Ölprovning med Oppigårds

Idag var dag dags för en ölprovning på De Klomp som jag verkligen sett fram mot: Bryggaren Christoffer från Oppigårds Bryggeri skulle komma och prata om sin öl.

Redan när jag kom in några minuter i två så tyckte jag att det var ovanligt mycket folk… Kul… Fast det var väldigt lång kö? En liten stund senare förklarade kögaren Take att det var fullt (35 gäster).

Blixtsnabbt improviserades det fram en andra omgång av provningen och några valde frivilligt att resa sig och lämna plats för de med fullspikat schema. Någon vid vårt bord (som inte ens hunnit ställa oss i kön) noterade att det var provnings-stammisarna som rest sig.

Nå, timmen som plötsligt blivit över överlevdes medelst frityr-buffé, Taddy Porter samt den lika trevliga Gouden Carolous Tripel. Jag har gått igenom alla mina dagböcker och noterar att jag faktiskt haft det värre.

En timme går fort och jag tror jag räknade att vi var 12 vid andra provningen, alltså 47 totalt vilket med god marginal är rekord (tidigare toppnoteringar: 35 vid Great Brands-provningen och lika många vid Flying Dog-provningen). Häftigt.

Christoffer presenterade sig och drog lite kvickt bryggeriets historia. ”Ska man starta ett nytt mikrobryggeri måste man investera 10 miljoner eller 10 år. Björn [Falkeström, bryggeriets grundare] hade inte några miljoner”.

Den första ölen som kom in var Single Hop Ale, deras storsäljare. Den är också deras minst typiska öl med sin relativa lätthet och ljusa färg. En viss syrlighet märks, och den kommer från en inblandning av 10-15% mältat vete. Ursprungligen var det här ett experiment, tänkt att göras i en enda batch, mest för att ta reda på hur en öl som enbart humlats med Styrian Goling, en sort som annars mest används för utfyllnad. De har provocerat fram så mycket humlesmak som möjligt ur de stackars kottarna, bland annat genom att använda en Hopback.

Den stora vändningen för Oppigårds, var när Systembolaget tog in deras Golden Ale. Det är tack vare den som Björn kunnat anställa Christoffer och Henrik. Det är också en av deras första öl, och den äldsta som fortfarande bryggs. Här är humlesorterna East Kent Golding och Cascade, och precis som de flesta andra av deras öl är bittergivan relativt stor. Jag och Bobo kom överens om att den hade en klar syrlig ton av Stjärnfrukt.

Så kom det in två öl samtidigt. En lite mörkare från flaska och en något ljusare från fat. Båda var julölet Winter Ale. Den från flaska var gjord i somras, en batch gjord för export till USA. Skillnaderna i smak var större än väntat: Den äldre hade som väntat mist mycket av bitterheten som i stället fått en avrundad söt smak av russin och lite knäck. ”En del av våra kunder sparar undan julölen och dricker den nästa år”. Jag noterade att USA-varianten hade en helt annan utformning av etiketten där en bild på jägare i vinterlandskap dominerade.

En diskussion om hur öl snabbt ändrar sig, om hållbarhet och USA-importer vidtog.

Dags för en förhandstitt in i vår: Amarillo Spring, den som i höstas kallades 7th Anniversary Ale. Även i denna har man pressat ur så mycket smak ur humlen som bara går. Redan på SB&WF i höstas blev det en av mina stora favoriter och jag ser fram mot den i vår.

Vi pratade lite om Systembolagets inköpsprocess, och att Oppigårds haft en oerhörd tur att så många av ölen kommit in i sortimentet ”de råkar gilla oss i urvalsprocessen. Det kan ju ändra sig men just nu är vi bara tacksamma”.

Sista ölen blev som sig bör deras kraftigare, den amerikanska IPAn Indian Tribute, en favorit hos mig och många andra gäster på De Klomp; det är en av de ölsorter som snabbast brukar ta slut. Härliga humletoner!

Samtalet kom in på den pågående trenden med kontraktsbryggerier: ”Vi har blivit tillfrågade ett antal gånger men vi har mer än fullt upp med våra egna öl. Fast jag förstår att det kan vara en lösning för de få med överkapacitet”.

Oppigårds har nu skaffat nya kombitankar där de kommer att kunna göra experimentbryggder och mer lagringskrävande öl. De har inga tekniska begränsningar att göra lageröl, och genom åren har ett par sådana också gjorts. Fast den stil som Christoffer mest ville brygga för egen räkning var en riktigt långsamt tillverkad barley wine. Det verkade inte heller omöjligt att det kan komma en monstruös DIPA från Dalarna i en framtid heller.

Vi blev allt mer tekniska och den ölnördiga toppen kom då vi kom in på hur jästankarnas form inverkar på smaken, om bryggeritaxar och om hur mycket malt det är kvar i färdig öl.

På väg ut frågade jag om Indian Tribute och hur mycket den saknades på Systembolaget. Det visade sig att av över 40 inlämnade öl till det släppet hade Oppigård kommit tvåa. Etta? Torpedo IPA Mohawk IPA. Jag förstår att valet inte var enkelt.

Det är alltid lika trevligt och lärorikt med ölprovningar med någon från bryggeriet och totalt fokus på deras öl.