Knäppingen Spiseri & Bryggeri

Igår besökte jag den relativt nystartade bryggpuben Knäppingen i Norrköping. Den är belägen centralt på Västgötegatan, mitt emellan galleriorna vid södra Drottninggatan och studentkvarteren kring Dragsgatan.

Det här är ett område, och ett hus, som förändrat sig något enormt sedan jag flyttade från Norrköping i mitten av nittiotalet.

På den tiden var det här rätt eftersatta bortglömda kvarter med MC-klubbar, små tillverkningsföretag, bilmekar, föreningar, rivningstomts-parkeringar och stadens sista ölcafé. Västgötegatan var en vältrafikerad genomfartsled för de som skulle från de norra stadsdelarna österut, mysfaktorn var låg.

Nu är det upprustat (eller gentrifierat om man nu tycker så), och i området finns nu studenternas kårhus, gymnasieskola, Sveriges Radio/Sveriges Television, kontor och krogar. Tvärs över gatan pågår två byggprojekt som ska fylla de tomter som stått tomma i över 50 år med bostäder.

I huset där Knäppingen nu ligger låg entrén till Norrköpings Stadsmuseum, dess reception, och det sömniga caféet med inredning från den historiska källaren Kräftriket. På övervåningen låg ett par samlingssalar samt en uppbyggd skolsal från tidigt 1900-tal.

Jag besökte museet ganska ofta. Men det var då. Spåren efter den verksamheten är få.

Nu är det alltså en restaurang i 3½ våning med ett eget bryggeri. Knäppingen drivs av de fyra bröderna Alegria, och jag fick möjligheten till en liten rundtur och frågestund med Alex och Sebastian, som jobbar med ölen (Emanuel och Rasmus är mer hemma i köket).

Direkt vid entrén står fatkylen.

Jag fick gå upp på övervåningen där bryggeriet ligger. Grunden är en 230 liters Bruameister, fyra temperaturkontrollerade jästankar från Camurri och det senaste inköpet, en trycktank. Total tankkapacitet är 600 liter.

Knäppingen (döpt efter en borg som kanske låg i närheten under vikingatiden) startade som lunchrestaurang 2012, fick nuvarande ägare för ett år sedan och efter en hel del förberedelser och ombyggnader så började de brygga öl sommaren 2015.

Ombyggnader ja, det är inte helt lätt att jobba i det här huset eftersom det är K-märkt.

Bryggverket.

Utrustningen kommer från MaltMagnus och Humlegårdens Ekolager, två företag som också varit till stor hjälp under bygget och uppstarten. Bra att det utvecklats en infrastruktur för de här mindre företagen.

Det långsmala rummet med bryggverket har stora fönster ut mot restaurangens festvåning Bryggeriet där det också finns en mindre scen. Här håller de också ölprovningar med pedagogisk överblick över den rostfria anläggningen.

Alex vid Bryggeriet.

Alex och Sebastian hade just blivit klara med att fat-tappa deras APA Mono Loco och städade just som bäst bort bottensatsen. De har en bakgrund som hembryggare och startade med att skala upp de recept som de tidigare jobbat fram.

Jag fick smaka en skvätt av Mono Loco direkt från tanken. Denna amerikanska pale ale på 6 % är bryggd med humlesorterna Chinook, Cascade och Mosaic. Den kändes givetvis väldigt färsk men samtidigt oväntat ren men med en del höga alkoholer. Ganska mycket färsk frukt och relativt lite citrustoner.

Sebastian städar.

Det var ganska segt att övertyga Norrköpings krogpublik om den egna ölen i början, något som de trodde berodde på ovana gäster, men också lite ovana bryggare där allt inte satt till 100 % från början, bland annat var inte ölen så klar som den är idag. Däremot har de hittills bara behövt hälla ut en enda batch, något de skyllde på att de haft för bråttom, något som de därefter försökt undvika – om ölen inte känns helt färdig så serveras den inte.

Nästa steg är att försöka få fram en alkoholsvagare öl kring 3 % till luncherna, något som efterfrågats av gästerna.

Utvecklingen har gått framåt under det dryga halvår som verksamheten varit igång: Från början tappades all öl till flaska där den kolsyrejästes, något som krävde mycket manuellt arbete. Nästa steg var att införskaffa en handfull corneliusfat, men resultatet blev för ojämnt. Med trycktanken kan de nu tappa över den färdiga ölen till engångsfat vilket fungerar väldigt bra. En del öl tappas också på flaska och säljs vidare till ett par andra krogar i Norrköping.

Två gånger i veckan bryggs det en ny batch öl, vilket är maximalt för anläggningen. Det är på gång att skaffa en trycktank till, något som skulle möjliggöra ytterligare en bryggning i veckan.

Malten köps krossad, något som till stor del beror på platsbrist – det behövs ett rum avskiljt från bryggeriet för krossning, vilket helt enkelt inte finns att tillgå. Ett problem som togs upp var att köpa malt i lagom mängder: Eftersom de vill ha den krossad så kan den inte ligga på lager så länge, något det för övrigt inte fanns plats för heller. De köper mer malt än vad hembryggaren gör, men inte så mycket att man kan göra det i bulk. Det finns ett glapp i marknaden här.

Bryggarna har inte det här som huvudsysselsättning, men de vill inte växa för mycket heller. Ölen ska drickas färsk, vilket här innebär inom två månader.

Klubbrummet med öppen spis.

Vi tog en liten tur ner i källaren, som består av två stenvalv. För oss triviahistoriskt intresserade kan nämnas att det i det större av dem låg Sveriges första dokumenterade diskotek (med samma namn som krogen) som startade 1963.

Det större källarvalvet.

Inredningen är modernt avskalad, men inte så inspirerad av gamla industrier som verkar gälla senaste åren. I högtalarna: Nutida lugn country. Alex förklarade att de tittat runt bland andra krogar och försökt få fram något som kändes ”nu” utan att direkt kopiera andra. En svår balans.

Till det kommer det fyrkantiga rummet med baren och en långsmal restaurangdel vid entrén. ”Man blir bra på att gå i trappor” som Alex konstaterade.

Framme vid bardisken, där tapparna finns på väggen bakom i amerikansk stil, så finns ett urval av öl på fat och flaska ur Galateas portfölj. Tapphandtagen är hjorthorn, en ny inredningsdetalj.

Två egna öl finns just nu på de åtta kranarna, planen framöver är att så småningom ungefärligt fördubbla de siffrorna. Efter en trög start så är nu gästerna övertygade och ungefär 70 % av all såld öl kommer från det egna bryggeriet. Man kommer hit för att dricka Knäppingen-öl. Maten är modern krogmat centrerad kring hamburgare och andra stekta rätter.

Jag fick möjlighet att smaka på samtliga öl som finns i sortimentet: Först ut var den nyaste, John Doe där Knäppingen för första gången jobbat med belgisk jäst i en öl som i övrigt var någonstans  i närheten av en APA.

Den var väldigt torr och utjäst, och även om det fanns de där typiska fenoliska belgiska tonerna så fanns ingen kropp att så tillbaka den rena beskan. Inte dålig men med klar utvecklingspotential.

Nästa öl blev Citrus Session IPA som humlats med Herkules, Simcoe, Citra och Mosaic. 4,5 %. Den var rakt på citrusbesk utan större krusiduller med bra balans. En frisk törstsläckare med mjukt slut.

Renatus är den öl som de haft längst i sortimentet (om jag fattade rätt). En DIPA på 7 % som förutom Mosaic, Summit, Bravo och Cascade innehåller svensk vildhumle plockad i Vånga (mitt i triangeln Norrköping - Finspång - Linköping). Den var torr med kraftig beska och en del exotisk fruktkonserv. Lite höga alkoholer i slutet.

Vi hade här insett att vi egentligen druckit ölen i fel ordning, men med en hel del vatten mellan provglasen så funkade det ändå. Nu var det dags för den enda mörka ölen de bryggt, ett samarbete med de trevliga grabbarna från Norrköpings Bryggeri (som också hjälpt till med goda råd och rörmokeri): Black Lucia, en svart IPA på 8,5 % med kallmäskad svartmalt. Med de gräddigt rostade maltiga tonerna och den snälla beskan så tycker jag att det mer var en välhumlad amerikansk stout än en BIPA, men god och ren var den.

Sist ut var en öl som inte skulle bryggas igen: Crystal IPA på 5,2 %. Här var det crystalmalt och Simcoe som spelade huvudrollen. Småkonstig och sämst av ölen jag provade: Först fanns det ingen doft alls, men efter lite glassnurrande så uppstod en närmast övertydlig doft och smak av hjortronsylt. I övrigt var den jordig med toner av övermogen frukt.

Genomgående tyckte jag att ölen var okej, det fanns inga spår av infektioner eller problematiska orenheter i någon av dem, men de var samtidigt lite… oslipade, och det finns stora möjligheter bara de jobbar lite mer med proportioner och recept. Det tekniska känns godkänt redan nu.

Såhär efteråt fungerar jag på hur tankarna gått när man har en IPA på 5,2 %, en APA på 6 % och en DIPA på 7 %. Lite skaver det, även om det givetvis är upp till bryggaren att definiera sina sorter. 

Jag funderade lite om syrliga öl eller öl med frukt. Båda något av det hetaste som finns idag. Var det något de funderade på? Nej, inte på ett långt tag i alla fall, detsamma gäller lageröl. Dels saknar de utrustning, förklarade Alex, dels ville de nu koncentrera sig på att bli bättre på det de gör nu. Och så vitt de kunde se var APA/AIPA/DIPA-trenden långt från över bland gästerna.

Framtidens mål var att få till ungefär 10 sorter parallellt, där några är fasta, några roterar efter säsong och några är engångsbrygder.

Samarbetade de som brygger något med köket när man tar fram nya öl och menyer, undrade jag, och fick direkt svaret att det är så helt naturligt när det är fyra bröder som håller i verksamheten, allt annat hade varit konstigt.

Jag tackar Alex och Sebastian för att jag fick ta av deras tid, jag hoppas de tyckte att det var lika trevligt som jag gjorde. Jag kommer att återkomma, och då ska jag ha tid att äta lite mat också!

Och vill man läsa om Knäppingen med en annan infallsvinkel så var MankerBeer där redan i november, vilket man kan läsa om här.