En afton på Villevalla

När jag var ung student i Linköping under nittiotalets mitt fanns det två studentställen i Linköping: Ryds Herrgård, som hade pub hela veckan med temadagar och nattklubb på helgerna. Och så Flamman som var öppet torsdag-lördag med lite mer svartklätt klientel, rödvin, jazzkvällar och Flammburgare. Herrgår'n hade öl från Åbro, Flamman från Falcon.

Idag är utbudet ett annat.

För öl-konnosören heter huvudanledningen till detta Villevalla Pub, som öppnade hösten 2005 i en villa i det gamla industriområdet bakom den gamla T1-garnisonen. Lite off, men samtidigt nära till det mesta (inte minst de relativt nybyggda studentområdena i Valla). Jag var där några gånger under första året och trots att stället kändes lite halvfärdigt och provisoriskt fanns det öl som annars inte gick att få tag på i länet. Nästan allt var belgiskt, minns jag rätt brukade de på fat ha Bel Pils, Kwak, Maredsous 8 och Tripel Karmeliet.

Men så igår var jag åter på puben, inbjuden av Richard Lindblad, ordförande för stället och general för Beer Expo. Lite ombyggt, fortfarande rätt trångt, men väldigt familjärt och avslappnat. Jämfört med andra studentställen jag på senaste året bevistat så kändes Villevalla mognare och jag glömde snart att jag mycket väl kan ha varit dubbelt så gammal som många av gästerna.

Efter att ha blivit presenterad för diverse tidigare och nuvarande ölansvariga så gick vi till baren och beställde mat: Jag valde kvällens, chicken tikka masala medan Caroline tog en grekisk sallad.

Min princip när det gäller öl till indiskt kryddigt låter "I i 'IPA' står för 'India'" och efter lite funderade plockades en Great Divide Titan IPA fram. Den matchade maten perfekt, jag kan verkligen rekommendera kombinationen!

De andra som åt samma rätt kring bordet hade valt en av kvällens fatöl, Hantverksbryggeriet Narren. Jag gick och köpte en likadan. Även om det inte var en lika perfekt kombination så funkade den hyggligt, och vi kring bordet började prata om ölen - de hade tydligen flera gånger varit på studebesök i Västerås - och vi enades om att den hade den tydliga lite torra jästtonen som många av Hantverksbryggeriet har. Och att den, som väntat, var en ganska fri tolkning av ESB-stilen som lika gärna hade kunnat kallas för en lite svagare old ale.

Kycklingen var uppäten och baren var fullpackad med öl. Jag hittade i ett skrymsle en flaska jag aldrig sett förut: Good Times från skotska Williams Brothers. Efter att ha glott på flaskan förstod jag att det var en best bitter kryddad med fläderblommor och älgört. Smaken var i sötaste laget och kombinationen av örter och låg humling gjorde den lite jolmig och saknade friskhet. Efter en stund insåg jag att den smakade som de historiska bryggder som något skotskt bryggeri gör som i stället för humle kör med sådant som granskott, ljung, sjögräs och gudvetvad. Ytterligare en stund senare insåg jag jag att det är just Williams Brothers som gör även dem. "Mer intressant än god".

Det fanns mer öl, trevligt sällskap, och priserna var låga. Veteöl är ju gott, och jag fick av Richard rekommendationen att prova Ayinger Ur-Weissen, en bärnstensfärgad weissbier. Studenten bakom baren hällde mycket försiktigt upp ölen, som alltså helt saknade jästfällningen, så det såg mest ut som ljusbrunt diskvatten. Här grep vi rättrådigt in och visade hur man rullar flaskan och skakar ur jästen. Bara att jämföra hur de två glasen luktade var väldigt intressant: Den med jästfällning och bra skum var betydligt jästigare, mjukare, elegantare och mer balanserad än den sur-syrigt råa ölen bredvid. Så kan det gå vid hög personalomsättning, och jag hoppas att han tog det på rätt sätt. Ölen var annars precis så god, läskande och aningen rostad som jag hoppats.

Sedan fick jag ett SMS från Caroline som redan gått hem där hon påpekade att jag skulle upp och jobba. Så det var bara att åka hem från en riktigt trevlig (och billig) ölkväll.

(En del i undersökningen tidigare i veckan hade önskat lite mer informella recensioner. Var det ungefär det här som ni menade?)