 |
| Danskar på rad. |
Stockeboda Gård är en blandning av konferensanläggning, hotell och restaurang som ligger mellan Kivik och Simrishamn. Jag fick historien i korthet förklarad för mig: För några år sedan ville de utveckla anläggningen på något sätt, gärna något som både skapade aktivitet för gästerna och gav dem något unikt. Snart kom de fram till att ölbryggning var perfekt, och under sommaren 2009 hade de köpt ett begagnat bryggverk (250 l/batch, 4.500 l tankkapacitet) och börjat brygga.
Jag fick ett antal smakprover i den ordning som den unga tjejen bakom baren tyckte var lämpligt:
- Wit 5,6 %. Kryddad med lime, apelsin och koriander. Torr, syrlig, ingen vetekänsla.
- Single Malt. Bryggd på 100 % Marris Otter. Runda smaker. Syrligt fruktig. Rätt enkelspårig.
- Pils. Jätteskum. Söt och ren. Lätthumlad för stilen. Tjeckisk men lite för söt.
- IPA 6,5 %. Plastig doft. Medium beska. Småsyrlig. Torr och ganska sträv.
I innersta rummet hade Elixir Wine lagt beslag på ena långväggen och fyllt den med danska bryggerier och danska bryggare! Först blev jag skickad till Black Rooster Brewery där en av bryggarna (varför skrev jag inte upp hans namn?) hällde upp den öl han tyckte var bäst: The Black Rooster Stout som är en amerikansk stout på 6,5%. ”Stor rostad doft. Lyxig. Lite russin. Bra balans med bra beska. Choklad och salt i slutet.”
Sedan fick jag ytterligare en skvätt öl: The Black Rooster Stout Oak'n Isley Edition. De tog stouten och la på ståltank med ekchips och hällde i lite Islay-whiskey. Detta för att få in whiskey-smaken utan att få oxiderade toner. Resultatet blev enligt mig ”Ganska besk med whiskey-alkohol. Träig. Trevlig.”. Liksom den andra hade den bryggts hos Sørgaards Bryghus i Aalborg.
Jag traskade förbi Monks Cafés monter och glodde handfallen inför den stora mängd öl som de brygger och jag inte har någon koll på. Efter en stund fick jag ett smakprov på Svea Pale Ale, en amerikansk pale ale på 3,4 % som bryggts för att ha i sin lilla folköl-shop.”Humlig, färska kottar. Lätt, gräddig/krämig. Frisk och färsk. Lätt beska och lite kärv/astringent. Inte dum alls.”
Nästa stop var en av de fyra barer som Spendrups byggt upp i en kvadrat, här var det deras underetikett Brutal Brewing som höll hus, och jag anade ett visst motorcykelintresse. Jag pratade lite med grabbarna bakom disken, och det verkade inte riktigt som konceptet riktigt satt sig – hur stora Spendrups ska hantera Brutal Brewing-märket. De själva påpekade exempelvis att de inte var 100 % nöjda med hur Cheap Thrills blivit, varken som öl eller lansering.
I kranarna hade de att antal experimentbrygder. Fyra av dem hade var sin upphovsman och var med i en liten tävling där man skulle prova och utse sin favorit. Ölen var noggrant beskrivna på skyltar framför varje tapp (klicka för större bild). De var ganska långt från Cheap Thrills om vi säger så…
Dark Wendler. Mörk lager. Lätt doft, karamell. Frisk lätt beska. Ren. Lite vinig.
It Ain't Over Until The Fat Brewmaster Sings. Amber ale. Tydligt amerikansk humle. Färska grönsaker. Kvistar och ogräs. Lite oren.
C D I P A. DIPA. Syrlig doft, spritig. Lite fenolisk. Stor beska med en del mint. Lite konstgjort chokladig. Bra stor beska i eftersmaken, inte extrem. Mycket blommig.
Sour Chokolate. Mörk veteöl. ”Ett försök att göra en smakmix av en stout och ett veteöl”. Rostad. Lätt doft. Syrlig.torr svartavinbär. Lakrits. Syrlig och rostad i slutet…
Efter en del stirrande på mitt anteckningsblock och tvekande lämnade jag min röst på Dark Wendler, jag tyckte helt enkelt att den gjorde bäst totalintryck på mig. Kul koncept!
Slottskällan hade en öl som jag tidigare inte provat (tror jag): Nordic. Det är en amerikansk pale ale på 4,5 % för den finska marknaden. ”Välhumlad. Torr, lätt lite kål. Syrlig och humlig. Lite lite malt.” var mitt omdöme om den.
Sprang åter förbi Jessica som som vanligt var på topphumör i S:t Eriks-montern. Fick i mig en skvätt av hennes i mitt tycke bästa öl: 80/-. Jag gillade även nu; Maltig, kola, grädde. Mjuk och rund och lyxig. Trist att det ska vara kollikrav på denna otypiska läckerhet.
En öl till därifrån, en som lanserades 1 oktober 2011: India Ale, som vi kom fram till nog var en 1½-IPA, lite kraftigare än en amerikansk IPA, men ändå inte en DIPA. Lite stilmässigt som Sierra Nevada Torpedo, kanske. ”Citron. Citron-PEZ. Lätta dofter. Mer citron! Viss sötma. Ren. Engelsk citronkola. Något torr avslutning. Mjuk malt. Gott.”
Nu stod jag plötsligt framför Oppigårds, där deras experiment att brygga en öl på mässan kommit så långt att man kunde smaka på grönölen. Inte så illa, jag återkommer till den lite senare.
Några steg bort låg en av mässans längre montrar: Wicked Wine. Här passade jag på att prova ytterligare ett öl som hypats på bloggar, framför allt i somras: Mohawk Unfiltred Lager. ”Svavel, ägg. Lätt och frisk torrhumlad smak. Mer avrundad i eftersmaken. Riktigt god.” var mitt korta omdöme.
I montern fanns ett cask med tappkran som jag tyckte såg riktigt intressant ut. ”Det där är nog inget för dig” påpekade Gonzo eller Niklas (minns inte riktigt vem) ”men det är nog den av våra utställda öl som det varit mest snack om” så jag fick ett mycket litet smakprov i alla fall.
Innehållet i tunnan var Life and Limb, ett samarbete mellan Sierra Nevada och Dogfish Head. En amerikansk strong ale på 10,2%… ”Söt och rostad. Vass. Fikon och frukt. Massor av lönnsirap. En hel del humle” var mitt lite avvaktande omdöme. De hade rätt, det var inte en öl för mig.
”Den här har det också varit en del snack om, inte minst i USA” hörde jag när ett nytt litet glas dök upp. Sierra Nevada Beer Camp Double IPA var årets vinnare i deras… öllägerskola? En annorlunda DIPA utlovades, och mycket riktigt: ”Rökig. Tysk örtsalami. Torrt besk med stor friskhet. Oljig i slutet. Bra, på ett nyskapande sätt.”
Nils Oscar-gänget fanns också på plats. Årets Julöl kommer i stort sett vara en upprepning av 2010 års julöl, ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept liksom.
En stor favorit bland deras öl är annars Coffee Stout. Årets upplaga innehåller kaffe från den Brasilianska odlingen Fazenda Ambiental Fortaleza, men man ska enligt bryggare Horst ändå betrakta det som samma öl, skillnaderna i espressosmaken är marginella i det färdiga ölet.
Jag hade nu fått blodad tand på kaffeöl och letade bland utställarna. Hos Elixir Wine hittade jag Søgaards Espresso Stout, bryggd tillsammans med Anders Kissmeyer på ett snarlikt sätt som NO-ölen: Färdigt kaffe tillsatt i den nästan färdiga ölen. Här tyckte jag att det fanns en god torr doft, Mycket krämig nästan karamellkiknande kaffesmak och lite rostade toner som var lättare än vad färgen gav intryck av.
Fanns det mer kaffeöl? Jo: Hos Brill & Co hittades en flaska Mikkeller Koppi IPA. Jag har tidigare druckit den här några gånger och tyckt rätt illa om den. Så även denna gång. Unken. Kaffe-IPA är fortfarande ingen bra idé enligt min smak.
Åter plockade Brillarna fram ett ess ur rockärmen: Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel Highland Edition. Här fanns det betydligt bättre och kraftigare kaffetoner, tillsammans med en rätt intensiv rökig whiskeyton och en uppfriskande syrlighet.
Nå, nu hade jag varit på mässan under 7 timmar och jag insåg att det började räcka, dessutom ville jag inte behöva stressa till tåget. Så jag hämtade jackan och var på väg ut…
… när jag på Facebook såg att prisutdelningen just börjat. Den har jag inte sett på ett tag, så jag vände in igen. Jag insåg att det skulle vara en möjlighet att få ut pristagarna först av alla, så jag tog upp telefonen och försökte liveblogga. Det gick väl inget vidare, som ni säkert såg. För många priser, för snabba utdelningar och för otydlig utdelare för det jag ville göra. Så jag gav snabbt upp, tog i stället lite bilder och gick därefter ut mot bussen.
Jag drack inte bara öl under den här dagen, jag pratade också med en hel del folk. Ska försöka sammanfatta det i ett kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar