Det här är alltså en av den brittiska affärskedjan Marks & Spencers egna öl. Det var inte länge sedan de lanserade en serie "lokala traditionella öl" som Irländsk Stout och bitter från Newcastle och Buckinghamshire. De flesta fanns redan innan satsningen under andra namn, gjorda av lokala småbryggerier.Så den här kallas av Marks & Spencer för Yorkshire Bitter, och på etiketten står att den bryggs av Cropton Brewery i norra Yorkshire. När de säljer den själva kallas den Yorkshire Moors.
Så hur var den? Tja. Utseendet är det inget fel på: Mörk bärnsten med lite rött i. Flaskjäst, så den är aningen grumlig. Stort beige skum som trillar ihop med ett fräsande ljud.
En varningssingal för en pale ale, eftersom det brukar hänga samman med en kraftig och ofta vass kolsyra. Det ska inte en öl av den här typen; den ska vara krämig och mjuk i munnen.
Doften var OK: Jäst, lite frukt. lite syrliga bittra toner.
Smaken var inte lika bra, den var omväxlande sur-bitter, omväxlande söt-maltig. Eftersmaken hade lite metalliska bittra toner och dova fruktsmaker. Den saknade dock allt vad djup och kropp heter.
Kolsyran var precis som jag väntat mig ganska stark och lite vass. Vätskan var snarare vattning än krämig.
Jag tror att den här ölen är på gränsen till hur den egentligen ska smaka. Hade den varit lite värre hade jag sagt "infekterad av något annat än jästsvamp" och hällt ut den. Men jag tror att det bara delvis är det som gått fel här. Eftersom man haft med jästen i flaskan så kan det i oturliga fall hända att den utvecklar smaken åt lite lite fel håll.
Betyget blev ett lite reserverat 2,75.
Soundtrack: The Emotions "So I Can Love You" (1969), the Prodigy "Hyperspeed (G-Force part 2)" (1992), Weird Al Yankovic "A Complicated Song" (2003), Dr. John "Goin' Back To New Orleans" (1992), Lollo Asplund "Äppelmelodin 1" (1982).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar