Hoegaarden Speciale

Ni kan väl berättelsen om Brouwerij van Hoegaarden nu?

Pierre Celis jobbade vid mejeriet i byhålan Hoegaarden, Flandern, Belgien tröttnade på att ortens gubbar klagade på att den sista av ortens traditionella öl witbier lagts ner 1955. Han startade först i ett höloft, och kring 1980 byggde han ett eget litet bryggeri i en läskfabrik. Saker gick bra, intresset för ölet ökade och allt såg bra ut. Tills 1985, då bryggeriet brann upp. Flera bryggerier erbjöd hjälp, men det var det konglomerat som med åren skulle bli jätten InBev valdes. De lånade ut pengar för att bygga upp ett nytt bryggeri. Av olika orsaker (mest missförstånd verkar det som i efterhand) bröt Celis och InBev med varandra fem år senare och sedan dess brygger InBev ölen helt själva.

Den som är intresserad av Pierre Celis och Wit rekommenderas den långa sidan hos White Beer Travels.

InBev har inte bara den ursprungliga Hoegaarden Wit i sitt sortiment, utan marknadsför flera varianter av konceptet (som hos mig aldrig når upp till originalet). En av dem är sommarölet vinterölet Hoegaarden Speciale, vilken är ämnet för den här texten. Den köptes redan i somras hos Ølkonsortiet i Aalborg, men av min sambo som tänkt dricka den själv. Och då vågade inte jag röra den. Men nu idag fick jag lov att dricka den.

Färgen är guld-gul-orange, vätskan är lite grumlig (men inte så grumlig som brukligt hos witbier). Det fingertjocka skummet sjunker snabbt till ett tjockt vitt lock utan några skumrester.
Lukten är sur med jäst, som det ska vara. Lite toner av citrusfrukter (apelsin, pommerans, citron) och lätta jordiga nyanser.

Smaken är betydligt mer bitter och torrare än jag väntat mig. Jordiga toner av jäst blandas med frukter som aprikos, apelsinskal och gröna druvor. Det finns lite typiska veteölstoner... Eftersmaken har lite sötma, lite bitterhet och en eftersläng av sura karameller.

Kolsyran är mild, vätskan är tjock som stark saft.

Jag begrep inte riktigt den här ölen. Det vore som om någon blandat en vanlig ljus lager med en vanlig Hoegaarden.

Soundtrack: Stadshotellet