Flandern 11 - Hof Ten Dormaal

Vi åkte vidare, den här gången på allt smalare vägar. Och för första gången blev det förseningar på grund av vägarna: Av någon anledning var den väg vi skulle åka avstängd, så den halvtimmeslånga resan tog en kvart extra. Men till slut kom vi fram till en gård, utslängd mitt ute bland de långsträckta åkrarna.

När vi lyckats vänta ut cyklisterna som kom i en strid ström förbi oss så gick vi ur minibussen och jag hörde ett märkligt högt ljud. Det lät som något mellan ett villalarm och inspelad fågelsång. Det visade sig att branddammen bredvid gården var full med något slags grodor/paddor som kväkte så mycket det bara gick. Det, och ett par knipor som byggt bo mitt i vattnet.

Det satte väl stämningen rätt bra: Vi var verkligen ute på landet (kartlänk)!

Efter att ha insupit tillräckligt med atmosfär så gick vi in i det lila caféet som låg i en av gårdens lador. Ett tiotal sittplatser. Ett mindre bryggverk. En bardisk med lite presentkartonger på en hemsnickrad hylla. Minimalistiskt och rustikt. Vi hade alltså hamnat på gårdsbryggeriet Hof ten Dormaal.

Vi fick varsin öl medan vi väntade på att bryggaren skulle komma loss från sina andra uppgifter, en av deras fasta öl: Blond.Det var väl en något mörkare blond än vad de brukar vara (se bilden) men kändes malttung och lite småsyrlig (skissbetyg 2,75).

Nu flyttade vi oss över den gräsbevuxna innergården till bostadshuset, som hade ett bruin café i hörnrummet. Vi häpnade väl alla över autenticiteten i rummet, även om jag efter att ha stirrat på mina foton börjar fundera på om det verkligen stått där sedan det byggdes. André, som driver bryggeriet tillsammans med sina söner. Vi satte oss kring det stora bordet.”Du skulle kunna få ett par hundra tusen dollar för den här inredningen om ölen skulle gå dåligt” påpekade någon av mina kollegor.

André berättade om bakgrunden till Hof ten Dormaal. Han hade jobbat hela livet som revisor, men för några år sedan drabbades han av en hjärnblödning. Han kom tillbaka fysiskt, men hade svårt att slappna av ordentligt efteråt.

Eftersom han länge närt en dröm om att resa runt i USA så fick han en present från sin fru: En månadslång rundresa, med en order om att ta det lugnt.

Det gick sådär.

I Montana hittade han nämligen ett bryggeri som drabbats av en eldsvåda och var nedlagt. Det mesta av utrustningen hade dock klarat sig, så den köpte han på stående fot. När han så kom tillbaka till Belgien med ett bryggeri i bagaget så hade hans fru… Åsikter.

Efter att ha byggt om delar av ladan och en del experiment för att få allt att funka så kom den kommersiella bryggningen igång under 2009.

Vi började prata om ölen i glasen, Blond. André förklarade att det var en ”enkel öl”, brygd med en malt och en humle och husjästen: ”Vi vill ha både tradition och nyskapande i våra öl.”

Två bryggningar sker varje vecka, jag noterade inte kapaciteten men det kan knappast vara mer än 500 liter per bryggning. Nästan alla råvaror kommer från gården, som är på 135 hektar: På fälten runt odlas korn och bakom gården fanns en mindre humleodling. Det hela togs till sin spets i Zure van Tildonk där tio hinkar med vört placerades ut på olika delar av ägorna över natten. ”Två av dem blev bra, och de spädde vi med mer vört för att brygga en lambic” berättade André som om det vore den självklaraste saken i världen.

Annars funderade han om hans öl inte var den mest lokala och ekologiska i världen. Kanske det?

”Förresten, ni vill inte se när vi använder hästen i humlegården?” undrade André när vi satt och tittade på våra glas. Klart vi ville.

Dries, en av sönerna på gården, höll som bäst på att spänna för den stora och kompakta hästen (vars exakta ras jag inte minns).

De skulle ta ett varv bland humlen och riva upp jorden omkring plantorna. ”Hon blir på så dåligt humör om hon inte får jobba lite varje dag” förklarade Dries och berättade att de senare under veckan skulle iväg och tävla i horse pulling, där det gäller att dra så tunga släp som möjligt. Och musklerna verkade ju finnas där, helt klart.

Dries påpekade med viss stolthet att han genom ett par linor som var fästa vid hästens betsel kunde föra ekipaget med en hand, vilket tydligen är en specialitet för trakten. Om det var varmt väder kunde man exempelvis ha en öl i andra handen.

Drav-ätarna.

Vi återgick till bostadshuset, där flera av öletiketterna hängde som oljemålningar på väggarna. Några av bryggeriets öl dracks:

Wit Goud är en stark witbier som bryggs med… witloof? chickory root? Det dröjde tills att jag kom till hotellet på kvällen innan jag begrep vilken växt det handlade om: Cikoria! Lättare kryddor, frisk och lättdrucken tyckte jag och gav 3,5 i skissbetyg.

Ett par av de de experimentella öl som kommit genom åren under rubriken Taste Lab provades: Den första, Brand van Leuven, bryggdes för att hedra minnet av den förstörelse som drabbat trakten under de båda världskrigen, och lagrades i ett år på fat: ”Bittert sur med brandrök i doften, precis som krig är” var programförklaringen. Jag höll med.

B-Wine med underrubriken Beer better than wine är ett syrligt försök att göra en öl som smakar som ett spritsigt vitt vin. Lagrad ett år på muscatvin- och brandyfat. ”Vinsött utan beska” noterade jag.

Den stora ticker-serien från bryggeriet var trots allt deras serie med fatlagrade öl, Oak Aged Barrels. I grunden fanns en ljus eller mörk belgisk ale på 12 % (300 kg kornmalt till 50 kg vetemalt). Sedan lagras ölen under några månader på fat som tidigare innehållit andra alkoholdrycker. Ett fat av varje sort köps in via Andrés kontaktnät runt i Europa, det används två gånger innan det blir till blomlådor.

Hittills har han köpt in 300 fat, och mycket av ölen ligger och mognar på fat och flaska i detta nu. Förhandlingar startade nästan omgående med mina norska kollegor om det gick att få tag på ett aquavit-fat.

Jag drack ett av dessa öl, jag uppfattade namnet som Cognac Belgian Blonde Beer. Tio månader på fat, flaskorna tappades för någon vecka sedan. Sött och ganska stilla med smak av cognac-likörpraliner. Gott, men inte för mig.

Att jag aldrig hört talas om bryggeriet innan besöket var inte så konstigt: Förutom det lilla som säljs på caféet och till några butiker i Italien så går över 90 % på export till USA. 

Dagen hade varit lång, men den var långt från över. Nu var det först dags för 1½ mil i minibuss in till de nordöstra delarna av Leuven.

Hotellet, Novotel Leuven Centrum, låg bredvid den industrianläggning som producerade Stella Artois för fastlandseuropa. Det var en lite annan skala än Hof ten Dormaal…

En liten del av AB-InBev-anläggningen.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.