Moorehouse Black Cat

"Har ni någon mörk mild?" frågade jag mannen vid disken hos UTObeer i London. Han plockade fram en Black Cat från Moorehouse's. "Ni har ingen ljus mild också?" Nä...

Jag gillar English Dark Mild. I sina bästa stunder är det en öl som är mjuk och len som grädde, ren och fin i sin maltighet och drickbar som kallt vatten en het sommardag. I sämre fall är det en obalanserad eller slätstruken folköl. Stilen som sådan kämpar fortfarande i motgång och bär ett ok av att vara öl som illaluktande gubbar med obegriplig dialekt sitter och dricker i något pubhörn. Kanske dessa individer måste glömmas bort för att stilen ska få sin renässans? Ja, och så TV-serien Bottom förstås.

... Ju mer jag funderar på det, ju mer lik dark mild ale blir den gamla Pripps-ölen Dart, som fanns som fanns i alla tre styrkorna fram till mitten av nittiotalet. Det var egentligen en lite mörkare lageröl vars marknad helt försvann när den första vågen av svenska mikrobryggerier började göra riktig "engelsk" öl strax därefter (Pripps själva följde efter med den utmärkta Carnegie Pale Ale som fanns några år). När man på Tradera tittar på gamla Dart-etiketter och burkar så ser man hur slugt de undviker att berätta att det inte är någon ale utan surrar om "Mörkt folköl" och har darttavlor och Union Jack som etikettmotiv. Minst Lättölen var på sitt sätt rätt lik en dark mild, starkölen försvann nog innan jag började dricka sådant.

Tillbaka till nuet. Den här ölen är mycket djupt brunröd, det fingertjocka ljusbruna skummet sjunker långsamt ner till ett snyggt lock med lite rester på glaset.

Doften är lite syrlig med toner av såväl bageri-jäst som öljäst, rätt mycket rostad malt, vetebrödsdeg och pumpernickel.

Smaken är först enkelt bitter, men den utvecklas snart med milda jästfyllda aningen rostade toner. Det finns en kvardröjande närmast stickigt enkel bitterhet och lite blomstersmak. Kroppen är, som den ska vara, svag. Eftersmaken är frisk med antydan av rostad malt och öljäst-tabletter.

Kolsyran är medelstark, de små bubblorna försvinner fort i munnen. Vätskan är relativt vattning (vilket även det är som det ska vara).

En öl som vid första anblicken kan verka väl enkel, men den har ändå en viss balans och genom sin mildhet blir den väldigt lättdrucken.

Betyget blir trots allt "bara" 3,6 (vilket är lågt för en mild) mest för att de ojästa smakerna fick mig mer att tänka på svagdricka än engelskt publiv.

Till det åt jag ett par rågbrödsmackor med riktigt amper dansk ost vid namn Skipper Stark. Jag har haft sämre kvällar. Gubböl? Jepp!