Stockholm Beer 2014 - IV

Del fyra från Stockholm Beer & Whiskey Festival blir del två från andra torsdagens besök.

I en mindre monter i hall II hade Spendrups samlat ihop några av sina importmärken, Framför allt Paulaner men också Birra Moretti och Murphy's. Etc.

Ett gäng burkar fångade min uppmärksamhet. De kom från Seattle-bryggeriet Hilliard's Beer.

Först ut Chrome Satan, en california common på 5,7 %. Lättdrucken med lite karamell, men den överdrivna kolsyran förstör lite av upplevelsen. Namnet är för övrigt ett anagram.

Amber Ale kommer till Systembolaget i december. Mjukare och maltigare än den förra ölen. Mycket trevliga humletoner i eftersmaken.

Sist ut var ett tillfälligt öl: Suffering Bastard, en saison som lagrats på bourbon-fat som även innehållit gin. Knäckig och syrlig smak, massor av laktos och lite jäst. Smörkola i slutet. Nja, jag var inte övertygad.

En våning ner, bland de svenska småbryggerierna stötte jag på Dykes Brewery från Alnön utanför Sundsvall. Bryggeriet består av den från England inflyttade pappan och sonen Dyke. De berättade om sin historia där pappan Dick växt upp i ett hem där det då och då bryggdes öl. Hembryggandet hade blivit en familjetradition, så erfarenheten fanns där.

Ölen, just nu fem till antalet, är djupt rotade i brittisk tradition men med moderna influenser.

Jag började med English Bitter på 3,8 %. Den var väl sådär: Vört och smågodis i doften, småsöt smak. Lätta smaker, ingen märkbar humle. Köttbuljong.

Nja, nä. Jag pratade med sonen Robert, och han erkände direkt att den var framstressad och egentligen inte färdig. Men de ville så gärna ha med sig alla sina öl till festivalen. Begripligt på sitt sätt, men…

Nå, det fanns fler öl: Brown Ale. Torr och maltig. Ren och välbalanserad. Friskt slut, saknade helt den dammighet jag tycker att den här stilen lätt finns. Mycket trevlig. ”Ja, berättade Dick, vi har filat på receptet i nära 20 år.”

Deras India Pale Ale innehöll hela sex olika humlesorter, både brittisk och engelsk. Trots det låg beskan på måttliga 48 IBU, 5,8 % beska. Humle smakade den i alla fall. Balanserande kakig malt och stor besk eftersmak med blommiga humletoner. Komplex och kompetent!

Nöjd med detta traskade jag tillbaka till hall I där Darren från Beer Studio var på plats i den monter som delades med FrEQuency och CAP.

Här provade jag Beer Studio-ölen Remix, en ofiltrerad lager på 5,7 %. Humle: Agnus, Sladek, Premiant. Frisk, ren och klar. Torr, lång eftersmak. Bra!

Promenerade förbi Oppigårds Bryggeri. Det är först nu jag inser att deras monter är faluröd. Såklart! Jag passade på att fråga bryggare Björn om det där med deras storsäljare Amarillo. Vad händer om det blir problem med skörden av just Amarillohumle? Björn förklarade att de köper Amarillo på 3-årskontrakt och att de därmed har tillgång till det som finns innan den öppna marknaden. Men visst är det klart, om det inte finns någon Amarillo alls så blir det problem. Sett i det perspektivet så hade det nog varit klokare med ett allmännare hållet namn på ölen och därmed kunnat ersätta den med snarlika sorter.

Brill & Co låg ju i närheten så… Som vanligt var det fullt ös i baren, och Pierre Bill var på gott humör. Vad skulle kunna gå fel?

Det blev en öl från Omnipollo: Karl Framboise. En krispig hallonöl, bryggd hos De Molen, som kändes som att dricka färsk hallonjuice med lite körsbärskärnor/marsipan. Spännande.

Hypnopompa från samma fantombryggeri var jag skeptisk mot när jag provade den tidigare i år, här fanns den i en bourbon-fatlagrad variant. Rundare, lite mindre söt och ganska så bränd. Ett steg framåt, men jag tycker ändå att det är ett av deras mindre intressanta öl.

Från Mikkeller fanns K:rlek höst/vinter 2014. Det verkar som många som provat den tycker att den är vekare än de tidigare versionerna. Grape och torkad frukt i den relativt lätta friska smaken. Frisk med lätta mango-toner i eftersmaken. Jag lär återkomma till den här…

Dags för lite promenerande igen.

Hos Beer Enthusiast fanns öl från engelska Hook Norton, som man såg en hel del av i Sverige för 10-15 år sedan. Deras Double Stout har en lätt doft av choklad. Choklad, kol och mjukt engelska smaker. Stor kropp. En imponerande öl för sina 4,8 %.

Från Italienska Birra Del Borgo kommer ReAle In Kilt, deras tolkning av skotsk ale. Jodå, den stiltypiska söta maltigheten fanns där, men det var en stram sötma. Lång och oväntat besk eftersmak, men ingen märkbar alkohol.

Så, det får räcka för nu.