Stockholm Beer 2010: del 10

Sista delen av mina minnen från årets Stockholm Beer & Whiskey Festival and Tasting Experience!

Finland representerades på festivalen av Teerenpeli från Lathi. Som så många andra bryggerier där satsade de framför allt på öl på 4,7% som säljs av dagligvaruhandeln, på lokal distribution och sin bryggpub. Jag började med Hippaheikki TESB (Bitter Ale), en stiltypisk och god engelsk bitter. Killarna från bryggeriet påpekade att det fanns ett stort urval importerad öl på eller strax under 4,7% som de tyckte hjälpte bryggpubarna att hålla bra kvalitet på sina varor.

Nästa öl från Teerenpeli blev Sauhusanttu (Smoke Beer). Jag hade förväntat mig något sött och kryddigt i den finska specialstilen sathi, men icke: Här var det en tysk rauchbier i bästa Bamberg-stil. Tydligen hade de (haft?) en tysk bryggmästare som kunde stilen, och den här var fint rostad och precis lagom chark-rökig. Mannen som serverade konstaterade torrt att han fick huvudvärk av enbärsdoft, så någon sathi gjorde de inte.


Jag gick tillbaka till Brill & Co som aldrig tvekar att hälla upp mer eller mindre rar öl. Nu var det en flaska från Mikkeller som kommit fram: Beer Geek Breakfast Speyside Cask Edition. Kaffestouten har alltså fått ligga på Speysidefat. Jag noterade att ”den smakade som en Beer Geek Breakfast som legat på Speysidefat”. Tja, jag tar den nog hellre som den är, färsk.

Promenerade åter till Wicked Wine-montern. Där fanns ytterligare en öl från nya Malmö Brygghus: I.P.A., en klassisk engelsk IPA på 6,6%. Fin beska, lite rostat socker och en del torkade frukter. Inte alls dum.

Likt en flipperkula med ett ölglas studsade jag sedan tillbaka till Brill. Där fanns ännu en Mikkeller-öl frame; den ljusa belgaren Nelson Sauviginon som lagrats på rödvinsfat och som inte ska förväxlas med den singelhumlade Nelson Sauvin. Om den förstnämnda tyckte jag att den var fruktig och lite syrlig med lite äpplen och krusbär.

Sista ölen för denna festival fick bli… Jaaa… Det enda som står på det bladet är något suddigt i stil med ”Charles Banford tobak” men det lyckas jag inte alls få till något begripligt. Det var med andra ord precis lagom tillfälle att ge mig hemåt, vilket jag också gjorde.

För de som vill ha en sammanfattning av festivalen och öl-läget så skrev jag faktiskt den redan i del 1!

Jag vill också tacka alla de vänliga människor som kommit fram med beröm, snpunkter och förslag till bloggen: Tack! Tack också till alla utställare som tålmodigt svarade på mina frågor och bjöd på öl.

Stockholm Beer 2010: del 9

Fasen vad med öl jag måste ha druckit och folk jag måste ha pratat med i torsdags, anteckningarna tar aldrig slut!

Jag hade nu hamnat hos Gonzo och gänget i Wicked Wine-montern. Jag hade hört att de fått in ett par öl från den mycket nystartade bryggpuben Malmö Brygghus. Ölen var Cacao-Porter som under November kommer att finnas i begränsad upplaga hos Systembolaget i Malmö. ”God, ainingen rökt, fin kakaosmak, lite rå. Klart okej” var mitt svepande omdöme. Jag lyckönskade bryggaren som var på plats och undrade försynt vem som distribuerade. ”Wicked Wine” blev svaret medan han pekade på monterns skyltar. Ridå.

Tumbler är årets höst-säsongs-öl från Sierra Nevada. Den doftade inte mycket, men smaken var friskt syrlig med toner som fick mig lika mycket att tänka på tysk dunkel som amerikansk brown ale.

Nästa öl som folket bakom baren tyckte att jag skulle testa var Altbier från tyska Uerige Obergärige Hausbrauerei. En lätt smak av torkad frukt, en balanserad lätt beska och aningar av jäst. Ruskigt lättdrucken och läcker. Alt, det är grejer det!


Jag började fundera var jag ännu inte varit. Längst bort i hörnet på Snickeriet, var svaret. Där stod Strömsholms Brygghus, vars i många fall lättdruckna tröstsläckare brukar gå åt fort på De Klomp. Även de hade med sig nyheter, dels den omtalade rauchbieren Malakias, som jag tyckte var en precis lagom rökt öl med toner av lägereld. Systembolaget köpte visst upp hela batchen på ett bräde.

Killarna i montern berättade att deras öl genomgående tagits emot väldigt positivt där de serverats, och att de hade stora problem att leverera alls som krogarna vill köpa. Den kommande flytten och utökningen är välkommen.

”…Vi har ju den här med, den är ju ny… fast då kommer de nog i fel ordning…” nämnde en av dem och tog fram en halvlitersbutelj märkt En Riktig Lättöl, något slags brown ale på bara 2,2%. Den hade lite lätt halmig doft och lite sött kexiga toner i smaken. Färska humletoner och fint maltig. En verkligt positiv överraskning!

I motsatt del av huset hade Elixir Wine plockat in en bunt danska mikrobryggerier, något som verkligen var på tiden.

Provade ett par öl från Midtfyns Brygghus: Först X, en porter bryggd tillsammans med Holländska De Molen. Kanske den mjukaste öl jag någonsin druckit, enormt polerad, slipad och elegant.

Från samma bryggeri kom Chili Tripel, som förra året van Danske Ølentusiasters pris som bästa nya öl. Det är en belgisk tripel kryddad bland annat med chili. Fast den är inte het som många amerikanska chili-öl, det är snarare den paprika-lika fruktighen de var ute efter.

Sist ut från Midtfyn var deras kanske konstigaste öl: Fisherman's Ale - Rough Snuff, inspirerad av livet på de gamla fiskebåtarna. Den innehåller såväl lakrits, kryddor, snus som blåstång och russinsirap. Smaken var intensivt rå och fick mig att tänka på hårda lakritsklubbor.

Stockholm Beer 2010: del 8

Stockholm Beer & Whiskey Festival and Tasting Exprience 2010. Den här gången tittade jag faktiskt hastigt in i det andra huset men där fanns bara en massa calva, champagne, skaldjur och annat icke-öligt. Bra med uppdelningen för alla inblandade.

Stod kvar ett tag hos Brill & Co. Smuttade sakta på en Red Horizon från Nøgne Ø, något annat var svårt med tanke på den tjocka vätskan och de massiva smakerna i denna märkliga öl, jäst med sake-jäst under flera månader. Smakerna var inte ens i närheten av något annat jag druckit i ölväg: Sött med exotiska frukter (framför allt litchi) och en lätt ton av mjuk pepparkaka och filmjölk.

Sedan var det dags för den traditionsenliga provsmakningen av 黑, som bryggdes av Mikkeller och De Struise 2002. Tidigare har den varit vansinnigt spritig (när den kom var den med 17,5% den starkaste öl som bryggts i Belgien) och spretig, men nu jäklar är den drickmogen; stor, mjuk, elegant och lyxig! Frågan är bara vid vilket tillfälle man ska korka upp flaskan?

Søren Parker Wagner, Croocked Moon.

Brill hade gäster i montern, en av dem var Søren Parker Wagner med en bakgrund på Köpenhamn-bryggpubben Nørrebro Bryghus. Men nu var han här för sitt egna projekt Croocked Moon, som sedan det startade för knappt ett år sedan presenterat en hel massa öl, oftast i amerikansk stik och oftare kring 6% än 12%, om man säger så (badgen på hans tröja hade texten If you can't make it good, make it strong!). Jag berömde Summer Breeze, den läckra amerikanska APAn på 4,7% som var en av den här sommarens bästa öl och vi provade de två som fanns på fat i montern:

Den första… Hade jag skrivit något mycket otydligt och kryptiskt om blandat på svenska och engelska, men efter 20 minuters funderande och webbsökande har jag kommit fram till att det handlade om deras svarta IPA Raven och att jag tyckte ”silkeslen med massor av aromhumle som trots den komplexa blandningen av svart malt och humle är en prima törstsläckare”. Woho!

Den andra Croocked Mooon-ölen var Old Faithful, en California Common på 5,6%. Søren tyckte att stilen var svår att lyckas med, ölen riskerade att bli platt och tråkig eller översött tung. Den här tyckte jag hade en markerad sötma men framför allt vissa bitter-syrliga toner av lime och lambic i slutet.

Jag undrade nu var den andra gästen i montern var. Inte i montern, tydligen. Efter en del strövande och letande hittade jag till slut Mikkel Borg Bjergsø, mannen som sedan en tid tillbaka är Mikkeller. Efter visst modsamlande gick jag fram. tog i hand och tackade för att han förändrat hur vi ser på bryggande och öl, i alla fall i Europa. Ibland får man väl ta sig ner till nivån fanboy, eller hur?

En för året ny utställare var Janake Wine Group, som hade lite whisky, men framför allt en massa burkar av den på Systembolaget nyligen inkomna Bagge Bocköl. Den provsmakades under det att jag pratade med säljarna. Jag fick till att börja med bekräftat att ölen bryggs av Åbro, att företaget hade som mål att få in fler öl på Systembolaget för att bredda sin marknad och att en en stor anledning till att den kommit in i just det här inköpet var att det var få som ville/kunna göra en bock i liten burk till rätt pris. Ölen kommer jag att återkomma till, men speciellt bock-typisk var den inte.


Nu stötte jag åter ihop med Bobo, som med glansiga ögon berättade att han haft en öl-uppenbarelse. ”Kanadensisk skotsk ale! Kanadensisk skotsk ale! Kanadensisk skotsk ale!” utropade han maniskt. Så jag släpade mig till Wicked Wines monter där vi efter en del klurande och letande kom fram till att det var Équinoxe Du Printemps från Brasserie Dieu Du Ciel som han pratat om. Och jodå. Stor, söt och sammetslen. Fast kanske inte min kopp te direkt…

Stockholm Beer 2010: del 7

Efter denna djupdykning i St Eriks-öl tipsade Jessica att jag borde gå till andra sidan av Galatea-montern, Zoi hade fått in ännu fler Samuel Adams-öl influgna sedan förra veckan. Och de skulle vara något alldeles extra.

Det var det, alla tre öl ur den här omgången av deras exklusivare serie Barrel Room Collection. Först ut var deras New World Tripel, som är ett försök att göra en så trovärdig kopia av belgisk tripel som möjligt. Den har dessutom lagrats på stora ekfat. Jag tyckte att det var en mycket bra tripel, helt i klass med de bättre belgarna. Kan redan nu avslöja att jag tyckte att det här var en av de bästa öl jag drack den här festivalen.

Nästa öl från serien var American Kriek. Jag begrep inte riktigt vilken öltyp som använts i processen, men precis som en riktig kriek hade den efterjästs i träfat med hela körsbär. Som en extra twist hade den sedan blandats med en skvätt Brettanomyces-infekterad öl. Jag tyckte den var sötare än de lambic-baserade kriekölen men betydligt mer kriek-ig än Liefmans Fruit som serverades bredvid.

Tredje ölen ur trion blev Stony Brook Red, som inspirerats av oud bruin och flandrisk rödöl. Fatlagrad och sedan blandad med färsk öl. Om den skrev jag ”En bra oud bruin med fina fattoner och komplex syrlighet”.

Efter dessa tre mycket välgjorda belgo-inspirerade öl hamnade jag åter i Snickeriet och pratade lite med bryggaren Mattias hos Sigtuna Brygghus, ”hälften brygghus hälften bygge”. Där testade jag deras lågalkoholöl Doktorns Pale Ale på 2,8%. Dålig kropp men friskt humlad var mitt omdöme. Mattias berättade att den var lite knepig att brygga, vörten fick gå upp till 75℃ i 45 minuter. Han berättade också att mannen på etiketten var överläkaren vid beroendekliniken i Sigtuna, något som väckt uppmärksanhet hos läkarens kollegor.

Nu var det dags för lite jobb-relaterade aktiviteter. I väntan på att Bobo skulle dyka upp hos Brill & Co provade jag en Pale Ale från Michiganbryggeriet Founders. En lätt och ledig after work-öl med en hel del honung, kort sagt en mycket bahaglig APA.

Nu blev det en god stunds provande och diskuterande av Nøgne Ø-öl inför lärdagens provning. Vi fick nog ihop en bra blandning…

BrewDog Trashy Blonde 3,4%

Den andra av de två ölen som skotska BrewDog bryggt för den svenska folkölsmarknaden (den första var 77 Lager 3,4%) är en alkoholsvagare variant av deras ljusa ale: Trashy Blonde 3,4%. Jag passade på att fråga bryggaren James Watt hur de tagit fram ölen och fick svaret att de mer eller mindre gjort om malt-delen av receptet helt för att behålla balansen.

Färgen är gul, vätskan är aningen grumlig. Det två fingrar höga skummet är kompakt och varmvitt. Lite skumrester blir kvar på glaset.

Doften är mycket humlig med toner av bittra frukter, blommor och en rätt kraftig metallisk ton. Något slags sötma i bakgrunden, liksom lite jäst och deg.

Smaken domineras av en ren och krispig beska som har blommiga och lite fruktiga toner. Lite metallsmaker och en aning citronsyra. Eftersmaken har även den beska metalliska toner med aningar av äppelkart liksom lite bananskal och pomerans.

Kolsyran är stark, bubblorna är små. Vätskan är lätt.

En rätt så obalanserad öl, lite för mycket bitterhumle för malten. En viss besvikelse, faktiskt.

Betyg: 2,95. Tillgänglighet: Dagligvaruhandeln (köpt på Coop Konsum Lägerhyddan). Pris: 15:90 för 330 ml.

Cotleigh Honey Buzzard

Ungefär så här har jag fattat att det gått till: Engelska Cotleigh Brewery började brygga en lite mörkare engelsk bitter med lite chokladmalt som vinteröl. De döpte den efter en fågelart, som så många andra av ölsorterna, Buzzard (Ormvråk). Snart blev ölen så populär bland pubarna att de fick brygga den året runt.

Efter tjat från en biodlare i grannskapet beslutade de sig för att testa att blanda lite honung i denna öl. För att den inte skulle jäsa bort helt så jäses den inte ut lika mycket och resultatet blev Honey Buzzard (vilket jag i en kommentar fick reda på är engelska för Bivråk) på 4,5%. Vilken snabbt blev så populär att den numera är del av deras fasta sortiment.

Det är också den sista casken från Cotleigh på De Klomp för den här omgången. Den peggades för en vecka sedan.

Färgen mörkt varmt brun, vätskan i stort klar. Det fingertjocka luftiga skummet är ljust beige. Inga skumrester på glaset.

Doften är relativt lätt med lite mossa och en lätt rostad ton.

Smaken är aningen syrlig med en lätt ton av honung. Lätt rostade toner och en hel del färskt bröd. Beskan är mycket lätt i eftersmaken, jag noterade lite torra maltiga smaker och en aning salt.

Kolsyran är mycket lätt, vätskan medel-mjuk.

En trevlig och lite annorlunda lätt rostad (best) bitter med en fin brytning från honungen som inte tar över. Åter hittar jag den lätt mossiga smaken som verkar typisk för Cotleigh.

Betyg: 3,55. Tillgänglighet: Cask på krogen. Pris: 79:00 för 500 ml.

Om dagens stark-mat-ölprovning

Bild: Cyclonebill. Licens.

Idag höll jag en ölprovning som var lite annorlunda än de jag brukar köra: Provinngen skulle fokusera på kombinationen öl och kryddstark mat.

Ölsorterna hade jag och Bobo på De Klomp gått igenom och sorterat fram. Maten hade jag bara gett följande order till köket om: ”Något kryddstarkt, en chili skulle vara perfekt”.

Ölstilarna hade jag dels snott från den generiska thai/indiska krogen, dels plockat från Garrett Olivers bok The Brewmaster's Table, som kom med en del oväntade förslag. Och så en egen favorit.

Maten visade sig vara en rätt ordinär svensk chili con carne med bönor och bara aningen hetare än lunchrätten. Men den fungerade bra som illustration till det jag ville visa.

Första ölen ut var den klassiska thailändska lagern Singha, som i blindtester brukar få godare omdömen än vid vanliga provningar. Tillsammans med maten… varken förstörde den något eller gav något extra direkt. Matens smak förändrades inte i vilket fall.

Sedan kom en internationell lager i premiumsegmentet: Den Grängesbergsbryggda holländska Heineken Lager Beer. Jämfört med den förra var ölen något maltigare, sötare och lite tyngre – ungefär som väntat. Maten kändes aningen mindre stark med denna öl, men också lite tyngre. Tyckte nog köttfärsen framträdde mer än chilin. Tja.

Okej, då hade vi gått igenom de öl som man förväntas dricka till den här typen av mat. Vidare till mitt generella tips på öl till mat: Tysk veteöl. Och direkt från fatet kom Weihenstephaner Hefe Weissbier, en av de bättre i klassen. Här, precis som väntat, la sig ölen i bakgrunden, fruktigheten försvan och syran mildrades och i stället frammanades mer komplexa och spännande smaker ur maten: Buljong, tomatsåsen från bönorna, bönorna etc. Alltid lika intressant även om hetten mildrades å det kraftigaste. Bra för vissa, men inte vad jag vill ha.

En av mina andra käpphästar vid parning är ”Heta kryddor + brutal humle =☺☺☺”. Folk brukar vara väldigt skeptiska tills de fått prova själva. Och vad är bättre för en sådan demonstration än en färsk Hardcore IPA från BrewDog? Inom kort var majoriteten av de 24 gästerna lika övertygade som jag var. Humlen forcerade verkligen fram det bästa och heta från chilin och kombinationen blev större än de ingående komponenterna utan att ölen tog över.

Jag ska nog nämna en observation jag gjort i ämnet: De mer maltsöta dubbel-IPA-varianterna med rötter i barley wine kan lätt bli metalliska i sin beska tillsammans med het mat, så det är bäst att hålla sig till de torrare varianterna.

Kan man toppa detta? Det var två öl kvar, och gästerna verkade osäkra vad jag nu skulle hitta på. ”Rököl” var svaret och Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen vad det som serverades. Här ändrade vår nu ganska kalla chili-portion helt karaktär och rökigheten gick nu helt över till köttet. Chilin kändes ochså fruktigare och löken framträdde på ett intressant sätt. Det kändes plötsligt ganska mycket Texas och Ancho-chili.

Sist ut var en total chansning: ½ Idjit!, Dugges kraftiga engelska porter. Jag hade hos Garrett läst att vissa öl av den här typen fungerade finfint till chili con carne, men att det var förenat med viss risk. Stilen har så mycket smaker och kan vara så spretig att det är svårt att förutsäga resultatet. Och här blev det väl… Sådär. Den kraftiga söta lakrits-smaken tog över helt och även om det inte skar sig så märktes det att smakerna inte ville ha med varandra att göra. Kanske en lättare variant som deras Kals Stout hade funkat bättre?

Efter denna sista öl gjorde jag den sedvanliga handuppräckningen och ungefär 80% av besökarna verkade (som mig) föredra DIPAn och några rökölen + lite ströröster. På frågan ”Vilka av er hade valt den ölen ni gillade bäst till den här maten om jag frågat igår?” räckte ingen upp handen.

Mitt uppdrag för dagen var därmed väl utfört!

Och nu inser jag att jag nog aldrig presenterade mig. Asch, man kan inte få med allt. På lördag kör vi 100% Nøgne Ø!