EBBC13: Söndag, besök hos Traquair House

Söndagen var en slags bonusdag för oss deltagare på European Beer Bloggers Conference: Vid anmälningen hade man fått anmäla sitt intresse för att besöka ett av skottlands minsta och mest traditionella bryggerier: Traquair House. Antalet platser var begränsat och lotten skulle avgöra vilka som fick åka. Jag blev en av dem.

Men dagen började med att jag blev klarvaken lite för tidigt, men det gav å andra sidan tid till att packa ihop sig. Märkligt, jag hade gott om plats i väskan när jag reste, och nu hade jag bara köpt en klänning och fått lite småsaker och papper på konferensen. Ändå var det jobbigt att få ihop den nu. Huh?

Ja ja, jag ändrade inte ett vinnande koncept utan åt återkom till Hula för frukost. Inte minst för den färskpressade juicen med äpple, citron, lime och ingefära. Mums. Och så tog jag en bagel i stället för rostat bröd!

Nu var det en dryg timme innan bussen skulle avgå från hotellet. Men det var varmt och skönt och troligen roligare att glo på folk än att sitta på rummet. Som jag förresten redan tömt och återlämnat kortet till. Så jag studerade noga minnesmärket över de avrättade protestanterna som fanns på Grassmarket alldeles utanför. Som delvis bestod av några sköna bänkar:

Här någonstans klickade det äntligen till i min skalle, och den stressattack som jag drabbats av under fredagsmorgonen släppte. Helt och hållet och på en gång, bara sådär.

Visst, vi skulle enligt schemat ha rätt kort om tid mellan återkomsten från resan och flygets avgång, men det kändes inte längre som något jätteproblem: Jag var äntligen tillbaka till mitt normala jag!

Bloggare började berika belägenheten. Bussen dök äntligen upp, några minuter efter utsatt tid. Eller, ja… buss. Det var en Ford Transit som de på något märkligt sätt pressat in 16 sittplatser i: En skotsk skolbuss. Lite trist var att flera av de föranmälda inte dykte upp. Men det är deras förlust.

Vi åkte nu ytterst krokiga vägar genom Old Town och New Town för att hämta upp ett par delagarare till. Det hela komplicerades betydligt av att stora delar av stan var avstängd på grund av spårvägsbygget.

Iväg for vi, söderut.Till ungefär mitten av Scottish Borders, vid floden (eller snarare ån) Tweed. Gott om småbyar, natur och ännu fler får.

Efter omkring en timma i maximal legal hastighet var vi framme. Vilket jag tyckte var skönt eftersom min plats saknade benutrymme.Och det var ett häftigt ställe vi kommit till, ett där historiens vingslag blåste stormbyar omkring oss.

Den intresserade hänvisar jag hit. Det är Skottlands äldsta bebodda hus, och dess historia är full av felaktiga beslut och dålig tajming. Trots det har det fått stå kvar i de här oroliga gränstrakterna.

Joakim på språng.

Vi möttes av Lady Catherine Maxwell Stuart, 21 generationen av sin släkt som bor på Traquair. Först fick vi en kort genomgång av platsens och husets historia och några av de märkligheter som hänt där genom åren.

Den legendomspunna Björnporten i fjärran.

Vi gick ner till baksidan av ett av husets flyglar, där bryggeriet finns.

Ska man tro historien hittade Catherines far Peter Maxwell Stuart mer eller mindre av en slump det kompletta bryggeriet bakom en enorm mängd bråte när man rensade flyglarna 1965. Det man fann var gårdsbryggeriet som använts fram till någon gång under mitten av 1800-talet.

Vörten kokas fortfarande i pannan från slutet av 1700-talet, men de två kvadratmeterstora  kylskeppen ersattes ganska snart av ett begagnad värmeväxlare från ett mejeri. Och pannan värms nu med gas och inte ved. Dumt nog tog jag aldrig någon bild av det rummet, jag tänkte väl göra de senare när det inte var fullt av folk men det blev aldrig av.

Efter detta pumpas ölen över till jäskaren:

I finaste ek, av en sort som bara gick att få tag på i Ryssland fram till första världskriget. Här jäses ölen i en veckan innan den flyttas till det tredje rummet där den sekundärjäses kallt och filtreras. Av någon anledning fick vi inte gå in i det rummet. Utrustningen där är modernare, men ändå närmare 50 år i emaljerad plåt.

En del av ölen tappas på cask, men den mesta skickas vidare till Robinsons som buteljerar den.

Vi gick vidare till den ena av butikerna som fanns i flygelns övre våning. Där fick vi höra mer om de öl som tillverkas på reguljär basis. Den skotska alen Bear Ale, den korianderkryddade Jacobite Ale och flaggskeppet Traquair House Ale. Provsmakning skedde.

Ett gammalt recept trodde jag.
En gammal räkning till grannarna, visade det sig.

Vi fick nu en lång stund att själva gå runt, titta på trädgården och inne i huset där historiska miljöer och tillfälliga utställningar fanns. Ett fascinerande hus, och jag insåg plötsligt hur lite jag kan om skotsk historia.

Baksidan på det befästa huset. Bakom min rygg
fanns den labyrint som jag inte testade.

Bryggeriet.

Vi samlade oss sakta men säkert vid en av de yngre husen en bit framför det stora huset, här fanns nämligen 1745 Cottage Tearoom, områdets restaurang. Om ni kommer dit någon gång kan jag verkligen rekommendera deras lammburgare med mint-chutney. Mums. Till det en Bear Ale.

Minibussen var nu tillbaka, och körde oss genom de vackra omgivningarna tillbaka till Edinburg där vi återkom till hotellet, hämtade ut väskorna och alla skandinaver utom Johan som skulle söderut åkte ut till flygplatsen.

Där vi plötsligt fick ett oväntat problem:Taxichauffören hävdade ihärdigt att han fått beställning till fast pris (£26,25) men inte förbetalt som vi blivit informerade om. Och kort tog han inte. Efter lite letande lyckades jag få fram £24 i kontanter och efter lite tjafs nöjde han sig med det.

Incheckningen och säkerhetsteatern gick utan dramatik.

Den Boeing 737 som tog oss från
Edinburgh till Amsterdam.

Bingo!

När vi skulle taxa fick vi veta att det var söndag och det europeiska luftrummet var fullt. Så vi fick vänta in en ledig slot och kom ut omkring en kvart för sent. Ja, det åts smörgås med ost och sallad samt bra te på planet och allt kändes bra.

Tills det ropades ut att vi var för sena för vissa anslutande flyg. Och så ropades destinationer upp. Koala Lumpur. Newark. Sofia. Stavanger. Lissabon. Och… Linköping. Vi skulle kontakta transferdiskarna på Shiphol för vidare instruktioner.

Men mig gick det inte att stressa, så jag förberedde mig mentalt för en natt på flygplatshotell och började fundera vem som jobbade på måndagen och vem jag skulle kontakta och berätta att jag skulle komma senare.

Transferdisk lokaliserades och jag visade mitt boardingkort till Linköpingsflyget. De tittade. Undrade om jag hade checkat in bagage. Det hade jag inte. ”Då så, spring så fort du kan till gaten, de väntar på dig!” var det översatta svaret. Så jag sprang.

Svettig och flåsande kom jag fram till gaten, som hade ”CLOSED” på informationstavlorna. Men där stod det två KLM-anställda som ropade ”Mister Bark?” och tryckte ett utskrivet nytt boardingkort i handen innan de föste ut mig till den väntande bussen.

Sedan gick allt enligt plan: Blaskigt te och sandwich med skinka. Åter vid en nödutgång!

Trött men vid gott mod cyklade jag så genom den tomma staden på söndagsnatten. Hem.

Och igår hittade jag ytterligare £1 i plånboken. Jaja.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.