Dags för en starkare och förhoppningsvis bättre rödaktig lageröl: Den här gången är det Slottskällans Blåkulla som står på tur.Färgen är djupt rödbrun; det höga ljusbeige luftiga skummet sjunker sakta och fräsandes ner utan att lämna mycket rester.
Doften är mjukt maltig och torr. Toner av gräs/hö, pumpernickel och en stram bitterhet och en svag ton av smörkola. Det finns mågot lätt metalliskt i doften, som är balanserad och sammanhållen.
Smaken är lyxig och mjuk som siden i munnen:Gräs/hö/blommor/mineraler blandas med en milt rostad malt. Det finns en mycket lätt bitterhet, som enligt etiketten är tillbakahållen för att ge plats åt malten. Den som finns är tillräckligt bra för att undvika en fadd sötma som annars nog skulle dykt upp. Eftersmaken är även den maltig med en lätt sälta som övergår i en sval torr avslutning där mycket av gräset kommer tillbaka.
Kolsyran är medium, medelstora bubblor. Krämig vätska.
När jag sitter och dricker den känner jag mig på ett behagligt och förnöjt humör med tankar som går till den tyska semesterresan. Och det kan aldrig vara ett dåligt betyg för en öl (som den här gången blev B+ 3,95 att jämföra med B+ 3,9 för två påskar sedan).
oh jag gillade också den här, riktigt trevligt med ett malt betonat öl som omväxling. jag hittade faktiskt smak av blåbär i den...
SvaraRaderaDetta tyckte jag var en småtrevlig öl från Slottskällan, utan att imponera. Vissa öl från detta bryggeri tycker jag har en väldigt konstig bismak som är svår att sätta ord till. Men icke i denna bira som tur är.
SvaraRaderaJämtlands och Oppis påsköl var godare. Och,ja. Det kan bero på att jag gillar ale mer än mörk lager.