Stockholm Beer 2013 - del 1

Så var det dags igen. Tionde året för min del: Stockholm Beer Festival and Tasting Experience. Klockan en hel del efter elva började presskonferensen, och det var ungefär som vanligt: Festivalen blir större, bättre och bredare en gång till. Den enda siffra som sjunkit en aning var antalet inlämnade whiskys i tävlingen som var lite lägre än 2012.

Lokalerna är mer fyllda än någonsin, i år stod det utställare i ”Cuisinen”, den mindre serveringslokal som ligger under hall II. Det känns länge sedan som det var hål bland montrarna som fick fyllas ut med historiska flipperspel eller bilar med ölreklam. Och det var ju länge sedan, ungefär 7-8 år sedan.

Med det sagt så hade jag i torsdags lite svårt att frammana den där sprittande entusiasmen för festivalen. Det är inte så att det är något fel på den, allt sköts exemplariskt och med stor precision: Allt liksom bara flyter på. Felet ligger snarare hos mig, jag är nog bortskämd och nyhetens kittling finns inte kvar.

Eller är det så att det inte är lika mycket nya utställare, nya bryggerier och oväntade öl i år?

Rutin är både på gott och ont, såväl för mässan som för mig.

Det blev en intervju och mycket småprat under den intensiva torsdagen. Lat som jag är så börjar jag med de lägst hängande frukterna, de minnesanteckningar jag gjorde om de öl jag drack.

• Carlsberg / Backyard Brew IPA var en experimentbryggd. Mild, nästan mesig. Det visade sig senare vara en mjuk APA som någon märkt fel. 
• Carlsberg / Backyard Brew Coffee noterade jag ”tråkmild” om. Helt utan karaktär. Ingen i montern visste dock några detaljer om den när jag testade. Senare tillägg: Det här kan vara samma öl som veckan efter, då heter den egentligen Kakao Porter.
• Malmö Brygghus Grand Crew 2012 var något sötare än förra årgången. Fortfarande en väldigt bra suröl.
• Carlskrona Bryggeri är ett gammalt återuppväckt bryggeri, en kul företeelse. Det drivs av släktingar till det gamla bryggeriet och satsar helt på nostalgifaktorn: Namn, öltyper, recept och etiketter ska alla vara som på sextiotalet. Mörk lager hade legat på kyltank i hela 8 veckor, men kändes ändå inte riktigt helt färdig. Ingen dålig start, dock.
• Eskilstuna Ölkultur kom med en ny öl: White IPA, en witbier med modern humle i drivor. Behaglig.
• I hall II fanns Belgoklubben. De hade med sig belgisk öl, bland annat ett par från Fantôme. Jag provade Dark White som killen bakom disken kategoriserade som ”konstig”. Och det gick att hålla med, gott men svårbeskriven: Den kändes som en blandning av en gueuze och en trippel. 
• I samma monter: Nobelsse Courage. En oerhört torr och besk belgare, lite som Leon.

Jag hamnade plötsligt bredvid bryggaren Luke Nicholas från Epic Brewing. Jag frågade om singel-hop-IPAn Mosaic IPA som snart kommer på Systembolaget, och vi kom in på färskhet och frakt. Han berättade att han försökte optimera sina bryggningar för europaexport så att de skulle bli klara strax innan båten gick. Idealt var ölen framme här 2-3 veckor efter att de lämnat bryggeriet. Just Mosaic är en ganska nya humle som påminner en del om Simcoe.

Nästa IPA av den här typen blir med Comet, även det en väldigt ny humlesort som de just fått en halv container av till bryggeriet.

Efter den pratstunden kände jag mig nästan tvingad att gå till Galatea och prova ölen vi pratat om.

• Epic Mosaic var som väntat ganska grund i karaktären: Lök i doften, gräs i smaken. Men jag är inte någon jättevän av den enkelhumle-öl.
• I andra halvan av samma monter stod Jessica Heidrich och hällde upp S:t Eriks-öl. Den kommande julölen S:t Eriks Julale provsmakades. Helt maltfokuserad med torr karamell, mjuk beska och en lite skotsk sötsyrlighet. Kommer att funka bra till julbordets varma delar.
• Duvel Single testades. Lättare, torrare och inte så fenolisk som den vanliga. Jag förstår nu varför Chimay Dorée kommer hit – de har stora likheter.
• Skebo Golden Ale på fat fanns hos Great Brands TOMP. Oh, vad jag gillar det som Skebo gör. Mjuk, lite rökig doft med fokus på pale ale-malt i smaken. 

Nu kom jag plötsligt att tänka på en öl-bismak-fråga jag funderat på ett tag. När jag har sådana på festivalen brukar jag försöka störa Jessica och så blev det även denna gång (hon har inte satt väktarna efter mig än i alla fall). ”Vissa öl har en tydligt bismak av vetemjöl-utrört-i-vatten i den sena eftersmaken. Det verkar inte ha att göra med om det är någon form av vete i ölen. Var där det jag känner?”. Svaret var, efter en stunds funderande, att det kom från vattnet eller vattenbehandlingen: Mycket kalcium kunde under vissa förutsättningar ge det resultatet.

Jag drog mig vidare till Åbro, vars monter i år var betydligt större än den husvagn de brukar ha. Bryggmästare fanns på plats, liksom två öl ur experimentserien Bryggmästarens Special Edition. Först ut var Black Coffee, en mörk lager med kaffe. Bryggmästaren Marie Johansson förklarade att de verkligen ville åt kaffe-smaken. Den hade bryggts vecka 28, jästs med deras hus-lagerjäst vid 18℃, alltså något slags steambeer? Såväl smaken som doften var 100 % kaffe, färskt och nybryggt.

Hennes kollega Åsa Johansson hade byggt en bock på 7 %, Amber. Tre sorters tysk humle gav bra balans till tonerna av karamell och marsipan. Den hade lätt kunnat bli tungt, men inte alls så.

Vi kom att prata om det här med att brygga prototyper när man inte har något prototyp-bryggverk. Det gäller att fundera och planera väl, för när man trycker på knappen är det 15.000 liter öl som börjar bryggas, det bryggverk man har kan inte göra mindre batcher. Å andra sidan, förklarade Åsa och Marie, var det ett så stort steg att gå från 20 eller 50 liter till 15.000 liter att det kanske inte gav så mycket att testa i mindre skala?

Jag skulle varit nervös i alla fall. Å andra sidan hade det ju gått bra, årets Limited Edition kändes betydligt intressantare och godare än tidigare års.

• Brekeriet Saison fanns i år inte bara hos Brekeriet utan hos nyblivna distributören Brill & Co. Det blir inte ölen sämre av, det är fortfarande en väldigt behaglig saison.
• Hos Brill fanns också Siren Neither, en DIPA bryggd tillsammans med Cigar City och Grassroots. Jordig med massor av citrusskal. Maltig med smak av kakor, men nästan ingen beska alls. Märklig, men inte dum. 
• Bredvid stod Oppigårds. I år hade de med sig den tillfälliga Eldorado som jag gillade bättre än den förra ölen. Mjuk och balanserad med citrusskal.

Oppigårds-Björn.

• Så gick jag förbi Monks Café-montern med sin massiva mängd fattappar. Jag frågade vad jag skulle välja om jag bara skulle ha en av de utställda ölen. Efter lite funderande hällde mannen bakom disken upp en De Struise Weltmerz 2010, en ”sessoin sour” på 3 %. Sur med lime-syrlighet och bra torrhet. Kompex och växande.
• Klockan var nu halv sju och jag kände att jag var rätt färdig för dagen. Som traditionen bjuder gick jag till Brill, slängde fram glaset och krävde ”Överraska mig!”. Glaset återkom med något svart: Westbrook Mexican Cake. Här var det all-in på alla håll: Kakao, kladdkaka, vaniljsocker och efter en stund en brännande chilihetta.En värdig avslutning