Lion Stout från Srilankesiska Lion Brewery drack jag redan hösten 2004, då jag recenserade den med betyget 3,15. Få se hur den klarar sig idag!Färgen är kolsvart, vätskan är klar. Det stora skummet glider ner till en fingertjock brun krona. Doften är söt med massor av rostad malt. En liten aning rökt malt. Men annars är det inte så mycket att prata om här.
Smaken är lite komplexare: Massor av krämig sötma, lite snabbt förbigående sura toner av jäst, Stor kropp. Eftersmaken innehåller smaker av rostbiff och skysås, en del rostad malt och en mild ren bitter smak som kompletteras av lite choklad.
Kolsyran är mild men ändå fräsch. Små mjuka bubblor. Vätskan är väldigt len och mjuk. Att den innehåller 7% alkohol märktes inte på något sätt innan jag skulle resa mig från stolen. ;)
Den här hade lite mer bitterhet och lite mindre kraftfull än de porteröl och irländska stout som jag är mer van vid. Betyget den här gången blev 3,55.
Jag testade den här för några veckor sedan och undrade för mig själv om det var något fel på flaskan - jag hakade upp mig på de där sura tonerna du beskriver, och den hade just inte så mycket kropp. Jag förvånas lite över det höga betyget på BA.
SvaraRaderaEn av livets stora gåtor: Hu kommer det sig att svenska mikrobryggerier närmast undantagslöst är jättebra på att göra svart öl? De har ju inte direkt någon blomstrande tradition att fatta tillbaka på...
SvaraRaderaÅ andra sidan har inte många andra det heller. Har jag förstått det rätt var Carnegie Stark Porter den enda baltiska porter som tillverkades i västvärlden under första halvan av åttiotalet.
Jag har den i garderoben så recension kommer vad det lider.
SvaraRadera