 |
| Ånghål vid… Någonstans… längs Circle Line. |
Det var inte tal om sovmorgon på fredagsmorgonen: 08:40 behövde vi vara i tunnelbanan för att nå dagens första mål,
Fuller's Brewery.
Resans inte bara största (55 miljoner liter/år) utan också äldsta bryggeri (grundat 1845, men det har bryggts öl på platsen i 30 år innan dess). Vi skulle inte gå den vanliga visningen, utan få en fördjupande specialvariant.
Den som skulle visa oss runt visade sig vara Will Theakston, på visitkortet stod det ”Export manager - Europe". En mycket intresserad, vältalig och kunnig ung man skulle det visa sig.
Turen började vis Themsens strand, grunden till att bryggeriet låg där det låg. Visserligen höll järnvägarna på att byggas, men det var i första hand via vattenvägarna som råvaror kom in och öl skeppades ut. Men floden är också ett hot, tidvattnet är över 12 meter och vid extremt väder så kan vattnet höjas ytterligare några meter. Och även om det nu finns dammluckor så fanns det översvämningsskydd vid alla portar som låg längs stranden.
Vi gick in och fick på oss fina orangea besöksvästar och gav oss in i bryggeriet, där museala inslag stod sida vid sida med dagens produktion.
”Titta! Ett Yorkshire square-jäskar! Det har jag aldrig förr sett i verkligheten!” utropade jag glatt, men fick direkt mothugg av Will: Nej, ett Yorkshire square är inte klätt med koppar utan med skifferskivor. Han var mycket nöjd med att ha rättat mig och påpekade att han själv faktiskt kom från Yorkshire. Vad detta kar som stod bredvid mäskkärlen hade för exakt funktion vet jag fortfarande inte.
Vi gick vidare, allt högre upp i huset. Will visade en av de gamla vörtpannorna. Den hade använts senast 1984, men skulle i alla fall teoretiskt kunna användas igen. Fullers brygger idag 10 gånger per vecka.
Fullers klassiska öl bryggs på ett lite speciellt sätt, enligt brittisk tradition. Det är parti-gyle, men inte riktigt (man lakar bara en gång): Två olika vörter kokas: En svagare som i sig kommer att bli
Chiswick Bitter (3,5 %), en stark som i sig kommer att bli
Golden Pride (8,5 %). Genom att blanda dem och humla lite olika så kommer man få
London Pride (4,1-4,7 %) och
ESB (5,9 %).
Vi gick vidare och kom ut på balkongen som låg mellan bryggeriet och kontorshuset/ägarens våning.
Därifrån såg vi ut över bryggeriets äldsta delar. Som fortfarande används, om än inte till det de ursprungligen byggdes för.
Vi såg också skorstenen, som nu ska bli en mer ikonisk del av Fuller's. Inte minst då
London Pride-pumphandtaget på amerikanskt manér nu skulpterats efter denna skorsten.
Vandringen gick vidare, allt högre upp i huset. Eftersom bryggeriet hade fyllt upp hela sin tomt kan man bara växa på höjden. Det är viktigt för bryggeriet att allt med namnet Fuller's verkligen kommer från den här platsen. Det enda som fanns utanför området var diverse lagerlokaler och kanske burklinan (jag förstod inte riktigt var det låg).
Till slut var vi 30 meter över golvnivån och skyddsräckena blev också allt högre. Över de fristående tankarna fanns det skyddsnät – det hade för inte allt för många år sedan inträffat dödsfall här…
Efter ytterligare trappor och stegar hamnade vi i ett av de rum som normalt visas för besökare. Här fanns bland annat de bryggloggar som man skapat ett par av Past Masters-ölen från.
I ett angränsande rum låg laboratoriet. Will berättade att de gärna hjälper de nya små bryggerierna att göra analyser om de får problem. De är övertygade om att det hjälper branschen i stort och ser sig som ”godfathers of craft”.
På väg ut från själva bryggeriet såg vi ytterligare gammal utrustning som fått stå kvar: Ett tvåvånings jäskar enligt drop-systemet där ölen först jäser i en tunna och sedan får droppa ner i ett öppet jäskar där jästen rakas bort för att sedan återgå till processens början.
Vi kom till slut ner till gatunivå och flyttade oss över till en källarlokal där det tidigare varit tvättrum för fat. Nu var det den avslutande delen av besöken. Här fanns tv-skärmar som visade historiska filmer och dagens reklam, en samling breweriana från pubkedjan och bryggeriet. Och inte minst en bar med Fuller's sortiment på cask och fat.
Här pratade vi en hel del om bryggeriets nya och kommande produkter.
Alla varumärken och etiketter kommer under kommande halvår att göras om, man hade som bäst börjat med
London Pride. Det nya formspråket kommer att vara inspirerat av den sirliga grafiken från arts & craft-rörelsen och 1800-talets lekfulla typografi.
Framför allt var Will nöjd med att äntligen få ordning på
London Porter-burken, som han idag tyckte såg ut som omslaget till en oaptitlig chokladaka.
Och så
Frontier, deras ljusa lager på 4,5 % med lite modern humle. Den är framför allt riktad till deras 380 pubar, där många gäster vill ha den här sortens öl, och då är det bättre att göra den själv än att köpa in utifrån. Under tiden i London såg vi nog mer Frontier-logotyper än Fullers-logotyper på pubarna.
London Pride Unfiltered lanserades i vintras. Det en produkt med en tydlig målgrupp: De som växt upp med craft beer, och som inte skulle kunna tänka sig att beställa en ljummen avslagen cask-öl som gamlingarna gör. Och det hade visat sig svårt att ha samma öl på cask och keg bredvid varandra på puben. Dessutom är ”unfiltered” ett ord som andas trendighet och exklusivitet.
India Pale Ale är en öl som kommer att utgå ur sortimentet under året. Det är en öl som blivit allt mer svårsåld när konsumenterna förväntar sig en amerikansk citrusbomb när de ser uttrycket IPA. Funderingar finns på att i stället låta den roterande
Bengal Lancer tillverkas under större delar av åren, men de var osäkra om namnet var gångbart på exportmarknaderna?
Se kommentaren om detta.
Vi kom in på en av världens bästa folköl, som plötsligt försvann från de svenska butikshyllorna:
Chiswick Bitter. Att den gjort så berodde på att den tagits från det fasta sortimentet till det roterande. De gäster på pubarna som ville ha en vanlig bitter föredrog
Gales Seafarers Ale, som i stället fått ökad distribution.
Men den svenska marknaden är viktig för Fuller's, och under kommande vinter kommer den att återlanseras här – de brygger ju som jag skrivit ovan redan ölen i alla fall – men då under varumärket
London Pride. Will och hans kollegor på exportavdelningen var lite oroliga för att vi kunder inte skulle förstå att det var två öl med olika styrkor, men där hade importören lugnat: Svenskarna är vana vid samma varumärke för olika styrkor.
Vi provsmakade oss i stort sett igenom hela sortimentet, och jag insåg hur god en välhållen
Seafarers är.
Besöket avslutades som sig bör i presentshopen, där mina reskamrater noterade att det fanns få
Vintage Ale-årgångar kvar och att de som fanns var rätt dyra.
Ett av de trevligaste och intressantaste bryggeribesöken jag varit med om, faktiskt.
