Reseberättelse tisdag 23 augusti

Det är inte ofta jag skulle tycka att en hotellfrukost för €18 är prisvärd, men på Maritim Grand Hotel i Hannover tycker jag nog att den var det: Färskt bröd, massor med tesorter serverade i kanna, bra äggröra, bra service och skön miljö. Det enda lilla minuset var att de inte hade någon HP-sås till det varma. Nåja.

Thorild och jag stegade nu till Hannover Hbf för att på vägen meditera över McIntosh-säljarens skyltfönster – och den komplicerade samtidiga rivningen och byggandet av ett hus vid huvudgatan Karmarschstraße.

Jag gillade på något konstigt vis Hannover, lite synd att inte ha mer tid det. Kanske inte så överraskande, jag verkar gilla städer som inte är alltför stora, eller snarare inte störst i området.

Thorild hade kollat tågtider och bestämt vart vi skulle åka idag, så det var bara att hoppa på ICE-tåget mot Würzburg där vi noterade att det blivit lite varmare innan vi hoppade på det anslutande regionaltåget mot Bamberg.

Ohhh… Bamberg. Vi följde alltså era tips och hamnade här.

Weyermanns mälteri ligger vid stationen.

Fast det började väl sådär. När vi startade resan på morgonen var det väl knappa 20° och lite blåsigt. Nu när vi på tidig eftermiddag traskade ut på stationen var det omkring 35° och vindstilla. Temperaturchock, för min del. Speciellt som jag var klädd i långbyxor och jacka. Det här skulle skapa en del problem för mig.

Efter att ha baxat in packningen i förvaringsboxar skulle Thorild (som varit i Bamberg tidigare) hitta mat och öl åt oss, och han visste rätt ställe. Det var bara det att han inte var exakt säker på var det låg, och avståndet mellan järnvägsstationen och gamla stan är en bra bit för en otränad man utan värmevana.

Kartan säger 2,0 km, men vi måste ha gått längre. Mer och mer vindlande och förvirrat.

Ja, till slut hamnade vi där han tänkt att vi skulle äta sen lunch: Klosterbräu. Inte nog med att jag var varm som en spis, den här delen av stan är väldigt backig, inte minst om man som en viss person i min närhet enbart hittade vägen via de värsta backarna som man kunde hitta. Jag var nära något slags svettsprutande kollaps.

Klosterbräu.

Fast nu var vi framme! Lite för tidigt. Uteserveringen var inte öppen, den skönt svala innergården fullsatt och… Tja, vi fick sätta oss i restaurangen ”Brauerei-Gaststätte” och var ensamma där med en småtjurig servitris som påpekade att köket inte var öppet än.

Jag gick till toaletten för att svalka av mig så gott det gick. När jag kom tillbaka hade Thorild redan beställt mat: De kunde till nöds få fram långkoket som redan stod på spisen, och det blev Bayerns nationalrätt: Ölmarinerad kokt Schweinshaxe (gris-knä) med potatisknödel och saurkraut. Till det deras schwarzbier som recenserades här.

Jag kan väl inte säg att det var den mat jag huggit i med mest aptit genom livet, men det berodde nog på min trötthet och värmen mer än själva maten.

Under tiden vi åt och drack ringde jag hotels.com och hittade boende. Det var som väntat mycket upptaget i Bamberg, men de hittade två enkelrum i kongresshotellet Welcome Kongresshotel Bamberg. Jag tog två nätter, eftersom jag insett att Bamberg kommer att ta lite tid.

Till hotellet via järnvägsstationen, kanske en halvmils promenad. Hotellet var nybyggt och jag gillade det verkligen, inget överdrivet lyx eller den stroppighet som ofta hänger samman med sådana ställen. Men bekvämt och behagligt. Och det fanns kall dusch. Ouuuh, skönt!

Efter en kort vila så begav vi oss ut igen. Den här gången lite mindre stressade, men vi (han) kunde inte riktigt bestämma oss för vart vi skulle sätta oss. Mitt blodsocker blev allt lägre och till slut blev det ohållbart, så vi satte oss vid hotell-restaurangen Alt Ringlein, mitt i den gamla staden. Efter en apelsinjuice piggnade jag till och beställde in mat, en god men lite torr Schnitzel "Wiener" med pommes och majo.

Stället var fram till 1957 bryggeri då den egna tillverkningen lades ner. Men ölen finns kvar, de tillverkas nu av Mahr's Bräu.

Generellt brukar jag på mina provningar säga att ”det är ingen ordning med britterna, deras öl och nomenklatur ändras hela tiden. Tyskarna däremot, är det ordning med. Där bestämmer man sig och gör så hela tiden.” vilket inte gäller Bamberg. Det har funnits så många bryggerier och så komplicerad ägarstruktur att öl bryggs under olika namn och på olika platser lite till och från. Jag kommer att återkomma om det här i nästa dags rapport.

Frågan om det är öl bryggd enligt Alt Ringleins recept eller om det är Mahr's med annan etikett verkar inte vara möjlig att svara på. Jag testade deras Ringlas Hell (2:50 € för en halvliter, och jo, den stavas så på kvittot) utan att recensera den men minns den som maltig och enormt mjuk och len.

Tog också in en tvåa Schenkerla Rauchbierschnaps: Klar och tydligt rökig. Smakade faktiskt exakt som deras rauschbiers rökighet, varken mer eller mindre. Mer intressant än läckert. Thorild tog en apfelstrudel med glass och grädde. Jag stod över, men enligt uppgift var den god.

Mätta och med ny energi (och med svalkande kvällsluft) insåg vi att vi inte kunde undgå det längre, det enda rätta att göra om man kommer till Bamberg: Gå de 5 meterna till Schenkerla, på andra sidan gatan.

Schenkerla, en bekant fasad även för de som aldrig varit här.

Stället var mindre än jag väntat mig, men jag var å andra sidan inte i alla prång och vrår. Ölmenyn var lite enkel som kort: Självrunnen Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen, och Schlenkerla Rauchweizen på flaska. Jag valde det första och recenserade den här.

Jag gör en ”Kilroy” på Schenkerla.

Stämningen satt i väggarna och servitörsparet hade en halvtidstjänst med att vifta bort turister från stammisbordet.

Tja, sedan promenerade vi lite kring Bamberger Dom och jag tog lite nattbilder innan vi insåg att det var dags att släpa sig till hotellet för välbehövlig sömn.

Nattbild.

Trodde jag, ja.

Thorild som skulle åka hemåt via Berlin tidigt under morgondagen tyckte att han nödvändigt måste besöka bryggpubarna Spezial och Fässla som ligger grannar på andra sidan Regnitz och kanalen, innan han åkte hem. Jag var väl inte så jättesvår att övertyga.

Spezial.

Spezial hade semesterstängt. Å andra sidan har jag inte varit så jätteimponerad av deras flasköl, så det kändes inte som någon stor förlust.

Fässla.

Upphällning på Fässla.

Fässla hade öppet, men det var rätt tomt. Ett gäng satt satt på innergården, tydligen polska hantverkare. Det fanns två självrunna öl, en Pilsener (länk till recension) och en München Helles (länk till recension). Det var rätt skönt att bara sitta och ta det lugnt ett tag, faktiskt. När jag beställde den andra omgången frågade jag (på min väns initiativ) om de hade någon bock. Jag möttes av den kallaste blick jag fått av en servitris någonsin och svaret att det inte var oktober än.

Nå, nu var det dags för en promenad över den knappt återöppnade Kettenbrücke och tillbaka mot hotellet.

Kettenbrücke