Igår skrev jag om mitt lite misslyckade möte med en Nøgne Ø #100.
I en kommentar tycker Olf att jag var helt fel ute, ”När man recenserar en öl är väl det intressanta hur god den är inte hur tekniskt lyckad den är inom sin genre?”
Och det kan det ju vara, det är exempelvis så iGlaset tycker att man ska recensera drycker – 100% subjektivt.
Den andra ändan av skalan är öltävlingar där man lämnar in sin öl för att få den betygsatt. Där ska de utbildade domarna vara 100% objektiva och bara jämföra ölen med de stilguider som tävlingen grundar sig på.
Jag tror inte att något av de idealfallen är möjliga så länge det är människor som ska ge omdömet. Förväntningar och tidigare erfarenheter är alltid i mer eller mindre stor andel en del av upplevelsen.
Det gäller givetvis mindre om det är en blindprovning, men inte heller där tror jag att det går att vara helt objektiv: ”Hm, ljusgul färg stort hårt vitt skum.” och så ställer sig hjärnan i förväntningsläge för ljus tjeckisk pils. Om det då visar sig vara en mycket ljus blond ale (som exempelvis Strömsholms Tok-Olle) så kommer i alla fall min recension att bli lite annorlunda mot hur den hade varit om jag innan drickandet fått läsa bryggeriets sammanfattning av vad de skapat.
Så tillbaka till #100. Här ställdes situationen lite på sin spets eftersom jag förväntat mig en mycket kraftigt humlad ale i den amerikanska skolan, en Double IPA. Som dessutom ska drickas färsk (se ölbloggaren Markus Lindströms text om detta här). När jag såg flaskan och tydde fram datumstämpeln till november 2006 blev jag tveksam om jag alls skulle recensera den här ölen som nu borde ha passerat sin topp för länge sedan.
Och så gick det som det gick, jag var övertygad att jag drack en trött humlebomb när jag i själva verket drack en årgångs-barleywine, en öltyp som ska vara helt fokuserad på malt och som brukar utveckla sig mycket positivt av lagring. Och jag satt bara och hittade skavanker och kände mig aningen lurad. Trots att det inte var någon dålig öl alls.
Så fungerar jag. Och på Ofiltrerat skriver jag det jag tycker, direkt från hjärtat. Jag tycker det blir bäst så. Men det betyder också att det blir någon dikeskörning längs vägen.
Löfte: Nästa gång jag hittar en #100 ska jag ge den en ny, mer rättvis chans.
Hej hej!
SvaraRaderaJag drack också en #100 i helgen och blev något besviken. Den var ganska syrlig och var inte särskild lyckad varken som barley wine eller DIPA. Om det inte var något fel på flaskan har jag dock svårt att se att det var en BW - En trött gammal DIPA kan jag dock köpa att det var.
På ratebeer hävdar de att det är en DIPA om felaktigt saluförts som BW i USA. Det tycker jag verkar rätt så rimligt med tanke på smaken.
F.ö. tycker jag att du kan stå på dig när det gäller att recencera öl inom stil. Den mänskliga hjärnan behöver en ingångsvärde att hänga upp intrycken på för att kunna ta ställning till smaker och dofter etc. Att ha fullständigt felaktig information om vad det är man har i glaset påverkar därför med all sannolikhet betyget och upplevelsen, framförallt om det handlar om öl som är lite udda, gammalt eller i övrigt inte helt representativt för sin genre.
Mvh
//Benjamin i Lund
Länk till ratebeer - # 100:
http://www.ratebeer.com/beer/nogne-o--100-batch-100/41915/
Intressant, vad skriver bryggeriet själva? This malty, yet light bodied ale has a massive hop bitterness. Tyder ju mer på DIPA än Barley Wine. Nå, dags att släppa det här och gå vidare.
SvaraRaderaEtt mycket bra svar! Självklart ska du skriva direkt ur hjärtat på din egen blogg! Jag tar nästan tillbaka mitt påhopp ;-)
SvaraRadera@Olf: Jag känner mig inte alls påhoppad. Men det här är saker som är väl värda att fundera öppet över.
SvaraRaderaJag uppskattade både frågan och svaret. Om man ska ha ramar till en recension bör de ramarna vara, så att säga, korrekta. En helt felaktig utgångspunkt ger förvisso kanske en recension ett värde ur ett annat perspektiv, men åtminstone jag föredrar när recensenterna inte recenserar t.ex. en irländsk dry stout utifrån en wee heavy's kriterier. :) Bra och tänkvärt av er!
SvaraRaderaJag tycker nog att stilanalyserna, som verkar väldigt vanliga bland ölfolk, är tjatiga, sällan med något värde utöver sig själva. Att en öl är trogen pilsnerstilen är visserligen inte värdelös info, men stiltrogenhet är knappast ett värde i sig, och den verkar inte nödvändig för att orientera hjärnan i smaklandskapet. Det finns också ett konservativt drag i sådana analyser ofta. Mer om smaker, alltså, och hur väl dessa smakar!
SvaraRadera@Simon: Sant, till viss del. Men man ska också tänka att många av de stilar som beskrivs är ganska nya. I stort sett alla amerikanska ale-stilar är yngre än 20 år, flertalet imperial stilar 10 år eller yngre. Och definitionerna uppdateras då och då.
SvaraRaderaDet verkar som om flera fått intrycket att jag bara gillar öl som exakt håller sig till definitionerna. Så är det inte, jag söker alltid efter nya smaker och upplevelser.
Samtidigt är det så att det ofta är de de klassiska typerna som är bäst när det verkligen gäller; de har utvecklats under lång tid och ha visat sig vara de bästa kombinationerna av olika råvaror.
Jag kommer lite att tänka på danska Gourmetbryggeriet som medvetet kastade alla stilar och mallar överbord, i stället började de att definiera en smak de ville få fram. Om det så krävdes att man bryggde en öl med pilsnermalt, havregryn, skotsk alejäst och kryddade med valnötter och ingefära (fingerat exempel). Kul att dricka, en mardröm att kategorisera i tabellverk.
Man får väl helt enkelt bestämma sig för en policy man använder. Själv recenserar jag på Iglaset, eftersom mitt syfte med betygen mest är att själv komma ihåg vad jag tyckte om en öl, och hur min smak kanske utvecklats sedan jag drack den senast.
SvaraRaderaPersonligen tycker jag att det är av mindre intresse huruvuda en öl passar inom en viss genre eller ej. Förutom att det ju kan vara irriterande om man tror att man ska köpa en DIPA och det visar sig vara ett barleywine. Men det har mer med marknadsföring än öl att göra.
För till syvende och sist handlar det väl ändå om om man gillade ölen eller ej? Där håller jag med Olf.
Jag har druckit massor (ca 15?) av färska #100. Alla har varit jättegoda och humlestinna. Ju färskare desto bättre, även om jag vet att inte alla håller med mig.
SvaraRadera#100 är ett fantastiskt öl. Har druckit den både hyfsat färsk (nåja, purfärsk var den inte) och litet äldre och båda gångerna var den bra. Första gången minns jag att det fanns rejäla mängder arom- och smakhumle kvar medan den givetvis avtagit den andra gången... men det var fortfarande gott. Det är ett väldigt speciellt öl som är svårt att definiera vilken stil det tillhör - DIPA är det verkligen inte, i sådana fall mer åt barley wine-hållet men jag tycker det borde klassas som American Strong Ale... :)
SvaraRadera