Rapport från Ölfrämjar-mötet

Man kan egentligen bara vara säker på en sak när det är dags för en ölprovnings-session hos Svenska Ölfrämjandets Östgötaavdelning: Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Men bra i alla fall.

Jag hade tagit med "stora kameran" den här gången, jag tänkte få fina interriörbilder och lite dokumentation av arrangemanget i allmänhet. Och stora blixten. Som jag nuupptäckte var helt urladdade efter ett år i kameraväskan. Men det blev lite bilder i alla fall.

"Nu är Linköpingsborna här, så nu nu kan vi köra igång" skrockade Kent Tjäder glatt när han tog emot oss eftersläntrare i dörren (tågen går en gång i timmen och går man raskt är man på plats 5 över) på Mitropa.

Den nu etablerade traditionen "det blev inte det öl vi annonserat" fortsatte. Det hade snackats om ett nytt mikrobryggeri från Helsingør som vi skulle prova. Men det hade utgått till förmån för några "riktiga rariteter"...

Tjäder och Stefan dricker lambic

Folk satte sig, blev efter ett tag tystade av en hojtande Tjäder och han presenterade sig såsom varandes en av de som informellt håller ordning på sektionen och provningarna. Han nämnde att det nu är hög tid att anmäla sig till julölsprovningen - eftermiddagen 29 november på Saliga Munken!

Vi var 21 på plats, varav minst fyra nya medlemmar - kul! Ordet gick nu till Stefan från Bernard Svenska, vår ölleverantör. Han berättade kort om Bernard-ölen och lite nyheter från öl/restaurangvärlden. Framför allt då om Hotell Ett i Oskarshamn som invigdes häromdagen, det är inrymt i det gamla badhuset. Reklam för en resa till Tjeckien förekom.

Hög tid för öl: Det blev belgiskt och surt, Cantillon Iris 2006. En elegant och välgjord lambic. Jag fick rycka in och prata lite om stilen, om spontanjäsning och att den faktiskt ska smaka såhär. Många av deltagarna verkade lite skeptiska, det var nog deras första lambic och visst är det en tröskel.

Sedan blev det "min tur". Jag hade tidigare förslagit att vi skulle titta på de amerikanska stora smakerna. Efter lite mailkonversationer tidigare i höstas bestämde vi oss för Hercules Double IPA från Great Divide - en av mina favoriter i genren.

Jag hade faktiskt förberett mig med en fusklapp, och fick nu chansen att berätta om brittisk IPA som blev amerikansk IPA och så på nittiotalet Duoble/Imperial IPA. Jag pratade lite om humle med små kottar och om den amerikanska experimentlustan. Så drack vi ölen på det. En del uttryckte åsikter som "ojojojj, min tunga domnar bort" eller "den där var nog lite för mycket för mig".

Så till kvällens clou, som visade sig vara två: Genom byteshandel hade Stefan fått tag på ett fåtal flaskor öl från Västerås' stolthet Hantverksbryggeriet: Dels Kosacken, en imperial stout och dels Baronen, deras barley wine. Båda brygderna är starka, kraftiga och kompetenta saker som jag snart kommer att recensera här.

Stefan berättade om det mödosamma arbetet att flasktappa, försluta och etikettera, något som sker helt hantverksmässigt (vilket jag personligen mer ser som infektionsrisk-skapande än romantiskt).


Vi hade nu druckit fyra öl som inte tvekade, och en viss mättnadskänsla kom krypandes. Vilket snabbt gick (tillfälligt) över när det var dags för maten: Vacke med familj hade skapat en maträtt inspirerad av tjeckisk och svensk husmanskost: Tjeckisk schnitzel med klyftpoatis eller kall potatissallad (de flesta tog nog som jag av båda) och en sås på lök och trattkantareller. Blandad sallad och en ofiltrerad Bernard.

När alla satt sig och börjat ta del av såväl fett som kolhydrater fick jag åter ordet. Jag beskrev kort den amerikanska "Extreme beer"-rörelsen, och diskussionerna om vad som egentligen var en "extremöl". Alla eftermiddagens fyra öl var på något sätt mer än vad många tror att öl kan vara.

Handuppräckning! "Hur många här tyckte att de fyra öl vi provat alla var fantastiska och jättegoda?" Två av 21 räckte försiktigt upp handen.

Jag förklarade vidare att vi i alla fall tillsammans fått lite vidgade vyer; vad som man faktiskt kunde göra och vad öl kan vara mer än de tjeckiska lagerölen som de flesta på plats har som favoritöl. Och, tyckte jag, var inte det lite av det som ölfrämjande kan gå ut på?

Peter pratar om Bryssel

Folk åt, drack, stimmade och var allmänt jätteglada. När de flesta var hyfsat klara fick Peter Ragnar ordet. Han berättade med stor inlevelse och gester om sommarens ölresa till Bryssel, konstiga öl, skaldjur och barer. Speciellt rekommenderade han ölbutiken Beer Mania och deras egna krydd-specialöl Mea Culpa.

En del gick nu till baren för mer Bernard, andra satt vid borden och småpratade och stämningen var i topp. De flesta var överens om att kvällens bästa öl var Kosacken. Själv tittade jag oroligt på klockan och insåg att om jag skulle hitta till sjutåget så var det bäst att avvika.

Som Tjäder påpekade vid mitt tidigare inlägg: Det här var en riktigt trevlig och lärorik eftermiddag.