Vertikalprovning! Sierra Nevada Bigfoot 2007 vs. 2008

En "vertikalprovning" innebär att man jämför flera årgångar av samma dryck. Jag gissar att fenomenet kommer från vinvärlden, men med de mer lagringsmöjliga ölen är det en möjlighet även för ölentusiasterna.

Och idag tänkte jag hälla i mig Bigfoot Barleywine Style Ale från Sierra Nevada, en amerikansk barleywine (mycket kraftig ale) på 9,6%. Kalla mig "dum" eller "uppoffrande"... Jag tror inte jag gjort det här tidigare.

2008
Vi börjar med årets upplaga, som är den 25e årgången av Bigfoot. Samtidigt har etiketten fått ny design och går nu i varmbrunt i stället för den lite konstiga grönblå ton den haft tidigare (varför tog jag ingen bild på den flaskan?).

Färgen är djupt bärnsten-brun, det två fingrar höga skummet är kompakt och varmt beige. Vätskan är klar. Skummet sjunker mycket långsamt och lämnar en oerhört snygg vägg av skum på glaset.

Doften är elegant fruktigt humlebitter med en del alkohol. Sötmandel, torkade aprikoser, mogna äpplen. Lite söt.

Smaken är kraftigt bitter - påminner först om en amerikansk IPA gränasde till DIPA - torra fruktiga toner av syrliga karameller, viss alkohol, antydan till kemiska vax- och lösningmedelsmaker. Eftersmaken har en bitterhet som nästan övergår i syrlighet, tunga kraftiga smaker av citron, lime, olivspad och äppelsyra. Bakom detta finns en hyfsad småsöt och lätt rostad malt, men den har väldigt svårt att nå fram. Avslutningen är syrlig med viss kryddighet (muskot?).

Kolsyran är medelstark och långvarig i munnen. Vätskan är relativt lätt för den här kraftiga ölen.

Innan jag provar den årslagrade ölen konstaterar jag att den här är tuff, oslipad och rå i smaken.

2007
Färgen är djupt och mörkt bärnsten-brun, vätskan klar. Det två fingrar höga luftiga skummet är ljusbeige. Det lämnar rester på glaset när det sakta sjunker ner.

Doften är mjukt fruktig, lätt rostad med toner av kött och bujlong, mogna äpplen, mörk sirap, lagrad ost och en antydan till bitterhet. Elegant och balanserad, om än något mild.

Smaken är först kraftigt bitter, men den smaken tonar snart ut och ger plats åt torkade frukter, starkvin, rostade nötter, en liten aning alkohol och sötmandel. Den utvecklas med katrinplommon, rostat bröd, en mild syrlighet och en mycket elegant sakta avklingande rostad närmast porterlik avslutning.

Kolsyran är mild, men bubblorna är samtidigt friska och mjuka. Vätskan är len i munnen, men långt ifrån kladdigt tjock.

Allt som allt en förfinad och avrundad öl.

Slutsats
De allra flesta öl är bäst färska. Att ge något slags allmänna rekommendationer om vad som blir bättre av lagring är omöjligt, men det finns vissa riktlinjer: Mer alkohol = går bättre att lagra. Låg halt ojäst stärkelse = går bättre att lagra. Sedan har det visat sig att vissa sorter som tillverkats på vissa sätt går bättre att lagra än andra öl, det hela är fortfarande ett fält som ropar efter mer forskning. Extremfallen är bitter på cask, som anses bäst inom några veckor efter bryggningen till barley wine som kan hålla sig och utvecklas både 20 och 30 år (den mest kända här är den engelska Thomas Hardy's Ale). Den intresserade kan läsa artiklar om öllagring här och här.

Tidigare har jag väl bara medvetet upplevt en öl som blivit uppseendeväckande bättre av att stå och vila ett år i skafferiet: Nøgne Ø Porter, som när jag köpte den var vass och obalanserad men senare mjuk, delikat och lyxig.

Men nu lägger jag ytterligare en öl på den här listan: Bigfoot Barleywine style ale blev klart bättre av tiden på hyllan: Det var närmast svårt att avsluta 2008-varianten när jag druckit av den äldre. Och betygen är följande:

Årgång 2007, drucken februari 2007: 4,15
Årgång 2007, drucken september 2008: 4,3
Årgång 2008, drucken september 2008: 3,75

Tillgänglighet: Årgång 2008 var tillfällig nyhet juni, inga flaskor finns kvar på Systembolaget idag.