Vad jag tjatar om den där ölfestivalen.
Men nu när det bara är timmar kvar av deras öppettid tänkte jag försöka sammanfatta mina intryck i lite spridda tankar.
Jag räknade baklänges, och det här var min fjärde ölfestival i Nacka, jag har varit där sedan 2004.
Saker har ändrats. Till det bättre. Det blir fler svenska bryggerier på plats, och standarden på ölen är högre än någonsin.
För några år sedan var vissa monterplatser fyllda av äldre flipperspel från en samlarförening. Kanske lite kul, men ingen bra reklam för arrangörerna. I år var det snarare trångt mellan alla montrar.
Det var också mer öl än jag mins att det varit. Mindre krimskrams, lite mindre glas, godis (även om jag köpte en påse närmast skadligt god kaffefudge) och cigarrer. Det tycker jag är bra.
Jag har aldrig sett
Spendrups på SB&WF. Förrän i år, då de bad besökarna om hjälp att välja ut den kommande
Mariestad Höstbrygd. En utmaning jag prioriterade bort.
Carlsberg däremot, blandar och ger: För några år sedan bestod deras utställning av några unga tjejer i boxningskläder och enorma mängder av
Falcon Weiss och
Falcon Stout. De hade en "tävling" om vilket av de ölen som skulle bli en del av sortimentet. Lite förvånande vann
Weiss senare.
Ett annat år hade de hittat några fat av
Carnegie Porter som var nära 20 år gamla. De hann jag aldrig provsmaka. Samma år bjöd de på dessert;
Carnegie Porter-chokladglass och
Hoegaarden-sorbet. Det senare var verkligen fantastiskt gott.
Och förra året hade de snott åt sig hela innersta rummet där de hade ett "vardagsrum" med Nintendo Wii, soffgrupper, flera barer och en kyl full med...
Brookyn Local 1? I år var det en monter bland alla andra som jag faktiskt inte alls minns.
Mycket beröm går till
Bishops Arms som i sin monter bjöd in de svenska bryggerier som var för små för att ha egen plats: Millingstorp, Ocean, Kinekulle, Närke, Mora, Helsinge... Bravo!
Jag har också lärt mig den hårda vägen att vara på plats så tidigt som möjligt. På kvällen omvandlas ölnörd-fokuset till en dålig blandning av firmafest och Ålandsbåt, framför allt då det decibellstarka bandet på scenen sätter igång och gör samtal med utställarna omöjligt. Jag förstår någonstans att det är en nödvändig del av arrangemanget för att få det att gå runt ekonomiskt. Men det är inget för mig.
Maten ska nämnas. Den har också blivit bättre med åren. Så sent som förra året erbjöd alla utställare en trerätters måltid med olika namn men med samma mat. Av tillståndsskäl kan tänkas, men det blev lite löjligt när det visade sig att de enda sittplatser som fanns i festivalloklaerna var soffgrupperna och barstolarna hos Carlsberg.
I år var det innersta rummet en food court med flera olika sorters mat som man kunde avnjuta med valfri öl. Jag åt nudelwoken från den thailänska serveringen, och det var inte dumt alls. Bättre än förr! Fast jag saknade strutarna med pommes och majonnäs från
Belgobaren!
Trevligt var att se det första danska utställaren på SB&WF i form av
Braunstein. Hoppas på fler sådana nästa gång.
Vad jag saknade var lite mer "avancerade" seminarium om öl.
Oliver Twist/House of Ales var som vanligt förbluffande i sitt enorma urval av amerikansk "craft beer". Jag vet inte hur det är nu, men tidigare år har det varit i samarbete med
Brewer's Association som hjälpt till och aktivt stött för att få ut sin öl. Vilket väl kan sägas ha lyckats: Sverige är deras största exportmarknad, helt utan konkurrens.
Och det är nog i slutänden på grund av detta som jag kan sitta här och dricka
Hercules Double IPA. Tack, Jugge!
Dessutom vill jag säga att jag gläds över alla berömmande ord för bloggen från såväl besökare som utställare.
