Ur arkivet: Svensk ölhistoria 1850-

Den här texten skrev jag 2002-11-09, som ett svar på en fråga om svensk ölhistoria. Redan några timmar efteråt noterade jag att "texten innehåller flera faktafel", men nu ser jag inte vad det skulle vara.

...
Den har utvecklats stegvis.

Om vi går ungefär 150 år tillbaka så öppnar Tyska Bryggeriet i Stockholm.

Innan dess var all öl i Sverige mörkt, överjäst och söt. Man bryggde olika kraftig öl till olika tillfällen - eftersom en starkare öl krävde mer och bättre råvaror hade man lärt sig att göra allt mellan svagdricka i stort sett utan alkohol (vilket var basdrycken för alla inklusive barnen) till festöl starkt som dagens starköl.

Men det Tyska Bryggeriet rostade inte malten lika hårt och lät jäsningen ske vid lägre temperatur och med underjäst. Dessutom lagrades ölet ett tag efter bryggningen för att utveckla smak och klarhet.

För att kunna lagra ölet vid låga temperaturer året runt behövde man kyla den mekaniskt och det kunde man med kraften från ångmaskiner. Därav uttryck som "Ångbryggeri" och "Steam Beer".

Resultatet blev antingen ett friskt, ljust öl med mer kolsyra —"Pilsner". Andra varianter var "Lager" (som var starkare, aningen sötare och avrundad av lagringen) och "Bayerskt Öl" (mörkare, kraftigare, sötare). Mycket snart hade den nya sortens öl trängt ut de gamla sorterna.

Insmygandes kom också en engelsk öltyp, en stark öl gjord på mycket hårt rostad malt och stor beska samt sötma. Porteröl.

Ölen var alltid inte det finare folkets dryck, och har ofta motarbetats av de som styr. Ölcaféerna var arbetarnas vattenhål, som ofta drogs med sociala problem och våldsamheter. 1917, strax före införandet av motboken och förstatligandet av vin/sprittillverkning förbjuds all försäljning av öl starkare än 3,5%, den vanliga styrkan för pilsnerölet.

Vad man nu drack var

• Svagdricka, en mörkare, kolsyrestickig öl av vört och som sötats med sackarin. Drickan levererades ofta i damejaner på 5 eller 10 liter. Svagdrickan liknar i stort de äldre öltyperna.
• Pilsner
• Bayer
• Lättöl - en skattebefriad, oftast välhumlad lageröl med alkoholhalt kring 1½-2%

Så fortsatte det ungefär förtio år framåt. Svagdrickan gick långsamt tillbaka och försvann i stort under sextiotalet under det att lättölet tog dess plats.

En lustig detalj är porterölet. Det betraktades nu som en (rätt vanlig) medicin, som man kunde få på apoteket mot recept. Porter ordinerades mot allt mellan sömnlöshet, magåkommer, gikt och reumatisk värk. Sådana recept finns ofta bevarade som kuriositeter.

Vi går fram till 1955, ett viktigt år i svensk alkoholhistoria. Motboken avskaffas och försäljning av öl med en styrka upp till 5,6% (jag pratar här alltid om det numera standardiserade måttet volymprocent, tidigare mättes öl i viktprocent eftersom det var enklare att mäta) tilläts på Systembolagen.

Som en anekdot kan jag berätta att den första sorten som såldes var "Pripps Export" på 25 cl specialflaska. Man försökte återlansera denna prestigelager i mitten av nittiotalet utan större framgångar.

Försäljningen av starköl var ingen succé rent generellt. Det skulle dröja många år innan försäljningen kom igång ordentligt. Kanske var en av orsakerna att sprit var billigt och öl dyrt, först under sextiotalet chockhöjdes alkoholskatterna och vi fick det progressiva skattesystem vi i stort sett har idag (för att inte öl skulle bli för billigt i absoluta tal var skatten högre per enhet alkohol än för vin och sprit).

Nu startar också moderniseringen och koncentrationen av bryggerinäringen. Under det tidiga sextiotalet fanns en stor mängd småbryggerier utspridda över hela landet. Men i och med ökade krav på löner, lönsamhet och krav på investeringar så köpts de små upp av de något större och ofta läggs de ner. Det vanliga var att småbryggerierna tillverkade en sorts öl, oftast då lättöl ("klass I") och pilsner ("klass II") med samma märke, mineralvatten och någon läsk (man utnyttjade här den kolsyra som är en biprodukt vid öljäsningen). Och när bryggeriet lades ner försvann också den ölsorten.

Under sextiotalet kom den första pubtrenden till Sverige. Många "fulor" på de statliga svängkrogarna byggdes om till pubbar i murriga färger med mycket ek och skotskrutiga helteckningsmattor (en sådan pub finns bevarad i Linköping, den ligger bakom samlingssalen "Cupan" i folkets park). Eller så blev de salooner med träbänkar och vagnshjul. I dessa miljöer var öl den självklara drycken, då nästan alltid enhalvliter lager, en "stor stark".

Ett annat politiskt beslut kom att fattas i mitten av sextiotalet. I tiden låg en allmän liberalisering av alkoholbestämmelserna, exempelvis sänkte man inköpsåldern på Systembolaget från 21 till 20. Men man stramade också upp andra saker, legitimationskrav och "röda lampan" infördes liksom spärrlistor. Nå, det i sammanhanget viktiga beslutet var att man ansåg att det skulle behövas ett "gott öl att dricka till måltider", och att detta skulle ligga mellan pilsnern och starkölet (en styrka som många ölkännare anser vara det bästa för öl av pilsner- och lagertyp). Finansminister Gunnar Sträng lär ha varit en av de mest drivande bakom beslutet.

1965 beslutades att genomföra detta. Man skapade dels "folköl", klass IIA med an maximal alkoholhalt av 3,5% och "mellanöl", klass IIB med alkoholhalt av max 4,5%. Denna skulle säljas av livsmedelshandeln. Samtidigt gjorde man experiment med att sälja starköl hos livsmedelshandlarna i Bohuslän och Västerbotten(?) Provförsäljningen av starköl i Sverige startade sommaren 1968 och pågick 8,5 månader. Det var i Bohuslän och Värmland (Tack till Björn för kompletteringen).

Det senare experimentet avbröts rätt snart eftersom handlarna hade svårt att upprätthålla åldersgränsen och ökningen av försäljningen var större än man väntat sig. I samband med det införde man en åldersgräns på 18 år för att köpa öl av klasserna II.

Det här fungerade inte heller det speciellt bra. Dels hölls inte åldergränsen, dels var samhällsklimatet sådant att drickande bland ungdomar accepterades.

1977 slopades klass IIB hos livsmedelshandlarna fanns nu bara det tidigare klass IIA, nu klass IIB. Strax därefter bestämdes att folkölet bara fick säljas på vardagar och inte på kvällar (19:00?). Det var då man såg presseningar över ölplattorna på kvällarna.

Dock förbjöds aldrig mellanölet vilket många fortfarande verkar tro. Det fick säljas på systembolaget, men bryggerierna lade ner all tillverkning i protest och hoppades att folk skulle kräva tillbaks det.

Problemet var bara att skattelagstiftningen var sådan att man schablonbeskattade öl efter klass; all öl klass III beskattades likadant per liter oavsett om dess alkoholhalt var 3,6% eller 4,5%. Med anledning av det här var det vanligt att man på flaskan skrev "innehåller max 5,6% alkohol", den exakta siffran var ointressant.

I gymnasietidningar kunde man vid den här tiden se noggrant genomförda tester på den verkliga alkoholhalten och vad som gav mest alkohol per krona. Inhemskt mellanöl fanns inte att köpa, och öl-importen var i stort sett noll. Samtidigt förbjuds all reklam för starköl, en förklaring till de i Sverige så populära serierna med flera styrkor och liknande design.

Mellanölets bortfall skapade en stor kris i bryggerinäringen, och många bryggerier gick omkull (ett av de största var Till-bryggeriet som i stort sett bara tillverkade mellanölet . . I slutet av sjuttiotalet fanns det bara sex verksamma bryggerier i Sverige. Man försökte hanka sig fram, jätten Pripps med sin öl-serie Pripps Blå som var kraftigt dominerande från sjuttiotalet fram till sent nittiotal samt sin licenstillverkning av Coca Cola. Det lilla Åbro försörjde sig på lågprisläsk och lokal försäljning av folköl. Man var tvungen att importera korn till malt eftersom det inhemska var för dåligt. Med åldrande personal höll bryggaryrket på att dö ut.

Ölen som tillverkades var i stort sett olika varianter och kopior av Pripps Blå; en mild lager med god brödighet och viss sötma. Då dyker plötsligt några personer upp på scenen som skulle komma att leda hela vändningen. Familjen Spendrup hade i tysthet drivit det lokala Grängesbergs Bryggeri i Dalarna, men sakta köpt till sig andra bryggerier i slutet av sextiotalet. 1976 tog bröderna Jens och Ulf över företaget med stora planer för framtiden. Man hade redan då importerat Helmut Hilman, en tysk bryggarmästare som man nu gav fria tyglar.

1982 byter man namn på bryggeriet till Spendrups och startar en aggressiv marknadsföring, framför allt mot krogarna. I mitten av åttiotalet återupptar man som första bryggeri tillverkningen av mellanöl, "Spendrups 3½", man gör om sitt standardöl så att det blir torrare och introducerar landets första prestigepilsner, den kraftiga "Old Gold". Men deras stora dragplåster under åttiotalet var det licenstillverkade Löwenbreu.

Pripps rycks yrvaket upp och satsar mycket på marknadsföring av sitt Pripps Blå, lanserar nya sorter som Pripps Fat och fiaskot Preppens (ett "Engelskt lageröl").

På västkusten försöker Falkenbergs Bryggeri att slå sig in på marknaden, men man satsar mer på uppbyggnad av varumärket (kring 1992 byter man namn till Falcon) och sin Carlsberg-licens.

Den här tävlingen leder till att ölen blir mer och mer självklar som dryck när man går på krogen, någonting man under åttiotalet gör mer och mer. Men den stora marknadsföringen kostar pengar, som betalas av kunderna. Under sent åttiotal var öl inte billigt - en stor stark kostade ofta 50-60:- i den tidens pengar. Å andra sidan har ingen större kultur utvecklats, de flesta krogar har en eller två sorters öl på keg och några sorters flasköl.

En trend som dyker upp kring 1988 var japanska öl; torra, lätta lageröl utan större kropp. Både Pripps och Spendrups gör kortlivade kopior av den här öltypen.

Nu kommer nittiotalet, den mest händelserika tiden vad gäller öl. Det börjar med en kraftig pub-trend. Alla uteställen ska nu bli engelska eller irländska pubkopior, den ena sämre än den andra. Men de har plötsligt mer öl.

Någonstans här återinförs också en lägre skatteklass för den gamla "klass II B"; "Starköl max 4,5 volymprocent".

Samtidigt kommer efterkrigstidens hårdaste lågkonjunktur, och den bortskämda restaurangbranschen rystas om på ett våldsamt sätt. Deras räddning blir delvis grunge-trenden; det behöver inte längre vara så glassigt som på åttiotalet och inredningskostnaderna går ner. Räddningen för många krogar blir "billigast stor stark" och godis-shots med tveksamma ingredienser.

Men någonting händer med ölsortimentet. 1990 fanns det 2 sorters importerat ale hos systembolaget, Bass Pale Ale och McEwans Scottish Ale. 1993 fanns det 6 sorter. Våren 1994 var det 14, varav några till och med svenska: Pripps gör den söta "Carnegie Pale Ale", Spendrups "Maclay Scottish Ale" och ett litet nystartat bryggeri i västergötland gör man "Källefall Pale Ale". Sommaren 1995 dricker alla Bishops Finger, utan att egentligen veta varför.

Den största händelsen sedan 1955 hade hänt: Sverige går med i EG/EU. Efter hårda förhandlingar försvinner monopolet på tillverkning, import och grossistförsäljning av vin och sprit. Systembolaget och dess minutmonopol får vara kvar på nåder; de måste bland annat visa att de inte diskriminerar produkter från övriga EU jämfört med svenska. 1995 tas dessutom gränsen för tillåten alkoholhalt bort. Man beskattar också öl efter faktisk alkoholhalt.

Vad gäller öl är det här starten för en import-explosion. En typisk månad (mars 1995) finns det 11 nya ölsorter att välja på.

Mycket snart kommer man fram till att man inte kan hålla den här takten - bara att prova och lagerhålla alla produkter blir en omöjlighet. 1996 inför man ett beställningssortimet som vilken
importör eller tillverkare som helt kan anmäla sina varor till, men som inte testas eller automatiskt lagerhålls. I dag finns smått otroliga 372 sorters öl i ordinarie sortimentet och 147 i beställningsortimentet. För att jämföra med siffrorna ovan finns idag 62 sorters ale i ordinarie sortimentet.

Att drycker beskattades per faktisk alkoholhalt innebar intåget av en annan sorts alkoholdryck började konkurera med ölen på krogarna "blanddrycker" eller populärt "alkoläsk" (dessa hade tidigare beskattats som spritdrycker och var därför omöjliga att sälja). Men det hör inte hit.

Någonting som hör hit är att man i mitten av nittiotalet inrättade en nämnd som skulle se till att inte de nya alkoholaktörerna gjorde oetiska saker. Det första fallet var den engelska cidern "T.N.T.", som i sin röda rörformiga flaska som efterliknade en dynamitgubbe. Denna ansågs se ut som en leksak och försäljningen stoppades. Man överklagade beslutet, som fanns vara ogiltigt. Efter detta har inga sådana beslut fattats, vilket tillsammans med självbetjäningsbutikerna gjort spelrummet för förpackningsdesign större.

1998 hände någonting annat som kom att inverka stort på de gamla storsäljarna. Bryggerierna hade en frivillig överenskommelse att inte använda priset som en marknadsföringsmedel. Men eftersom man redan hade gjort detta på krogarna (krogar fick öl billigare ju mer de köpte, liksom förmånlig finansiering av lån om man låste sig till ett bryggeri). Nu gjorde man det även på konsumentsidan. Först ut var Pripps med "Blågul" som fanns på halvlitersburk med ett pris på strax över en tia och i 1½ l PETflaska (som fort försvann igen). Den blev blixtsnabbt den överlägset mest säljande ölen på Systembolaget.

De andra följde snabbt efter med slätstrukna, enkla och lättdruckna lageröl med tvivelaktig kvalitet. Falcon kom 2000 med "Millennium" (populärt kallat "stark öl"), Åbro med "Kung" etc.

Detta var nådastöten för många mindre bryggerier utan stark profil; Källefalls var en av de första att gå omkull, och följdes av exempelvis Zeunerts och Sofiero.

Men även det motsatta sker. Eftersom det nu blivit enklare att få tillstånd till ölbryggning har ölentusiaster hittat nischer som fungerar. Exempelvis Slottkällans i Uppsala, Nils Oscar i Stockholm och Jämtlands Bryggeri i Östersund kommer ständigt med nya, personliga öl som säljer rätt bra till sin publik. Detta på svenskt malt-korn, som nu har blivit så bra att det exporteras till länder som Tyskland och Skottland.

I det tysta har bryggerierna i Sverige åter omstrukturerats kraftigt; norska Ringnes gick ihop med Pripps. Falcon blev uppköpt av Carlsberg, som sedan slukade Ringnes-Pripps.

Spendrups köpte under tidigt nittiotal upp KF-bryggeriet Wårby och med det ölmärket Norrlands Guld.

En mycket slimmad och aggressiv aktör dök upp under mitten av nittiotalet: Kopparbergs, som gått i konkurs ett antal gånger. Bröderna Bronsman köpte det, liksom de likaledes avsomnade bryggerierna Sofiero och Banco och några år senare Zeunerts. Man satsade på hård marknadsföring, ofta på gränsen till det tillåtna. Dessutom satsade man hårt på lågprissegmentet med produkter som "Kopparbärs", "Dansk Fadøl" och folkölet "Svenskt Fatöl".

Nu blev jag sugen på en öl.

Var det svar på frågan?