Jessica Heidrich

Tydlig doft av malt... Foto: Magnus Karperyd

Utbildad sommelier, fyrfaldig svensk mästare i bryggning, internationellt erkänd och flitigt anlitad öldomare bland annat i Nya Zeeland, USA och Storbritannien. Hon är grundare och f.d. styrelseledamot i föreningen Sveriges Småbryggarförening, utbildar på Restaurangakademins Sommelierutbildning och hon ansvarar för utbildning av Sveriges öldomare.

Så presenteras Jessica Heidrich av sin arbetsgivare, dryckesdistributören Galatea Spirits. När hon började hos den i höstas höjdes ett och annat ögonbryn. Efter en handfull öl i experimentserien Angel's Share och släppet av S:t Eriks Pilsner i förra veckan så blev jag allt mer nyfiken på hennes tankar. Idag pratade vi en stund på telefon, och det här var ungefär vad jag fick fram:

Det var egentligen inte något planerat att hon hamnade på Galatea. Efter några år som mikrobiolog och diverse jobb med vin och sprit funderade hon på att gå vidare och skickade ut sin CV till diverse företag i branschen, mest för att se vad som skulle hända. Galatea blev eld och lågor och snart var hon anställd med den ganska unika titeln "Project Manager & Flying Beermaker".

Vi började att prata om serien med one-off-öl, Angel's Share, jag har druckit några av dem på De Klomp och inte blivit helt övertygad, jag tyckte de var lite spretiga. Allt som allt har det bryggts 8 olika sorter i varierande stilar, och för frimärkssamlarna kan jag nämna att #6-7 inte släpptes till krogarna så det ska vara ett hål i öllistorna där. Angående namnet så kommer man ju att tänka på fatlagring, och det är ingen slump. En av Galateas märken är japanska whiskyhuset Signatory, och något slags planer på ett samarbete är på skisstadiet.

Vi kom här in på en intressant diskussion om träfatlagrad öl. Jessica påpekade att man måste starta med rätt öl för att det ska vara någon mening med det: Tanninerna i träfaten tar bort mycket av kroppen och om man inte ser upp är det lätt att få ett öl som är kraftigt och intensivt, men samtidigt lite... blaskigt. Det är en svår konst.

Galatea anställde Jessica, och ungefär samtidigt kopplade Wicked Wine bryggaren Stefan Gustafsson till sig. Hur kom sig det? Troligen var det något som låg i luften, distributörerna såg hur intresset för svensk "craft beer" ökade allt mer och att de såg en möjlighet att skapa eller utveckla egna varumärken. Och för båda företagen är det långsiktiga målet att skaffa egna fysiska bryggerier.

Varvid vi kom in på det här med att de båda hyr in sig hos andra bryggerier, en hos vissa inte helt accepterad företeelse. Jessica såg det på ett annat sätt: Genom att hyra kapacitet hos bryggerier som inte går för fullt med egen produktion så är man med och hjälper dessa bryggerier ekonomiskt, att kunna överleva tuffare tider och kanske ge dem en ekonomisk långsiktighet att skaffa bättre/modernare utrustning.

Ett inte helt relaterat men mycket aktuellt exempel som vi pratade om var Dugges två lageröl som kommit på Systembolaget nu i vår. Dessa bryggs av Slottskällan i Uppsala. Visst har Dugge skaffat lagringstankar, men till de stora mängder som han plötsligt vann av Systembolaget hade varit helt fysiskt omöjligt att brygga i det nuvarande bryggverket, och tidsmässigt lika omöjligt att beställa och bygga ut. Genom att brygga dem i Uppsala så får båda bryggerierna en lite fastare mark att stå på, tid och resurser som säkert kommer att användas till att göra mer och fler intressant öl. Det är, undantaget en grupp romantiker som nog helst skulle vilja ha handskrivna etiketter, svårt att se några förlorare.

Angående Slottskällan och deras Vrak för 10 år sedan förklarade hon "Det var lite mitt fel, det var jag som fick liv i den jästen" och vidare när denna jäst löpte amok i bryggeriet "jag förstår inte riktigt bryggerier som vågar släppa loss brett-jäst och lactobaciller i sina lokaler. Med min bakgrund inom mikrobiologi skulle jag aldrig släppa in dem, de är väldigt livskraftiga och nästan omöjliga att bli av med".

Nå. Tillbaka till Jessicas egna projekt. Redan när Galatea köpte varumärket S:t Eriks av Carlsberg Sverige 2001 så fanns lösa planer om att göra det till ett eget prestigemärke. Den snyggt förpackade S:t Eriks Pilsner som kom häromveckan är den första. Presenterad i reklambladet som "genuin svensk pilsner i modern tappning" är det egentligen fråga om en välhumlad amerikansk lager där Amarillo spelar huvudrollen.

Närmast i framtiden är S:t Eriks Sommarlager, likaledes en amerikansk craft-lager. Men här ligger fokus på Simcoe-humle. Ord som "tallbarr, Grappo, citrus och friskhet" nämndes. Annars var det inte speciellt mycket på gång, i alla fall inget som hon ville berätta om just nu.

Att jobba på Galatea verkade rätt spännande, Jessica berömde flera gånger sina kollegor, både de som sålde och de som hittade importer: Efter ett halvår hittade hon fortfarande öl-överraskningar i produktkatalogerna: "Va, tar vi hem de där? Häftigt!".

Vad är intressantast med att ta fram egna öl? Svaret kom direkt: "Humle! Jag älskar humle!" och så efter en minimal tankepaus la hon till "...och jäst. Få fattar hur mycket smak som kommer från jästen".

Jag tror att det kan komma fler, intressanta öl från Galatea i framtiden.