Londonresan I - One Mile End och Redemption

One Mile End

Förra helgen blev en långhelg då jag var med på den ölresa till London som arrangerades av Karlströms Malt. Den blev för mig dessutom lite längre eftersom jag träffade på Uffe (och medresenären Veronica) i hotellets lobby redan vid lunchtid.

Uffes plan var att kolla på två bryggerier som han tidigare inte besökt, och vi befanns värdiga att hänga med.

Diverse lokaltrafik tog oss en bra bit norrut, från Paddington till Tottenham. Här, i samma industrihotell, låg det ganska lilla och ganska nystartade (hösten 2014) One Mile End samt det något äldre (2010) och större Redemption Brewing.

One Mile End flyttade in här när de växt ur sitt ursprungliga pubbryggeri våren 2016, och de övertog då i stort sett hela Redemptions gamla bryggverk. Ungefär 5 heltider sysselsätts och kring 120 000 liter bryggs per år.

Vi fick smaka två brygder som togs direkt från tank: Båda var mörka och syrliga med fruktsmaker. De hängde inte riktigt ihop och jag noterade dem inte mer än så.

Vi tittade på de olika delarna av bryggeriet, som ärligt talat var bland de smutsigare jag någonsin besökt.

Huvuddelen av produktionen tappas på fat, lite på cask och till konsument är det burk som gäller. Burkningen sker på ett annat bryggeri.  Specialbrygder tappas på storflaska manuellt.

Tidigare körde One Mile End med KeyKeg, men har nu nästan helt övergått till stålkeg som hyrs från Kegstar. En mycket smart lösning som rätt skött faktiskt blir billigare än engångsfaten.

Hur de tog fram sina nya öl? Tja, de samlades på den gamla bryggpuben, drack öl och spånade fram vad de tyckte var kul. Inga större marknadsanalyser där inte… Att brygga samma öl gång efter gång var inget som lockade utan kändes mest trist.

Genom åren har APAn Gunslinger (5 %) varit bryggeriets storsäljare men under året har den passerats av New England-APAn Juicy 4PM (4,9 %). Vi fick med oss varsin burk när vi gick och den dracks tillsammans med områdets gatuköks-burgare med majonnäs. Funkade perfekt ihop, och hade oväntat mycket kropp för styrkan!

Andra bryggeribesöket var 50 meter bort, i en betydligt större lokal. Redemption, alltså.

Åter tittade vi runt bland rostfria kärl, sladdar och slangar.

Bryggaren berättar.

Intresserad publik.

De säljer i stort sett enbart sin öl på cask. Jag frågade lite nyfiket om de inte visste att det fanns en motsättning i den brittiska ölvärlden mellan ”craft beer” och ”keg beer”? Det var inget de märkt av, utan trodde att det i grunden mest varit ett sätt för BrewDog att marknadsföra sig.

Tre öl dracks från tank medan vi tittade runt: Portern Urban Dusk och den förvånande stora amerikanskt humlade bittern Trinity på 3 %. Till slut deras storsäljare AIPAn Big Chief som med sin fruktiga australiensiska humle slog undan allt motstånd.

Jästen jäser.

Vi tog nu buss och tunnelbanor söderut, för nu skulle den tredje turisten plockas upp och nästa bryggeri besökas.