Ridgeway Bad Elf

Bad Elf från Ridgeway Brewing! En "Winter Ale" på 6%. Den finns också i varianterna Very Bad Elf (7,5%), Seriously Bad Elf (9%), Criminally Bad Elf (10,5%) och Insanely Bad Elf (11,2%). Dessutom har de i sortimentet en strong ale vid namn Reindeer's Revolt och en porter vid namn Santa's Butt. Som på grund av den fryntlige tomten på etiketten hade problem att säljas i vissa amerikanska delstater eftersom motivet ansågs attrahera barn.

Jag är ingen expert på barn, men skulle de verkligen bli storkonsumenter av en dyr importerad öl av engelsk portertyp på grund av en tomte på flaskan? Tja...

Men nu var det den vanliga dåliga alven jag skulle dricka.

Färgen är ljus koppar med lite röda skiftningar. Det två fingrar tjocka skummet är vitt kompakt och avslutas med en elegant krater.

Doften är rätt ordentligt bitter med lite metalliska toner. Det fanns också torkade frukter och lite jäst och smörkola.

Smaken är komplex, men samtidigt stram och ren: Bitter humle med lite mineraler blandas med söt malt och fruktiga smaker av äpplen, kiwi och lite russin. Eftersmaken innehåller dessutom spännande smaker av öljäst, isbergsallad(!) och huvudvärks-brustabletter(!!) samt en avtagande bitterhet som lämnar plats för söt malt och kolasås.

Kolsyran är relativt mild med många små bubblor. Vätskan är mjuk och lite tjock.

Man kan fråga sig vad som är så "jul" med den här ölen förutom etiketten. Å andra sidan är det en välgjord och lättdrucken engelsk India Pale Ale (IPA) med en ordentlig mineralton som känns väldigt engelsk.

Jag gillar. Jag ger högt betyg. 4,15. Å andra sidan kan jag bara hålla med Jorma från Toppen 11:ans livsnjutarblogg: "Säkert bättre på fat i london". (nu har vi på samma dag länkat till varandras sidor. Bloggincest?)

Soundtrack: the Ronettes "Born to be Together" (1965), Magnus Uggla "Desto vackrare blir jag" (2006), Depeche Mode "Home" (1997), Sator "What You Are Is What You Get" (1989), Spice Girls "Holler (Masters at Work remix)" (2000), Basement Jaxx "Feels Like Home" (2003), the James Gang "Ashes, the Rain and I" (1970) (samplad av Fatboy Slim "Right Here Right Now"), Iron Maiden "From Here To Eternity" (1992), Martica Berg "Along for the Ride" (1997), Culture "Black Star Liner Must Come" (1978), Mavis Staples "I Have Learned To Do Without You" (1970), the Temperace Seven "33 Not Out" (1990)

Mora tillbaka (eller var de aldrig borta?)

Jag har tidigare ventilerat min oro för att det trevliga lilla Mora Bryggeri försvunnit från beställningssortimentet. Nu kommer de tillbaka med Mora Amber Ale och Mora Kölner Bier.

Tyvärr bara beställningsbar i hel back, och bara i Dalarnas län. Men det är bättre än ingenting!

Great Divide Hibernation Ale

För länge länge sedan (10-15 år sedan) var en "julöl" ganska lätt att beskriva: Det var en lite maltigare, lite mörkare lager med mer sötma än i de andra ölsorterna.

Nu kan det vara lite vad som, verkar det. Och inte mig emot, vem kunde för bara några år sedan ana att vi skulle kunna botanisera mellan säsongsbrygder från såväl Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Belgien som från en en trave svenska småbryggerier. Av de mest skiftande karaktärer!

Och för de som inte gillar det nya spektrat finns ju alla de lite maltigare, lite mörkare lagerölen med mer sötma än de andra ölsorterna kvar.

Men det här är långt därifrån; det är en American Strong Ale från Great Divide, välkänt för sina kraftigt humlade ale. Jag drack den för nästan exakt ett år sedan, då jag gav den det övertygadnde betyget 4,4. Hibernation Ale kallar de den för.

Färgen är djupt rödbrun; det två fingrar tjocka skummet är fast, luftigt och beige. Lite skumrester på glaset (som alltså är en bra sak).

Doften är humlebitter och lite syrlig med en intressant söt fruktighet. Grapefrukter blandade med persikor, aprikoser och russin.

Smaken är mycket sötare än doften - en hel del farinsocker och en distinkt alkoholsmak blandas med blommiga humletoner. Malten finns där, men även om den ger en välbehövlig sötma och lite rostade smaker så är det definitivt något som står i bakgrunden i den här smakupplevelsen. Det är bara en sak som inte riktigt stämmer: Jag saknar en rejäl kropp till de här smakerna. I stället upplever jag en eldighet som nästan påminner om sprit mer än öl. Värmande för vintern? Visst, men jag gillar inte när det sker så här uppenbart och nästan överdrivet.

Eftersmaken är bitter med en hel del söta och syrliga citrusfrukter, lite söta toner med gräs och blommor samt russin. Och alkohol.

Kolsyran är mild till medium; vätskan är mjuk och krämig och ger en lyxig upplevelse.

Betyget blev 4,15. Lite lägre än förra året, och kanske en brownsk rörelse. Men jag tycker ändå att min upplevelse av den här öven inte var lika lyxig och helgjuten som jag minns den som. Jag kanske bara är bortskämd?

Stilla natt (och dag)

Det har inte hänt så mycket ölrelaterat de sista dagarna. Mycket på jobbet, mycket på kvällarna.
Det närmsta jag kommer bloggens ämne var att jag i går kväll släckte törsten med en budgettvåkommaåtta; Slots. Ah, jag kastar in en bild på burken. Lite roligt ska vi väl få ha?



Men jag har faktiskt en del intressanta saker på gång...

Varför minskar ölförsäljningen i UK? BBC analyserar

Nyligen kom en rapport som visade att ölförsäljningen i stort minskar i Storbritannien och framför allt på pubarna. Det har varit ett samtalsämne på ölställen under veckorna sedan dess.

BBC har gjort ett försök att analysera varför: Five reasons why beer has slumped.

Samuel Adams Holiday Porter

Kom nu alla glada bryggarbarn julöl, julöl hela dan.... Förra året gav jag den här 4,05, få se hur årets betyg kommer att se ut.

Färgen är svart med en mörkröd kant. Det fingertjocka skummet sjunker ner till ett tjockt ljusbrunt lager, utan att lämna några rester efter sig.

Doften är söt och rostad med choklad- och kaffedofter. Lite fruktig humle och antydningar till jäst och bitterhet.

Smaken är först enkelt söt-bitter, men snart kommer de rostade tonerna ikapp med kaffe, rostade nötter och lite mörk choklad. Bitterheten är krispig och ren, det finns också lite farinsocker och smörkola. Rostad malt dominerar även eftersmaken, och jag hittade också lite jordiga smaker av engelsk humle.

Kolsyran är ganska kraftig, vätskan är mjuk. Allt som allt accentuerar de smakerna i ölen.

En trevlig porter, betydligt mer engelsk än amerikansk i sin framtoning. Betyget blev... 9,6? Men det är tydligen ytterst temoporärt eftersom systemet just nu i detta nu byggs om.

Uppdatering 2007-11-27: Betygssystemet har ändrats tillbaka till det gamla. Och de recensioner jag gjorde senast är borta?

BeerAdvocate ändrar

Siten där jag skriver in mina recensioner, BeerAdvocate, håller på att genomföra en bunt större förändringar:

• Cider och mjöd försvinner
• Endast en recension per öl tillåts, de(n) gamla skrivs över
• Betygssystemet byts till ett amerikanskt med bokstäverna A till F i stället för siffrorna 0-5

Kritik och frågor är just nu inte tillåtna eftersom det hela inte är klart. Och så är det ju brödernas egna site i vilket fall.

Uppdatering 2007-11-28: De har nu gått tillbaka till det "gamla" systemet igen. Det har hänt förr att stora nyheter plötsligt införts och lika fort gått tillbaka igen. Som sökmotorn för ett år sedan.

Paulaner Weißbier Kristallklar

Det här är alltså en ljus filtrerad veteöl, det som tyskarna kallar "Kristall Weiss" eller, när den kommer från Münchenbryggeriet Paulaner Salvator: Weißbier Kristallklar. Jag kan ju inleda recensionen med att jag aldrig riktigt begripit mig på varför man ska filtrera en veteöl över huvud taget.

Färgen är gul, det stora skummet sjunker ner till ett tjockt vitt lock utan att lämna mycket till rester.

Doften är syrlig med en hel del deg, jäst och lite bitterhet.

Smaken är syrlig med en hel del deg, jäst och lite bitterhet. Den är ren och rätt enkel. Lite fruktiga toner av kiwi och carambole. Eftersmaken är på en gång mild och lite skarp. Lite krämiga toner av formbröd och exotiska syrliga frukter.

Kolsyran är rätt kraftig med små bubblor. Vätskan är lite mjuk.

Som sagt, jag begriper inte riktigt varför folk vill ha en filtrerad klar veteöl som saknar djup och komplexitet i smaken. De smaker av jäsande vetedeg som finns i tysk veteöl accentueras här, och jag förstår faktiskt varför folk blir tveksamma till veteöl som sådant när till och med jag får svårt för en halvliter.

Betyg: 2,95. Men det är mer av ett "följer stilen" än "jag gillar"-betyg.

Förresten: De två senaste bilderna är behandlade så att just glas-delen över den stora etiketten blivit mindre skarp. Funkar det?

Soundtrack: the Boppers "Run to your Love" (1991) , Invisibl Scratch Pikz "Hip-Hop Slam Intro" (1999), Brainpool "That's My Charm" (1994), Kikki Danielsson "Fri" (2001), John Kirby and His Onyx Club Bous "Undecided" (1938), the Swe-Danes "You're Driving Me Crazy" (1960)

Nynäshamn Bedarö Bitter

Bedarö Bitter från Nynäshamns Ångbryggeri drack jag från fat sommaren 2004 och tyckte att den var smaskens med betyget 3,9 samt utnämnde den till Sveriges bästa engelska bitter. Då hade jag nog inte trott att den skulle ta sig in i Systembolagets ordinarie sortiment.

Färgen är koppar, vätskan är klar och det fingertjocka smutsvita skummet lämnar fina rester. Doften är frisk och välkomnande: Söta exotiska frukter dominerar, men det finns också bitterhet, lätta toner av rostad malt och antydningar av jäst och smör.

Smaken är bittrare än vad jag väntade mig: Det är nästan så att man skulle kunna kategorisera den som en India Pale Ale, men det är inte klockrent en sådan heller. Massor av exotiska fruktsmaker och mjuk söt malt. Eftersmaken innehåller smaker av smör, torkad aprikos, en mild sur jästig smak av mineraler och smörkola.

Kolsyran är mild med kortlivade små bubblor, vätskan är krämig.

Antingen har min smak utvecklats åt ett mer brittiskt håll, eller så har den här ölen blivit märkbart bättre under de här åren? Helt klart en av Sveriges bästa bitters, om det är den bästa vägar jag inte längre uttala mig om. Men eftersom det här är en favoritstil och den är så bra gjord blev betyget hela 4,35!

Soundtrack: Kraftwerk "Expo 2000 (Ur Thought 3 Mix)" (1999), Junior Ainsworth "Thanks and Praise" (?), U2 "Lemon (Morales BYC Version Dub)" (1993), the Hollies "Very Last Day" (1965), Elin Sigvarsson "Showcase" (2005), PST/Q "Jesuskomplex" (2000)

BrewDog Hop Rocker

Jag låter bryggeriet introducera sin öl genom sin baksidestext:

Oblivious to accountant’s interfering and conventional corporate wisdom we do not cut corners like other Lager producers and use malt substitutes like corn and rice to keep our costs down. Our Lager has 100% malt base providing an fresh, sharp initial sweetness and a body and flavour, which endures where others prematurely disappear into a watery bland grave. A combination of the finest German and New Zealand hops add subtle tropical fruit notes and add complexity and depth to this most statuesque of Lagers.

Dags för ännu en av de öl jag köpte i London i höstas (bör vara en av de sista): Hop Rocker från BrewDog, ett litet bryggeri som bildades i Fraserburgh. Skottland våren 2007. Underrubriken för drycken är "statuesque lager", och jag blir faktiskt lite tveksam över vilken stil det här egentligen är, om den går att beskriva med en enda stil?

Färgen är gyllengul - vätskan har en lätt disighet. Det två fingrar höga skummet är vitt, kompakt och hårt, en liten tjusig krater bilas i det. Doften är lätt och elegant, den är lite söt och maltig. Jag hittade syrliga toner av citrusfrukter och bitter humle. Som ett slags väldigt mild amerikansk IPA.

Den första smaken är väldigt bitter - som om någon blandat en torr amerikansk IPA och en tuff tysk pilsener. Lite milda smaker av grapefrukt och deg. Men... Var är malten? Var är kroppen? Eftersmaken är sur-bitter med lite citrustoner och en aning sött vetebröd.

Kolsyran är frisk och mediumstark; massor av små bubblor. Vätskan är inte vattnig utan mjuk och lite krämig.

BrewDog kompromissar aldrig med sina öl, och då är det nästan positivt att man inte gillar allt de gör. Mitt betyg blev 3,85. Inte alls lågt, men jag hade väntat mig mer. Eller så är det bara att den här ölen var för nära min all-time-favourite: Jämtlands Hell.

Decembernyheterna. Lyxmånad

Det har varit en del på gång senaste tiden. Så pass mycket att jag helt glömt bort att titta på Systembolagets nyheter i december.

Om jag minns planeringen av sortimentet rätt så sammanfattades ölen som skulle säljas tillfälligt under årets sista månad som "cirka 5 exklusiva ale/övrig öl" (får kolla det vid tillfälle). Det har de lyckats med:

• Samichlaus Bier 2007. En gång världens starkaste lager med sina 14%. Mörk, mustig. söt och elegant som jag minns den (Beyg: 3,9 3,9, 3,75)
  
  
• Innis & Gunn Rum Cask. En ganska mörk ale som lagrats 107 dagar på 3 olika sorters träfat. Mer skottskt fatlagrat... Den är väl intressant på sitt sätt, men jag har aldrig varit så jätteförtjust i den gamla varianten heller. Kommer att bli populär hos samlarna.
  
  
• Sierra Nevada Anniversary. Den här har jag till och med recenserat från ett fat på OT. Krämig, fin, balanserad och elegant med gott om humle (Amerikansk IPA). Den fick 3,25 (men hade nog egentligen varit värd lite mer).
  
  
• Thomas Hardy’s Ale. Dags igen för denna legendariska engelska strong ale. Enligt de som är intresserade av lagring ska det här vara den mest tacksamma ölen att ha i sin ölkällare; den ska bara bli bättre även efter 35 år. Jag har köpt några flaskor nu och då men aldrig kommit mig för att dricka dem.
  
  
• Snow Bound Winter Ale från Left Hand. Den här är nog den enda av nyheterna som jag är genuint intresserad av. En kryddad winter warmer på 7,6%. Jag har fortfarande inte druckit en enda dålig eller ens slätstruken öl från dem!
  

De som är intresserade bör nog hänga på låset, "exklusiva" är inget tomt ord här, mellan 3000-6000 flaskor av var sort har köpts av Systembolget totalt.

Julölsfrossa

Från och med i morgon torsdag 22 november kommer Monks Café att ha julölsfestival och utlovar 150 sorters jul- och vinteröl. Bara den siffran imponerar!

Ännu ett uppköp: SABMiller köper Grolsch

Enligt flera källor, däribland Bloomberg och MSNBC, håller jätten SABMiller på att köpa det holländska bryggeriet Grolsch. Den största anledningen verkar vara att SABMiller tidigare förlorat distributionen av Amstel i Sydafrika. Och "Nordeuropeisk premiumlager" verkar vara lätt att sälja dyrt såväl där som i Sydamerika. Inga förändringar kommer att ske i Holland mer än att Grolsch på lediga stunder ska licensbrygga SABMiller-öl.

Ölet Grolsch Premium Lager är ingen jättestor produkt i Sverige (distribution: Galatea), även om den för 10-20 år sedan var populär att importera eftersom de körde med patentkort (porslinskork med spänne) och flaskorna blev bra saftflaskor.

Moorehouse Black Cat

"Har ni någon mörk mild?" frågade jag mannen vid disken hos UTObeer i London. Han plockade fram en Black Cat från Moorehouse's. "Ni har ingen ljus mild också?" Nä...

Jag gillar English Dark Mild. I sina bästa stunder är det en öl som är mjuk och len som grädde, ren och fin i sin maltighet och drickbar som kallt vatten en het sommardag. I sämre fall är det en obalanserad eller slätstruken folköl. Stilen som sådan kämpar fortfarande i motgång och bär ett ok av att vara öl som illaluktande gubbar med obegriplig dialekt sitter och dricker i något pubhörn. Kanske dessa individer måste glömmas bort för att stilen ska få sin renässans? Ja, och så TV-serien Bottom förstås.

... Ju mer jag funderar på det, ju mer lik dark mild ale blir den gamla Pripps-ölen Dart, som fanns som fanns i alla tre styrkorna fram till mitten av nittiotalet. Det var egentligen en lite mörkare lageröl vars marknad helt försvann när den första vågen av svenska mikrobryggerier började göra riktig "engelsk" öl strax därefter (Pripps själva följde efter med den utmärkta Carnegie Pale Ale som fanns några år). När man på Tradera tittar på gamla Dart-etiketter och burkar så ser man hur slugt de undviker att berätta att det inte är någon ale utan surrar om "Mörkt folköl" och har darttavlor och Union Jack som etikettmotiv. Minst Lättölen var på sitt sätt rätt lik en dark mild, starkölen försvann nog innan jag började dricka sådant.

Tillbaka till nuet. Den här ölen är mycket djupt brunröd, det fingertjocka ljusbruna skummet sjunker långsamt ner till ett snyggt lock med lite rester på glaset.

Doften är lite syrlig med toner av såväl bageri-jäst som öljäst, rätt mycket rostad malt, vetebrödsdeg och pumpernickel.

Smaken är först enkelt bitter, men den utvecklas snart med milda jästfyllda aningen rostade toner. Det finns en kvardröjande närmast stickigt enkel bitterhet och lite blomstersmak. Kroppen är, som den ska vara, svag. Eftersmaken är frisk med antydan av rostad malt och öljäst-tabletter.

Kolsyran är medelstark, de små bubblorna försvinner fort i munnen. Vätskan är relativt vattning (vilket även det är som det ska vara).

En öl som vid första anblicken kan verka väl enkel, men den har ändå en viss balans och genom sin mildhet blir den väldigt lättdrucken.

Betyget blir trots allt "bara" 3,6 (vilket är lågt för en mild) mest för att de ojästa smakerna fick mig mer att tänka på svagdricka än engelskt publiv.

Till det åt jag ett par rågbrödsmackor med riktigt amper dansk ost vid namn Skipper Stark. Jag har haft sämre kvällar. Gubböl? Jepp!

Lite funderingar kring statistik

Jag för statistik över den här bloggen. Till det använder jag Google Analytics, som inte är helt idealisk för den här sortens sidor - den vill att besökaren ska komma in på en sida, klicka sig igenom ett fåtal alternativa sidor och så hamna på ett slut. Ja, det låter "enkel webshop".

Trender går dock att se. Och ett par av dem är tydliga:

• Mina besökare är närmast skrämmande lojala. Över 75% kommer tillbaka till siten dagligen(!) senaste veckorna
  
• Göteborg dominerar besöken bland de som lämnar ifrån sig fysiskt område. Kraftigt, jag kan inte riktigt förklara det. Storstockholm, Linköping och Skåne kommer därefter. Norge står faktiskt för 6% av besöken förra veckan. Kan det bero på deras vansinniga alkoholreklampolicy?
• Antalet unika besökare har i stort sett legat konstant de senaste månaderna. Vilket tillsammans med punkt 1 är trevligt, men samtligt visar det att jag knappt får några nya läsare alls. Vilket känns lite visset.
• Av dem som kommer hit kommer 40% via Google-sökningar. Viket jag inte riktigt får att gå ihop med det jag noterat ovan...
• Det underligaste av allt: Sedan den 10 september har jag i stort sett varje dag haft 5-15 besökare som kommit till bloggen genom att söka efter Ahlafors Mörka, ett lageröl som sedan i somras finns i det lokala beställningssortimentet i Västra Götaland, och som jag i förbigående nämnt 1 gång (tidigare). Jag har ännu inte haft möjligheten att prova den.

Tillägg 2007-11-25: Det här blir bara ännu intressantare: Sedan den dagen jag skrev det där har inte en enda sökning efter "Ahlafors Mörka" fått in någon på sidan. Jag börjar nästan misstänka att någon kört en sök-bot och sedan insett att den syns. :)

Grebbestad Lunator

Dags för parad-ölen från lilla Grebbestad, dubbelbocken Lunator.

Bakgrunden till namnet är att den första ölen av den här typen var Salvator från Paulaner. Det har därefter blivit lite av en tradition att låta sin dubbelbock att heta något som slutar med -ator. Så när Grebbestads bryggmästare vid årets första fullmåne börjar bryggningen av detta presigeöl är det här namnet rätt logiskt. Eller så är det tvärtom, och en elegant marknadsföringsgrej.

Färgen är inbjudande - mörkt vinröd med lite bruna toner - liksom det lilla beige skummet som sakta bildar ett tjockt lager, fina rester av skummet syns på glaset.

Lukt: Lysig och sammansatt. Fatlagrat starkvin. russin, mogna plommon och persikor.

Smaken är elegant och balanserad. Mer russin, plommon, aprikos, gräddkola och fatlagrade smaker. Eftersmaken har viss sötma med mogna frukter och en viss bitterhet.

Kolsyran är medelstark, de små bubblorna hindrar den aningen tjocka vätskan från att bli tung.

Allt som allt en riktigt lyxöl, som jag tycker står sig väl i konkurrensen. Det har på västkusten genom åren varit en hel del snack om Lunator bland ölentusiasterna, och nu förstår jag att det inte är någon slump. Bra öl får bra betyg: 4,35!

Soundtrack: Nicke & Nilla "Tellus" (2001), Anthony Johnsson "What Kind of Herb" (1982), Sidney George and Jackie "At The Club" (?), Secret Service "I'm So, I'm So, I'm So, (I'm So In Love With You)" (1987), Janne Schaffer "Regn" (1995), Dusty Springfield "Natchez Trace" (1969), Bow Wow Wow "I Want Candy" (1982), Neil Richardson "The Riviera Affair" (1979)

Marks & Spencer Genuine Irish Stout

Jag har tidigare druckit och bloggat om den serie av "genuina" brittiska flaskjästa öl som varuhuskedjan Marks & Spencer säljer sedan en tid tillbaka.

En av de flaskor som överlevde färden från London var Genuine Irish Stout som är en del av den här serien. Den bryggs av det lilla bryggeriet Carlow för Marks & Spencer.

Och den här är svart. Man kan ana lite rödbruna nyanser i kanten, men svart är det bästa ordet att beskriva det hela. Det är svårt att recensera en irländsk torr stout utan att hela tiden jämföra med stilens gigant Guinness. Och jämfört med den är har den här knappt något skum alls: Det här är knappt fingerhögt och försvinner efter ett tag ner till ett beige kager med lite rester på kanten.

Lukten är rostad med lite toner av spannmål och grädde. Lite lätt sötma och lite sura dofter av deg.

Smaken är, för att åter jämföra med Guinness, kraftigare, sötare och mycket bittrare. Till att börja med dominerar rostade, nästan brända toner av malt och lite råg. Snart kompletteras dess av sura toner av deg och jäst. Det finns också lite fruktiga/blommiga smaker, men närmast ingen sötma alls. Kroppen är mediumkraftig. Eftersmaken är syrlig-bitter med lite fruktig humle och torr, rostad malt.

Kolsyran är ganska kraftig, små bubblor. Vätskan är lite blaskig.

Lite för bitter för att vara en riktigt bra stout, jag vill ha mer fokus på den närmast sönderrostade malten! Betyg 3,2.

(hm, undrar varför den här flaskbilden känns suddig?)

Timermans Tradition Kriek Retro Lambic

Ölens långa namn har jag tidigare bloggat om, så nu ska jag prata om det som är i flaskan.

För öl-nybörjare kan jag ju nämna att en kriek är en spontanjäst lagrad belgisk öl - en lambic - som i slutet av jäsningen fått sällskap av körsbär. Lambic är i sig självt en mycket sur öl med kraftig smak av vin äger och torra mineraler. För att göra den lite enklare att dricka blandade de gamla belgarna ölen med diverse sötare saker som körsbär (Kriek), mandisocker (Faro), hallon (Frambroise), persikor (Pêche), svarta vinbärssaft (Cassis) eller vad man nu kan hitta på: De flesta frukter och bär har provats med varierande resultat. Kriek och Cassis är dock de vanligaste.

Och det här är alltså Tradition Kriek Retro Lambic från belgiska Timmermans, som anses som det mest tillgängliga av de spontanjäsande bryggerierna. De är en del av John Martin-gruppen.

Var var jag? Visst ja, jag skulle ju hälla upp en öl.

Färgen är ljus klart vinröd, vätskan är klar och det stora skummet sjunker fort och fräsande ner till ett trevligt tjockt rosa lager. Lukten är sur-syrlig med mineraler och en mild söt doft av körsbär.

Smaken är först söt och påminner mest om kolsyrad körsbärssaft, men snart kompletteras den av syrliga och lite jordiga toner. Men det blir aldrig speciellt surt eller svårdrickbart. Eftersmaken är söt med ganska mycket färska körsbär, lite mineraler och lite syrlighet. Nog finns det en del körsbärsglass också. Slutet är torr med lite sötma.

Kolsyran är medelstark, vätskan är mjuk.

En mycket lätttillgänglig Kriek. Dels för den mjuka avrundade smaken, dels för att den tillhör Systembolagets ordinarie sortiment (nr 1569).

Nils Oscar Trippel

Den andra tillfälliga nyheten från Nils Oscar är/var en tripel vid namn Trippel, som är en av de klassiska klosterölstilar som skapades av trappistklostret Westmalle under 1930-talet (enkel, dubbel, tripel, quadrupel).

Det är en ganska stark öl på 8%, som väl egentligen bara har färgen gemensamt med de klassiska exemplen på trippel; den är djupt guldfärgad. Annars ska skumkronan vara stor och tjock (den har har knappt något skum alls), den är oftast lite grumlig (den här är klar som äpplejuice) och doften ska vara kraftig, komplex och lite jästig-syrlig (den här påminner mest om tråkig äppeljuice).

Okej, en sak till är korrekt: Sötman. En tripel ska vara söt eftersom man under bryggningen tillsätter stora mängder socker, och den här är det. Så pass att läpparna blir kladdiga efter att ha druckit den. Smaken? Inte direkt jästig, komplex eller elegant. Mest handlar det om äppeljuice med orena tillägg av mineraler, bitter humle, vax, kanel, basilika. Kolsyran är mediumstark med små bubblor, vätskan är tjock som för starkt blandad söt saft.

Som ni kanske begriper: Det här är inte en öl som jag tyckte om. Inte för att tripel är min favorit-öl, men det här var en riktigt underlig tolkning av stilen som jag egentligen inte alls begriper mig på... Nä, betyget blev 2,7. Jag kommer inte att köpa den igen.

Norskt på Hemköp

Norska bryggerigruppen Hansa Borg försökte under mitten-slutet av 1990-talet att lansera sig i Sverige, jag minns speciellt när de byggde en "borg" av ölbackar kring det som nu är TGI Fridays American Bar i Kungsträdgården, Stockholm.

Det bör ha varit ungefär samtidigt som Ringnes hade köpt Pripps. Det kan aldrig ha funnits så mycket norsk öl tillgänglig i Sverige som då...

Att jag kom att tänka på det här beror på att jag nyss vid besöket på Hemköp såg några burkar med Borg 3,5%-öl i hyllan. Jag misstänker att det är Spendrups som importerar/licensbrygger.

Om vi sedan verkligen behöver ytterligare en ljus lager med måttlig beska 3,5% är ju en annan fråga. Men vi svenskar gillar ju att köpa nyheter, så sortimentet måste ju hela tiden ändras en aning.

Komplettering 2007-11-25: Den importeras av Krönleins.

Brakspear Oxford Gold

Varför stoppade jag in den här ölen i kylen innan jag fotograferat den? Genant, men den ska ju finnas fram till i höst så det ordnar sig nog (Tillägg 2007-12-02: Nyinköpt flaska fotograferad!). Brakspear Brewing Co säljer sedan något år tillbaka världens bästa folköl, Brakspear Bitter, och förra månaden kom den här Oxford Gold till Systembolaget.

Stilen är den rätt nya "Engelsk Blond / Gyllene Ale", skapad för att locka över lagerdrickare till den överjästa sidan. Den mest kända/sålda torde vara Fuller's Discovery.

Ölen är guldgul; det lilla skummet bildar fort ett vitt lock på vätskan under det att det fräser lite. Vätskan är helt klar. Doften är söt med ganska mycket blommor och honung.
Smaken är mjuk, sammanhållen och balanserad: Söta toner av bröd, honung, ljung och lite gräs. Eftersmaken kompletterar med en fruktig bitterhet (humle: Target och Golding) och lite mer av vitt bröd.

Det här gillar jag, speciellt som den håller måttliga 4,6%. Betyget blev också riktigt bra: 4,25!

Soundtrack: Tystnad, eftersom iTunes bråkar igen.

Julölen står för dörren

Någon gång någonstans lovade jag svagt att tipsa om vilka julöl man ska satsa på såhär idag när de börjar säljas.

Av det blev det visst intet. Men jag kan ju berätta vad jag handlade i förmiddags.

Något som slår mig är hur mycket amerikanskt det är i år. Kul på sitt sätt, även om jag såklart också gärna sett mycket mer av svenska mikrobryggerier.

• 4 flaskor Nøgne Ø Underlig Jul
  Kryddig. Oändligt komplex. Något för de sena vinterkvällarna.
• 2 flaskor Nils Oscar Julöl 2007
  Enligt bryggeriet ett aningen ändrat recept. Sambons favorit. Överprissatt.
  
• 1 flaska Ridgeway Bad Elf
  Tja, verkar ju intressant
• 2 Flaskor Great Divide Hibernation Ale
  En favorit från förra året
• 1 flaska Rogue Santa's Private Reserve
  Rogue brukar göra bra saker.

Astra Urtyp

Ombyte förnöjer. Åter dags för en tysk pilsner: Astra Urtyp från Holsten.

Jag vet inte... Jag orkar nog inte ens skriva in en vanlig recension. Jag bara konstaterar att det var en vanlig tysk ljus lager med lite extra bitterhet för att kunna kategorisera den som en tysk pilsener. Varken mer eller mindre. Betyg: 2,95.

Man blir tjock av den här sortens öl, jag blir så sugen på tilltugg när den smakar så lite.

Så det så.

Sök (inte) hos Systembolaget

Visst är det jätte-jätte-jobbigt att behöva gå till Systembolagets hemsida för att söka i deras katalog?

För oss som använder Firefox finns det ett bättre sätt: Lägg till deras sökmotor i browserns sökfält! Här finns denna nyttiga pryl: ---

Nähä, jag skulle testat den mer innan jag tipsade. Den funkade inte. Länk borttagen.

Möte med den förskräckliga snömannen på tisdag!

Som rekan påpekade i en kommentar igår så fanns både Yeti Imperial Stout och lyxxxvarianten Oak Aged Yeti Imperial Stout från Great Divide kvar att beställa hos Systembolaget. Skulle komma på tisdag.

Detta var för övrigt mitt första besök på Systembolagets nya butik i Linköping, mitt i köpladestadsdelen Tornby, precis mellan Coop Forum och Burger King. Den ersatte butiken i Skäggetorp som jag regelbundet bevistat sedan tidigt 1990-tal. Först som köbutik, sedan som den största självplockbutiken i länet (sortimentsmässigt, inte omsättningsmässigt) var .

Och den nya kändes som en kopia av den på Blygatan, Ingelsta, Norrköping. Fast den på Tornby lite större. Det "nya" (bör väl vara mer än fem år nu?) inredningssystemet med låga hyllor är givetvis mycket bättre eftersom det är lättare att få överblick och svårare att gömma sig mellan hyllorna, men visst blir det mindre yta att ha varor på.

Undrar om sortimentet är exakt lika stort som tidigare?

När jag ändå var där passade jag på att införskaffa en flaska vardera av Nynäshamns Bedarö Bitter och Brakspear Oxford Gold. Den ena vet jag är god, den andra tror jag är god.

Great Divide Hercules Double IPA

Det här är en öl som menar allvar. Det här är... Hercules Double IPA från Great Divide! Inköpt hos UTObeer i London i höstas, jag har för mig att den var rätt dyr, kring £3 för 355 ml.

Så det är lika bra att gilla läget: Mina smaklökar kommer att domna. Jag kommer i natt att vakna upp kallsvettig och gå på toaletten, och alla kroppsvätskor kommer att ha en intensiv humledoft.

Har jag skapat rätt stämning nu? Bra, då kör vi!

Färgen är djupt intensiv, någonstans mellan brun och bärnsten. Vätskan är en aning grumlig. Det oväntat lilla skummet sjunker ner till en beige ring kring glasets kanter.

Doften är oväntat balanserad och försiktig: Bitter citrus (grapefrukt, citronskal, mandariner) blandas med en gräddliknande krämighet. Jag anar också lite sötma, vaniljglass och rått kött.

Smaken... Det är såhär en extrem öl ska vara! Respektlös, men ändå smart och, faktiskt, ganska balanserad. Bryggeriet har inte snålat på humlen direkt. Den första smaken som når munnen har söta fruktiga toner, men de körs snart över av en massiv grapefrukt-bitterhet. Det är lite som om man tagit lite citronsyra eller askorbinsyra på fingret och provsmakat: Smaken tar över hela munnen och vägrar att ge plats för något annat. Jag anar dock lite kemiska smaker i bakgrunden: Oljefärg och vax/paraffin, men det är hur som helst bara krusningar på ett stormande hav. Eftersmaken är syrligt bitter med en aning sötma och antydningar av kött och buljong. Det är en smak som kommer att vara med mig i många timmar. Avslutningen är lite enklare bitter.

Kolsyran är stark, men inte överdriven. Bubblorna är medelstora och de ger en behövlig friskhet. Vätskan är medeltjock. Varken lager eller old ale, liksom.

Det här är, som jag sagt tidigare, riktigt bra grejer. Aggressiv och respektlös, men ändå ganska balanserad och väl genomtänkt. En av de bästa amerikanska öl jag druckit? Ja, med ett betyg på 4,5 är det tveklöst så. Fast frågan är om inte det lilla jag druckit av Ruination Ale IPA från Stone Brewery var strået vassare? Nå, jag får väl återkomma.

På tal om Great Divide: Yeti Imperial Stout ska finnas i två varianter (vanlig och fatlagrad) på Systembolaget, undrar om det går att få tag på någon av dem fortfarande?

Som jag just sa till några vänner: Den här ölen är så god att jag har svårt att dricka den, jag vill inte att den tar slut!

Soundtrack: Fjärde Världen feat. Advanced Patrol & Pauline "Mitt sanna jag" (2002), Gene Pitney "It Hurts To Be In Love" (1964), Missy Elliott "4 My People" (2001), Cypress Hill "When The Shit Goes Down" (1993), ZZ Top "GIve It Up" (1999), Ike & Tina Turner "Whole Lotta Love" (1974), Sten & Stanley "I ditt fönster brinner ett ljus" (1987), Elvis Presley "Blue Suede Shoes" (1968), Svenska HotSynthquartetten "Escape From Harlem" (2000)

Tänker alla såhär?

Jag var nyss ute med soporna till återvinningshuset på gården. Den kalla luften och de låga molnen hade lagt sig som ett lock över förorten. Inversion.

En lite stickande doft som kändes som en blandning av brasa på sur ved och vidbränd potatis låg mellan husen...

Jag började direkt att fundera över hur en öl som ligger mitt emellan en tysk rauchbier och en baltisk porter skulle smaka.

Soundtrack: Stonefunkers "Wake Up!" (1993), Ramones "Do You Remember Rock 'n' Roll Radio?" (1980)

Intervjuer med OT och Akkurat-ägarna

Jag uppmärksammade på Svenska Ölfrämjandets forum ett par intervjuer från den italienska webbtidningen Fermento Birra intervjuer med Akkurat-ägaren Sten "Stene" Isacsson och Oliver Twist-ägaren Jörgen "Jögga" Hasselquist. Trevlig läsning (intervjuerna är på engelska).

• Kuaska’s Questions - October Jörgen Hasselqvist of the Oliver Twist pub in Stockholm
• Kuaska’s Questions - November Stene Isaksson of the Akkurat pub in Stockholm

Och jag inser hur obefintlig koll jag har på den italienska mikrobryggerikulturen... Så mycket öl, så lite tid...

Lion Stout

Lion Stout från Srilankesiska Lion Brewery drack jag redan hösten 2004, då jag recenserade den med betyget 3,15. Få se hur den klarar sig idag!

Färgen är kolsvart, vätskan är klar. Det stora skummet glider ner till en fingertjock brun krona. Doften är söt med massor av rostad malt. En liten aning rökt malt. Men annars är det inte så mycket att prata om här.

Smaken är lite komplexare: Massor av krämig sötma, lite snabbt förbigående sura toner av jäst, Stor kropp. Eftersmaken innehåller smaker av rostbiff och skysås, en del rostad malt och en mild ren bitter smak som kompletteras av lite choklad.

Kolsyran är mild men ändå fräsch. Små mjuka bubblor. Vätskan är väldigt len och mjuk. Att den innehåller 7% alkohol märktes inte på något sätt innan jag skulle resa mig från stolen. ;)

Den här hade lite mer bitterhet och lite mindre kraftfull än de porteröl och irländska stout som jag är mer van vid. Betyget den här gången blev 3,55.

Sinebrychoff Saxon

Sinebrychoff (den finska delen av Carlsbergskoncernen) Saxon är en glutenfri öl, en ljus lager på 4,1%. Jag utgår från att det är ett välkommet tillskott för de som är glutenintoleranta, även om jag som ölentusiast ryggar lite tillbaka inför innehållsförteckningen: Vatten, kornmalt, stärkelse, humle och antioxidant (natriumdisulfit). Stärkelse? Den intresserade kan läsa mer om ölen på www.saxonbeer.com.

Färgen är guldgul; skummet sjunker snabbt ner till ett vitt lager, vissa rester på glaset. Doften är lite neutral - syrlig med toner av deg och vitt bröd. Antydan till bitterhet och mineraler.

Smaken är lite underlig. En snabb rusch av sötma ersätts av en mild veteölsliknande syrlighet. Smaken är rätt tunn och det finns över huvud taget ingen kropp. Eftersmaken är lite maltig med toner av rågbröd och gammal vetedeg. Det finns en svag bitterhet och en lite unken antydan i avslutningen.

En medelmåttig ljus lager för de flesta av oss, men för de som inte tål gluten måste det här jättetrevligt!

Riegele Kellerbier

Så satt man i lördags eftermiddag på Monks Café med lite tid att slå sönder. Sambon Caroline frös som en hund efter att vi stått på en perrong i blåsten. Hon ville ha något värmande och jag frågade efter någon Winter Warmer. Nej, de hade inte kommit in än, men... Vänta lite.

Efter någon minut kom en av servitörerna tillbaka från de bakre regionerna med en flaska i handen. Jo, de hade faktiskt hittat en flaska Fullers Old Winter Ale i ett hörn från förra vintern. Detta accepterades. Den verkar faktiskt gilla att ligga i ett år, den var mjukare och än mer balanserad än vad jag mindes. Se det som ett tips?

Jag då? Jag tänkte väl dra till med något lagom obskyrt, så jag frågade efter den gamla tyska öltypen kellerbier. Oh, svarade barmannen intresserat, på flaska eller fat? De hade faktiskt en kellerbier på fat, något jag faktiskt inte ens hittat i Tyskland! Vad jag just beställt var Kellerbier från Riegele i Ausburg (som för övrigt verkar vara kompisar med Monks).

Under upphällningen berättade jag att jag hade en teori att just kellerbier är en typ som kan vara på gång att upptäckas av ölvärlden. "Ja, lager är på gång!" utbrast jag sedan men blev snabbt rättad: "Det här är en ale. Bryggmästaren på Riegele har berättat att i stort sett all tysk kellerbier är ale". Jag är inte helt övertygad, och Wikipedia tycker att det "often" är lageröl. Någon av er läsare som har mer argument åt olika håll?

Färgen är orange-gul; vätskan är mycket grumlig. Det två fingrar tjocka skummet lämnar lite rester. Doften är mycket fruktig och rätt oren (på ett positivt sätt). Vissa toner av jäst och bitter humle.

Smaken är mycket fruktig: Gröna äpplen, selleri, jordnötter, vinäger, borsyra, plommon, grillkrydda. Smaken är torr, liksom eftersmaken. Där hittade jag malt, vinäger, honung, marmelad och lite lätt bäska. Kolsyran är frisk med stora bubblor. Vätskan är aningen tunn.

En bra och lite olydig öl, men jag hade nog önskat ännu mer av villdvuxenhet och komplexitet. Betyget blev 3,6.

Hampshire Ironside

Detta är var en platshållare för en recension som kommer när jag får veta mer om ölen. Vad den egentligen heter, vem som gör den och så. Mail till OT är skickat...

...Som de svarade snabbt på.

Ölet heter Ironside och kommer från Hampshire Brewery. Det är en klassisk engelsk bitter som serverades från cask. "9G" som jag trodde var namnet var bara en notering att den kom från ett cask-fat på 9 imperial gallons (ca 41 liter).

Färgen var bärnsten, vätskan i stort sett klar med små bubblor. Det lilla ljusbeige skummet lämnade fina rester på glaset.

I doften hittade jag syrliga frukter, lite öljäst och relativt mycket bitterhet. Smaken är först lite söt, sedan kommer en komplex syrlighet med gammaldags syrliga karameller. Eftersmaken är lätt och kort med syrliga karameller som komplettras av gräddkola.

Kolsyran är mild; vätskan är mjuk ock lite krämig.

Allt som allt en väl brygd bitter på från ett välskött fat. Betyg: 3,85.

Sierra Nevada Anniversary Ale (2007)

Först nu har jag lärt mig att Sierra Nevada Brewing Company inte alls ligger i staten Nevada utan i Californien. Något nytt varje dag... Anniversary Ale (2007) är en American IPA som de brygger nu i höst för att fira sin 27-årsdag. Och Oliver Twist hade givetvis fått tag på ett fat. Heder åt Jugge och gänget som jobbar så hårt för oss öltöntar!

Färgen är rikt röd-bärnsten; det låga vita skummet är vitt och lämnar en del fina rester. Doften är kraftig och domineras av citrus och humle: Grapefrukt, citron... Lite syrlig. Malten fungerar som bakgrund. Eftersmaken är oväntat kort och enkel med lite bittra toner, alkohol och en del lätt rostad malt.

Kolsyran kan vara boven till den medelmåttiga smakupplevelsen: Den är allt för kraftig och döljer såväl vätskans beskaffenhet som många av de finare nyanserna. Hade det varit på ett annat ställe hade jag misstänkt att den hällts upp fel, men på OT? Förhoppningsvis inte. Bubblorna är medelstora.

En oväntat reserverad och lite småtråkig öl. Antingen beroende på överdriven kolsyra, eller så skulle det här fatet vinna mycket på att ligga och ta det lugnt i ett år? I varje fall var det här en av årets besvikelser.

Left Hand Warrior

Eftersom mitt anteckningsblock låg som det låg tar jag och skriver in recensionerna i omvänd ordning mot hur jag skrev in dem. Det här var den sista ölen jag stjälpte i mig på Oliver Twist i söndags kväll, en ytterst behaglig och lugn kväll på min favvokrog.

Jag var på jakt efter något extremt att avsluta med, och då helst en riktig amerikansk humle-explosion. Barpersonalen mediterade över mitt önskemål och började rota i kylarna.

- Hade vi inte kvar någon flaska Stone Ruination? Den borde ju passa.
- Jo ett par flaskor. De ska väl ligga längst ner?
- Nä... Ligger de bakom här kanske?
- Du! Jag sålde nog den sista tidigare i kväll...
- Vad ska vi hitta på då?
- Left Hand Warrior? Den är ju riktigt bra.
- Fast den är ju inte så enormt bitter?
- Det är nog det närmsta vi kommer idag. I alla fall om den får vara så här stor.

Så jag tog en sådan flaska (22 oz, 65 cl). Helst hade jag tagit en liten flaska (25-35,5 cl) men man ska väl inte klaga. Billigt var det inte, frågan är om jag tidigare druckit en flaska för 180:- själv tidigare?

Som ett litet experiment tänkte jag visa hur mina anteckningar ordagrant ser ut från en recension utförd på krogen. Slutbetyget blev 3,95 för den nyfikne (som kan läsa min förfinade recension här). Det hade nog blivit aningen högre om jag inte ställt in mig på en Double IPA innan:

Left hand Warrior Flaska
app 4
sm 4
ta 4
mo 3½
dr 4

djupt bärnsten. lite röd. Litet off white luftigt skum. klar.

---

Doft av karamell. Syrlig lite Syrlig lite kemisk lätt bitterhet. Smörkola. Maskrosor lite citrus

---

Kraftig smak. lätt syrlig. Bränt socker? lite kemisk - bitter. Kolasås - smör. Bitter eftersmak med rostaeei toner. lite köttbuljong, lätt bitter. skumbanan och bottra örter i eftersma slutet.

---

stark-medium kolsyra. lite tjock vätska. lite slark


Intressant. Trots hög bitterhet en balanserad dryck. som väntat från Left Hand.

En kort paus

Nu tar jag en tur till Stockholm, åter måndag kväll. Det finns risk att jag besöker Oliver Twist på söndag...

Grebbestad Granit

Det här är den första ölen jag dricker från det bohusländska bryggeriet Grebbestad, deras produkter har tidigare bara sålts på krogar samt lokalt på Systembolaget i Västra Götaland. Granit kom i det fasta sortimentet i oktober; Dubbelbocken Lunator släpptes för övrigt i det tillfälliga sortimentet i november över hela landet.

Granit är en ljus lager/tysk pilsner, och som jag förstått deras storsäljare. Jag noterar att helvlitersflaskan är av returmodell och ny - alltså gör de som exempelvis Slottskällans och köper nya flaskor för att kunna ingå i retursystemet och ändå slippa en dyr tvättanläggning. (Rättelse: Det ska de visst ha)

Färgen är milt guldgul; det ganska stora skummet är vitt och kompakt; det sjunker långsamt med ett lätt fräsande ljud.

Doften är söt, jag associerar med honung, småkakor, smör och milt kaffe(!). Det finns en lätt bitterhet någonstas också.

Smaken är söt, och inte så ren som jag väntat mig. Fast den är inte söt på ett obehagligt sätt som många svenska lager av tveksam kvalitet kan vara. Smör, smörkola, vitt bröd och lite deg. En lätt bitterhet som blir aningen kraftigare i eftersmaken, där jag också hittar lite honung och kaffe med grädde. Avslutningen har lite mineraler att bjuda på.

Kolsyran är mild, små mjuka bubblor skapar lite skum i munnen. Vätskan är på inget sätt tung, utan mjuk och behaglig.

Allt som allt är det här en av de absolut mest lättdruckna öl jag stött på på ett bra tag; den bara glider ner! Med rätt marknadsföring och rätt väder kan det här bli en riktig succé i sommar. Faktum är att de lätt orena tonerna, den låga bäskan och den lätta kolsyran mer får mig att tänka på en engelsk mild än svensk ljus lager. Betyget blev 3,7.

Soundtrack: Ralph Lundsten "Lyckolegend" (1981), Robert Broberg "Windshield Wipers" (1996), Depeche Mode "Nothing (live)" (1988), the Congos "Nicodemus" (1977), Kraftwerk "Musique Non Stop" (1986), Cam'ron "Oh Boy (Oh Girl Remix)" (2002), Coleman Hawkins "Hollywood Stampede" (1946)

Några pubtips i London

Jag fick idag ett mail, vilket inleddes med värmande beröm för bloggen, och det gillar jag ju att få. Tack!

Sedan kom lite frågor, som jag tar mig friheten att kopiera. Svaret blev som vanligt för långt och detaljerat så jag återanvänder det här:

[...] Du var ju i London nyligen och jag tänkte därför höra med dig om du har några bra pubtips för ett gäng på 6 pers, med lika många timmar att döda, i väntan på en konsert i centrala London på kvällen? T ex nåt ställe med bra utbud av real ale skulle man ju vilja passa på att besöka.

Vore toppen om du har några tips att dela med dig av!

Ojojoj. Det var ingen enkel fråga. London är en märklig stad, inte minst för att det inte är en stad utan ungefär 25 orter som bara råkar ligga bredvid varandra. Det gör att det inte riktigt utvecklats några "klumpar" av exempelvis pubar, utan allt ligger väldigt utspritt. Och stort rent fysiskt. Bara orten Camden i nordvästra centrala London är stort som Stockholms Södermalm, och egentligen ett konstant centrum. "Centrala London" blir därför lite oprecist för att ge mer exakta tips.

Ni ska så klart inte sitta på samma ställe i sex timmar, utan genomföra ett ordentligt Pub Crawl; ta en pint eller två på ett ställe och så fortsätta vidare till nästa. Då gör det inte heller något om man hamnar på ett trist ställe - bara att dra vidare.

Den finns en hel hög böcker i ämnet. "London Pub Walks" ISBN 1852492163 har jag inte själv men verkar intressant. Men om du vill ha real ale (det vill du!) är det "Good Beer Guide" som gäller. Den är för hela Storbritannien, så den guidar dig även i Inverness, Preston och Thirsk. Den har ISBN 1852492317. Andra böcker verkar mer turistorienterade men kan funka i alla fall.

Om du av någon anledning inte har läst den, rekommenderar jag att du läser etiketts- och antropologiboken "Passport to the pub", gratis nerladdningsbar på http://www.sirc.org/publik/pub.html Den har gjort mina pubbesök betydligt roligare / intressantare / givande. Obligatorisk läsning!

Nå. Jag kan ju försöka ge lite konkreta tips i alla fall. Under de senaste besöken där har jag bott och varit i området kring järnvägsstationen Euston. Och alldeles vid busstationen Euston finns Doric Arch, en liten trevlig pub där det alltid händer något. Perfekt om man gillar att glo på bussar! De har mestadels öl från Fuller's.

En annan trevlig pub i samma område med mycket vardagsrumskänsla är Mable's Tavern på 9 Mabledons Place. Har huvudsakligen öl från Shepherd Neame. Ofta sport på TV, men det är sällan störande.

Över till en helt annan del av London: Västra kanten av The City, tunnelbanestation är Chancery Lane. Där finns gatan High Holborn vid vilken man hittar en och annan pub. På 22 High Holborn hittar man den fantastiska historiska puben the Cittie Of Yorke med en obeskrivlig miljö. De har enbart öl från Samuel Smith, men de är å andra sidan inte så lätta att få tag på annars.

Snett mitt emot finns en modern bra pub: Penderel's Oak är en del av kedjan JD Weatherspoon's och har ett välvalt sortiment av olika öl och utmärkt mat, allt till bra priser. High Holborn 283-288 (gatnumren i Londons äldsta delar saknar helt logik).

Till södra stranden av Themesen. Vid Borough Market (tunnelbana London Bridge) ligger The Market Porter, med ett närmast oändligt varierande sortiment av öl från främst brittiska småbryggerier. Avslappnad stämning och stor blandning av folk. Det är därifrån bilden överst kommer.

Raasted Cascade IPA

Raasted Cascade IPA från danska Raasted Bryghus. Ännu en dansk öl av en amerikansk anpassning av en brittisk stil. Råsted är en mindre ort norr om Randers på Jylland.

Jag drack den här i våras, då under namnet Raasted India Pale Ale Cascade. Då fick den betyget 3,9. Det var då ur batch 104, nu är de uppe i 145.

Betyget blev nu 4,2. Lite dallringar på skalan, så man kan nog sluta sig till att den är lika bra då som nu. Eller så är jag på aningen mer AIPA-humör idag.

Ölens färg är kopparfärgad och aningen grumlig (efterjäst på flaska). Skummet fullkomligt exploderar i glaset när man häller upp, det sjunker så småningom ner till ett tjockt hårt skum som växer upp ur glaset med en finfin krater. Doften är syrlig med toner av grapefrukt, pommerans, clementiner, sötma och lite jäst.

Smaken är på sätt och vis väldigt dansk: Det finns gott om amerikansk humle, men den är inte alls så aggressiv som den kan vara i originalet. Den ligger då närmre den engelska IPA-traditionen men med de nyare sorteran humle. Förutom det man kräver av en bra IPA (bra bäska, robust lite söt malt, fruktiga toner) finns genomgående en mild bakgrundston av kaffe och rostade nötter vilket ger ölet personlighet. Kolsyran är mild med massor av små bubblor och vätskan är mjuk och behaglig.

Kort sagt en riktigt trevlig och lättdrucken öl, som såväl respekterar traditionerna som är nyskapande.

Duvel jag minns

Jag minns att jag för något år sedan fick för mig att prova Duvel till "söndagsmiddag", tror det var fläskrullader med örter eller något liknande. Det passade jättebra till, så jag hällde upp en till (och torkade som brukligt upp en del av den från bordet).

Problemet var bara att jag blev så väldigt... trött direkt efter maten.

Och jag har faktiskt också druckit den filtrerade gröna Duvel. På en belgobar i Budapest av alla ställen. Den var tråkigare än den vanliga, så det är nog lika bra att den är ovanlig.

Ename Cuvee 974

Det var ett tag sedan jag drack något Belgiskt, men nu är det dags. Jag har faktiskt inte orkat leta reda på några fakta om ölen med det lätt kryptiska namnet Ename Cuvee 974 eller bryggeriet Brouverij Roman.

Den har en alkoholhalt på 7%. Om den varit gjord i England hade den varit betraktad som en extra superstark öl, men Belgarna tycker väl att den närmast är alkoholfri. :>

Ölen i fråga är röd-bärnsten med lite brunt i, det fingertjocka skummet är ljust beige. Doften har tydliga syrliga toner av vete, lite frukter och en lätt bitterhet. Kanske rentav en fläkt av alkohol.

Smaken är väl... Belgisk. Syrlig vete, söta toner från malt, lite jäst, exotisk frukt, mineraler. OK, smakerna flyter ihop bra, men den är generellt väldigt svag i smaken, framför allt när man tänker på alkoholen som borde förstärka de existerande smakerna. Eftersmak: Torkad frukt, lätt bitterhet med syra. Jag tror jag hittade lite vetemjöl, svart rågmjöl och lite värmande alkohol.

Kolsyran är extremt stark med stora bubblor - vilket är som det ska vara i den här typen av öl. Däremot ska inte vätskan vara så blaskig som den faktiskt är.

En ganska tråkig öl, som släpptes som tillfällig nyhet nu i november. Jag kommer inte att sakna den. Betyg: 3,15.

Ska jag ha något snarlikt någon gång köper jag nog en Duvel eller en Chimay Blå.

Öltidning på köpet

Visserligen säljer Press Stopp tidningen Beers of the World, men jag tror aldrig jag sett den i någon av deras butiker. Däremot distribueras Whisky Magazine betydligt bättre, och handlar man det nummer som är ute nu får man näst senaste numret av öltidningen på köpet.

(Nej, jag har inte haft tid för öl senaste dagarna. Tyvärr.)

Maribo Danish Gold

"Hur orkar du dricka och recensera all den där sunk-lagern?", frågade en bekant för en tid sedan. För att det kan vara kul att såga en öl ibland; vi kallar det "konsumentupplysning".

Danish Gold från Maribo verkar vara den burköl som just nu är absolut billigast vid de tyska gränshandlarna, jag har sett ett antal burkar på stadens gator senaste tiden. Det du, Anitra Steen! Den här burken fick jag i present för någon vecka sedan. Tack, Håkan och Henrik!

Annars är det väl inte så mycket att prata om. Ljust guldgul, litet vitt skum. Väldigt svag doft med lite sötma och lite sura toner av deg och marsipan. Smaken är även den vek med stor sötma och lite marsipan (vilket är oväntat, det brukar vara ett tecken på betydligt mer alkohol än 5,6%). Eftersmaken är söt och lite kemisk med en lätt sur-bitter avslutning.

Lika kass som väntat, och betyget slutade på 2,1. Och det uppnådde den mest av att vara så ruskigt lättdrucken.

Soundtrack: Blues "Vad du än gör" (2000), Pink vs. David Bowie "Ziggy at da Party (Lets Dance/Get the Party Started)" (2002), Gang Starr "Ex Girl To The Next Girl" (1992), Plura Jonsson "Gå din väg från kärlek" (1996), Mix Master Mike "Electrocute" (1998), Paul Jonson "Get Get Down" (1999)

Oskarpt glas

Titta lite mer på de här bilderna. De försöker belysa ett problem jag har vid flaskfotograferandet, speciellt om glaset är glansigt och ölen mörk.

När jag tar bilderna är jag ute på balkongen, flaskorna står i en mjölkvit plastlåda från IKEA och bakgrunden är ett par vita A3-papper. Tillsammans med polarisationsfilter på kameran ger det oftast "lagom" mycket reflexer i glaset på sidorna, men oftast för mycket rakt fram. Den skarpögde kan faktiskt på vissa bilder urskilja fotografen i flaskans reflexer.

Jag har, framför allt för burkar som är ännu knepigare, löst det här genom att lägga in ölen i kylen ett tag innan så det blir lite snygg och problemlösande vattendroppar på ytan. Men det kräver ett varmt och lätt fuktigt väder, och det erbjuds inte såhär års. Det blir liksom ingen kondenserad vattenfilm om utetemperaturen är likadan som inne i kylskåpet.

Men flaskorna ska ju fotas och presenteras. Så när jag i morse på dryckesbloggen Just Drinks en länk till den nya designen som whiskeymärket J&B ska få som en del av dess nya party-image så stirrade jag på den snygga studiobilden. Ska jag få någon ordning på det här borde jag nog skaffa en hel fotostudio, eller i alla fall lampor med softbox framför.

Men det har jag varken råd eller plats för.

Dags att fundera på databaserade lösningar. I det avsnitt av den Photoshopkurs jag går på distans vid Högskolan i Jönköping såg jag idag ett tips tips: "Surface Blur" är ett filter som jämnar till ytor. Resultatet av några minuters testande syns här ovan. Och nu behöver jag hjälp av er läsare:

Ser flaskan underst "lugnare" ut? Blir det mer fokus på etiketten? Ser det konstgjort ut? Jag vet att man tar bort en aning kontrast med det här filtret Stör det så jag ska lägga på mer kontrast efteråt?

Left Hand Milk Stout

Jag är rätt säker på att jag aldrig tidigare druckit tre sorters svart öl samma kväll, än mindre recenserat dem. Men någon gång ska vara den första.

Och då tar jag Milk Stout från Colorado-bryggeriet Left Hand. Det var en av de ölsorter vi fick på den specialprovning som Oliver Twist och Left Hand höll på årets ölmässa i Stockholm, något som jag i detalj återgav här.

Milk Stout som sådant skapades under första världskriget, då havande brittiska kvinnor behövde ett kraftfullt kosttillskott som höll sig längre än färskvaror och var så koncentrerat som möjligt. Resultatet blev en porter eller stout med tillsatt mjölksocker. Man hade nämligen upptäckt att just mjölksocker inte bröts ner av jästsvamparna och bibehöll sitt näringsvärde genom bryggeriprocessen. Under årtiondena därefter marknadsfördes ölen som ett kraftelexir för kroppsarbetare, något många bevarade reklambilder visar. Stilen dog så småningom ut för att återuppväckas under 1990-talet.

Och en av de mest säljande milk stout i USA är just den här.

Färgen är mörk, nästan svart med lite rödbrunt. Den lilla skumkronan försvinner snabbt bort med ett fräsande ljud. Doften är maltig och lite rostad med lite sötma och antydan till frukter.

Rostad malt dominerar smaken, men det finns också söta toner av mjölkchoklad och gräddkola. Eftersmaken är något söt med russin, katrinplommon och en frisk mild bitterhet. Kolsyran är rätt kraftig och frisk, vätskan är lätt krämig.

En trevlig och lättdrucken öl, inte helt utan personlighet.

Soundtrack: Ratata "Sista dansen" (1983), Emphasis on Jazz "Mr Treble Clef" (1976), the Beatles "Thank You Girl" (1963), Iron Maiden "Hallowed By Thy Name" (1992), Brenda Rusell "Piano In The Dark" (1988), Marice Blane "Bobby's Girl" (1962), Snowboy & the Latin Section "Puente" (2002), the Scofflaws "After The Lights Go Down Low" (1995), Live "Shit Towne" (1994)

Mörker och rök: Nils Oscar Rökporter 2007

Lika bra att fortsätta på porter-spåret... Jag misstänker att den här inte kommer att vara lika slätstruken som Mariestads-portern jag nyss drack.

Nils Oscar Bryggeri & Bränneri har under senaste åren ibland känts som de blivit försiktigare i sin produktportfölj (kanske beroende på flytten av bryggeridelen från Stockholm till Nyköping?), men så plötsligt släpper de i November ifrån sig två våghalsiga och ovanliga öl: Dels den här engelsk-amerikanska Nils Oscar Rökporter, dels Nils Oscar Trippel, som inspirerats av belgiska klosteröl.

Enligt etiketten är 80% av malten rökt över bokved, resten är fyra olika sorters rostad malt. Som humle har man valt den engelska sorten Fuggles och den amerikanska Amarillo.

Färgen är djupt mörkbrun med lite röda nyanser. Det två fingrar tjocka skummet är beige och kompakt, det lämnar lite rester på glaset. Doften är väl sammanhållen med rökt och rostad malt, fruktig humle med lite bittra toner och en trevlig syrlighet.

Smaken är även den väl sammanhållen och balanserad, något som jag tycker tyder på hantverksskicklighet och erfarenhet hos bryggarna. Det första som träffar smaklökarna är en rejäl syrlig-bitter smak som snabbt ersätts av en lyxig smak av rökt och rostad malt och fruktiga bittra smaker. Eftersmaken är lite syrligt bitter med rökta toner och en liten aning sötma.

Jag gillade verkligen den här rökigheten. Till skillnad mot tyska rauchbiers var den här mer som fint rökt skinka eller ost än "sitta på fel sida om en lägereld". Genomgående kändes den som en lyxig och behaglig öl. Och betyget blev även det lyxigt: 4,25.

Soundtrack: Missy Elliott "Higher Ground" (2001), Eddie Palmieri "Our Routine" (2002), Dr. John "Iko Iko" (1972), Electric Light Orchestra "Twilight" (1981), Stereo MC's "Out Of Touch" (1988), Per Gessle "Tycker om när du tar på mig" (2003), Herbert Eimert & Robert Beyer "Klangstudie II" (1952), Eye-n-I "Höger vänster" (2001), Monty Python "Galaxy Song" (1991)