Ename Cuvee 974

Det var ett tag sedan jag drack något Belgiskt, men nu är det dags. Jag har faktiskt inte orkat leta reda på några fakta om ölen med det lätt kryptiska namnet Ename Cuvee 974 eller bryggeriet Brouverij Roman.

Den har en alkoholhalt på 7%. Om den varit gjord i England hade den varit betraktad som en extra superstark öl, men Belgarna tycker väl att den närmast är alkoholfri. :>

Ölen i fråga är röd-bärnsten med lite brunt i, det fingertjocka skummet är ljust beige. Doften har tydliga syrliga toner av vete, lite frukter och en lätt bitterhet. Kanske rentav en fläkt av alkohol.

Smaken är väl... Belgisk. Syrlig vete, söta toner från malt, lite jäst, exotisk frukt, mineraler. OK, smakerna flyter ihop bra, men den är generellt väldigt svag i smaken, framför allt när man tänker på alkoholen som borde förstärka de existerande smakerna. Eftersmak: Torkad frukt, lätt bitterhet med syra. Jag tror jag hittade lite vetemjöl, svart rågmjöl och lite värmande alkohol.

Kolsyran är extremt stark med stora bubblor - vilket är som det ska vara i den här typen av öl. Däremot ska inte vätskan vara så blaskig som den faktiskt är.

En ganska tråkig öl, som släpptes som tillfällig nyhet nu i november. Jag kommer inte att sakna den. Betyg: 3,15.

Ska jag ha något snarlikt någon gång köper jag nog en Duvel eller en Chimay Blå.

Öltidning på köpet

Visserligen säljer Press Stopp tidningen Beers of the World, men jag tror aldrig jag sett den i någon av deras butiker. Däremot distribueras Whisky Magazine betydligt bättre, och handlar man det nummer som är ute nu får man näst senaste numret av öltidningen på köpet.

(Nej, jag har inte haft tid för öl senaste dagarna. Tyvärr.)

Maribo Danish Gold

"Hur orkar du dricka och recensera all den där sunk-lagern?", frågade en bekant för en tid sedan. För att det kan vara kul att såga en öl ibland; vi kallar det "konsumentupplysning".

Danish Gold från Maribo verkar vara den burköl som just nu är absolut billigast vid de tyska gränshandlarna, jag har sett ett antal burkar på stadens gator senaste tiden. Det du, Anitra Steen! Den här burken fick jag i present för någon vecka sedan. Tack, Håkan och Henrik!

Annars är det väl inte så mycket att prata om. Ljust guldgul, litet vitt skum. Väldigt svag doft med lite sötma och lite sura toner av deg och marsipan. Smaken är även den vek med stor sötma och lite marsipan (vilket är oväntat, det brukar vara ett tecken på betydligt mer alkohol än 5,6%). Eftersmaken är söt och lite kemisk med en lätt sur-bitter avslutning.

Lika kass som väntat, och betyget slutade på 2,1. Och det uppnådde den mest av att vara så ruskigt lättdrucken.

Soundtrack: Blues "Vad du än gör" (2000), Pink vs. David Bowie "Ziggy at da Party (Lets Dance/Get the Party Started)" (2002), Gang Starr "Ex Girl To The Next Girl" (1992), Plura Jonsson "Gå din väg från kärlek" (1996), Mix Master Mike "Electrocute" (1998), Paul Jonson "Get Get Down" (1999)

Oskarpt glas

Titta lite mer på de här bilderna. De försöker belysa ett problem jag har vid flaskfotograferandet, speciellt om glaset är glansigt och ölen mörk.

När jag tar bilderna är jag ute på balkongen, flaskorna står i en mjölkvit plastlåda från IKEA och bakgrunden är ett par vita A3-papper. Tillsammans med polarisationsfilter på kameran ger det oftast "lagom" mycket reflexer i glaset på sidorna, men oftast för mycket rakt fram. Den skarpögde kan faktiskt på vissa bilder urskilja fotografen i flaskans reflexer.

Jag har, framför allt för burkar som är ännu knepigare, löst det här genom att lägga in ölen i kylen ett tag innan så det blir lite snygg och problemlösande vattendroppar på ytan. Men det kräver ett varmt och lätt fuktigt väder, och det erbjuds inte såhär års. Det blir liksom ingen kondenserad vattenfilm om utetemperaturen är likadan som inne i kylskåpet.

Men flaskorna ska ju fotas och presenteras. Så när jag i morse på dryckesbloggen Just Drinks en länk till den nya designen som whiskeymärket J&B ska få som en del av dess nya party-image så stirrade jag på den snygga studiobilden. Ska jag få någon ordning på det här borde jag nog skaffa en hel fotostudio, eller i alla fall lampor med softbox framför.

Men det har jag varken råd eller plats för.

Dags att fundera på databaserade lösningar. I det avsnitt av den Photoshopkurs jag går på distans vid Högskolan i Jönköping såg jag idag ett tips tips: "Surface Blur" är ett filter som jämnar till ytor. Resultatet av några minuters testande syns här ovan. Och nu behöver jag hjälp av er läsare:

Ser flaskan underst "lugnare" ut? Blir det mer fokus på etiketten? Ser det konstgjort ut? Jag vet att man tar bort en aning kontrast med det här filtret Stör det så jag ska lägga på mer kontrast efteråt?

Left Hand Milk Stout

Jag är rätt säker på att jag aldrig tidigare druckit tre sorters svart öl samma kväll, än mindre recenserat dem. Men någon gång ska vara den första.

Och då tar jag Milk Stout från Colorado-bryggeriet Left Hand. Det var en av de ölsorter vi fick på den specialprovning som Oliver Twist och Left Hand höll på årets ölmässa i Stockholm, något som jag i detalj återgav här.

Milk Stout som sådant skapades under första världskriget, då havande brittiska kvinnor behövde ett kraftfullt kosttillskott som höll sig längre än färskvaror och var så koncentrerat som möjligt. Resultatet blev en porter eller stout med tillsatt mjölksocker. Man hade nämligen upptäckt att just mjölksocker inte bröts ner av jästsvamparna och bibehöll sitt näringsvärde genom bryggeriprocessen. Under årtiondena därefter marknadsfördes ölen som ett kraftelexir för kroppsarbetare, något många bevarade reklambilder visar. Stilen dog så småningom ut för att återuppväckas under 1990-talet.

Och en av de mest säljande milk stout i USA är just den här.

Färgen är mörk, nästan svart med lite rödbrunt. Den lilla skumkronan försvinner snabbt bort med ett fräsande ljud. Doften är maltig och lite rostad med lite sötma och antydan till frukter.

Rostad malt dominerar smaken, men det finns också söta toner av mjölkchoklad och gräddkola. Eftersmaken är något söt med russin, katrinplommon och en frisk mild bitterhet. Kolsyran är rätt kraftig och frisk, vätskan är lätt krämig.

En trevlig och lättdrucken öl, inte helt utan personlighet.

Soundtrack: Ratata "Sista dansen" (1983), Emphasis on Jazz "Mr Treble Clef" (1976), the Beatles "Thank You Girl" (1963), Iron Maiden "Hallowed By Thy Name" (1992), Brenda Rusell "Piano In The Dark" (1988), Marice Blane "Bobby's Girl" (1962), Snowboy & the Latin Section "Puente" (2002), the Scofflaws "After The Lights Go Down Low" (1995), Live "Shit Towne" (1994)

Mörker och rök: Nils Oscar Rökporter 2007

Lika bra att fortsätta på porter-spåret... Jag misstänker att den här inte kommer att vara lika slätstruken som Mariestads-portern jag nyss drack.

Nils Oscar Bryggeri & Bränneri har under senaste åren ibland känts som de blivit försiktigare i sin produktportfölj (kanske beroende på flytten av bryggeridelen från Stockholm till Nyköping?), men så plötsligt släpper de i November ifrån sig två våghalsiga och ovanliga öl: Dels den här engelsk-amerikanska Nils Oscar Rökporter, dels Nils Oscar Trippel, som inspirerats av belgiska klosteröl.

Enligt etiketten är 80% av malten rökt över bokved, resten är fyra olika sorters rostad malt. Som humle har man valt den engelska sorten Fuggles och den amerikanska Amarillo.

Färgen är djupt mörkbrun med lite röda nyanser. Det två fingrar tjocka skummet är beige och kompakt, det lämnar lite rester på glaset. Doften är väl sammanhållen med rökt och rostad malt, fruktig humle med lite bittra toner och en trevlig syrlighet.

Smaken är även den väl sammanhållen och balanserad, något som jag tycker tyder på hantverksskicklighet och erfarenhet hos bryggarna. Det första som träffar smaklökarna är en rejäl syrlig-bitter smak som snabbt ersätts av en lyxig smak av rökt och rostad malt och fruktiga bittra smaker. Eftersmaken är lite syrligt bitter med rökta toner och en liten aning sötma.

Jag gillade verkligen den här rökigheten. Till skillnad mot tyska rauchbiers var den här mer som fint rökt skinka eller ost än "sitta på fel sida om en lägereld". Genomgående kändes den som en lyxig och behaglig öl. Och betyget blev även det lyxigt: 4,25.

Soundtrack: Missy Elliott "Higher Ground" (2001), Eddie Palmieri "Our Routine" (2002), Dr. John "Iko Iko" (1972), Electric Light Orchestra "Twilight" (1981), Stereo MC's "Out Of Touch" (1988), Per Gessle "Tycker om när du tar på mig" (2003), Herbert Eimert & Robert Beyer "Klangstudie II" (1952), Eye-n-I "Höger vänster" (2001), Monty Python "Galaxy Song" (1991)

Spendrups Mariestads Porter 2007

Att Spendrups skulle komma med en engelsk porter har varit något av höstens "snackis" i svenska ölkretsar. När det sedan kom fram att den skulle säljas under varumärket Mariestads Porter blev folk än mer förundrade.

För er som legat under en sten de senaste 15-20 åren var Mariestads en lager som Spendrups tagit fram rutinmässigt, men som oväntat blev en storsäljare framför allt bland folk i övre medelålder. Marknadsföringen har sedan byggt på ord som "trygghet", "vardagslyx" och "klassiska värden". Bilden på en välsutten läderfotölj och en hund i mörk belysning ger rätt stämning.

Jag har filosoferat kring namnvalet och marknadsföringen. Troligen vill man genom ordet "Mariestads" ville signalera trygghet och "ofarlighet" för att steget från lager skulle bli mindre än annars. Å andra sidan. Om man ville det, varför står det inte "Mariestads" på etikettens framsida? Och varför är designen helt annorlunda mot lagern?

Nå...

Färgen var mörkt röd-brun, vätskan genomskinlig. Det fingertjocka skummet lämnade lite rester och var beige. Oväntat ljus för att vara en porter.

Lukten var svag och neutral. Lite rostad malt med rätt mycket sura toner. Neutrala bittra dofter. Kort sagt ganska tråkig. Smaken var lite torr med rostad malt. En hastigt övergående beska byttes mot lite buljong. Eftersmaken var torr-bitter med rostad malt. Allra sist kommer en liten sötma.

En ganska tråkig och fantasilös porter. När jag så gott som druckit upp inser jag plötsligt: De har försökt göra en Guinness Draught. Och mitt betyg blev det inte helt övertygande 2,8.

Jag tar nu bilder på all ny öl jag köper, så att den här bloggen ska bli lite mindre texttung.

Soundtrack: Tangerine Dream "Exit" (1981), Derrick Moran & the Baba Brooks Band "Guns Fever" (?), Deep Purple "Never Before" (1972), Banbarra "Shack Up pt. 1" (1975), Ozzy Osbourne "S I N" (1991)