Bierhuis. Bryggpuben Ångkvarn dök upp.

Ångkvarn.

Buddy's har bytt ägare och blivit O'Neill's, men verkar inte i övrigt ändrats så mycket. 

Och nu under sommaren har den lilla krogen i hörnet av Drottninggatan/Trädgårdsgatan som bytt namn ett antal gånger blivit den ytterst moderna craft-beer-baren Taps Beer Bar.

Vid mitt senaste besök i staden hade de tyvärr stängt, öppettiderna under sommaren var lite knepiga.

Taps.

Vad som däremot var öppet var en brittisk tema-kedjekrog som efter flera års byggnation öppnat under sommaren 2017: Bishops Arms. Jag åt och drack där och var nöjd. Det är en stor krog även för att vara BA, och den öppna planlösningen leder tankarna till en Wetherspoons-pub.

BA.

 En synnerligen trevlig överraskning var den här installationen:

Ja, de ska köra fyra cask ale. Jag hoppas att det innebär en (ny)satsning på real ale hos Sveriges största pubkedja.

Det långlivade stället O'Connor's kändes däremot… slitet. 

Wow-effekten

I min förra fundering så missade jag en anledning till att vissa människor startar bryggeri, jag kallar den ”wow-effekten”. Tänk dig följande diskussion mellan två vagt bekanta personer:

- Jaha, och vad jobbar du med?

- Jag har ett litet bryggeri!

- Wow!

- Jo…

- Alltså, du jobbar med det? På heltid?

- Ja, minst!

- Och du har alltså det som arbete och försörjer dig på det? Wow, vilken dröm!

Det var väl just svaret på den där sista frågan som min förra text handlade om. Men det verkar också som att just att kunna få den där wow-reaktionen är värd en hel del pengar och arbete.

Små bryggerier små pengar?

Det pågick en diskussion i Facebook-gruppen Ölbloggar i Sverige. Den kom att handla om ekonomin hos de svenska små bryggerierna. Ett ämne som jag egentligen inte kan någonting om, men det har ju inte hindrat mig tidigare…

Någon framförde åsikten att bryggarna var för snikna, och att de borde nöja sig med en månadslön på sådär 25 000 kronor innan skatt. Då skulle de kunna sälja ölen billigare och fler bryggerier skulle kunna leva och överleva.

Jag kände mig direkt väldigt skeptisk, och började fundera på om någon som på egen hand driver ett bryggeri kan komma upp i de pengarna.

När det började dyka upp allt fler svenska småbryggerier, någonstans kring 2003, så fanns det en tumregel: ”Ska du kunna försörja dig på att brygga öl själv så måste du brygga minst 1 000 liter per batch” och det har jag rapat upp om någon frågat mig. Jag vet inte om det riktigt stämde då, eller om det stämmer nu. Sedan kanske man skulle utvecklat det hela: Hur många batcher ska man kunna jäsa eller lagra samtidigt efter det?

Under de senaste åren har det dykt upp några ännu mindre bryggerier (som ändå inte kvalar in i den amerikanska passerade trenden nano brewery) där det uttalade målet inte varit att ha det som ett heltidsarbete – snarare ska det ses som en krävande men rolig hobby som i bästa fall går med vinst som kan återinvesteras, inga löner tas ut.

Men hur roligt är det egentligen att fylla flaskor, kapsylera för hand, etikettera eller köra ut fat till kunderna? Eller att skura skura skura? Hur funkar det att säga till övrig familj ”Det blir ingen semesterresa i år, jag måste installera en ny lagertank i bryggeriet…”

Till det hör jag från flera bryggerier att krogarna allt mer börjat pressa priser, och spela ut de små mot varandra.

Frågan fortsätter att eka i mitt huvud: Kan man få en hyfsad lön som ensam bryggare på ett eget bryggeri? Hur många är det där make/maka får dra in pengarna till räkningarna?

Om ölrecensioner

Det började med en länk i Facebook-gruppen Ölbloggar i Sverige.

Den gick till en mycket intressant artikel i tidningen All About Beer: The Agony and Ecstasy of Beer Reviews. Många inblandade intervjuas, från siteägare och bryggare till öldrickare med åsikter.

En debatt startade, som fortfarande pågår. Hur ska man recensera öl? För vem? Vad ska man ta hänsyn till? Vad ska man ta upp?

Det här är frågor som jag funderat över i över 15 år, och vissa av frågorna har jag funnit mina svar på, andra inte. Andra har också fungerat och skrivit krönikor/bloggposter/foruminlägg. När man skriver offentligt måste man försöka se olika perspektiv och ständigt vara självkritisk.

Men det ska jag inte skriva om nu. I stället tänkte jag ge några exempel på hur en ölrecension med betyg inte ska se ut. Jag har sett alla varianter i verkligheten, om än ordrikare.

• Ölen är snygg, god, aptitlig och trevlig! 1,6/5 [omdöme och betyg hänger inte ihop utan någon förklaring]
• Ölen är rätt vidrig, men jag känner bryggaren och han lever sin dröm och behöver bara lite mer erfarenhet för att det ska bli riktigt bra. 3,75/5 [betyget gäller en framtid och inte ölet i glaset]
• Ölen är riktigt god, men ägaren är ett svin som fick min familj att gå från hus och hem! 1/5 [ska man bedöma hela företaget i recensionen? kanske?]
• Jag känner alla som jobbar på det här bryggeriet, och det är jävligt sköna killar som har skön attityd. Världens godaste öl! Bara kör! BFF! 5/5 [samma här, jag går då och då i den här fällan]
• Mycket god öl, läskande och smakrik. Men bryggaren har helt missförstått hur en västkust-IPA ska smaka, så man får inte vad etiketten lovar! 1,7/5 [kommersiell öl drucken utanför stil-tävlingar ska inte bedömas strikt efter typ-deffar]
• God öl, men bryggaren borde dra ner på karamellmalten, köra en längre syrarast och dra ner på kalciumsulfaten. Då blir den nog bättre. 3,5/5 [svårt fall. Var recensenten med vid bryggningen och receptskapandet, eller gissar hen bara från sin hembryggar-erfarenhet? Om man nu vet vad man pratar om så är det saker som bör tas direkt med bryggaren. Annars… Nä.]
• Ölen är på riktigt god, men jag kände inte för en APA ikväll. 2/5 [Nähä? Recensera den inte då!]
• God öl, men den jag drack innan var mycket godare! 2/5 [Variant på den förra. Vanlig vid festivaler]
• Den här ölen var inte bra, så den kommer jag inte att skriva om. [resulterar i en ganska obalanserad bild av ölet/bryggeriet/ölscenen]

En annan, parallell och minst lika intressant diskussion kring det här med recensioner är hur bryggaren/bryggeriet ska/bör reagera på recensionerna. Frågan ska ställas på sin spets: Ska bryggaren alls bry sig om att recensioner/bloggar/recensionssiter existerar? ”Nej” om man ska tro en gammal debattartikel som jag minns. Den ansåg att en bryggare som läser positiv feedback blir uppblåst och sänker garden. Blir latare. Och om samme bryggare i stället tar åt sig av negativ feedback så kommer hen att försöka förändra sina öl därefter. Och då blir resultatet ointressanta kompromisser. Långt från det amerikanska craft-idealet att bryggarens öl ska spegla dennes personlighet.

Ja, det är ett komplext ämne som tål att tänkas på.

SB&WF 2016

2011.

Jag har funderat en hel del senaste halvåret. Stockholm Beer & Whisky Festival and Taste Experience.

Så här års borde jag ha bokat hotell, tåg och börjat glo på utställarnas öllistor. 

Men inte i år. Häromdagen bestämde jag mig för att hoppa över det hela i år.

För er läsare kanske lika intressant som att jag funderade, men hoppade över, ett besök på Mc Donald's för ett par timmar sedan. Men för mig, som besökt varje festival de senaste 14 åren, och haft det som en av de viktigaste inspirationskällorna för mitt skrivande så är det något som faktiskt känns. På olika sätt.

Visst har SB&WF utvecklats under de här åren, men så har även ölvärlden och inte minst ölfestivalerna i stort. Då, under de första åren jag åkte till Nacka Strand, så var det här den enda ölfestivalen som fanns. Nu går det knappt en helg utan att det är något slags festival någonstans i Sverige. Med olika inriktningar, fokus och ambitionsnivåer. 

Stockholm Beer har inte riktigt hängt med där. Det blir för mycket trängsel, företagsevent, shotsbarer, rockband och hungriga säljare. För lite avslappnande samtal, kunskapsspridande, glädje och gemenskap. 

2004.

2009 (digitalkamerorna var inte bättre förr).

2011.

2012.

2015.

Bra för att vara svenskt

Tidskriften pop blev under 1993 Sveriges ledande populärmusiktidning efter att ha tagit över stafettpinnen från Slitz som då insett att pengarna fanns i mer grabbiga ämnen. Genom åren fram till nedläggnignen 1999 blev de ofta anklagade för att negligera svensk musik. De försökte försvara sig med att de faktiskt skrev relativt lite om musik från Nederländerna, Chile och Österrike, och det klagade minsann ingen på.

Nu skrev de en hel del om såväl bob hund som Brainpool, Komeda och The Latin Kings, men det var tydligen inte tillräckligt.

Som svar började de i #4:2 att ytterligare bevaka svenska skivor på en sida under rubriken Bra för att vara svenskt med det uttalade målet att belysa det som var bra och nytt, men inte så bra att de skulle skrivit om det om det kommit ifrån något annat land.

För några veckor sedan släpptes årsstatistiken från Ratebeer. Många verkade förvånade över att så få svenska bryggerier/krogar/öl var med i de världsomspännande listorna. Givetvis med ett fåtal lysande undantag, som världens bästa ölkrog Akkurat.

På bloggar, forum och kommentarsfält uppkom diskussioner om hur det kunde bli så här när vi i Sverige upplever ett antal bryggerier/krogar/öl som aldrig förr under modern tid. Och med en bredd, experimentlusta och entusiasm som aldrig sett sin like. Detta återspeglades alltså inte alls i årsbästalistorna. Det är tvärtom färre diplom som går till Sverige idag än vad det gjorde för 5-10 år sedan.

Varför?

En av de teorier jag såg framkastad var att det berodde på oss svenska betygsättare/recensenter. Vi var helt enkelt för tjuriga och gnälliga och visade inte de hårt arbetande svenska bryggerierna tillräcklig respekt, uppskattning och support.

Det var en tanke som jag sedan dess funderat en hel del på.

Jag upplever det delvis på samma sätt. Framför allt verkar vi sakna stora delar av den fanboy-kultur som verkar finnas kring många av USAs mest experimentella bryggerier. Jag har skrivit lite om det förut, och hur vi också verkar sakna den starka lokala förankring som USAs små bryggerier jobbat med.

Och visst, jag erkänner utan omsvep att jag genom åren varit snällare mot Centralbryggeriet och Norrköpings Bryggeri än vad jag varit mot deras öl om de legat i, tja, Uppland eller Skåne. Det har å ena skidan känts okej, det har varit nya företag som ännu inte blivit färdiga med sina produkter. Å andra sidan har det inte känts lika okej, för de är ju ändå kommersiella produkter som bjudits ut till en marknad.

För vad innebär det här förhållningssättet i förlängningen? Jo, att betygsskalorna blir en mängd olika linjaler med samma siffror men olika längd. En skala för lokal öl, en annan för svensk öl, kanske ytterligare en för England vars traditioner och kultur jag tycker om. Ytterligare några skalor för andra länder och religioner.

Och bryggerierna! Stora bryggerier är väl per definition bättre än små? Ägarstrukturen ger väl smak i ölet? Man vill ju stödja det som är bra och bekämpa det som är dåligt. För vi vill ju inte tillbaka till åttiotalet?

Till slut blir det att etiketten betyder mer än väskan, något den rationella delen av min hjärna tycker rätt illa om.

Och var hamnar vi då till slut? Jo, som i pop och Bra för att vara svenskt.

Det kanske finns fler paralleller mellan dagens craft beer och nittiotalets indiepop än man först kan tro?

Ett land i förändring

Idag blir det en bild att titta på och fundera över. Det är en stor förändring som i stort sett skett i det tysta. Siffrorna från 2014 visar ytterligare en marginell minskning av folköl och lättöl.

Grafen kommer från Sveriges Bryggerier.

1973.

Dugges har en vinnare, och jag har tvivel!

För en tid sedan skrev jag att Dugges utlyst en tävling där de erbjöd vinnaren att få sin drömöl bryggd.

Nu har tävlingen genomförts och en vinnare utsetts: Apple Elder Mosaic Pale där iden kommer från Instagramsignaturen @joannawever. Grattis till det!. Och visst låter det spännande och gott, men så tittade jag på de fem öl som från ungefär 100 valts ut till omröstningen:

1. En Belgisk Wit med Grapefrukt
2. En Berliner Weisse med Morot och Ingefära
3. En Saison med citrongräs
4. En Pale Ale with Äpple, Fläder och Mosaic-humle
5. En Berliner Weisse med Vanilj och Hallon.

Ser ni samma ska som jag?

Det är alltså uteslutande öl i klassiska stilar med tillsatser av frukt och kryddor som svenska folket drömmer om att få brygga/dricka. Nu vet inte jag om det här återspeglar alla 100 idéer som lämnades in, eller om det var de 5 som Dugges trodde mest på. Eller helst såg som vinnare (de är ju rätt duktiga på fruktöl numera).

Fast lite skaver det hos mig. Är det här det som de ölintresserade drömmer om?

Jag kommer att tänka på ett resonemang jag läste om när jag pluggade teoretisk filosofi: Att människans fantasi var fångad i sin verklighet. Man kan tänka sig ett berg av rent guld, och det är visserligen något som inte finns i verkligheten. Men samtidigt är inte mer fantasi än en kombination av de existerande koncepten ”berg” och ”guld”.

För jag vill verkligen inte tro att precis allt redan är gjort med konceptet öl, och allt som återstår att göra är att ta färdiga stilar och lägga till lite kryddor och bär. Jag är ingen stor reinheitsgebot-fanatiker, men visst borde det gå att göra något mer, något helt nytt, av de fyra elementen?

Tröttnat?

En tidigare kollega som nu jobbar på en annan avdelning dök igår upp på jobbet.

– Tröttnar du aldrig?

Frågan kom direkt, rakt på.

– Jag menar med öl. Jag har flera hobbies, men ibland tröttnar man och låter någon av dem bara stå i några år innan det blir kul igen.

Jo, jag förstod vad han menade. Och det finns en poäng i det: Jag har recenserat öl i textform under drygt 15 år. Fotograferat flaskor ungefär lika länge och bloggat mer eller mindre dagligen i nära 9 år.

Det är rätt lång tid. Men också något av ett personligt mål för mig själv. Kring sekelskiftet upplevde jag att jag var en människa utan uthållighet som gärna lärde mig nya saker och sammanhang för att sedan bara hoppa vidare till nästa. För att försöka göra någonting åt det bestämde jag mig för att försöka hålla kvar och sjunka in i det jag just då var intressera av.

När bloggverktygen var tillräckligt mogna och jag redan börjat skriva lite utförligare än bara utseende-doft-smak-känsla för de (nya) öl jag drack så var det inte svårt att hoppa på det då så hypade formatet. Ja, det där har jag berättat om förut.

Sedan har bloggandet gett mycket tillbaka. De första årens brant stigande besökskurvor, när jag insåg att branschfolk och forumskribenter jag såg upp till började läsa och kommentera. När jag började bli igenkänd av bryggare och branschfolk växte mitt ego ytterligare. Och så vidare. Tack vare Ofiltrerat har jag träffat intressanta människor och fått resa till spännande platser som jag annars aldrig hamnat på.

Men lite går det på rutin idag. Ibland återser jag texter från de första åren och där finns det en nyfikenhet, en glöd och en lätt naivitet som nog saknas idag. Och jag erkänner att en och annan öl har jag hällt i mig mest för att fylla en i övrigt tom bloggdag. Samtidigt som jag av olika skäl inte alls dricker lika mycket som för 5-10-20 år sedan.

Så nja. Jag har nog inte riktigt tröttnat. Men det är en annan upplevelse att skriva idag än vad det var 2008. Och konstigt vore väl annars.

Om det är något jag kan tröttna på så är det vissa delar av ölvärlden, som märkks tydligare nu: De som tolkar allt som politik/ideologi. Som övertolkar. Eller bortser från de problem som faktiskt finns. De som är oförmögna att se någon annans synvinkel. Och de som aldrig någonsin skulle erkänna att något problem uppstått på grund av dem själva.

Fast det är nog problem jag har med mänskligheten i stort.

Men jag tycker fortfarande att det är väldigt gott med god öl.

Och en öl kan ibland bara vara en öl. 

Vad är svenskt?

De Proefbrouwerij.

Listan över de bästa svenska ölen som jag skrev om häromdagen (länk) har skapat några kommentarer på såväl blogg som Facebook.

Och jag drar mig till minnes en diskussion som vi lokala administratörer hade på Beer Advocate för ett antal år sedan när den rollen fanns: För fantombryggda öl, borde vi inte ha ett fält som visar var ölen bryggts fysiskt? På samma sätt som RateBeer?

Någon av sitens två grundare, bröderna Alström, förklarade då tydligt att det inte skulle bli så, och varför: En öl är (eller borde vara) en återspegling av en bryggare/receptmakares personlighet, vision och intentioner. Var den sedan bryggts fysiskt är därmed ointressant.

Att betrakta Omniopllos öl som svenska är därmed helt i BAs anda.

Personligen tycker jag att det är intressant att veta såväl var bryggaren/receptmakaren/arkitekten har sin hemvist som var ölen är bryggd.

Senare tillägg: Det finns ett antal argument för att ölets fysiska ursprung är av intresse.

Ett är att man vill stödja det lokala. Jag har sett det oftare i USA än här. ”Okej, den här ölen är kanske inte av världsklass, men den är okej. Pengarna stannar i staden/stadsdelen/delstaten i stället för att försvinna ut till giriga bankirer. Och grannens ungar kan jobba extra på bryggeriet, det är bra för alla här.”

Där kommer också ägandet in, och förklarar varför många reagerar på ägarskiften på bryggerier. 

Ett annat är att man anser att det som bryggaren/arkitekten/receptmakaren/fantombryggaren tillför bara är en del av den slutliga produkten i glaset. Till det kommer bryggverkets egentheter: Hur malten krossas, hur inmäskningens temperaturkurvor ser ut, tankarnas storlek och fysiska form ser ut, vilken tid de olika stegen och mellanstegen tar, hur filtrering/pastörisering sker/inte sker. Och det inkommande vattnet… Om ett recept tas från en plats till en annan kommer det slutliga ölet att bli något som är mer eller mindre annorlunda än det en gång var.

Till det har många bryggare varierande tankar om transparens, hederlighet och kontrollbehov. ”Om jag inte har haft total kontroll över bryggningen så kan jag inte stå för slutresultatet!”. Eller som ett av de svenska bryggerierna säger i en slogan: ”Vi brygger all vår öl själva!”. Ibland gäller detta också distribution och i extremfall serveringen av ölet.