
Färgen är medelmörkt guld med inslag av brunt. Det två fingrar höga skummet är kompakt och varmvitt. Det sjunker långsamt och lämnar en del skumrester på glaset.
Doften har en viss beska och den känns väldigt väldigt brittisk: Torkade aprikoser, hö, lite färskt gräs och efter ett tag utvecklas en medelstark distinkt beska. Medelstarka söta toner av råglimpa i bakgrunden.
Smaken är först enbart måttligt besk. Sedan kommer torkade frukter (aprikos, passionsfrukt?) och an aning av citronskal, te, bananskal och en aning nötter. Eftersmaken är faktiskt lite dammig med en medelstor beska, bitter-syrliga toner av pressad citron och pomerans samt lite deg.
Kolsyran är mild till medelstark, bubblorna små och friska. Vätskan är mjuk.
Jag blir inte riktigt klok på den här ölen: Det står tydligt ”Amerikansk IPA” på etiketten, men jag pendlar mellan att tycka att det är en okej engelsk IPA och en lite oengagerad amerikansk pale ale. Jag chattade under början av drickandet med en vän och påpekade att jag tyckte att den var väldigt mycket bättre än Marstons Old Empire. De ”generösa mängder Centennial och Amarillo” som utlovas på flaskan märker jag knappt något av. Inte på det amerikanska stöddiga viset i alla fall. Och en amerikansk IPA på 5,3%?
Ja, jag har väldigt väldigt svårt att pressa in den här klossen i hålet ”amerikansk IPA”. Oaktat detta är det nog den bäst balanserade och lättdruckna ölen i S:t Eriks-serien hittills, och jag skulle inte ha något emot att ta en till.
Betyg: 3,45. Tillgänglighet: Systembolagets strategiska sortiment hösten 2010, släpps 1 oktober (lagerstatus). Pris: Varuprov, annars 17:90 för 330 ml.
Foto: Galatea Spirits.