Bokanmälan: Kreativ ölbryggning - tekniker, recept och galna idéer

Det har de senaste åren kommit några böcker på svenska om hur man ska börja brygga öl, som den här eller den här. Och flera av de mer allmänt hållna ölböckerna har numera något avsnitt om hembryggning.

Det som saknats har varit något slags del två, för de som kommit igång och känner att de redan kan grunderna.

I våras kom dock en sådan bok: Kreativ ölbryggning – Tekniker, recept & galna idéer av författarduon Simon Svensson och Peter M Eronsson. Den förstnämnde med stor erfarenhet att hålla ölbryggarkurser, den andra med stor erfarenhet av att skriva ölböcker (det här är hans fjärde). Båda med stort intresse för att hembrygga öl av det mer experimentella slaget.

Boken som sådan är något större än A5, har hårda pärmar och dryga 150 sidor. Grenadine Bokförlag har gett ut det hela.

Den riktar sig alltså till en läsekrets som kommit en bit i sin hembryggning, och kanske känner att de vill gå vidare. Eller börjar sjunka ner i vanans hjulspår. För här handlar det om att gå utanför sin komfortzon, oavsett var den finns.

Även om huvuddelen av boken handlar om att skicka tillbaka reinheitsgebot till Bayern och tillsätta lite allt möjligt till sin öl i olika delar av processen så finns det en bredd i recepten (knappt 60) och skisserna: Lättöl, rököl, pastörisering, vattenbehandling, suröl (avsnittet skrivet av flerfaldige SM-medaljören Magnus Vasilis) olika sätt att humla, söta ölen eller att odla jäst. Eller försöka efterlikna historiska öltyper. Det bör finnas någonting för alla smaker… Vad sägs om att brygga en porter med enbart basmalt? En suröl med vinäger? En snaps-wit?

Andra halvan av boken är en uppdelad uppräkning av olika saker man kan ha i öl, varvat med recept: Frukt, kryddor, kaffe, sprit, bacon, melass, trä, ansjovisspad, grönsaker…

Att läsa boken pärm till pärm går givetvis, och det gick utan större motstånd (även om den borde korrekturlästs en gång till, och typsnittet som används för recepten är lite väl magert), men det nog inte så den ska användas. Snarare är det en bok att plocka fram när ens egna idéer börjar ta slut. Eller när man plötsligt inser att en öl med pepparrot måste vara väldens bästa idé, då kan man kolla lämplig mängd och var i bryggprocessen den bör slängas i.

Inte för att jag läst den själv, men av det jag sett och hört så tror jag att den här boken har flera paralleller med den klassiska Radical Brewing av Randy Mosher. Jag kan tänka mig att Kreativ ölbryggning har fördelen att råvarorna är valda från ett svenskt perspektiv.

När jag läste avsnittet om olika sötningsmedel så blev jag lite besviken på att invertsocker eller sockerkulör inte beskrevs. Hur ska man då göra perfekta kloner av brittisk historisk öl? Sedan insåg jag att det är en annan bok, som redan finns: The Home Brewer's Guide to Vintage Beer av Ron Pattinsson (som jag visserligen inte heller läst).

Allt som allt en trevlig bok för sin speciella målgrupp. Prisjakt vet var man hittar den.

Disclaimer: Jag har fått det här exemplaret gratis i förhoppning om att få den recenserad.

Anchor Barrel Ale

Ja. Samtidigt som jag provade Barrel Age Beer-glaset (länk) så recenserade jag ölen i glasen (ett tick är alltid ett tick). Och texten skrev jag från upplevelsen av ölet i den vanliga kupan.

…

Är det bara jag, eller känns det här plötsligt om möjligt ännu nördigare än vanligt?

Nå. Ölet i fråga är alltså Anchor Barrel Ale, en fatlagrad amerikansk brown ale på 7,5 % från Anchor Brewing Company. Det är en del i deras engångs-brygd-serie Argonaut Collection.

Färgen är mörkbrun, vätskan är klar. Det två fingrar höga skummet är ljusbrunt och luftigt. Det lämnar lite rester på glaset.

Doften är söt med toner av kola, läder, nötter och chark/rökt korv. Den är relativt lätt med lite oxiderade russin-toner.

Smaken är frisk och ren, mer så än vad doften gav intryck av. Elegant beska, som i en engelsk strong ale. Växande toner av läder och russin. Kroppen är rätt lätt. Viss plåtig beska och måttlig sötma i eftersmaken, toner av trä och russin, nötter och lagrad ost. Växande toner av bittermandel. Slutet har en del alkohol och torkad frukt.

Frisk medelstor kolsyra, medelstora långlivade bubblor. Lätt vätska.

Jag minns ett samtal med en erfaren bryggare, vi pratade fatlagring. ”Det första som försvinner iväg är kroppen, det måste man kunna parera”. Och den här ölen är ett typiskt exempel på när man inte gör det: Dofter och smaker finns, liksom en fin sötma. Men det finns inte någon bakgrund att backa upp det med, det blir bara tunt.

Passar bra tillsammans med en bit Gamle Ole. 

Betyg: 3,27. Tillgänglighet: Systembolagets små partier 2016-03-18 (slutsåld). Pris: 33:90 för 355 ml. Bäst före: 2019-12-31 (påklistrad svensk etikett).

Glas: Spiegelau Barrel Aged Beer

Den 11 februari fick jag ett erbjudande om att testa några nya ölglas från Sejdelshoppen.

Som vanligt när jag ska göra något utan deadline så tar det en fruktansvärd tid. Men nu är det dags för glaset som det där erbjudandet ursprungligen handlade om: Barrel Aged Beer från Spiegelau. Glaset har tagits fram i samarbete med USA-bryggerierna Great Divide och Green Flash, och man kan läsa lite mer om det här.

En del i att det tagit nära ett halvår är att jag inte köper speciellt mycket fatlagrad öl längre, det är i min värld sällan bättre än de färska versionerna. Faktum är att jag delvis köpte en flaska Anchor Barrel Ale med avsikten att prova det här glaset.

Själva formen känns som en vanlig ölprovarkupa som någon dragit ut på höjden: Det är slankare, högre och mer utdraget. Botten är något spetsigare i mitten. Jag ska prova det genom att jämföra det med den modell av ölprovarkupa som jag normalt provar öl i här hemma.

Det första jag noterar är att BAB-glaset ger ett märkbart större skum. Det håller sig kvar något längre och… det kan vara en optisk villa av något slag men jag tycker att det är tydligt mörkare än i det vanliga glaset. Skumrestera är ungefär desamma – en liten krans längs med ölkanten.

Doften är kraftigare i BAB-glaset, sötare och rundare. I kupan är doften torrare och rökigare. Skillnaderna är större än jag hade väntat mig.

Smaken skiljer något, men inte så mycket. Kanske är ölet rundare och något sötare.

Trots det högre skummet har ölet i BAB-glaset en kraftigare kolsyra.

Ja, det verkar som det här specialglaset fungerar för den här typen av öl. Det är snyggt att titta på och skönt att hålla i och dricka ur. Trots det tror jag inte jag kommer att plocka fram det speciellt ofta ur skåpet.

Med det tackar jag åter Sejdelshoppen för den här omgången av samarbete. 

S:t Eriks Pink Boots

Bild: Galatea.

Ännu en öl i en stil som inte fanns för bara några år sedan: Frukt-gose. Pink Boots är smaksatt med fläderblommor, fläderbär och koriander. S:t Eriks är bryggeriet och 4,7 % alkoholhalten. Denna öl bryggdes som en del i Pink Boots Society-evenemanget Pink Boots Beer Day den 8 mars.

Färgen är röd med en aning guld (20 EBC). Det fyra fingrar höga luftiga skummet sjunker sakta ner till ett tjockt lock med ett lätt fräsande ljud.

Doften är lite strävt torr med fläderblommor, fläderbär, syrliga hallon och söta jordgubbar. Syrliga mineraltoner i bakgrunden.

Smaken är fruktig. Hallon, jordgubbar, fläderblommor. Passerande smaker av salt och fruktgodis, en lätt ren beska. Medelstor kropp. Eftersmaken har en växande mjuk sötma. mogna jordgubbar och lite körsbär. Lite salt och syrligt fruktgodis i det långa slutet, men framför allt skogsbärssylt.

Kolsyran är mycket kraftig, de många medelstora bubblorna är långlivade. Vätskan är medelmjuk.

Massor av harmoniska fruktsmaker i den här, men mindre salt än vad jag torr. Intressant, på ett bra sätt! 

Betyg: 3,88. Tillgänglighet: Systembolagets små partier 2016-05-06 (slutsåld). Pris: 24:90 för 330 ml. Bäst före: 11-01-2017

Ballast Point Mango Even Keel

Åter en öl jag köpt efter ett tips från Balder på MankerBeer… Mango Even Keel från USA-bryggeriet Ballast Point. Jag drack denna session-IPA utan smaksättning tidigare i våras och gav då högt betyg (länk). I denna variant har man tillsatt naturlig mangoarom, det verkar som om Ballast Point blivit lite av specialister på smaksatta IPA-varianter. Alkoholhalten är 3,8 %.

Jag litade alltså på Balder och beställde en kartong  med sex burkar via privatimport på Systembolaget.

Färgen är guld (7 EBC), vätskan är helt klar. Det två fingrar höga skummet är varmvitt och kompakt; lite rester blir kvar när det sjunker ihop.

Doften är besk-söt med tydliga toner av mangojuice. Aningar av smörkola. Den är inte dålig, men rätt enkelspårig.

Smaken startar beskt och lite torrt. Men den smaken blir snart totalt överkörd av fruktig söt mango. Lite beska örter, smörkola och en metallisk beska. Men det ligger långt under den dominanta mangosmaken. Lätt till medelstor kropp. Eftersmaken är mindre söt och fruktig, och här finns beska örter och konserverad exotisk fruktsallad. Den långa eftersmaken påminner mest och frukt-gelégodis.

Kolsyran är kraftig, de många små mjuka bubblorna är kortlivade. Vätskan är medelmjuk och aningen kladdig.

Tekniskt sett är det här en bra och genomtänkt öl med balanserade smaker. Samtidigt är den väldigt ensidig: Bakom den fräscha mangosmaken finns inte så mycket annat. En lättdrucken törstsläckare, lite som en beskare och mindre söt Fanta Mango (om det nu finns).

Betyg: 3,26. Tillgänglighet: Systembolaget via privatimport från craftbeer.se/Galatea i kolli om 6 burkar. Pris: 30:40 för 355 ml. Bäst före: - (bryggdatum 14 mars 2016).

Dugges / Stillwater The Tropic Sunrise

Bild: Dugges.

Dags för en… ”saftöl” som en bryggarprofil kallade det häromdagen. Alltså en berliner weisse med frukttillsats. Dugges har tillsammans med fantombryggaren Stillwater Artisanal tagit fram denna syrliga veteöl på 4,5 % som smaksatts med mango, ananas och hallon: The Tropic Sunrise.

Färgen är guld med en aning rosa, vätskan är nästan klar. Det två fingrar höga vita skummet försvinner iväg helt med ett fräsande ljud. Inga rester blir kvar på glaset.

Doften är söt och full av exotiska frukter – mango, bananer och lite apelsinjuice. Det finns också en ton av något slags ananas-vanilj-grädd-cocktail. Syrliga toner i bakgrunden som för tankarna till yoghurt. Sötman är tung och fet, på något sätt.

Smaken är syrligt söt, den allt tyngre sötman dominerar. Fruktgodis, torrmjölk. Några syrliga hallon och apelsinskal. Medelstor kropp. Eftersmaken har kvardröjande syrlighet, blandad söt exotisk frukt och lite citroner. Avslutningen är kort med metallisk syrlighet i den tunga sötman.

Kolsyran är medelstark, de medelstora bubblorna är långlivade. Vätskan är medelmjuk.

Den här sötman, som jag känner igen från någon gång för länge sedan men inte riktigt kan placera… Någonstans mellan torrmjölk och fruktkräm/fruktgelé… Den blir för tung och tjock i munnen. Den sämsta av de syrliga ölen från Dugges hittills.

Betyg: 2,91. Tillgänglighet: Systembolagets små partier 2016-06-03 (lagerstatus). Pris: 33:70 för 330 ml. Bäst före: 20-04-2018 (batch T709).

En sommarlördag i Göteborg

Helgen tillbringades i Göteborg. För att köpa byxor. Och hänga på krogar.

Båda målen uppfylldes.

Några av höjdpunkterna:

• Salladen på Brewers Beer Bar. Bland det godaste man kan äta!
• Den Stigbergets West Coast IPA som fanns på flera ställen, och som tappats på fat i förra veckan. Kommer offentliga tappdatum att bli nästa stora trend? Jag hoppas på det! 
• Carnegie Porter 2006 från Hakets gömmor. I sejdel. 

Såhär i efterhand känns det lite fånigt att inte ett enda nytt ställe besöktes. Å andra sidan, med ställen som Brewers Beer Bar, Haket, The Rover och Brewdog Bar så är det mycket svårt att slå sig in på marknaden. Det skulle i så fall vara en extremt renodlad engelsk pub, ungefär som The Wharf i Aalborg (drömma kan man ju alltid).

Och… man vet att man är i Göteborg när Scandic-hotellet har en veganavdelning i frukostbuffén.