Den tog upp historien kring Linköpings största bryggeri i stort och i smått: Vilka lastbilar som köpts in när, vilka som hade varit chefer och trotjänare, hur familjeutflykterna gick till, statistik och så vidare. Allt illustrerat med ett rikt bildmaterial. Det var bara en sak som man bara nämnde i förbigående vid ett fåtal tillfällen: Ölen. Och då bara som statistik eller varumärken. Lite tråkigt, jag hade gärna fått veta om man medvetet försökte utveckla smaker, hur de smakade och hur de olika varumärkena skilde sig från varandra.
Bokens slut påminner om så många andra. Efter andra världskriget köper de större upp de mindre (som läggs ner) i en allt snabbare takt. Till slut hade man en dominerande ställning i södra och centrala Östergötland och norra Småland. Så köptes de upp av Stockholms Bryggerier som köptes upp av Pripps. Bryggeriet i Linköping blev nedlagt 1971 och revs för att ge plats åt en parkeringsplats.
På bryggeriets tomt ligger numera hotellet Scandic Linköping City. När det invigdes för sådär 5 år sedan hette det "Hilton Linköping", och vid baren kunde man köpa det unika ölet Stångåöl som skulle efterlikna det som en gång bryggdes på platsen. Det var, bakom etiketten, en något modifierad Slottskällans Blond - ett gott öl.
Och i kväll blev det en sval mörk dryck: Det känns höstligt och därför gick jag direkt på Raasted Oatmeal Stout. Enligt etiketten är det årets vinnare från en hemmabryggartävlning. Ölen innehöll generösa mängder av såväl svart malt som havregryn, vetemalt och East Golings-humle. Gott, balanserat och oväntat friskt. Betyg? 4,15.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar