Glasveckan: 2 Pubglas/Pintglas

Oj, nu blev det faktiskt svårt! Det första glaset var ju enkelt valt, liksom att en gång välja ut de sju olika som jag vill gå igenom.

Vad ska jag ta... Jag har lovat att ta dem i någon slags prioritetsordning, så... Uff... Det blir ölprovarglasets motsats pubglaset.


Men först en liten privat-ekonomisk-historisk utvikning.

När jag första gången ville ha ett glas av den här typen hittade jag det bara hos den klassiska (och nu nedlagda) bosättningsbutiken Knut Jonson i Linköping. De hade ett digert utbud av glas av varierande modeller och priser (mest dyra finglas för finfesten). Där hittade jag mina första pintstora glas med midja och jag minns av någon anledning att de kostade 55:- styck. Det här bör ha varit kring 1993.

Några år senare var pubtrenden över oss, ochnär IKEA sålde likadana glas under namnet MALT fick man tre för 10:-. Det är ett sådant som syns på bilden, det vet jag säkert, eftersom de snabbt blev slöjade av maskindisken. Det är den vita beläggningen som syns på fotot.

Det finns viss förvirring om det här glasets namn, i alla fall på svenska. Pubglas eller pintglas? På engelska heter det nonic.

Det ska vara gjort i glas som varken är tunt eller tjockt, ha rak botten och vara svagt koniskt med den mindre diametern i botten. Ofta har det en utbuktande midja i glasets över del för att sedan åter dra ihop sig. Kanten ska vara tjockare och rundad.

Midjan finns där av två skäl: Främst för att glasen staplade inte ska suga fast i varandra, men också för att bli enkla att hålla i.

Och så är det givetvis en utseendesak: För många är det exakt så här ett glas ska se ut när man tar "a pint at the local"! Det är det vanligaste glaset för ale hos de brittiska pubarna, så det är väl en korrekt åsikt.

Varianter finns, som även de går under namnen pintglas eller pubglas i Sverige: De är inte rakt koniska utan har en mer S-formad sida, glas som på engelska kallas "tulip pint", och (i en lite smalare form) Becker (på tyska Becher). Nu har jag ingen bild, men säger jag "Guinness-glas" eller "Spitfire-glas" tror jag att flera av er vet vad det handlar om.

Ytterligare en variant är rakt koniskt utan utsvägningar. Dessa återkommer jag till under veckan.

Okej. Vad ska man dricka ur det, och varför? Den andra frågan är enkast att besvara. Det här är nämligen ölprovarglasets motsats i stämning och smakupplevelse: Det här glaset är optimerat för att vara lätt att hantera, lätt att stapla, lätt att tillverka (=billigt) och lätt att dricka ur.

De raka kanterna lämnar stort utrymme att bygga upp ett kraftigt hårt skum (ingenting som tar emot), och i vinkeln mellan sidor och botten kan man rikta ölet i början av upphällningen för att ytterligare frigöra skum.

Jag har sett det i andra storlekar än engelsk pint (56 cl), allt mellan 25 cl och 100 cl. Det senare kan bli lite svåra att hålla i.

Alkoholsvarare "session beers" passar glaset som hand i hanske. Tänk engelska aletyper som mild, bitter, special bitter, pale ale, porter, stout, och kanske (men det är på gränsen) strong ale. De amerikanska motsvarigheterna går också bra liksom flertalet tyska lager, eurolager, dortmunder, mörk lager, wienerlager, eller asiatiska och amerikanska lätta lageröl. Ja, ni fattar...

Det är nästan enklare att räkna upp vad det är mindre lämpligt till: Starka öl, som det är för stort för, i alla fall de stora modellerna. Säg en gräns på 6% eller runt det? Då plockar man samtidigt bort de starka kolsyrehäftiga belgarna... Öl som kräver ett mycket stort skum under upphällningen (alla pilsner, veteöl, belgiska gyllene ales) undviker också gärna pubglaset. Öl med bottensats gillar inte heller den stora raka botten, men smågrumliga engelska real ale älskar detta glas.

Kort sagt, ett glas att plocka fram när man vill ta en god öl med (eller utan) kompisarna, och man mer är sugen att klunka något gott än att detalj-analysera bryggarens intentioner.

Och så håller det att skåla med!