En lördagkväll i Stockholm

Eftersom frugan ogillar Sanna Nielsen (nej jag vet inte) så kom vi fram till att en övernattning i Stockholm vore en bra sak under Eurovisionsfestivalsdagen.

Kvällen började på Akkurat. Som väntat var det mycket folk, och inga sittplatser lediga. Frugan ville dricka surt, men inte körsbär. Så Cantillon Kriek på fat var inget alternativ. Nå, en 3 Fonteinen Oude Geuze fick duga. Ung och lite söt men väldigt god.

Anledingen till att komma hit egentligen var att jag en sista gång ville vara säker på att Carnegie Porter av årgång 1986 var slut i källaren. Det var den. Det enda som fanns kvar var flaskor från 1995, men då hade tillverkningen flyttat till Bromma och den speciella dubbeljäsningen slutat användas.

Så det fick bli en real ale-bitter. Det brukar bli så. Från Skebo Bruksbryggeri kom Heartbeat Bitter, en engelsk bitter på 4,4 %. Namnet? Personalen på Akkurat och Oliver Twist har utbildats i hjärt- och lungräddning. Och så är den singelhumlad med EKG… Tyvärr en besvikelse, en bitter av den här styrkan ska vara själva definitionen på lättdrucket, men den här blev bara tunn och konturlös. Skissbetyg: 2,75.

Bild: Skebo / Akkurat.

Efter ölen var sällskapet suget på något att äta, men vi insåg att det inte skulle vara praktiskt genomförbart på denna krog så vi drog oss vidare. Till… Ja, vad skulle vi hitta på? Den pyttelilla och undangömda Bishops Arms Söder några kvarter bort kanske?

Inte riktigt lika fullt, men omöjligt att hitta två stolar med bar bredvid varandra. Vidare!

Vaaad skulle vi hitta på? Till slut insåg vi att det inte skulle gå så hon fick en tjockgrilkorv på gatuköket vid Mariatorget innan Tunnelbanan tog oss till Rådmansgatan och en kort promenad till ett ställe jag var nyfiken på: Mikeller Bar Stockholm.

Mycket folk även här, men det gick hyfsat enkelt att få två ståplatser vid baren. Ni som varit i Köpenhamn vet vad man kan vänta sig: En danskt minimalistisk inredning med vita väggar, amerikansk bar-layout och diverse modern rockmusik i högtalarna. 20 cl-provglas som standardservering och 21 fatöl som man med yttersta svårighet hittar någon annanstans.

Vi beställde in varsin öl: Jag tog en Omnipollo Astral #2 Simcoe & Amarillo och frugan som fortfarande var inne på det sura en Siren Calypso som recenserades som ”god men annorlunda mot belgaren”. Om Astral #2 tyckte jag, men saknade ändå något. 3,75 i skissbetyg.

Små glas till hyfsade priser väcker den lilla tickern i en, speciellt som vi nu fått tag i två stolar vid baren. Jag tog in en Mikkeller Spontanale Vasa. Har jag fattat det rätt som om ölen i Vasa-serien är specialbryggda åt den här baren? I vilket fall uppskattade jag den mineraliska syrligheten, även om det känns som om det är något som håller tillbaka alla öl jag provat i spontan-serien. 3,25 i skissbetyg.

Sista ölen ut för mig blev Mikkellers samarbetsöl med Amerikanska Off Color Brewing: Beer Geek Mus, ett försök att göra den hyllade kaffe-stouten Beer Geek Breakfast på under halva alkoholhalten (alltså 3,5 %). En lite märklig öl där jag tydligt kände såväl rostad malt som kaffe, men helt utan sötma eller kropp. Mmhmhm. 3 i skissbetyg. För sällskapet blev det … Något ingen av oss minns. Eller drack jag en extra öl?

En öl tar slut, nästa kopplas på direkt.
Griffeltavlan uppdateras.

Vi satt och funderade över vad som fick den här krogen att kännas så annorlunda mot de flesta andra. Den annorlunda minimalistiska inredningen gav ju en del, liksom den öppna planlösningen och det märkliga inre rummet där alla satt längs långväggarna mot varandra. Att det inte fanns mat att beställa annat än chips (fantastiskt goda vinägerchips!), korvbricka och ostbricka (båda snygga och byggda av kvalitetsarbete vad jag kunde se) adderade säkert också något till känslan av ”utomlands”. Undrar hur det funkar med utskänkningstillståndet, där lagstiftningen är skriven efter åsikten att alkohol huvudsakligen ska vara ett komplement till en ordnad måltid?

Hög tid att dra vidare, men inte så långt. I grannlokalen, med adress Tegnérgatan i stället för Döbelsgatan, finns den tyska temakrogen Bierhaus.

Det är dock ett annat Tyskland än det jag har besökt, jag gissar att inspirationen kommit från det Berlin som jag aldrig besökt. Det är svartmålat, råa ytor och betong. Här och var finns det spår av sjuttiotalsteknik, konstig neon och tyska glosor stencilerat på väggarna. Personalen bär verkstadsrockar. Musiken var så högt uppskruvad att högtalarna distade, det som spelades var en mix av industrirock, acid house mer eller mindre gammal techno.

Ölen som beställdes var en Gaffel Kölsch till mig och en Erdinger Weissbier åt frugan. Till det en brezel och en knackwurst, som var så god att den nästan var uppäten när jag fick fram telefonen för ett kort:

Priserna var beskedliga för Stockholm: Min nollfyra kostade 60 kr, hennes halvliter tian mer. Ölen var goda och stiltypiska på ett väldigt tyskt sätt. Veteölen kändes dock mycket sötare än vad den brukar. Kanske?

Även här var det en väldigt annorlunda stämning, publiken ung och högljudd och jag kan tänka mig att vi skulle smälta in bättre något tidigare eller på en vardag. Men jag kommer att återkomma även hit.

När jag studerar kvittona från kvällen ser jag att det är samma företag bakom de två krogarna: Vocoder AB. Det förklarar matlösheten på  Mikkeller Bar.

Kvällen var inte slut här, för nu tog vi tunnelbanan vidare till Kungsholmen och Brewdog Bar. Anledningen var två: En rejäl dos humle i form av Dead Pony Club och det perfekta tilltugget i form av senapsmaksatta Snyder's. Det första fanns, det andra hade de slutat med, nu var bara jordnötter som fanns som snacks. Tråkigt.

Tja, nu var vi gamla och trötta och åkte till hotellet för djup sömn.

Flandern 11 - Hof Ten Dormaal

Vi åkte vidare, den här gången på allt smalare vägar. Och för första gången blev det förseningar på grund av vägarna: Av någon anledning var den väg vi skulle åka avstängd, så den halvtimmeslånga resan tog en kvart extra. Men till slut kom vi fram till en gård, utslängd mitt ute bland de långsträckta åkrarna.

När vi lyckats vänta ut cyklisterna som kom i en strid ström förbi oss så gick vi ur minibussen och jag hörde ett märkligt högt ljud. Det lät som något mellan ett villalarm och inspelad fågelsång. Det visade sig att branddammen bredvid gården var full med något slags grodor/paddor som kväkte så mycket det bara gick. Det, och ett par knipor som byggt bo mitt i vattnet.

Det satte väl stämningen rätt bra: Vi var verkligen ute på landet (kartlänk)!

Efter att ha insupit tillräckligt med atmosfär så gick vi in i det lila caféet som låg i en av gårdens lador. Ett tiotal sittplatser. Ett mindre bryggverk. En bardisk med lite presentkartonger på en hemsnickrad hylla. Minimalistiskt och rustikt. Vi hade alltså hamnat på gårdsbryggeriet Hof ten Dormaal.

Vi fick varsin öl medan vi väntade på att bryggaren skulle komma loss från sina andra uppgifter, en av deras fasta öl: Blond.Det var väl en något mörkare blond än vad de brukar vara (se bilden) men kändes malttung och lite småsyrlig (skissbetyg 2,75).

Nu flyttade vi oss över den gräsbevuxna innergården till bostadshuset, som hade ett bruin café i hörnrummet. Vi häpnade väl alla över autenticiteten i rummet, även om jag efter att ha stirrat på mina foton börjar fundera på om det verkligen stått där sedan det byggdes. André, som driver bryggeriet tillsammans med sina söner. Vi satte oss kring det stora bordet.”Du skulle kunna få ett par hundra tusen dollar för den här inredningen om ölen skulle gå dåligt” påpekade någon av mina kollegor.

André berättade om bakgrunden till Hof ten Dormaal. Han hade jobbat hela livet som revisor, men för några år sedan drabbades han av en hjärnblödning. Han kom tillbaka fysiskt, men hade svårt att slappna av ordentligt efteråt.

Eftersom han länge närt en dröm om att resa runt i USA så fick han en present från sin fru: En månadslång rundresa, med en order om att ta det lugnt.

Det gick sådär.

I Montana hittade han nämligen ett bryggeri som drabbats av en eldsvåda och var nedlagt. Det mesta av utrustningen hade dock klarat sig, så den köpte han på stående fot. När han så kom tillbaka till Belgien med ett bryggeri i bagaget så hade hans fru… Åsikter.

Efter att ha byggt om delar av ladan och en del experiment för att få allt att funka så kom den kommersiella bryggningen igång under 2009.

Vi började prata om ölen i glasen, Blond. André förklarade att det var en ”enkel öl”, brygd med en malt och en humle och husjästen: ”Vi vill ha både tradition och nyskapande i våra öl.”

Två bryggningar sker varje vecka, jag noterade inte kapaciteten men det kan knappast vara mer än 500 liter per bryggning. Nästan alla råvaror kommer från gården, som är på 135 hektar: På fälten runt odlas korn och bakom gården fanns en mindre humleodling. Det hela togs till sin spets i Zure van Tildonk där tio hinkar med vört placerades ut på olika delar av ägorna över natten. ”Två av dem blev bra, och de spädde vi med mer vört för att brygga en lambic” berättade André som om det vore den självklaraste saken i världen.

Annars funderade han om hans öl inte var den mest lokala och ekologiska i världen. Kanske det?

”Förresten, ni vill inte se när vi använder hästen i humlegården?” undrade André när vi satt och tittade på våra glas. Klart vi ville.

Dries, en av sönerna på gården, höll som bäst på att spänna för den stora och kompakta hästen (vars exakta ras jag inte minns).

De skulle ta ett varv bland humlen och riva upp jorden omkring plantorna. ”Hon blir på så dåligt humör om hon inte får jobba lite varje dag” förklarade Dries och berättade att de senare under veckan skulle iväg och tävla i horse pulling, där det gäller att dra så tunga släp som möjligt. Och musklerna verkade ju finnas där, helt klart.

Dries påpekade med viss stolthet att han genom ett par linor som var fästa vid hästens betsel kunde föra ekipaget med en hand, vilket tydligen är en specialitet för trakten. Om det var varmt väder kunde man exempelvis ha en öl i andra handen.

Drav-ätarna.

Vi återgick till bostadshuset, där flera av öletiketterna hängde som oljemålningar på väggarna. Några av bryggeriets öl dracks:

Wit Goud är en stark witbier som bryggs med… witloof? chickory root? Det dröjde tills att jag kom till hotellet på kvällen innan jag begrep vilken växt det handlade om: Cikoria! Lättare kryddor, frisk och lättdrucken tyckte jag och gav 3,5 i skissbetyg.

Ett par av de de experimentella öl som kommit genom åren under rubriken Taste Lab provades: Den första, Brand van Leuven, bryggdes för att hedra minnet av den förstörelse som drabbat trakten under de båda världskrigen, och lagrades i ett år på fat: ”Bittert sur med brandrök i doften, precis som krig är” var programförklaringen. Jag höll med.

B-Wine med underrubriken Beer better than wine är ett syrligt försök att göra en öl som smakar som ett spritsigt vitt vin. Lagrad ett år på muscatvin- och brandyfat. ”Vinsött utan beska” noterade jag.

Den stora ticker-serien från bryggeriet var trots allt deras serie med fatlagrade öl, Oak Aged Barrels. I grunden fanns en ljus eller mörk belgisk ale på 12 % (300 kg kornmalt till 50 kg vetemalt). Sedan lagras ölen under några månader på fat som tidigare innehållit andra alkoholdrycker. Ett fat av varje sort köps in via Andrés kontaktnät runt i Europa, det används två gånger innan det blir till blomlådor.

Hittills har han köpt in 300 fat, och mycket av ölen ligger och mognar på fat och flaska i detta nu. Förhandlingar startade nästan omgående med mina norska kollegor om det gick att få tag på ett aquavit-fat.

Jag drack ett av dessa öl, jag uppfattade namnet som Cognac Belgian Blonde Beer. Tio månader på fat, flaskorna tappades för någon vecka sedan. Sött och ganska stilla med smak av cognac-likörpraliner. Gott, men inte för mig.

Att jag aldrig hört talas om bryggeriet innan besöket var inte så konstigt: Förutom det lilla som säljs på caféet och till några butiker i Italien så går över 90 % på export till USA. 

Dagen hade varit lång, men den var långt från över. Nu var det först dags för 1½ mil i minibuss in till de nordöstra delarna av Leuven.

Hotellet, Novotel Leuven Centrum, låg bredvid den industrianläggning som producerade Stella Artois för fastlandseuropa. Det var en lite annan skala än Hof ten Dormaal…

En liten del av AB-InBev-anläggningen.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

Omnipollo Fatamorgana

Den andra (och sista) ölen i går kväll blev även den från fat. Och även den var ett självklart val: Fatamorgana från Omnipollo. En DIPA på 8 % där inspirationen kommer från saison-stilens rustika krispighet och grumlighet snarare än amerikanska besk-bomber. Den har bryggts med havre och vete, och torrhumlats två gånger med Columbus, Centennial och Citra.

Denna öl fanns alltså på fat hos Örebro Ölcafé. Jag beställde en kupa.

Ölen är grumlig som en hefeweizen, färgen är bärnsten med lite orange. Det låga varmvita skummet är hårt.

Närmast groteska mängder exotisk frukt i doften. Den är väldigt juice-ig och ganska söt.

Smaken är brutalt humle-fruktig med frukter, men nästan ingen beska alls. Syrliga frukter. Mogen mango. Gröna bananer. Lime. Den är rejält söt, men det finns nog med beska för att den ska gå att dricka och skapar en fin balans. Medel till stor kropp. Något sträv eftersmak, men nu är det snarare sötman som skapar balans och mildrar den känslan. Lätta mineraler i slutet liksom färsk frukt och gräddkola.

Medelstor kolsyra. Stora lätta kortlivade bubblor. Tjock vätska, det här kan vara en av de mest trögflytande öl jag druckit, definitivt så under 10 %.

En otroligt humlekraftig öl, nästan helt utan beska. Omnipollo förvånar och imponerar igen.

Betyg: 4,14. Tillgänglighet: Fat på krogen. Pris: 75:00 för 40 cl.

Örebro Ölcafé och Närke Gnällbältar'n

Av olika anledningar har jag tillbringat de senaste dagarna i Örebro, en stad som verkar ha utvecklats en hel del sedan mitt förra besök bara för att halvår sedan. Som Örebro Ölcafé. Fanns de ens när jag var här i höstas?

Nå, nu finns de i allra högsta grad.

Lokalen är liten, det är högt i tak och genom ett fönster kan man se in till köket. På väggarna hänger svartvita fotografier från svunna tiders Örebro. Ett par takhöga bokhyllor finns böcker, småsaker och fotografier; det ser sådär extremt genomtänkt spontant ut. Fast köttkvarnarna är en kraftig tidsmarkör för 2012, på samma sätt som ett Carolahalsband skriker 1983. Men det är väl ett val det med.

Längs motstående yttervägg finns baren. 6 keg-kranar och ett par kylar med 80-talet flasköl. Svenskt, belgiskt och amerikanskt blandas med stor tungvikt på APA och AIPA.

Stämningen var avslappnad som en bra kvarterskrog kan vara. Ett par efter-jobbet-gäng hade dröjt sig kvar, liksom ett par yngre kompisar. Hade det inte varit för att Närke-Hå-Ge kommit förbi på en blixtvisit hade skäggkvoten varit oväntat låg.

Jag gillade det hela, även om den kala inredningen gjorde att ljudnivån blev lite småjobbig. Däremot gillade jag bakgrundsmusiken som var väldigt tydlig och NFM-nära trots att volymen var ganska låg. Trevligt att få höra både The Model och Blinkar Blå på krogen.

Ett minus för att deras placering på Google Maps var flera kvarter fel, det borde fixas. 

= = =

Bild: Örebro Ölcafé

Vad dracks det då? Om jag säger att deras husöl är en ordinary bitter på 3,2 % brygd av Närke Kulturbryggeri, behöver ni fråga då? Gnällbältar'n blev alltså första ölen för dagen!

Färgen är mahogny-brun, vätskan klar. Det två fingrar höga skummet är vitt och kompakt, det sjunker undan och lämnar en del rester på glaset.

Doften är mjuk och maltig. En lätt syrlig ton finns i bakgrunden där jag också hittar lite knäck.

Karamellig och maltig är även den stramt lätta smaken, beskan har samma egenskaper liksom en tydlig renhet. Lite halm. Det finns en lätt syrlighet i bakgrunden som för tankarna till danskt rågbröd, liksom en viss nötighet. Medelstor kropp, imponerande för styrkan. I eftersmaken finns ljus sirap och kolakakor, men utan dess sötma. Lätt beska. Lite knäck dröjer sig kvar i slutet.

Kolsyran är överdrivet kraftig och vass med stora bubblor. Mjuk vätska.

En riktigt trevlig bitter, det enda jag skulle kunna tänkas önska var en lite mildare kolsyra och lite mer brittisk humlekaraktär. Annars var den vansinnigt lättdrucken.

Betyg: 3,7. Tillgänglighet: Fat på krogen: Pris: 65:00 för en snål pint.

Flandern 10 - Brouwerij De Kroon

Efter trekvarts resa västerut hamnade vi i ytterligare en håla i Bryssels närhet: Neerijse. Här ligger ett ganska annorlunda ställe som ibland kallar sig ”Beer Centre Delvaux”, men nog är mer känt som Brouwerij De Kroon.

Att ha ett litet bryggeri startat 2012 är inget direkt konstigt.

Inte heller att kombinera det med en avslappnad restaurang är inte heller ovanligt i Belgien. 

Lägg till ett historiskt bryggeri med rötterna i det sena 1800-talet. Inte helt vanligt, men inte heller unikt (vi hade faktiskt besökt ett sådant ställe samma morgon).

Men addera ett laboratorium specialiserat på analys av öl och jäst, då blir det nog svårt att hitta något liknande.

Filip Freddy.

För det är precis det som Filip Freddy Delavux och hans son Freddy söner Filip och Peter gjort. Båda har en gedigen bakgrund inom mikrobiologi och bryggerivärden – de har exempelvis haft professorstjänster i området biologi med inriktning mot öljäst. Filip Freddy har också haft befattningar hos nuvarande AB-Inbev, och få i världen kan mer om bryggningen av Stella Artois än de två.

För några år sedan gick Filip Freddy (som var vår guide under besöket) i pension. Han köpte då det nedlagda bryggeriet De Kroon, som stod öde och höll på att rasa samman.

Det existerande bryggeriet hade startats under andra halvan av 1800-talet och specialiserat sig på en idag bortglömd belgisk ölstil: Louvain. Det var det ett bordsöl på 2-3 % brygd med vete och gick här under namnet Leuven's Bier. Man tillverkade också andra öl som det starkare Express, och en blond.

Affärerna gick hyfsat, tills första världskriget startade. Åter snodde tyskarna åt sig all koppar som fanns i bryggeriet.

När kriget slutat ville de återuppbygga bryggeriet så fort som det var möjligt, men bristen på koppar gjorde att de fick ta vad de hade tillhands. Så de nya pannorna byggdes i förzinkad plåt. Mäskpannan och vörtpannan isolerades genom att bli inbyggda i ett tegelhus inne i brygghuset, lakkärlet fick stå fritt mitt i rummet. Kapaciteten på det koleldade bryggverket var 4.000 liter, och på vinden fanns ett stort kylskepp, och strax bredvid fanns ett slags värmeväxlare där ölen fick rinna på utsidan av en vattenfylld elementsliknande konstruktion.

Infektion? Ja, ölen måste ha fått i sig en hel del vildjäst på det här sättet. Å andra sidan var det så här man bryggde öl i hela Europa vid den här tiden. De Kroon hade också en egen husjäst som togs tillvara efter varje bryggning. Om och om igen. Men det var inte fråga om någon syrlig lambic: För det måste man ha i ganska mycket omältat vete och så måste den utvecklas under långvarig fatlagring. Och det gjorde man inte här.

Kylskepp.

Sedan jästes ölen i mindre (slutna) plåttankar i ett angränsande hus.

Jästankar.

Eldarens plats.

Så fortsatte man att brygga fram till 1971 då det var för arbetskrävande och dyrt för att kunna fortsätta. Sedan stod anläggningen stilla fram till ett tillfälle 1981 då de gamla bryggarna återkom för att en sista gång visa hur arbetet gått till i detta unika bryggeri. Vid det tillfället dokumenterades arbetet på olika sätt, bland annat ett stort antal fotografier som nu är utställda i brygghuset. 

2012 köptes alltså bryggeriet upp, och förutom ett helt nytt tegeltak så står allt kvar som det lämnades.

Skattmasens plats.

En intressant detalj var stolen och pulpeten som skatteuppbördsmannen satt vid. Han var tvungen att vara med under varje bryggning för att kontrollera att ingen öl försvann från beskattningen. Detta ska ha varit en av anledningarna till att det under efterkrigstiden skapades regler som omöjliggjorde startandet av nya små bryggerier.

Det gamla bryggeriet är nu museum, förutom delar av jästanksrummen (som är modernare än resten av utrustningen) som fått ge plats åt restaurangens kök och toaletter.

Det nya bryggeriet däremot är state-of-the-art och byggt av delar från belgiska och tjeckiska tillverkare (och en del från svenska Alfa-Laval). En speciell finess var en ledning som gick direkt från lagringstankarna till tankar i restaurangen. Smidigt.

Flaskor tappades vid en extern anläggning (man kan se rörkopplingen på bilden högst upp, i mitten).

Tre öl bryggs regelbundet: Job, en blond på 6 %, Super Kroon, en amber ale på 6,5 % och så Delvaux som är en stark ljus ale på 8 %.

Super Kroon är ett försök att återskapa den starkaste och dyraste ölen som det gamla bryggeriet tillverkade.

Av de tre provade jag Job, jag tyckte att den kändes friskare och mindre malttung än vad jag väntar mig från en blond, och nog fanns det en lite blommig Saaz-smak också? Skissbetyg: 3,5.

Ljus lager? ˝Nej”, förklarade Filip Freddy tydligt, ”jag har redan hållit på med Stella varje dag i nära 15 års tid. Det får räcka så!”

Efter att ha tittat runt i det nya bryggeriet en stund så fick vi gå upp på övervåningen över köket. Här finns nu ett välutrustat laboratorium där en stor mängd belgiska (och några andra) bryggerier kan lämna in sin öl för diverse analyser, eller får att få hjälp med problem. Till exempel fanns en låda med diverse öl märkt ”dåligt skum” som skulle mätas. Förutom kemiska analyser och fysisk mätning på sådant som skumstabilitet fanns i ett angränsande rum ett biokemiskt labb där de bland annat kunde DNA-analysera de 30 vanligaste jäststammarna,

Olika bryggerier kunde alltså få kontroll på att deras öl behöll sina egenskaper. Eller lösa problem som upptäckts, alltid i kombination med besök på bryggeriet.

Här kände jag hur otroligt mycket ett liknande analys- och problemlösnings-labb skulle behövas i Sverige!

Efter denna inspektionsrunda så var vi rätt hungriga. Vilket inte var något problem, maten som vi beställt innan rundturen. Jag hade valt Vol-au-vent med kyckling och köttbullar, som smakade utmärkt. Extra beröm för majonnäsen som plötsligt tog slut vid bordet. Efter en stund kom en ny skål in, med en liten färgskillnad. Servitrisen förklarade att de enbart serverade färskslagen majo. De tar allvarligt på det där, det gör de.

Det var ju en fin försommarlördag i Flandern, så vägarna var fulla med cyklister, såväl barnfamiljer som stora gäng i likadana tröjor och limmade däck som troligen körde lika fort som minibussen på småvägarna.

För nu var vi på väg mot nästa bryggeri. Även det annorlunda på ett annorlunda sätt…

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

Train Station The Hoppy Bunny

En liten paus i Flandern-reseberättelsen, kanske?

Knivsta-bryggeriet Train Station Brewery kör på med sin grafiska profil: Metallskimrande etiketter, 1800-talsinspierade typsnitt (Egyptienne!), ånglok och dessutom en påskhare på dåligt humör. Påskölet från dem heter The Hoppy Bunny, amerikansk pale ale stilen och 4,6 % alkoholhalten.

Färgen är guld-bärnsten (15 EBC). Det två fingrar höga skummet är vitt och sjunker efter ett tag ner till ett tunt lock, det lämnar en del rester på glaset efter sig.

Doften är medelsöt och fullproppad med nya världens humle: Exotisk frukt, tallbarr, nyhuggen ved. Aningar av gummisnoddar, gräddkola och en mjuk beska.

Smaken startar beskt och rätt salt. Lite exotisk frukt och aningar av tallskog, eneträ och svart gummi. Lätt kropp. Eftersmaken utvecklar sig till en vass beska, aningar av smörjfett och apelsingodis. Sötman är genomgående låg. Den sträva kemiska beskan håller sig kvar länge i munnen.

Kolsyran är medelstark, de många små bubblorna är kortlivade. Vätskan är något mjuk och ändå ganska tunn.

Jag kommer att tänka på annan öl när jag dricker den här. Sånt där som relativt oerfarna hembryggare ställer fram med ord som ”Jag bryggde en ganska lätt ale, och så hällde jag i all humle jag hade liggande i frysen". Jo, väldigt mycket så.

Och så undrar jag var den här är brygd. Läser jag på etiketten får jag intrycket att det är en Knivsta-produkt, men har de verkligen utrustning och händer nog att brygga de mängder som behövs för ett påskölssläpp? Eller, som datummärkningen tydligt indikerar, är den brygd hos Slottskällan?

Betyg: 2,54. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga sortiment påsken 2014 (lagerstatus). Pris: för 330 ml. Bäst före: 281114.

Flandern 9 - 3 Fonteinen

Hotellutsikt.

Vaknade, utvilad och nära nog pigg. Croissant-frukost, förutom vårt sällskap som allt efter kom ner till matsalen så var det nästan bara personalen som syntes till. Packa och betala för den läsk som jag drack ur minibaren under kvällen (2 €, humant).

Samtidigt som jag betalade frågade jag mannen bakom disken hur det kommer sig att man lägger ett hotell här ute i vad jag uppfattade som rena landsbygden. Jo, svarade han, inte långt härifrån ligger slottet Gaasbeek, som är ett populärt utflyktsmål med museum och en känd slottspark. Många åker dit, strosar runt hela dagen och äter sedan middag och sover över hos oss.

Där ser man.

Vi satte oss åter i minibussen, de andra berättade att lambic-festivalen varit riktigt lyckad även om en del öl varit slut när de kommit dit. Efter en dryg kvarts bussfärd (bland annat uppför en välkänd backe) så var vi framme vid dagens första bryggeri: 3 Fonteinen i byn Beersel.

Lydie berättar.

Jag har druckit en hel del av deras öl, men jag hade ett väldigt luddigt begrepp om hur de jobbade, hur stora de var och deras historia. Så det här besöket hade jag sett fram mot en hel del.

Vi kom in i den lilla butiken som sålde öl, t-shirts och lite souvenirer. Bakom disken stod Lydie, som skulle vara vår guide. Hon har inte bara hand om besökare utan var också marknads- och ekonomiansvarig i företaget. Och gift med Armand, bryggeriets bryggare.

Ett amerikanskt par hade också dykt upp och undrade om det var OK om de hänga på oss. Det var det.

Vi ställde oss vid vepan som satt på väggen vid ingången. Här fick vi höra en resumé över företagets historia: Kring 1900 öppnades ett café vid torget i Beersel, det döptes efter de tre fontäner som orten var känd för (eller om det var de tre tornen i den medeltida borgen? Jag hängde inte riktigt med där). Som många andra liknande ställen köpte de in lambic från olika bryggerier som de blandade och lagrade själva, de var ett så kallat ”geuzestekerij”.

1953 tog Gaston De Belder över verksamheten och byggde ut caféet till en större restaurang. I samband med det skaffades ett större lager för att kunna göra mer gueuze.

Var inte det helt fel tid att satsa på suröl, undrade jag, var det inte ungefär då som pilsnern och fatölen allt snabbare höll på att ta över Belgien? Jo, så var det. Men de turister från Bryssel som tog tåget hit över dagen för att titta på borgen och den pittoreska byn ville äta och dricka gammaldags traditionell mat och dryck: Ritualen säger att det helst ska vara en smörgås med traktens lagrade ost, skivade rädisor samt ett glas gueuze.

Just den traditionen var en stor del i att surölen alls överlevde, om man ska tro Lydie.

I början av åttiotalet övertog Gastons två söner verksamheten och den ene av dem, Armand, intresserade sig mer för ölblandandet än restaurangverksamheten. Det blev allt svårare att skaffa bra lambic, samtidigt som intresset för öltypen krympte. Två händelser fick dem att fortsätta kämpa: Dels en utmärkelse från konsumentgruppen Bierproevers 1993, dels ett besök av öljournalisten Michael Jackson som fick dem att själva se vilken världsunik produkt de hade.

Tiden kom att jobba för dem, under nittiotalet blev marknaden för specialöl större och större. Först i USA, sedan i Europa. Öl i lambicfamiljen började sälja allt mer. 

Vid sekelskiftet hade de köpt ett eget litet bryggeri som installerades i ett nybyggt hus på restaurangens baksida (över ett äldre hus' gamla källare). Man börjar brygga lambic som blandas med andra bryggeriers öl och buteljeras under eget namn.

Det är då det smäller, både bildligt och bokstavligt. En vårdag 2009 går en termostat sönder i ett av lagerlokalerna och de efterjäsande flaskorna värms upp så pass att hundratals flaskor spricker och tusentals blir odrickbara – flera års produktion förstörd!

Familjen sätter sig ner och har ett krismöte. Ska man lägga ner och återgå till att bara blanda, om företaget alls skulle överleva? Nej. I stället tar man in Lydie i företaget, med hennes bakgrund i marknadsavdelningen hos amerikanska 3Ms medicinska avdelning.

Med henne vid rodret drar man upp en långsiktig och kortsiktig plan för företaget och börjar om helt från början. I den senare delen ingick att rädda de flaskor som var hela, tömma dem och destillera vätskan till en unik spritdryck: Armand's Spirit. Ölen som fanns kvar i andra lager auktionerades ut.

Med hjälp av pengar lånade från andra familjemedlemmar startar man upp lambicbryggandet, och beställer ett större bryggverk från lokala tillverkare.

De hade även hjälp av en i Belgien känd tv-kock (”vår egen Jamie Oliver”) som signerat kokböcker på plats och donerat delar av bokförsäljningen till bryggeriet.

För att få in ytterligare pengar, bredda verksamheten och jämna ut pengaflödet under året börjar de också licensbrygga några öl hos De Proef, däribland brett-portern Zwet.be och BeerSel Blond. Devisen ”naturlig öl” ska genomsyra hela verksamheten.

Lite senare pratade vi om just De Proef. Armand satt och funderade högt: ”Har ni varit på De Proef? Inte? Nej de gillar inte riktigt besök… Men det är… Ren science ficiton. De har tre helt isolerade bryggerier… Över 100 jästankar. Och allt är skinande rent. Science fiction…”

Kylskeppen.

Våren 2013 stod det nya bryggverket på plats med en kapacitet att brygga 4.000 liter. Förutom kylskeppen som står nära porten så är det ett helt vanligt bryggeri med mäskkar, vörtpanna och jästank i skönaste rostfritt.

Efter att ha fått ett provglas handpumpad lambic och snabbt få en genomgång av bryggprocessen så fick vi gå ner i källaren, och nu hade maken Armand kommit med för att svara på våra frågor om tillverkningen.

Nu var det dags att gå ner i källaren.

Kan det här verkligen bli gott? Ja.

Här nere fanns den öl som lagrades i det andra steget efter att först ha jästs på ståltank. Varje fat var noga märkt med siffran 3, batchnummer och individuellt nummer i batchen.

I samband med nystarten hade de installerat ett klimatsystem i källaren (liksom i den andra större fatlagringen i en annan lokal) som konstant höll temperaturen på 16°. Kanske inte så traditionellt, men som Armand påpekade ”Kanske inte, men nu vet vi att det blir bra varje gång”.

 I källaren fanns också två öppna kylskåp med ost. Jag frågade tyvärr inte vad de gjorde där.

Vi kom nu upp i solgasset, där det dukats fram långbord åt oss och sval gueuze var på väg ut. Egentligen var väl visningen slut, men vi fortsatte att prata om bryggning, öl, marknadsföring och branschen i stort.

Det äkta paret hade delat upp verksamheten så att Armand fick pyssla med bryggningen, städa, pyssla med faten och gå omkring och känna in ölens utveckling. Lydie skötte det ekonomiska, butiken och framför allt marknad och sälj.

Och just marknadspositionering var något som de hade funderat och jobbat mycket med:

Hela glada gänget.

Det gäller att hitta rätt prisbild, förklarade Lydie, ”hög kvalitet ska säljas till ett högt pris”. Att så många som har bryggerier har dåligt självförtroende och säljskräck är ett stort branschproblem. Utan marginaler och eget kapital klarar man sig inte om man får plötsliga problem eller en lynnig marknad. Och få vet det bättre än 3 Fonteinen…

Detta kräver snabb upphällning och extremt rena glas!

Vi var redan efter schemat, men diskussionerna hade varit de intressantaste hittills under resan. Snabbt togs lite gruppbilder, några köpte flaskor, tröjor och paté.  Åter i minibussen, och jag kände mig märkligt glad och förhoppningsfull när vi rullade ut från Beersel.