Weines Imperial Stout

Tredje och sista ölen som jag fick från Rick Gordon när jag besökte honom för några månader sedan: Weines Imperial Stout från bryggerikooperativet Drakens Ångbryggeri. 10%. 75 IBU. Etikettdesign: Bobo@De Klomp.

Imperial Stouts ja. En fråga som alla skribenter verkar vilja fråga mig när jag ska prata om ölbloggandet är ”vilken öl tycker du inte om” och då brukar jag tveka men efter lite funderade dra till med något i stil med ”Ibland kan vissa imperial stouts bli överdrivet tunga och lite jobbiga att dricka. Liksom vissa gueuze som bara är syrliga utan något mer som matchar”.

Och så sitter man i alla fall med en sån här stor svart öl och tycker trots allt att det är rätt gott. I rätt proportioner och vid rätt tillfälle; det är väl det som är nyckeln. Så nu i värsta möjliga höstrusk så är det väl en sån här öl man borde dricka.

Färgen är som väntat kolsvart, den reflekterar ljus med en brun nyans. Trots ganska kraftfullt hällande (i en amerikansk rak sejdel) lyckas jag inte få upp mer än ett minimalt snabbt försvinnande skum. Ett lätt fräsande tyder på att det i alla fall finns någon kolsyra i den.

Doften är rostad med sötaktiga toner av kaffe, kakao och pumpernickel. Lite alkohol och toner av starkvin. Kanske en aning kolakakor i bakgrunden?

Smaken är först enbart rostad och maltig med en fruktig humleton. Sedan kommer en värmande men inte alls obehaglig alkoholsmak och lagrade smaker av torkad frukt, cocktail-körsbär, lite te och en hel del pumpernickel-bröd. Det finns en växande sötma i eftersmaken, liksom en bitterhet som hade vart kraftig om den inte mötts av den stora maltigheten. Just eftersmaken (som i stort sett saknar frukterna men har en ton av salt och pinjenötter) känns just så där tung som jag nämnde ovan: Det känns lite som en våt filt av svart malt lägger sig i munnen. Inte alls otäck eller dåligt genomförd, men… Tung och lite… jag känner mig nästan nedstämd av den. Och det är inte det jag är ute efter när jag vill ha en öl.

Kolsyran är på samma gäng relativt stilla och rätt stark, de små bubblorna är vassa på tungan.

Weines Imperial Stout är rent öltekniskt och stilmässigt nog den bästa av de tre hembrygder jag fick av Rick Gordon, men det känns inte som en öl för mig, den släpper liksom inte in mig utan håller ett lite kyligt avstånd.

Betyget blir därför inte högre än 2,6.