Ett nytt besök hos Oceanbryggeriet del I

En märkbart nöjd Rodrigo ”Ocean Rod” Arvidsson tar emot mig vid dörren till det gnistrande vita huset. Bryggeriets ekonomi-alltiallo pekar på huset och på gårdsplanen ”Det här är vårt egna hus, byggt efter våra idéer och ligger på vår mark. Hur många bryggerier äger sin mark?”

Jag börjar fundera. Ja, de allra största och äldsta borde väl göra det i alla fall?

Det har tagit ett tag att ta sig hit, men efter några månaders planering så har jag nu äntligen kunnat besöka Oceanbryggeriets nya bryggeri i Mölndal. Från att ha legat i gamla Lyckholms Bryggerier ett stenkast söder om Liseberg (mitt besök 2011 skrev jag om här) flyttade man i våras till ett litet industriområde omgivet av småindustrier, nybyggda bostäder, Kapp-Ahls huvudkontor och Åby Travbana. En knapp halvtimmes bussfärd söderut från Göteborg C.

”Den här remsan land blev över när de byggde bostadsområdet. Vi är först ut men det kommer fler grannar… En byggfirma är nog nästa på tur.” berättar Rod när vi inspekterar ägorna. Han pekar på ett vitmålat metallklot vid väggen: ”Den där rymmer hur mycket kolsyra som helst… Vi fick tips om modellen från Nynäshamns Ångbryggeri!"

Väl inne i huset blev jag rundvisad i bryggeriet. Det långsmala huset är grovt uppdelat i fem delar, fyra för bryggeriet och en för administration och besöksverksamhet. Allt kring en central gång:

Först var råvarulagret. Malt, humle, flaskor, fat, casks, kartonger och etikettrullar prydligt staplade i höga och låga hyllor. Samt lastpallar. ”I början hade vi lastpallarna ute på parkeringen bakom ett låst staket, men de blev stulna direkt…”

När jag tittar lite extra på maltsäckarna insåg jag att en stor förändring skett: Från att ha nästan enbart köpt malt från engelska Tomas Fawcett kommer nu det mesta från Viking Malt och Crisp Malt. Rod förklarade att det berodde på att en stor del av produktionen numera är ekologisk.

”Här känner du väl igen dig?” var frågan när vi kom in i nästa avdelning. Och ja, det gjorde jag ju. Det är samma bryggverk som bryggeriet använt under sina 10 år. Men nu såg det mycket mindre ut i de luftiga lokalerna med sina dryga 5 meters takhöjd. Luftigare och mycket mer lättarbetat. Dumt nog verkar jag inte tagit någon bild åt just det hållet.

Det gamla bryggeriet hade en hel del logistiska brister, saker fick placeras där det fick plats och inte där det fungerade bäst, och redan när jag var där 2011 klagade bryggare Thomas Bingebo (som den här dagen var bortrest till Nynäshamns Ångbryggeris jubileumsfest) på att lokalerna hindrade produktionen. Men värst var att hålla rent: ”Vi städade och städade och städade. Det blev nästan maniskt efter ett tag, det kändes aldrig som om det blev riktigt rent…”

Fortsättning följer här!