Att kunna öl innan man pratar öl

I somras skrev jag att jag ibland önskar att jag kunde skriva lite kortare och kärnfullare (länk).

Och häromdagen kom jag plötsligt att tänka på något annat, att jag kanske recenserade lite för... frikostigt?

Bakgrunden är ett ölforuminlägg jag läste för flera år sedan: Det var en person som tydligen var känd i amerikanska ölnärdskretsar, och i förbigående frågade någon honom om varför han skrev in så ruskigt lite recensioner på siten/nätet/tidningen eller vad det nu var.

Jo, förklarade han, han ville ogärna recenera en öl offentligt innan han riktigt kände att han krypit in under dess skinn, innan han riktigt förstått ölen och lärt känna dess personlighet. Vilket han ansåg behövde minst 20 provtillfällen utspridda under minst en månad.

Det går ju inte att skriva en recension som kan vara beroende på humör, dagsform, fel servering, temperatur eller andra tillfälligheter.

Inte nog med detta: Efter 20 öl tyckte han att han visste tillräckligt och kunde för andra ge en så bra recension att han kände att han kunde stå upp för den. Men det var ju bara den sortens öl. För att kunna betygsätta den rättvist måste man ju ha en djup och gedigen kunskap om stilen också. Och för att göra det måste man, enligt forumpostningen, ha lärt sig och förstått sådär 15-20 sorter.

Så: För att skriva en recension i en tidigare oprövad stil så gick det åt upp till 400 öl druckna under 2-3 år.

Då blir det inte många recensioner.

Själv har jag inga problem att recenera en korianderkryddad imperial roggenbier första gången jag stöter på den, men samtidigt tänker jag ibland på det där foruminlägget. En del av min personlighet ligger i att ständigt jämföra mig med de "bästa" eller mest hårdnackat konsekvent tjurskalliga.

Dock recenserar jag aldrig smakprov eller på mässor/festivaler. Där går min gräns.