Courage Directors Bitter II

I vintras drack jag en öl som på kranen kallades John Bull Bitter, men som på fatet var märkt Courage Directors Bitter (läs recensionen här). Nu hade De Klomp fått in den på flaska, och när det gäller engelsk bitter är min tröskel för att beställa väldigt väldigt låg. Det är fortfarande en ale på 4,8% från Wells & Youngs.

Färgen är djup bärnsten, det fingertjocka skummet varmbeige. Stora skumrester på glaset.

Doften är torrt humlig och elegant fruktig med en lätt sötma. Goldings-humle? En lätt ton av vetedeg i bakgrunden.

Smaken är humlig med krämigt mjuk malt (aningen rostad). Medium kropp. Aprikoser och en aning honung. Den friska humlen balanserar den annars aningen tjocka maltigheten. Len och aningen bitter eftersmak med lite deg och en hel del småkakor. Det hela avslutas med en behaglig sötma.

Vätskan är krämig, den lätta kolsyran är uppbyggd av små friska bubblor.

Kort sagt en trevlig och väldigt brittisk bitter/best bitter, klart i min stil.

När jag tittar på etiketten ser jag att den innehåller socker (vilket förklarar den relativt stora kroppen för en öl på 4,8%) men också färgämnet sockerkulör, vilket känns helt onödigt och lite falskt.

Betyg: 4,2. Tillgänglighet: Flaska på krogen (importeras av Fondberg TOMP men ingen information om privatimport hittas hos dem). Pris: Okänt just nu.

USA-ölkarta

Dagens inlägg i bloggen Strange Maps tar upp USA ur ett ölperspektiv. Lite kul, läs mer här.

Nils Oscar Rökporter 2007 - igen

För drygt ett och ett halvt år sedan drack jag Rökporter från Nils Oscar, som är en rökt engelsk porter på 6%, då gav jag den hela 4,25. Jag undrade lite över hur den skulle utveckla sig... Dags att kolla läget! Det blir väl ingen ren recension, utan mer en jämförelse med den förra.

Den är fortfarande kolsvart med ett rätt högt beige skum som sakta faller till ett hårt fingertjockt lock, lämnandes en del rester på glaset.

Doften är rätt så stark, lätt rökig och något torr. Jag kommer att tänka på hårdrökt korv och Husman-knäckebröd. Kanske saknas det lite kropp?

Smaken är även den lätt rökt och rätt torr. Lite fruktig humle och en sakta växande vätska. Kroppen är medium. Eftersmaken domineras av en elegant söt lakritston (lakritspipor?) kompletterat med en laktos-söt bitter-syrlighet. Rökigheten är hela tiden i bakgrunden, men den finns där.

Kolsyran är mild och elegant, vätskan mycket mjuk och gräddig.

Blev den här första omgången av Rökportern bättre av 1½ år i skafferiet? Japp, nu kändes den betydligt snyggare och än mer balanserad än när den var färsk. Och då fick den ändå ett riktigt högt betyg då!

Världsklass! Varför köpte jag inte fler?

(nej jag verkar inte ha kvar den gamla bilden med 2007-flaskan)

Ocean Gnäll

Ocean Bryggeriet tappar (vad jag känner till) bara sina öl på fat och cask, så det blir lite svårt att ta flaskbilder på deras produkter för att illustrera recensionerna. Nå, det går väl att ta en bild från deras site (som kopieras till Blogger så de inte ska drabbas av ökad trafik på grund av mig och där jag tydligt anger bildkällan)? Nä, hela siten är en stor Flash-klump som man inte enkelt kan ta bilder från, och inget press-arkiv har de heller.

Så det blir bara text om deras öl. Vilket är lite trist eftersom vissa pump-etiketter är riktigt snygga, framför allt tänker jag på Black.

De är inte ensamma men det var den senaste jag trillade på.

Och så ytterligare lite från De Klomp

Jag var alltså förbi De Klomp tidigare i kväll. Lite nytt och onytt från krögaren fick jag med mig.

Öllistan på hemsidan uppdateras inte som den ska. Ingen verkar just nu veta varför, men jag tycker att det är ganska dåligt: Ingen information är bättre än felaktig information.

Förutom de två öl jag recenserat idag ville jag gärna ha en god engelsk IPA. Det hade de inte, hade jag varit där igår hade jag kunnat få tag i Samuel Smith India Ale. Asch.

Fast jag fick en annan välhumlad sak i stället: Oppigårds Spring Ale från fat, som smakade ännu mer estrar och frukter än flaskvarianten. "Luktar som ett sminkbord" tyckte sambon. "Jättegott" tyckte jag.

Vi pratade vidare om att en ny krog är på gång i Linköping: The Pitcher ska öppna i lokalerna där O'Leary's tidigare huserade i. Det verkar om man tittar på hemsidorna som koncepten är snarlika och att ölen kommer från Carlsberg-koncernen. Kanske inte direkt något ställe jag kommer att bli stammis på. Men vi får se.

När vi var på väg ut frågade Take om jag hört att öl-kylrummen nu byggts. Det hade jag. Och nu fick jag också titta runt i källaren. Två rätt stora välisolerade rum kommer att kyla ölen till rätt temperatur (zonindelning kommer att ske) och varje fat kommer att få individuellt gastryck från kolsyra eller blandgas. Helt rätt tänkt!

Det här innebär också att "mittpumparna" i baren kan kopplas in och att de pallar med fulla fat som bara ligger och väntar kan kopplas in. Och det var minsann en hel del godsaker, både från Belgien och Sverige!

Ocean Stout

Jag gillade Ocean Black. Hur är då deras stout? Utan minsta tvekan offrar jag mig för folkbildningen och beställer in ett glas. Ni behöver inte ens tacka mig! Ocean Stout är en engelsk stout på 5% från göteborgska Ocean Bryggeret.

Färgen är svart, den fasta skumkronan är fingerhög och kallbrun. Stora skumrester blir kvar på glaset.

Doften är ren och inbjudande. Espresso, lite bitterhet och aningar av rök och syliga frukter.

Smaken är riktigt uppfriskande: En övergående bitterhet lämnar plats åt kaffe och allmänt rostade smaker (nötter, rostat bröd). Lite rökmalt och tobaksrök finns i bakgrunden. Eftersmaken är fräsch och ren med en närmast krispig bitterhet med toner av aromhumle, färskt kaffe och en aning farinsocker i slutet.

Kolsyran är faktiskt ganska stark, men inte på något vis vass. Vätskan är på den lättare sidan utan att det blir blaskigt.

En riktigt trevlig sällskapsöl och lättdrucken engelsk stout. Bartendern Per påpekade när han gick förbi att "Ocean verkar ha en mycket lätt rökighet som hussmak, och den passar mycket bra med dera svarta öl". Jag kan inte annat än hålla med.

Betyg: 4,05. Tillgänglighet: Fat på krogen. Pris: 69:00 för 400 ml.

Budels Witte Parel

En holländsk witbier från Budelse Brouwerij som heter Witte Parel och är på 5%. Kan det vara något? Tydligen tyckte De Klomp det som tagit in den.

Vätskan är mycket grumlig, färgen är geige-orange. Den ser faktiskt lite smutsig ut. Skummet är fingertjockt och varmvitt. Det sjunker snabbt ner lämnandes massor av rester på glaset.

Doften är söt-syrlig och halvfrisk (finns det ordet?). Lite söt citrus och fin jäst. Fast är den inte lite tunn?

Smaken är söt och och avrundad, lite som en gammaldags läsk. Blandade frukter och milda kryddor. Lite jäst. Eftersmaken är krämig med söta malt-vete-toner och kryddnejlikor.

Kolsyran är mild, vätskan är tjock och kladdig. Glaset kändes nästan som om någon kladdat tapetklister på det.

För mig ska en witbier vara frisk och uppfriskande. Den här var snarare tung och lite jobbig.

Betyg: 2,8. Tillgänglighet: Fat på krogen. Pris: 62:00 för 400 ml.

Påsköl? Påsköl?

Foto: Rakka. Licens.

Men? Har jag helt glömt bort att påskölen släpptes i veckan?

Ja.

Ska bättra mig och handla lite flaskor på måndag för foto och drickande.

Left Hand Chainsaw Double Sawtooth Ale

Sawtooth Ale, från Left Hand Brewing, är en amerikansk ESB som jag tyckte var riktigt trevlig när den fanns att köpa. Bryggeriet gillade den också och undrade vad som skulle hända om de skruvade upp alla ingående delar mycket högre. Resultatet blev en amerikansk strong ale på 9%, Chainsaw (Double Sawtooth) Ale.

Färgen är mökt röd-brun, vätskan är aningen grumlig. Det fingertjocka ljusbruna skummet sjunker längsamt till ett tjockt lock med en fin ring och en hel del fina skumrester på glaset.

Doften är söt och maltig med mogna toner av russin, äpplen och julkryddor. Lite värmande alkohol samt citrus- och bitter amerikansk humle i bakgrunden.

Smaken är väldigt maltig med en stundtals intensiv sötma. Toner av rågbröd, knäckebröd och småkakor. Mogna fruktiga smaker av russin, plommon, äpplen och en hel del värmande alkohol. Smaken kompletteras av aningen jordig och medelbitter humle. Den långa eftersmaken är söt och fruktig (hallon, äpplen. bananskal) och en försiktig bitter-syrlig ton.

Kolsyran är är mild med små mycket friska bubblor. Vätskan är mjuk.

En amerikansk strong ale med mer humlig bitterhet och alkohol än väntat. Det är fortfarande en trevlig öl med den där speciell Left Hand-humlingen. Lite för mycket öl för att dela på två, känns det såhär i efterhand.

Betyg: 3,9. Tillgänglighet: Mitt-i-månaden-nyhet juni 2008. Just nu inga flaskor kvar. Pris: 99:50 för 750 ml.

Lite smånyheter

Nils Oscar Company har börjat blogga. Länk.

Wicked Wine ska under "mars-april" få in Sierra Nevada Torpedo IPA. Oklart om det bara blir till krog eller även på Systembolaget. Hos denna butikskedja finns redan Sierra Nevada Pale Ale som får priset sänkt från 22:90 till 22:50 den 2 april.

Ølbutikken i Köpenhamn har just, som enda butik, fått in årets laddning av kultölen Cantillon Blåbær Lambik. Shoppa er lyckliga!

Nästa lördag, 4 april, arrangeras årets svenska mästerskap i hembryggning i Bromma. Läs mer hos Svenska Hembryggarföreningen. Jag har aldrig varit på ett sådant arrangemang, men av de öl som vunnit och sedan brygts kommersiellt har jag blivit riktigt imponerad.

Undrar om man hinner recensera en öl i kväll?

Nytt i Norrköping och Linköping

Bara lite nyheter från de lokala krogarna: Black Lion Inn i Norrköping har en del på gång i real ale-kranen: Just nu Fuller's Hock, en dark mild ale. Sedan kommer i någon ordning samma bryggeris IPA ochstarka Golden Pride. På kö också Strömsholms Slussvaktaren från cask. Det ni!

De Klomp i Linköping har varit på studiebesök hos Strömsholms Brygghus och därifrån har de fått med sig både Kleen och Beridaren på fat.

Mikkeller Monk's Elixir

En quadruppel från Mikkeller som här heter Monk's Elixir och i USA Monk's Brew. Undrar varför de har olika namn? Ölen är på 10% och kommer från ett fat som jag förstog var specialimporterat för tillfället.

Färgen är mörkt brunröd, vätskan är klar. Det fingertjocka skummet är kompakt och beige.

Doften är mild. Jag noterade lite försiktiga toner av marsipan, russin och bivax.

Smaken är torr och oväntat lätt (både som i "icke-stark" och "icke-komplex"). Russin, jäst och lite sötma. Kroppen är svag. Den långa eftersmaken är lätt och frisk med smaker av Coca Cola, nötter, rå biff och en aning jäst.

Kolsyran är stark, de små bubblorna sticker på tungan. Vätskan är medel-lätt.

En stark öl i belgisk stil som inte har några spår av alkohol. Å andra sidan har den inte mycket annat att komma med heller.

Betyg: 3,5. Tillgänglighet: Fat på krogen. Pris: Gratis.

Mina äventyr i Lund del III

Utsikt från hotellrummet. Känn storstadspulsen!

Egentligen hände inte så mycket att skriva om på söndagen. Sovmorgon. Shell-frukost. Promenad in till Lund. Strövande.

Och så det jag vill berömma: Lunchen blev det som flera av er rekommenderat i kommentarerna: En hamburgare på Viggo, ett litet ställe alldeles vid stationen.

Jag brukar tycka att jag är bortskämd med de hemlagade hamburgarna på Stångebro Gatukök i Linköping, men det här var mycket bättre. Ur den jättelånga menyn valde jag en vars namn jag inte minns, men den innehöll förutom en rejäl bit fin färs och finhackade grönsaker en klick mangoraja-dressing och jalapeñons. Tillsammans med pommes och vitlöksdipp och 60 cl Hof blev det precis vad jag behövde för att vakna till liv, för omkring 130:-. Rekommenderas!

Sedan turistade jag på Kulturen och Domkyrkan. Och åkte hem.

Mina äventyr i Lund del II

Årsmötet var över och vi blev sittandes på Vildanden, mer eller mindre ivrigt diskuterande. Jag pratade en hel del med blogg-läsaren Sven-David och mången öl blev omnämnd Flera gånger försökte jag påpeka det tröstlösa i att fokusera på dålig öl i stället för bra öl, men vi fungerar ju olika.

Flera kom fram och berömde Ofiltrerat vilket jag alltid tycker är roligt när det händer. Lite överaskad blev jag av berömmet för mitt språk, som jag själv mest tycker är strösslat med felstavningar och konstiga meningsbyggnader. Men tack ska ni ha!

Mer öl dracks. En och annan skvätt Mikkeller Monk's Elexir, men också en jättegod Kellerbier från Mönchshof som jag noggrant recenserade på ett papper som jag senare verkar ha lagt ifrån mig. Ack. Men jag tror betyget kom upp i något strax över 4. Bra grejer.

Plötsligt hade klockan blivit sex och "vanligt folk" släpptes in. Jag kände mig plötsligt jättehungrig och beställde lite tvekande en pizza, en Parma med massor av italienska godsaker på. Min tvekan berodde på att jag i recensioner av puben från tidigare sett "jättebra öl, sådär mat", men mina lokala bordsgrannar påpekade att de bytt personal i köket och pizzan var lika god som mättande om än aningen aningen liten.

Rent tidsmässigt borde jag druckit en öl till vid den här tidpunkten, men jag kommer för allt i livet inte ihåg vad det skulle kunna ha varit. Efter mycket funderande kom jag nu på vad det var, en brittisk favorit: Nut Brown Ale från Samuel Smith.

Men jag kände nu att det var dags för något amerikanskt med mycket humle. Efter att ha tittat på deras listor hittade jag en favorit: Hercules DIPA. Så minuterna senare efter att ha pratat med någon i kön hasplar jag stressat ur mig "En Titan tack!".

Fast den gick utmärkt att dricka den med. Och den tog ett tag eftersom alla vid bordet nu var ivriga att diskutera ölfrämjande i nu- och dåtid.

Kvällen blev senare och folk började droppa av. Jag och Johan Perup från föreningen Glorias Brewclub delade på en Hercules som jag till slut lyckades beställa. Till sist satt alla kvarvarande från mötet vid ett bord och ljög.

Kring halv ett tyckte jag att det inte blir bättre, så jag promenerade tillbaka till hotellet för lite skön sömn.

Årsmöte med ölfrämjandet 2009

Jag ska försöka sammanfatta årsmötet för Svenska Ölfrämjandet. Men trots att jag valdes till rösträknare och justerare så ska ni definitivt inte lite på allt jag skriver. Inte minst sedan jag tappade bort mina möteshandlingar.

Vi var kring 20 personer på plats, en del bekanta ansikten, en del nya.

Men det var ett lugnt och behagligt möte där formalia klubbades igenom punkt efter punkt. Man kan notera att föreningen gått med ett visst överskott 2008 eftersom medlemmarna inte sökt så mycket pengar för aktiviteter som förra årsmötet hoppats. Styrelsens resor hade också varit billigare.

Den mångårige (4? 6) ordföranden Thomas Nilsson hade avböjt omval och han efterträddes av tidigare vice ordföranden Rick Gordon Lindqvist (Göteborg). Vice ordförande blev i stället Peter Ragnar (Norrköping). Hans ledamotsplats fick Cecilia Hansson (Stockholm) och hennes plats som övrig ledamot gick till Sussie Wickström (Stockholm). Inga revolutioner direkt alltså.

Det puttrade på. Vi kom till punkten "föreningens verksamhet" som dels bestod av intressanta smårapporter om vad som händer just nu — framför allt mötet med Systembolaget var intressant att få höra om, mer kommer i tidningen Maltesen om ett tag.

Här försökte jag röra upp lite damm och undra om den verksamhet som bedrivs verkligen lever upp till de stora orden i stadgarna. Fast vi kom snart in på ett arbete som skett i det tysta med att utveckla Ölfrämjandet. Efter lite diskussioner kom vi fram till att styrelsen skulle få i uppdrag att undersöka hur vi skulle bli en paraplyorganisation för alla ölintresserade smågrupper i landet i stället för de ganska statiska grupperna på 4 ställen i landet som idag finns. Högintressant, det ska bli väldigt spännande att se hur det här utvecklas. Själv tror jag det är rätt väg att gå.

Så till föreningens förtjänsttecken - Guldpinnen. Medlemmarna hade gett styrelsen olika förslag och i år gavs tre pinnar ut till välförtjänta arbeten för öl. Tyvärr har jag inte de exakta motiveringarna, men jag försöker: Nu med de officiella motiveringarna:

• Björn Falkeström, bryggmästare på Oppigårds Bryggeri
  
  Björn Falkeström brygger öl som få.
  Hans Slåtteröl, hans Indian Tribute,
  för att inte tala om de smakrika säsongsölen
  alla har vi våra favoriter bland hans öl!
  Hans Oppigårds öl finns på bolag och pubar
  så det är enkelt för oss alla att prova och njuta!


• Pubkedjan Bishops Arms.
  
  När man reser i Sveriges avlånga land
  hittar man ofta en pub från ”Bishops Arms”.
  Det finns alltid något passande att dricka
  i dessa pubars varierande sortiment av öl.
  Alla pubarna har sin speciella charm
  och sprider ölkultur till gemene man.


• Thomas Nilsson
  
  Thomas Nilsson tog på sig den svåra uppgiften att leda Svenska Ölfrämjandet, som efter ett kaotiskt årsmöte varit utan ordförande en tid. Under de år som Thomas lett föreningens arbete har han alltid haft ett brinnande intresse att föra Svenska Ölfrämjandet mot nya mål och utmaningar. Här märks främst att fräscha upp Maltesen till en modern tidskrift, utveckla en hemsida med ständiga besökare och inte minst företräda ölkonsumenternas intressen både nationellt och internationellt.
  

Så avslutades mötet "med ett leende på läpparna" och vi beordrades att dricka upp fatet med den danska APAn. Det var inte ens svårt. I dess ställe (krogen hade problem med en fatadapter och kunde bara servera en gästöl i taget) kom i stället en öl lika stor som dansk: Monk's Elexir (såld i USA som Monk's Brew) från Mikkeller, en belgisk quadruppel på 10% som serverades i eleganta 20 cl-glas. En recension av den kommer inom kort.

Mina äventyr i Lund del I

Tåget gick faktiskt i tid, så 8:00 på morgonen satt jag i ett X2000 och gäspade på väg söderut. Bänkgrannen nonstopglodde på Top Gear och snåfnissade. Jag passade på att lyssna ikapp lite podradio från BBC och Sveriges Radio. Packade upp datorn och glodde lite förstrött på mail (bland annat ett från några som funderade på att starta svensk podd-TV om öl. Intressant).

Någonstans i Småland gick en lång man med tjusigt skägg genom vagnen. Jodå, Peter Ragnar, också aktiv i Ölfrämjandet i Norrköping och blivande styrelseledamot, satt på samma tåg. Vi kom överens om att ses på stationen.

Han skulle bo på vandrarhemmet Tåget alldeles bakom stationsområdet. Det var bara det att vi var där kring halv elva och receptionen hade bara öppet på morgonen och sen under eftermiddag.

Så vad skulle vi göra innan mötet startade 15:00? Jag fick veta att Peter under en tid bott i Lund och jag fick en liten sightseing över den centrala orten. Lund kändes spontant mycket mindre än jag trodde och med mer bevarad innerstad än vad jag sett annars i Sverige. Gav helt klart mersmak.

Vid halv tolvtiden började jag bli hungrig - jag hade ju gått upp och ätit som en arbetsdag och nu var min kropp inställd på lunch. Vi gick runt och kollade vad som fanns. Min ledsagare kom med flera tips på ställen som han antingen hade dåliga erfarenheter av, som blivit mycket dyrare sedan hans tid där eller som var stängda.

Efter ett tag stannade vi och han kollade via telefon om Vildanden (puben vi skulle ha mötet på) hade lunch. Det hade de inte. Under tiden tittade jag på vad som fanns i gathörnet vi hamnat på.

Hotell Lundia hade restaurang. Och matsedeln hade en rätt som jag fastnade för: Surkål med två sorters korv & kumminfläsk. Och så hade de musslor åt Peter. Vi tvingade oss in - egentligen var det några minuter innan de öppnade, men vi tilläts sitta och läsa tidningar.

Så vad dricker man till det här? Något tyskt? Trots ett oväntat varierat ölsortiment hade de inget jag helt fastnade för. En Brooklyn Lager fick duga och visade sig passa utmärkt. Maten var god och mättande och Peter ville speciellt att jag skulle påpeka hur stora och välmatade musslorna var.

Så satt vi väl där en stund och glodde på folk som gick förbi innan vi gick på en ny tur med riktning åt de västra förstäderna. Han stannade utanför Vildanden, jag fortsatte ut mot handelsområdet och hotellet jag valt (Ibis). Efter en extremt kort tupplur var jag på väg tillbaka.

Pub Vildanden var häftigt. Inne i ett studentghetto i mörkt tegel låg den där, på gatuplan. Av byggnadsdetaljerna kom jag att gissa att den byggs kring 1970, och efter det har inte mycket ändrats alls. Murriga färger, klinkersgolv, grova trädetaljer, glödlampsljus och väl insuttna möbler skapade en ganska unik stämning framför allt med den förvirrade blandning av rustik cowboypub, spansk taverna, brittisk pub och pojkrum som den tiden gillade. "Diggabelt" som spårvägsnördarna brukar uttrycka det.

Vi blev bjudna på öl som föreningen tagit hem. Jag har tidigare sett ganska tråkiga nyheter om att danska Ølfabrikken efter ett ägarbyte gått ner i prisnivå och enligt vissa kvalitet på sina öl. Men den här, American Pale Ale, var det verkligen inget fel på. Humlig, frisk och lätt att ta till sig.

Så började årsmötet. Men det tänker jag referera i ett eget inlägg. Då kommer också lite bilder.

On Tour - Lund

Så sitter jag på tåget på väg mot Lund för Svenska Ölfrämjandets årsmöte. Jag ser fram mot att träffa trevliga ölfrämjare och måhända dricka någon god öl.

Fast först på programmet kommer nog lunch. Undrar om de har mat därnere?

Dupont Avec Les Bons Vœux

Ett slumpskott från skafferiet: Avec Les Bons Vœux är en belgisk saison från Brasserie Dupont på 9,5%. Jag vet egentligen inte så mycket mer om den här ölen utan går in med oförstörda sinnen.

Färgen är guld, det varmvita skummet är två fingrar högt. Nästan inga skumrester på glaset. Vätskan är klar, men det simmar omkring massor med jästflagor i glaset.

Den kraftiga doften är jästig och lite syrlig. Mjöl och deg, viss sötma, vete-ig och ananas. Frisk men samtidigt ganska tung.

Smaken är bitter, torr och jästig. Lite syrlig vetesmak. Svag lätt kropp. Toner av metall och en tilltagande syrlighet. Sur-bitter metallisk eftersmak med lite eldig alkohol och jordiga toner blandas med exotiska frukter, småkakor och tobak.

Kolsyran är medelstark, bubblorna medelstora. Vätskan är lätt, den efterlämnar en viss kladdighet i munnen.

Nej, det har var ingen öl för mig: Obalanserad, tung och svårdrucken. Fast det var ju kul att få använda tecknet "œ" i en recension. Undrar om jag får recensera någon öl med "ǖ" eller "ħ" i någon gång?

Betyg: 2,9. Tillgänglighet: Tillfällig nyhet februari 2009 (just nu 275 flaskor kvar). Pris: 34:90 för 370 ml.

Danskt i påsk i alla fall

Jag har tidigare gnällt över bristen på danska påsköl. Så får jag ett pressmeddelande från Carlsberg Sverige där de berättar att årets Falcon Påskbryggd (nu med ny etikett) inte bryggs i Falkenberg som man kunde tro av namnet utan just i Danmark.

Mina förväntningar på den ölen höjs dock inte direkt av detta.

Är det första gången som en Carlsberg Sverige-öl bryggs på andra sidan sundet?

Systembolagets tillfälliga nyheter maj 2009

2 maj kan vi se fram mot det här:

Namn, alkoholhalt, storlek, modul ("kvotgrupp"), antal, pris

• Arboga Vårlager, 5%, 500 ml, BAS, 50.000, 17:00
• Estrella Damm Inedit, 4,8%, 750 ml, T5, 2.000, 47:70
• Arboga Majbock, 7%, 330 ml, BAS, 60.000, 15:90
• Einbecker Mai Ur-Bock, 6,5%, 330 ml, T1, 45.000, 15:90
• Brooklyn-Schneider Hopfen Weisse, 8,2%, 500 ml, T5, 5.000, 27:50
• Shipyard Summer Ale, 4,8%, 355 ml, T2, 18.000, 15:90
• St-Sylvestre 2009 Bière Nouvelle, 8%, 750 ml, T5, 3.600, 58:90
• Nynäshamns 2007 Smörpundet Lagrad Årgångsporter, 6%, 500 ml, T5, 4.500, 54:90

Allt som allt tycker jag att det är en godkänd försommarblandning. Personligen saknar jag nägra lättdruckna britter, men det vet ni väl redan. Och var är Grebbestads Lunator? Senare tillägg: Den kommer nog i höst.

Grekisk breweriana

Fick ett mail igår:

My name is Dimitrios, I'm from Greece and I'm a beer glasses collector. Are you collecting any kinds of beer items? If yes, I would like to exchange with you. So please let me know if you are interested.

Om någon är intresserad, kontakta mig så vidarebefordrar jag adressen.

Ocean Black

Ocean Bryggeriet har i min värld alltid varit bättre på överjästa öl än på öl i lagerfamiljen. Därför var det med en aning skepsis jag beställde ett glas av deras schwarzbier (den allra mörkaste tyska lagertypen) Black på De Klomp i söndags. Den ligger på 4,8%, 1045 OG och 35 IBU samt serverades från fat.

Måste berömma deras snygga kran-etikett med en svart Volvo PV förresten!

Färgen är mycket mörkt vinröd, nästan svart. Det fingertjocka bruna skummet sjunker långsamt lämnades en hel del skumrester på glaset.

Doften är friskt maltig, lite söt och mycket rostad. I stort sett ingen humlelukt alls.

Smaken är... jättegod. Mjuk söt malt med toner av mogna äpplen och en torr ren bitterhet kompletterar de rostade tonerna, vilken snuddar vid rökighet ibland. Eftersmaken är medelkraftig med en stram torr lätt bitterhet samt lite nötter och grädde.

Kolsyran är medelstark, de små friska bubblorna friskar upp en aningen lätt vätska.

Black är en extremt lättdrucken öl med precis lagom mycket karaktär: En prydlig session beer, helt enkelt! Betyg: 4,2. Tillgänglighet: Fat och cask på krogen. Pris: 69:00 för 400 ml.

Ännu ett antiklimax

Var förbi Systembolagsbutiken i Tornby igår vid femtiden. Frågade efter en flaska vardera av Nøgne Ø Sahti och Oerbier. Fick svaret från tjejen vid terminalen "de är slut" vilket jag nöjde mig med. Sånt händer ju.

Nu tittar jag på bevakningsagenten hos Beerwell och ser att de inte alls är slut.

Ska jag orka åka förbi butiken igen?

Systembolagets anti-nyheter april 2009

Jag har inte fått tag i listan över öl som försvinner från Systembolaget i april 2009, men det har grannbloggen Karlströms malt.

Och tja, i alla fall jag gråter väl inte allt för mycket över de där förlusterna.

Nøgne Ø Doppelt IPA

Enligt etiketten har Norge och Japan långa traditioner av ölsamarbete, något jag inte hade en aning om. Men de hänvisar till den här websidan. I vilket fall bjöd Nøgne Ø in den japanske bryggmästaren Toshi Ishii från Yo-Ho Brewing för att fira detta faktum. Resultatet blev en amerikansk dubbel IPA som de kallar Dobbel IPA. 8% alkohol, 100 IBU och en hel massa humlesorter.

Färgen är mycket djup röd-bärnsten, vätskan är lätt grumlig. Den stora skumkronan är mycket luftig och varmvit. Den sjunker mycket långsamt och lämnar enorma mängder flor på glaset. Som brukligt med öl från Nøgne Ø är flaskbotten täckt med en rejäl jästklump. Det är så vackert!

Doften domineras av humlebitterhet, precis som man önskar när man har en DIPA i glaset. Krämiga toner av grapefrukt, pomerans, lime och mandariner. Frisk malt, smör, kola, deg och aningar av sött godis, mogna bär och en mycket svag doft av vinäger.

Smaken är ganska återhållet bitter för att vara en öl i den här stilen. Givetvis finns de massiva mängder humle som man hoppas på, men det blir inte aggressivt eller tungt. Eleganta och söta maltiga toner kompletteras av en mycket genomtänkt och balanserande bitterhet. Fräscha exotiska frukter, röda bär, bittra citrusfrukter, grillat kött blandade med mycket mild syrlighet. Eftersmaken är bitter och ren. Nybakt vitt bröd, blandade frukter och bär. Avslutningen har en intressant maltig bitterhet som får mig att tänka på tysk pilsner mer än amerikansk starkale.

Kolsyran är mediumstark, de friska bubblorna är medelstora. Vätskan är inte speciellt tjock, men den känns mjuk i munnen.

100 IBU? Inte en chans att den här ölen är så bitter. Men det ör inte så mycket för de smaker som finns här är mycket snygga och välkomponerade. Kanske det här är en ovanligt alkoholstark amerikansk pale ale snarare än en DIPA. I vilket fall är det här en riktigt bra och fascinerande öl med en massa karaktär.

Betyg: 4,55. Tillgänglighet: Mitt-i-månaden-nyhet februari 2009. I butikerna just nu 5 flaskor. Pris: 54:00 för 500 ml.

Lång näsa!

När jag var i högstadieåldern användes uttrycket "Näsan bak" tillsammans med en gest där man spärrade ut fingrarna och placerade tummen på bakhuvudet. Jag tror det betydde att den man pratade med blivit grundlurad — som "lång näsa" fast värre.

Foto: Mrkgrd. Licens.

Statyn föreställande Pinocchio vållade en hel del debatt när den planerades och sattes upp i Borås i våras. Men (som det brukar) har folk vant sig och börjat gilla konstverket.

När Bishops Arms Borås skulle skaffa sig en egen husöl var det inte längre självklart att döpa den efter en knalle. Namnet på den schwarzbier som Ocean Bryggeriet skapade blev till slut Lång Näsa Svart Lager.

Svart lager tycker jag vi har för få av. Hoppas man får tillfälle att dricka av den någon gång.

Borås Tidning skriver mer, här.

Senare tillägg: Jag frågade Ocean Bryggeriet om det var samma öl som deras Black. Thomas Bingebo förklarade omgående att Lång Näsa är baserad på samma recept, men att den är annorlunda humlad.

(Tack Dempa för länken)

Sierra Nevada Harvest 2008

Vad ska jag dricka i kväll? Jag har en öl som nog ska drickas så snart som möjligt, Harvest 2008 från amerikanska Sierra Nevada. Det är en amerikansk IPA på 6,7%. Fokuset är på humlen: Den är humlad med hela kottar som skördats samma dygn som de slängts i ölen.

Färgen är mörkt bärnsten med lite rött. Det stora skummet är varmvitt och luftigt. När det sakta sjunker ner lämnar det massiva rester av skumrester på glaset.

Doften innehåller mycket humle, men inte så mycket bitterhet eller grapefrukt som man kunde tro. Toner av smör, mineraler och en aning nötkött.

Smaken är... Alltså, det här känns jättekonstigt. Den här ölen skapar mycket smaker längst fram i munnen och i svalget, men i mitten av munnen känns det som om jag dricker mineralvatten. Blev det där begripligt? I alla fall är den första smaken är rent bitter. Sedan kommer smöriga toner, vitt bröd och lätta jästiga-jordiga mineraltoner. Eftersmaken är hulmig och medelbitter med lite torra toner av deg och krita. Den där skumma känslan i munnen är dock kvar.

Kolsyran är lätt med många små bubblor. Vätskan är torr och aningen lätt.

En annorlunda öl med en hel del humlesmaker som jag inte träffat på tididgare. "Smakhålet" förstör dock upplevelsen för mig. Undrar om någon annan upplevt samma sak?

Betyg: 3,65. Tillgänglighet: Mitt-i-månaden-nyhet februari 2009, just nu finns 5 flaskor kvar i butikerna. Pris: 65:10 för 710 cl.

Öl och pengar

Ämnen som jag tidigare nuddat vid genom åren har varit ölpriser, ölsnobbism och det allt bredare sortimentet av öl i Sverige.

Det hela startade häromdagen med kommentarer till mitt-i-månaden-nyheterna där jag i en kommentar (jag tyckte inte det hade med nyheterna att göra egentligen) kommenterade att jag inte skulle köpa speciellt mycket. Speciellt om Rogue XS-barley winet skrev jag

Ja. Jag gillar öl, men inte i i den förpackningen och till det priset.

Någon höll med, men en anonym kommentator tyckte då

Barken, gillar din blogg och tycker du i och med ditt svar om att gilla öl men inte förpackning och den eviga frågan priset på en "öl" så kan du väl gå i bräschen för en debatt om sjukdomen bland ölfrämjare som vill ha det bästa men inte betala för det.Säger inte att du är "sån" men det är ett jävla gnäll, mer än jubel för möjligheterna att få tag i saker. När det kommer till priset så verkar "ölfrämjare" vara på samman nivå som Sofiero folket, en "öl" ska inte kosta något.

Det här startade en intressant debatt, men eftersom det här är min blogg så vill jag passa på att kommentera det hela lite mer detaljerat.

Varför kommer jag inte att köpa "Rogue XS Old Crustacean Barley Wine 2008"?

Jag är helt på det klara att det är en fantastisk öl. Snittbetyget på Beer Advocate är 4,04, Ölbröderna hyllar det och på RateBeer har den det imponerande betyget 92.

Det är en kombination av flera orsaker. För det första är det en flaska på 0,7 liter och en öl på 11,3%. Jag vet av erfarenhet att den flaskan kommer att bli stående ett bra tag hos mig. Jag inser att det är en amerikansk barley wine, en krävande öl som kräver tid och gott sällskap. Inte för att jag tror den blir sämre med åren, men ändå. Fantastisk öl som jag inte enkelt kan dricka har jag gott om, plats är det sämre med.

Så är det det där med flaskan. När jag efter lite om och men fick i mig syskonölen Imperial India Pale Ale stod jag där med en vacker keramikflaska med patentkork som... Ja? Jag kokar inte saft eller känner nånga som gör det, i alla fall inte när jag tömt flaskan. Oavsett om jag fick förpackning + öl + frakt + skatter + allt annat för ett jättebra pris kändes det just då som om jag inte riktigt fått bra utdelning för miga pengar - ja, hade det varit exakt samma öl i en vanlig brun glasflaska för samma pris hade det känts mycket bättre. Rationellt? Nej, jag är människa bara.

Förstår ni bättre nu? Är det OK?

Det kom mer kommentarer. Marc från importfirman Brill & Co lämnade en del intressanta upplysningar om hur det funkar med ett sånt här exklusivt släpp:

Har hört några kommentarer om att Alesmith/Mikkeller/Stone skulle ha ett upptrissat pris i förhållande till kvaliteten och antydningar om att leverantörerna drar upp priset och kunden ska se glad ut och betala. Så enkelt är det tyvärr inte att vara leverantör. Jag skulle vilja klargöra några saker:

• Mängden som lanseras är 720 flaskor. Täckningsbidrag per flaska är några enstaka kronor. Detta ska sedan täcka administrationen för orderläggning till producent, offertförfrågning till transportörer och bokning av transport, skapa artikelupplägg både hos oss och vårt lager, offerthantering mot Systembolaget, leverans av varuprov till Systembolaget, ordna så flaskan får en sticker med korrekt märkning för svenska regler, samt alla telefonsamtal och email mellan alla parter. Någon som kan räkna ut hur mycket som blir över? Någon som kan räkna på skillnaden med samma arbete om man har en lansering på 500 000 flaskor?
• Ölet producerades i USA i en mycket begränsad kvantitet. Av denna skeppades en ännu mer begränsad mängd till Danmark, som var tänkt att bli det enda stället utanför Europa där ölet skulle säljas. Vi lyckades dock ordna så att vi fick köpa ett gäng kartonger eftersom vi ville erbjuda även svenska marknaden denna som vi tycker roliga samarbetsprodukt mellan tre av världens främsta ölbryggare. Och små kvantiteter i alla logistikled ger högre pris per flaska, så är det bara.
• Vore det bättre om vi och Systembolaget hade struntat i att ta in produkten? Vem hade blivit gladare? Alternativet för den som vill prova ölet är (om man inte vill åka till USA) att åka till Danmark. Där kostar ölet 45 DKK på Ølbutikken. Danska kronan står i 1,51 så det blir 67,95 kr. Alltså mer än på Systembolaget trots lägre skatter än i Sverige. Plus 1000 kr för resan.
• Kontenta: Som leverantör erbjuder vi folk i Sverige att kunna köpa ett unikt öl som egentligen inte skulle gå att få tag på här, mer eller mindre utan något emellan, till och med till ett lägre pris per flaska än i Danmark. Som konsument förväntas ingenting av dig. Men om du skulle vilja köpa detta öl har du i alla fall möjlighet till det och kan samtidigt veta att du får det till ett lägre pris än kanske någon annanstans i världen. Förhoppningsvis gör det åtminstone någon glad.

Det är vad jag kallar konsumentupplysning, och det ger en hel det att tänka på.

Något som jag funderat över några dagar är att ölvärlden har utvecklat sig på ett sätt som gjort oss fartblinda. För bara några år sedan kändes det som om vi överdrivet ölintresserade var en relativt homogen grupp. Vi suktade efter extremöl, efter de där små exklusiva släppen som inte Systembolaget verkarde klara att hantera. Vi klagade över att Systembolaget inte tog in något intressant och att krogarna (med en hanfull undantag) inte brydde sig.

Så är det inte idag. Vi har blivit fler. Och därmed mer diversifierade. När det kom en handfull nyheter i månanden (för många år sedan alltså) så var det inga problem att hänga med. Köpa allt. Prova. Jag försökte hänga med så länge jag orkade, men insåg för en tid sedan "Jag kommer inte att gilla allt. Jag kommer att glömma några av de här flaskorna i skafferiet." och det blev "Jag kommer att kunna använda de här pengarna på ett bättre vis.".

När man pratar med en vinentusiast så kanske denne säger "Jag gillar italienska viner bäst. Tänk vilka snygga viner man kan göra av Primitivo!" så accepteras det av de allra flesta. Men ölvärlden är fortfarande lite omoget nervös. "Va? Tyska öl? Det är ju bara en massa trist budgetlager! Nä amerikanska humlebomber ska det vara. Eller riktigt sura oblandade guezues! Det är riktig öl det. Öl för kännare!".

Nej kanske inte riktigt. Men åt det hållet. Och det är väl naturligt för en intressegrupp som fortfarande håller på att känna sig fram och organisera sig. Invanda arbetssätt och tankegångar måste kompletteras, spridas och ändras med tiden.

På samma sätt som (har jag förstått det) som att man bland vinfolket både accepterar de som köper slottsviner för 1.200:- för att lagra i 25 år som de som springer benen av sig för ett fyndvin för 95:- till husmanskost så borde vi göra detsamma.

Därmed inte sagt att man ska tycka att det är bra att folk dricker dålig öl.

Under tiden behöver vi ta lite djupa andetag då och då. Eller varför inte ta en öl. Just nu dricker jag exemepvis en jättegod Oppigårds Spring Ale.

Vi har en bit kvar...

Foto: Tournesol, licens.

Mc Donald's i Sky City Arlanda har just som första restaurang i den svenska kedjan fått utskänkningstillstånd. Mest för att de är en del av en food-court som har tillstånd verkar det som. Svenska Dagbladet intervjuar restaurangchefen i denna notis:

Vilken ölsort går bäst till Big Mac; lager, ale eller stout?
– Jag är själv så dåligt inläst på öl, jag vet faktiskt inte vad det är för skillnad. Jag har heller aldrig druckit öl med Big Mac, men jag kan tänka mig att en vanlig bitter går bra. Eller ta ale förresten, det tror jag blir jättefint ihop.

Nivån är... lägre än här på Ofiltrerat. Men han försöker ju i alla fall.

Frågan är dock inte helt ointressant. Big Mac. Kött, vitt bröd, sallad, gul lök, specialdressing (som är mycket lik en remoulad), ost. Vad dricker man till en sån? En försiktig hefe weissbier? En maltig lager med inte allt för mycket humle (Uppsala)?

Doin' the omoralisk gästbloggsfestival

Jag tvekar sällan att nörda ner mig i helt oanvändbara kunskaper. En del så konstiga att jag inte med bästa vilja kan få in dem här på Ofiltrerat.

Som tur är finns det vänliga bloggkollegor som upplåter plats åt mina samlingar av ord.

Så, äntligen svaret på frågan alla ställt sig: Är de samma lika?

Systembolagets mitt-i-månaden-nyheter mars 2009

De här ölen släpps på vinkällarbutikerna om en vecka (16 mars):

• AleSmith - Mikkeller - Stone Belgian Style Tripel Ale, 8,7%, 355 ml, 720, 64:90
• Nøgne Ø - Dugges Sahti, 11%, 500 ml, 1.080, 63:00
• De Dolle Oerbier, 9%, 330 ml, 1.000, 29:90
• Rogue XS Old Crustacean Barley Wine 2008, 11,5%, 900, 750 ml, 139:00

Belgien förklarat?

Begriper inte du heller hur öllandet Belgien egentligen hänger ihop och fungerar?

Ingan annan heller, verkar det som. Men här är i alla fall ett försök att förklara: Belgium explained - with toys.

Åter till Sierra Nevada Celebration Ale '07

Jag hittade just en flaska Celebration Ale, Sierra Nevadas vinteröl i skafferiet. Av 2007 års årgång dessutom. Den recenserades i februari 2007 och den fick då magnifika 4,45.

Har den åldrats med värdighet? Bäst-före-datumet är 11/10/08 vilket väl är lite kort med tanke på alkoholhalten 6,8%.

När jag läser min gamla recension under drickandet så inser jag att det mesta är sig likt. Fast kroppen har klingat av en aning vilket gjort kolsyran aningen starkare. Bitterheten känns aningen enklare och de typiska lagrade tonerna av russin, starkvin och eftersmaken är faktiskt aningen... sur? med en hel del alkohol. Som färsk men sämre, helt enkelt.

Jag drar slutsatsen att Celebration Ale inte vinner på lagring. Den är idag inte otäck men inte heller speciellt god.

Småplock

Har hittat några smånyheter och fått lite tips senaste dagarna.

Skotska Brew Dog har, efter humlekrisen förra året, åter börjat producera sin DIPA Hardcore IPA. Receptet är nytt och nu använder de fyra gånger så mycket humle som tidigare, och de påstår själva att beskan är 150 IBU. Fan tro't.

Påskölen kommer snart ut till butikerna. Det gör inte Jämtlands Påsköl, som i år återfinns i beställningssortimentet. Kan beställas flaskvis.

I samband med sortimentsförändringarna händer lite andra småsaker: Mariestads Extra Stark byter namn till det lite märkliga Mariestads Old Ox. Slottskällan Pale Ale blir ekologisk. Krönleins råfruktslager Crocodile Lager kommer på 330 ml profilflaska och den svagare varianten av Harboe Bjørnebryg på 330 ml burk.

Vill du stödja din krögare? Drick Tjeckisk öl. Deras valuta är bland de få i världen som sjunkit mot den svenska.

Fredagkväll på De Klomp II

Igår kväll var jag igen på De Klomp.

Men jag var där för att fira en vän och kollega som fyllde år. Så jag hade bestämt mig för att inte förstöra stämningen med att sitta och recensera. Fast en och annan öl blev det. Födelsebarnet fick inte tårta men väl en Samuel Smith Organic Strawberry Fruit Beer serverad i ett Tripel Karmelit-glas. Mer feststämning än så blir det inte!

Vad drack jag för gott då? Ett par Oppigård Pale Ale med humle nog att kalla sig IPA om den hade velat. Hmm, den hade jag visst inte recenserat. Humle fanns också i Anchor Liberty Ale. Mer rostad malt hittade man i Hantverksbryggeriet Sotarn.

Och så Hell. Den här gången var den betydligt bättre än i våras, men kanske inte riktigt så bra som den var för 5-7 år sedan. Eller så är det jag som förändrats? Hoppas att det går att övertyga Take/Tess om att ta in ett fat Jämtlands IPA.

Och just som jag bestämt mig för att det var bra för kvällen så tog bordsgrannen AC in en Samuel Smith Nut Brown Ale. Hoppas det finns kvar när jag kommer dit nästa gång.

Senare komplettering: Jag missade ju kvällens clou: Vi delade på en flaska Gouden Carolus Carolus D'Or - Cuvée Van De Keizer från 2006. En verklig upplevelse för 50:-, även om jag sippade en och annan skvätt förra veckan.

Shepherd Neame Early Bird

I tisdags, när jag cyklade hem från jobbet, kändes det äntligen som en liten aning vår i luften: Plusgrader, sol, lite fågelsång och ljus. Det kände som om jag åter överlevt en vinter.

Det har inte varit riktigt samma känsla efter det, men ett säkert vårtecken de senaste 3-4 åren har varit Early Bird från Shepherd Neame, en pale ale på 4,5% som enbart humlats med den tidiga sorten med samma namn.

För tre år sedan blev jag lyrisk när jag recenserade den och gav hela 4,3 i betyg. Dags för en recension även här.

Färgen är koppar/mässing. Det stora skummet är hårt, luftigt och varmvitt.

Doften är humlig och frisk med en ton av söt vetedeg som jag känner igen från bryggeriets andra öl. Det fanns också en lätt metallisk-bitter doft, liksom lite exotiska frukter och vört.

Smaken är milt humlig och söt i starten. Sedan kommer torrare maltiga smaker med sirapslimpa och småkakor. Eftersmaken är lätt och något söt med exotiska frukter, jäst och en välidgt svag alkoholsmak.

Kolsyran är mild, vätskan mjuk.

En trevlig och lite annorlunda bitter, men just anvädningen av en enda humle gör den lite obalanserad och inte alls så lättdrucken som jag minns den. Betyg: 3.75. Tillgänlighet: Tillfällig nyhet februari 2009, just nu 2.619 flaskor i lager. Pris: 21:50 för 500 ml.

Och där började det snöa.

Ingen ölprovning

Idag var det tänkt att jag skulle vara med på den choklad- och ölprovning som arrangerades av Svenska Ölfrämjandets norrköpingsavdelning. Men det blev inget med det på grund av kaotiska tågförseningar, linjeändringar och vad-vet-jag.

Lite trist, såklart.

Trippel förvirring?

Det är alltid mycket snack, åsikter och förvirring om de belgiska klosterölen och trappistölen. Jag ska försöka att räta ut frågetecknen, men är inte alls säker på att jag träffar 100% rätt. Kommentera gärna.

Trappistöl
Trappistordern är en katolsk munkordern instiftad i mitten av sextonhundratalet. De lever efter St. Benedicts regel från sexhundratalet, den föreskriver bland annat ett asketiskt liv i tystnad, fysiskt arbete och självförsörjning. För att få in pengar till klostren är de tillåtna att sälja egenproducerade varor som bröd, ost och öl. Den som vill läsa mer om Trappisterna kan göra det här.

Trots att det finns många Trappistkloster runt om i världen är det bara sju av dem som brygger öl för försäljning: Sex i Belgien (Achel, Chimay, Orval, Rochefort, Westmalle och Westvleteren) och ett i Nederländerna (La Trappe). De har gått samman i ett kontrollorgan och alla godkända Trappist-produkter känns igen på en sexkantig logotyp. I kraven ingår att munkarna har sista ordet i processen, att ölen bryggs på, eller i direkt anslutning till, klostret och att det ekonomiska överskottet går till klostret.

Anledningen till denna kontroll var att det tidigare fanns gott om "Tappistöl" som tillverkades av vanliga bryggerier utan koppling till munkarna. Dessa öl kallas numera för "Klosteröl" på engelska "Abbey ales". Många av dem försöker fortfarande ge sken av klosterursprung med bilder på kyrkfönster, munkar och frakturtypsnitt.

Då var det klart. Eller?

Öltyperna
"Trappistöl" är ingen smakbeskrivning eller enhetlig öltyp (även om de har vissa grundläggande likheter). Det är en ursprungsbeteckning. Men det finns ändå en handfull ölstilar som förknippas med klostren: Enkel, dubbel, tripel och quadruppel.

Det ska direkt sägas att de inte beskriver alla Trappistöl; Orval är till exempel närmast en egen öltyp med sin söt-syrliga smak, kraftiga humle och ljusa färg.

Namnen ska också förstås som relativa mot varandra. En tripel är inte jäst tre gånger, inte heller innehåller den tre gånger så mycket av något som någon annan öl eller är lagrad tre gånger så länge.

Dubbel
Dubbel var den första trappistölen att få ett eget namn. Namnet lanserades av klostret i Westmalle 1856 för att skilja den från deras vanliga vardagsöl. Receptet ändrades med tiden men ungefär 1926 fick den de kännetecken som gäller för stilen: Det är en öl som är starkare än vardagsölen (idag ligger de på 6-8%). Den är mörk (typiskt mörkt brun-röd), fruktig och har en mycket kraftig kolsyra. Viss bitterhet. Vetemalt ingår, dock mer sällan kryddor.

• Exempel på Trappist-dubbel: Westmalle Dubbel, Chimay Röd.
• Exempel på Kloster-dubbel: Maredsous 8 Brun, Ommegang Abbey Ale, Ølfabrikken Abbey.

Närliggande stil: Belgisk mörk ale.

Tripel
Åter var Westmalle först. 1934 bryggde de en Superbier - en mycket stark ljus öl. Efter ytterligare utveckling började de sälja den 1956. Det var fortfarande en mycket stark överjäst öl med betydande mängder vetemalt och kandisocker (upp till 25% av maltmängden). Trots detta är stilen oftast ganska torr, men av sockret blir ölet lätt för sin styrka (8-12%). Lätta syrliga toner kan finnas liksom en lätt kryddning och en medium till rejäl bitterhet. Generellt är det bland de mest lömska öltyperna eftersom alkoholen är så väldold.

• Exempel på Trappist-tripel: Westmalle Tripel, Chimay Vit.
• Exempel på Kloster-tripel: La Fin du Monde, Tripel Karmelit, Nils Oscar Tripel, Maredsous 10 Tripel

Närliggande stil: Belgisk stark ljus ale.

Quadrupel
Så, nu hade klostren tre ölsorter, treenighet och allt det där. Men alla var inte helt nöjda: Såväl La Trappe som Westvleteren hade inte en tripel som starkaste öl, utan en ännu potentare, mörk öl. Helt logiskt fick den namnet quadrupel och lanserades (främst av La Trappe) efter andra världskriget. Farinsocker kan vara en ingrediens liksom lättare kryddning. Mörkt brun-röd, kraftig sötma, låg bitterhet, relativt lugn kolsyra och en alkoholhalt på 9-12%.

• Exempel på Trapist-quadrupel: La Trappe Quadrupel, Westvleteren 12, Rochefort 10.
• Exempel på Kloster-quadrupel: Ommegang Three Philosophers, Pannepot.

Närliggande stil: Belgisk stark mörk ale.

Enkel
Den ursprungliga klosterölen, vardagsölen. Bryggs, om alls, inte kommersiellt utan för klostrets egna behov. Ljus, 3-4%, lätt i malt och humle. Okryddad. Benämningen är egentligen en efterhandskonstruktion.

• Exempel på Trapist-enkel: Petite Orval.

Närliggande stil: Belgisk pale ale.

Dags att hamstra?

I samband med sortimentsförnyandet i april höjer Systembolaget priserna för många av varorna, en del rätt kännbart. Fast vi öldrickare verkar klara oss undan rätt bra den här gången.

Och här är hela listan!

Rätt modigt (jag kom inte på bättre ord) av Krönleins att sänka Stockholm Fine Festival Beer på 330 ml-burk med 80 öre till 9:90. De kan inte ha stora marginaler på den...

Mer ölvälgörenhet i Göteborg

Igår kopplades ett årsgamalt fat av Nils Oscar Kalasöl in på ölkrogen 3 små rum i Göteborg. Alla pengar som kommer in på försäljningen (40 kr för en halvliter) går till Barncancerfonden.

Allt enligt Rickgordon på Ölfrämjandets forum.

OLW Cheez Doodles Chili

Ikväll vidare avslappning efter den intensiva helgen. "Den blir ju inte mer humlig med åren" tänkte jag och tog (den sista flaskan?) Hercules Double IPA från Great Divide.

Till det en ny sorts snacks. Eller, som vanligt nuförtiden, en utökning av ett existerande varumärke. OLW har lanserat sina klassiska ostbågar Cheez Doodles med chili. Och de håller väl vad de utlovar: De smakar som ostbågar med aningen paprikadoftande chilihetta. Som vanligt lite feg mängd krydda i den här typen av produkt.

Som dessert blev det en Unicum. Ack ja.

Dystert i Danmark

Danmarks Radio rapporterar att de tuffare tiderna fått flera danska mikrobryggerier att gå i konkurs de senaste veckorna. Jensens Bryghus i Horsens, Baggaardsbryggeriet i Holstebro samt Brøckhouse i Hillerød är de som nämndes.

Och jag tror bara det är början. Danskarna har å ena sidan haft lättare att sälja sina produkter, å andra sidan fått slåss på en mycket mognare marknad.

Trist i vilket fall.

Ale - en definition

ale starkt, något sött öl som jäst vid högre temperatur

Funnet i dryckesdelen av Berlitz Engesk-Svenska ordbok från 2002, en del som domineras av försök att förklara Pimm's.

Nils Oscar Kalaspåsköl 2009

Nils Oscar har gjort Kalaspåsköl ett bra tag nu. Tidigare har det varit en oktoberfest/märzen, men nu i år har det blivit en ale på 5,6%. Jag har fått en flaska som kom direkt från buteljeringen i torsdags.

Färgen är mörkt rödbrun, det fingertjocka skummet kompakt och beige. En del fint flor på glaset.

Doften är söt och lite fruktig med toner av kola och knäck, aprikoser, mörkt bröd och en friskt kryddighet. Samt Nils Oscars huston av friskt virke.

Smaken är maltig med söta toner av farin och lagrad ost. En trevlig bitterhet kommer fram tillsammans med rostade toner av mörkt rågbröd, kroppen är ganska stor. Eftersmaken har milda citrustoner, lite mineraler och jäst-deg. Avslutningen bjuder på en frisk antydan av trä.

Kolsyran är mild, vätskan mjuk.

En oväntat krävade öl för att vara en påsköl. Kommer den att funka till påskbordet? Kanske.

Jag är faktiskt inte 100% säker på stilen heller. ESB? Wee Heavy? Det får bli ESB så länge.

Betyg: 3,75. Tillgänglighet: Släpps på Systembolaget 23 mars. Pris: 19:00 för 330 ml.

Efter Chokladfestivalen - söndagen

Foto: Emma Hernell

Det blir nog att fortsätta lite om lördagen. Natten spenderades nämligen inte med sömn utan med att spela melodifestivallåtar på RFSL Linköping, något jag gör någon gång ibland. Folk kom sent och gick sent. Jag var väl i säng ungefär 05:00.

Klockan ringde 8:45. Jag hade ont i hela kroppen, mest i ljumskarna. En värktablett och upp på cykeln för en god och närande frukost på McDonalds. Kring tio var jag åter på Cloetta Center, där gårdagens kö var borta.

Över huvud taget var det lugnare än i lördags, ja nästan avslaget. Jag fortsatte prata om kejsaröl och Duchesse De Bourgogne, vilket ju inte är så svårt. En och annan fruktöl fick besökare att tycka "åh, det här smakar ju inte öl", för övrigt en vanlig reaktion.

Något hade dock hänt med Chocolate Tom under natten. Ölen som i lördags var mjuk, söt och len som en kopp mjölkchoklad. Men idag var den plötsligt lite vass, syrlig och helt utan kropp. Sju flaskor provades ur olika flak, alla var mer eller mindre konstiga. Visserligen var de från samma batch, men att alla skulle bli infekterade samtididigt? Kanske. Vi får se vad som händer med dem.

Sista timmen var väldigt långsam, men arrangörerna sprang omkring och såg till att ingen packade ihop i förtid.

Så blev klockan fem. Och vi insåg hur mycket öl Take tagit med. Av 30 fat hade det gått åt knappt 2½. Av flaskorna hade vi kanske kvar 95% av det som packats upp i fredags. Det var bara att packa ihop. Någon gång kring halv sju vinglade jag ut, fullständigt utmattad.

Hem. Dusch. Mat. Sömn.

Och måndagen har spenderats med sömn, ölköpande, ölfoto, sömn, bloggande. Snart mer sömn.

Efter Chokladfestivalen - lördagen

Foto: Emma Hernell

Jag är inte speciellt förtjust i mörk choklad. Det hade egentligen varit lite tufft att säga att "jag jobbade på Linköpings Chokladfestival men åt inte en enda bit choklad", men det är inte helt sant: Jag tog sammanlagt 4 småbitar Plopp Saltlakrits från Cloettas monter.

Men det var ju inte för chokladen jag var där, det var för att okontrollerat babbla om öl. Och det gjorde jag.

På fredagen tittade vi igenom den nyss uppbyggda baren och åt en middag för utställarna. Där fick vi också lite information om praktiska detaljer. Hem för att sova.

Lördagen inleddes med träningsvärk i ljumskarna efter torsdagens gympass. Vid tio hade jag cyklat bort till Cloetta Center för att sätta igång. Kön utanför ringlade sig lång, folk hade tydligen stått där sedan åttatiden.

I baren stod redan Tess (De Klomps barchef), skäggklompen Per och Take själv. Allt var redan på plats så det var bara att ställa sig och vänta på de hugande kunderna. Vi hade räknat med en mycket lugn period i början, folk vill inte dricka öl innan lunch och det verkar som om besökarna gärna slog ett par lovar kring montern innan de verkligen kom in och var nyfikna.

Vi sålde smakprover på alla våra öl, både våra fatöl (Budel Pils och Westmalle Dubbel) och alla flaskölen för 10:- för 10 cl. Det vill säga alla utom Gouden Carolus Carolus D'Or - Cuvée Van De Keizer (allmänt kallad Kejsarölen) 2006 och 2007 som vi serverade i halvglas - fortfarande ett fynd.

Och det var smakproven som jag stod och pratade om mest hela tiden. När jag inte var inkastare.

Vad gäller kejsarölen var det en enorm skillnad mellan årgångarna - nollsjuan var fortfarande översöt och vass i munnen, men den från året innan hade lugnat ner sig rejält. Här snackar vi knäck och russin samt en utsökt ton av sötlaktits i efterklangen. Världsklass - men det visste jag ju redan. Förhoppingen var väl att fler skulle inse att öl var så mycket mer än ljus lager. Och att marknadsföra krogen, såklart.

Något som förvånade mig var hur mycket ölkorv vi sålde. Gissningsvis var det för att den salta smaken som livade upp de chokladdövade smaklökarna. Lokalproducerat: Vi hade lammkorv och vildsvinskorv från Wadstens. Ännu mer lokalproducerat var chokladtryffeln från Bondens Bords' kök: Smaksatt med citrongräs, ingefära och chili. Eller de med ölkaffe-likören Ultrapres.

Choklad ja. Vi hade två chokladöl i sortimentet: Meantime Chocolate och nyheten Chocolate Tom. Den första stram och aningen torr, den andra mjuk med massor av vanilj.

Lördagen fortsatte. Vid ett hade det inte hänt så mycket, men det började lossna. Varvid jag gick iväg och åt lunch. Tittade ut över utställningsområdet (vi stod i en korridor) och insåg att det var fullsatt. Jättefullsatt; folk kunde knappt röra sig.

Efter lunchen kom det verkligen igång. En del av gästerna stod i baren och lyssnade på mig, Per och Tess som pratade öl eller satt i fåtöljerna och sippade en sval Westmalle. Fast speciellt fuppproppat var det väl aldrig. Antalet besökare verkade också breo på om Steffo stod på scenen och snackade eller inte. Efter att han pratat med Take fick vi en rejäl mängd besökare som var speciellt intresserade av att parallellprova Maredsous-ölen. Kul och förhoppningsvis upplysande.

Eftermiddagen rullade på med bra intresse. Fram till 17:00:00, då arenan plötsligt tömdes på besökare. Vilket var lite tråkigt för vi hade hoppats på fler och mer avslappnade besökare under de två sista timmarna. Efter att ha pratat med andra utställare visade det sig att det var exakt så det brukade vara: Alla ville hem och förbereda sig för melodifestivalen. Eller nåt.

Några besökare var dock kvar och lät sig underhållas av oss. Och flera av oss passade på att klippa/raka oss hos Dennis Barbershop.

Nu blir det långt. Om söndagen snart.

NO-festival på BA

Nils Oscar håller tillsammans med Bishops Arms St Eriksgatan Stockholm en liten festival 9-15 mars:

[...] åtta sorter på fat och en och annan överaskning. Specialkomponerad meny, tapastallrik med provning.