Ölturism i Göteborg

I lördags tog jag bilen till Göteborg, jag hade nämligen blivit inbjuden till en pubrunda av hedersmannen och ölfrämjarordföranden Rick Gordon Lindqvist.

Vi började med ett besök hos Dugges Ale och Porterbryggeri i Mölndal. Vi tittade lite på lokalerna och provsmakade skvättar av Avenyn Ale, Bollox! och Celebration Ale. Avenyn är verkligen ett riktigt bra öl, en utmärkt amerikansk pale ale i den lättare skolan.

Höjdpunkten var dock ett smakprov direkt från lagringstanken. Grönölet var en sats av DIPAn Never Mind the Bollox!. Man kunde redan urskilja fruktiga blommiga humletoner och en rejäl maltsötma, men den hängde inte alls ihop och hade en närmast mjölig konsistens. Ser fram mot den när den blir klar!

Åter in till stan. Första målet var Haket. Inget tema denna lördagen och väldigt lungt, personalen passade på att bygga om grann-sushi-krogen under tiden. Som alltid känner man sig väldigt välkommen på denna egentligen ganska omöjliga lokal. Och öl fanns det. Liksom några glada ölfrämjare som just kommit in med färjan från Frederikshavn.

Efter att ha glott igenom alla befintliga kylar på stället fick jag välja. och högg med argumentet ”man ska väl passa på när man ser den” en flaska Beer Geek Brunch Weasel från Mikkeller. Recension kommer. De höll just på med fatbyte, och vi fick varsin skvätt av Nøgne Ø Imperial Stout. Större smaker än man trodde gick att få ner i en öl.

Dags att gå vidare till The Rover. Stället var packat med stammisar som verkade ha suttit där i åratal, vilket kändes helt rätt. Först tog jag in en Närke Kulturbryggeris Single Target, en brown ale som snart också recenseras här. Sedan tog jag en Nynäshamns Bedarö Bitter, som var lite mörkare än vad jag mindes den. Lite tilltugg också, en ost- och korvbricka där korven bräckts. Gott.

Dags för ännu mer promenad och vi hamnade på 3 Små Rum där krögaren Reza som vanligt dominerade bakom disken. Jag tvekade, och ville egentligen ha något slags witbier. Men jag övertalades att i stället ta in en… trippel?

När så flaskan kom in och jag provade förbluffades jag över hur rätt Reza (såklart) haft: Witkap Pater Tripel från Brouwerij Slaghmuylder hade jag aldrig hört talas om tidigare, men var exakt vad jag var ute efter: Lätt, frisk, kryddig och lite syrlig. Klass!

Efter denna öl hade flera bekanta dykt upp, bland annat Dempa som direkt började prata bryggning med Rick Gordon. Vi kände väl att det var dags att slå på den stora trumman och gå bananas på riktigt. Jag är inte helt säker på exakt hur det gick till eller hur diskussionerna lät, men efter en stund trollade barmannen fram en bomber från Three Floyds; barleywinet Behemoth.

En fullkomligt förkrossande öl i allt vad smaker heter, utan att vara så intensivt bitter som en DIPA i den här världsmästarklassen skulle ha varit. En nästan sötningsmedels-tung sötma, maltig som att dricka en surdeg och en humlighet som var som att suga på en challenger-kotte. Den här var riktigt riktigt bra!

Baren stängde nu, men vi gick vidare till Bishops Arms Avenyn, där jag tog in en Spendrups Old Gold från fat. Vilket jag väl egentligen inte borde ha gjort, det hade räckt alldeles utmärkt med vattenglaset jag tog vid sidan av.

Bishops stängde också efter en stund, så jag och Rick Gordon stapplade hemåt till en lång sömn.

På det hela en mycket trevlig dag, tack för guidning och säng!

Hm, nu ser jag på kvittot att barleywine-flaskan blev dyrare än vad jag trott. Jaja.

Senare tillägg: Mellan The Rover och 3 Små Rum var vi en kortis på Bishops Arms Järntorget, där jag drack en obligatorisk och endemisk Ocean Järntorgets Arbetarporter. Svart, söt, mastig, robust och tuff är ord som beskriver denna utmärkta tolkning av baltisk porter.