Sveaborgs Helsinki Portteri

Vad passar väl bättre att dricka på en Åbo-kryssning än en baltisk porter brygd i Finland?

Precis! Så därför köpte jag en flaska Helsinki Portteri från Suomenlinnan Panimo / Sveaborgs Bryggeri, som ligger på 5,6 %.

Färgen är kolsvart, det låga skummet är brunt. Det sjunker ner utan att lämna några rester på glaset.

Doften är lätt. Lakrits, kaffe, rostad malt.

Smaken är tjock och svart. Rostade maltiga toner, gräddigt kaffe och saltlakrits. Stor kropp. Eftersmaken drar åt salmiak med mörk choklad och ännu mer saltlakrits. Långt slut med torra rostade toner.

Kolsyran är kraftig, de medelstora bubblorna är långlivade. Vätskan är något sträv.

En behaglig baltisk porter, betydligt mer lättdrucken än de som ligger på 7-9 %.

Betyg: 3,55. Tillgänglighet: Flaska på krogen. Pris: 6:90 € för 500 ml. Bäst före: 05 15.

Slottskällans Rökporter

En ny öl från Slottskällan? Det känns som om det var ett tag sedan. Och en rökporter dessutom? När jag såg att Systembolaget ville få in en svensk mörk och rökt ale i sortimentet så trodde jag att huvudalternativen var två existerande klassikerna: Nils Oscar Rökporter eller Strömsholms Malakias.

Så blev det alltså inte… Rökporter är en rökt porter på 6 %. 

Färgen är brun-svart (90 EBC), vätskan klar. Det fingertjocka skummet sjunker ner snabbt till ett beige lock utan att lämna några rester efter sig.

Doften är söt och maltig med en hel del rostade toner: Kaffe, mörk choklad och lakrits. Men också blandade frukter och grönsaker, liksom aningar av trä-aska och målarfärg. Inte mycket till rök, dock.

Smaken startar syrligt-beskt, men det tas snart över av en tydlig ren sötma liksom rostad/bränd malt. Försiktiga aningar av rök, salt och en hel del lakrits. Medelstor kropp. Eftersmaken har passerande sötma, saltlakrits och aningar av katrinplommon och träkol. Avslutningen är kort, mild och söt.

Kolsyran är medelstark, de medelstora bubblorna är kortlivade. Vätskan är medelmjuk och aningen torr.

Nej, det finns inget som är tekniskt fel eller osmakligt i den här. Det är bara det att för att vara en ”rökporter” så är det på tok för lite rök. Hade jag fått in den här blint hade jag aldrig gissat att det skulle vara en uttalad rököl. Och det drar ner betyget en hel del.

Betyg: 2,85. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment sedan december 2014. Pris: 25:50 för 330 ml. Bäst före: 091215 (batch RP1402). 

Fängelset Tjust Ale

Bryggeri Fängelset i Västervik stötte jag för första gången på i samband med hembryggar-SM för ett knappt år sedan då några flaskor därifrån dök upp. Vi magsura domare provade, men gillade inte: De smakade alla underligt kryddigt jästiga, som om de alla bryggts med saison-jäst…

Nu dök det upp en folköl från dem i affären, en engelsk bitter på 3,5 % som bryggts med Nugget, Fuggles och amerikansk västkust-jäst: Tjust Ale.

Färgen är gul-bärnsten (20 EBC), vätskan är klar. Det fingertjocka vita skummet sjunker snabbt ned till en tjock ring utan att lämna några rester på glaset.

Doften är syrligt jästig. Plast, apelsinskal, smör och frukter. Hade varit OK för en saison, men inte en bitter.

Smaken är rätt vörtig och medelsöt. Kryddigt tvåliga toner och en aning syrligt fruktgodis. Lätt fruktig beska, medelstor kropp. Eftersmaken är renare, men det finns ändå fenolisk tvål, apelsinskal och bagerijäst. Avslutningen är kryddig med lite hö.

Kolsyran är kraftig, de små bubblorna är mycket kortlivade. Vätskan är lätt.

Jag antar att det är precis som förra året, att jästen från deras saison Knot Work har infekterat jästen som den här jästs med, för det här doftar och smaker mer som en småklumpig sådan än något annat.

Betyg: 2,42. Tillgänglighet: Dagligvaruhandeln. Pris: Okänt för 330 ml. Bäst före: 01-04-2015.

Siren / De Molen Empress Stout

Till ölprovningen jag höll för en tid sedan (länk) så privatimporterade jag ett par lådor öl. En av dem var för mig helt ny: Empress Stout, ett samarbete mellan nederländska De Molen och engelska Siren (där den bryggts). Det var Brill & Co som hjälpte mig att välja denna eftersom min önskan hade varit ”något svart och stort, gärna kryddat”.

Det är en öl som är en del av sommarens samarbetsprojekt där ett antal bryggerier blev lottade att arbeta fram ett öl tillsammans med en av regnbågens färger som tema: Lila. De kom överens om att set skulle blir ett svart öl – De Molen är duktiga på sådana. Och lila, kom de fram till, är en kunglig färg och stilen bestämd till Russian Imperial Stout. För att ytterligare förstärka det kungliga valdes svartpeppar som en smaksättare, eftersom det anses vara en kunglig krydda. Alkoholhalten är för stilen rätt måttliga 8,5 %.

Färgen är kolsvart med en brun kant (100 EBC). det fingertjocka skummet är luftigt och brunt. Det sjunker långsamt och lämnar lite rester på glaset.

Den rika doften är mjuk och kraftig. Rostad malt, exotiska kryddor och aningar av rök, metall och parfym.

Smaken är mjuk med tydliga toner av svartpeppar (den kryddiga-fruktiga delen, inte hettan). Mjuk sötma. Parfym, orientaliska kryddor och rostad majs. Stor kropp. Eftersmaken är rätt mild med lite alkohol, svartpeppar, muskotnöt och en aning av beska örter. Avslutningen är något pepparhet och kryddig med en del torkad frukt.

Kolsyran är mild, de små friska bubblorna är kortlivade. Vätskan är tjock och mjuk.

En mycket intressant öl, väldigt annorlunda med sina kryddiga smaker. Jag har ofta problem med kryddade öl eftersom de lätt tippar över och bara blir kryddor snarare än öl. Men den här har verkligen den där speciella peppartonen (som mest påminner om att dofta på hela pepparkorn) välintegrerad med de andra smakerna. Och oväntat fylligt stor för 8,5 %, vilket mycket väl kan bero på att vörten kokat i fem timmar. 

Betyg: 4,14. Tillgänglighet: Privatimport i kolli om 24 flaskor. Pris: 38:90 för 330 ml. Bäst före: 310815 (batch G337).

Nynäs Bötet Barley Wine 2008 igen.

Det blev ett litet stim av barley wine här… Inget planerat men rätt passande för den snöiga vinter som just nu råder.

Tillika det jag tror är den äldsta öl jag äger just nu: Bötet Barley Wine från Nynäshamns Ångbryggeri. Just denna flaska med öl på 9,1 % hade ingen årgångsmärkning, men Thomas på bryggeriet har luskat ut att den är brygd under 2008.

Jag recenserade den när den var rätt färsk, i november 2008 (länk), då tyckte jag att den var ”kantig och obalanserad”. Betyget blev 3,65 (3,51 med modern viktning).

Nu ska jag  kolla vad som hänt under dessa knappa 6½ år. Flaskan har förvarats i ett mörkt men temperaturvarierat skafferi.

Det pyser lite tveksamt när jag öppnar kapsylen. Den helt klara vätskan är mahognyfärgad, det ljust bruna (oväntat mörka) fingerhöga skummet är luftigt, och det sjunker snabbt ned till en tunn ring utan att lämna några rester på glaset. 

Doften är mjuk och mild utan spår av alkohol. Cognac, ekfat, russin och vaniljglass. Lyxigt och snyggt oxiderad.

Smaken är stor och väldigt avrundad med en snabbt passerande pepprighet i starten. Sött och fruktigt, det är oväntat nära läsken Pommac. Det är kanske inte så komplext som jag hade hoppats på, och inte så intensivt. Å andra sidan uppskattar jag inte övertunga öl heller, det är en svår balansgång det här. Cognac, rom-russin, lite farinsocker och en aning kokos. Nästan ingen beska alls, i varje fall inget jag kan urskilja. Medelstor kropp. Eftersmaken är något torrare med ännu tydligare oxiderade fat-toner. Fin vanilj, knäck och lite gammaldags kola. Slutet är aningen strävt och ekat.

Kolsyran är rätt lugn, små bubblor som är rätt långlivade. Vätskan är lite sockerlag-kladdig men inte speciellt tjock.

Jodå, det har hänt saker under åren. Om det här är en bättre öl än den färska är givetvis en smaksak, men jag tycker om de avslipade smakerna i den här och den lätta oxiderade läder-russin-tonen som inte tar över.

Betyg? Tja, närmare 4 än 3,5 i alla fall. Ett trevligt experiment.

Öl på Spritmuseum

Bild: Spritmuseum.

Förra gången jag var på Spritmuseum så hette det Vin & Sprithistoriska, låg i Vin & Sprits gamla hus i Vasastan, Stockholm och var en rätt dammig historia. Men det var någon gång för ungefär 20 år sedan.

Nu har det bytt namn och flyttat till Djurgården. I morgon torsdag 5 februari 2015, kommer de att ha premiär på en ny utställning med rubriken Öllandet Sverige.

Ur pressmeddelandet:

— I Spritmuseums ölutställning gör vi nedslag i svensk ölhistoria, kultur och trender. Vi berättar om tillverkning och träffar olika bryggare. Besökaren får bekanta sig med olika ölsorter, malt och humle – dofta, känna, gissa! De kan också testa sina kunskaper i vårt ölquiz, boka en ölprovning och förskansa sig vid kranarna i vår restaurang, berättar Anna-Karin Svanberg, utställningsproducent.

På helgerna kommer det att bli visningar och provningar av svensk öl.

Utställningen kommer att finnas på plats till mitten av januari 2016.

Sigtuna & Shepherd Neame Barley Wine

Bild: Galatea.

I maj 2014 kom den här ölen till Systembolaget: Barley Wine som bryggts på Sigtuna Brygghus i samarbete med engelska Shepherd Neame. Det är en engelsk barley wine på 10 %. Gissar jag rätt så är den på dagen 1 år gammal idag.

Ölen är mörkt mahogny-färgad. Trots att flaskan stått still i ett par veckor så finns det massor av flytande partiklar i vätskan, även högst upp i flaskan. Det fingertjocka skummet är beige, det försvinner iväg rätt fort utan att lämna några spår efter sig.

Doften är söt och fruktig med alkohol-toner av madeira och cognac. Besk humle, torkad frukt och röda äpplen.

Smaken är kraftig och ganska mjuk med len sötma, tydligt besk örtig humle och massor av torkade exotiska frukter. Choklad och omogna äpplen, aningar av marsipan och tobak. Medelstor kropp. Eftersmaken är rätt så mild med toner av choklad, toffee och konserverade plommon. Avslutningen är sött maltig med lite fruktkola.

Kolsyran är medel till mild, de små bubblorna är kortlivade och friska. Vätskan är mjuk och ganska tjock.

Rätt så trevlig och besk, fortfarande ganska rå men med väl dold alkohol. Fast vad är det med den kraftiga fällningen?

Betyg: 3,39. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga nyheter maj 2014 (slutsåld). Pris: 69:90 för 330 ml. Bäst före: 2018-02-03.