Farsons Blue Label

Nya tag! Ännu en öl från Simonds Farsons Cisk på Malta. Den här gången kategoriserad i den ytterst rara gruppen engelsk pale mild ale. Jodå, Malta har varit brittiskt. Blue Label har en alkoholhalt på måttliga 3,3 %.

Färgen är ljust bärnsten med en aning brunt (17 EBC), vätskan klar. Det höga skummet sjunker rätt snabbt ner till en fingertjock skumkrona som är luftig. Inga skumrester blir kvar på glaset.


Doften är maltig. Aningen instängda toner av kex och kakor. Aningar av mint och läder.

Smaken är även den mycket maltig men betydligt fräschare än doften. Aningar av karamelliserat socker och rågkakor. Smakerna är som sig bör lätta och mjuka. Försiktiga beska toner med aprikoser och mandel (som jag gissar kommer från jästen), kanske även lite läder. Eftersmaken bjuder på mer maltiga toner med lite lätt rostning. Kakor och digistive-kex i slutet.

Kolsyran är medelstark, de många små bubblorna är friska. Vätskan är medelmjuk.

Jag är ju väldigt svag för engelsk mild. Den här kanske inte är den mest komplexa jag druckit och doften var inget vidare. Men ändå en positiv överraskning.

Betyg: 3,28. Tillgänglighet: Köpt på Malta. Pris: Gåva. Bäst före: MAR12.

Cisk Lager

Krögare Take var för en tid sedan på familjesemester på Malta. på väg tillbaka tog han med några burkar öl som han tyckte jag skulle dricka i studiesyfte.

Den första av dessa blir en råfruktslager på 4,2 %, Cisk Lager. Bryggeriet är Simonds Farsons Cisk. Ölen har en egen site här.

Färgen är gul (6 EBC), vätskan har en lite märklig damm-lik fällning som ligger kvar i vätskan. Det fingertjocka luftiga skummet är två fingrar högt. Inga skumrester på glaset.

Doften är dammig och aningen unken. Lite vass sötma, aningar av spannmål och deg. Kryddiga toner och en lätt kemisk beska.

Smaken är söt med deg-toner och ojäst spannmål/vört. Underliga svaga toner av julkryddor. Mild eftersmak med dammiga söta toner, kemisk alkohol och en aning av russin.

Kolsyran är medel till stark, bubblorna är rätt kraftiga. Vätskan är kladdig.

Nä, jag är inte imponerad.

Betyg: 2,1. Tillgänglighet: Köpt på Malta. Pris: Gåva. Bäst före: APR12.

Beer Here Høst Citra

Høst Citra från danska Beer Here är ännu en öl med specialnamn för Systembolagets tillfälliga släpp. I vanliga fall heter den Carma Karma Citra. Oavsett namn är det en amerikansk brown ale på 7 % som humlats enbart med Citra. Ölen har bryggts hos Sørgaards Bryghus.

Färgen är mörkt brunröd (50 EBC), vätskan är klar. Det finns jästfällning på flaskans botten. Det fyra fingrar höga skummet är kompakt och ljusbrunt. Det sjunker mycket sakta ner och lämnar en del skumrester på glaset.

Doften är fylld med amerikansk humle och citrus. Lätt doft av bröd med lite karamellrostad malt. Aningar av buljong, krusbär och toffee.

Smaken är torrare än väntat. Kraftig beska med citrus-syrlighet. Choklad och aningar av fruktgodis. Lite nötter och rostat bröd i bakgrunden. Lätt till medium kropp. Eftersmaken bjuder på växande smaker av beska och alkohol. Avslutningen är enkelspårig med alkohol och beska, nästan som en DIPA.

Kolsyran är ganska stark. De små bubblorna är friska. Vätskan är något tjock och torr.

Lite obalanserad och för mycket (för framträdande) alkohol. Avslutningen är nästan astringent, men bara nästan.

Betyg: 3,08. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga sortiment tid hösten 2011 (lagerstatus). Pris: 37:50 för 500 ml. Bäst före: 28. 06. 12.

Den obligatoriska nyårskrönikan för 2011 - 3

Hopps jag kommer ihåg allt jag ska skriva den här gången. Det skulle vara lite genant (men samtidigt helt i bloggens stil) med nyårskrönika #100 i september.

= = =

Få kan ha missat att det var under 2011 som ölintresset växte i Sverige. Explosionsartat.

Bara några år tillbaka så var situationen vid en ”stor butik” ett normalt nyhetssläpp att några stressat sprang mot vinerna, de flesta mot whiskeyhyllan och så några enstaka letade reda på ölnyheter.

Så har det inte varit i år. Visst, spännande whisk(e)y säljer fortfarande slut fort, men nu är det stor trängsel vid hyllorna för ale och porter/stout. Flera andra ölbloggar har rapporterat om irriterad stämning och knuffar i vinkällarbutikerna när något riktigt rart varit till salu.

Jag har pratat med flera lite äldre systembolagssäljare som berättat att de inte upplevt något liknande sedan vin-haussen i slutet av åttiotalet. På den nivån är vi nu. Och Systembolaget har inte riktigt klarat av att hantera det här alla gånger (Ingrid-kaoset…). Som ett monopolföretag får man nog ha en lite annan inställning och andra lösningar än andra butiker. Att begränsa beställningarna första dagen till 1 flaska av varje vara per kund var en bra sak. Att ransonera inköpen även i butik för vissa varor är en idé jag tycker borde provas mer.

Öl har ju fått allt mer och - med vissa få undantag - mer och bättre uppmärksamhet i ”vanlig media”. Och det är bra.

Det har också under året varit trendigt bland en hel del ungdomar att dricka ”craft beer”, något som även märkts på De Klomp. Att det skulle sitta studenter och dricka quad och DIPA på vardagskvällarna var inget som någon kunnat förutse när krogen öppnade.

Vi får väl se om den trenden håller i sig.

Den obligatoriska nyårskrönikan för 2011 - 2

Okej, det var såklart saker jag glömde i del 1 (länk). Lite sammanfattning, delvis för att jag själv ska fatta vilket häftigt år det var:

Jag blev godkänd på öldomarprovet. Årets plötsligaste överraskning, fortfarande.

Jag höll ett av Nördcafé-kvällarna på Länsmuseet, där jag kåserade kring ölnörden som socialt fenomen. Detta gav i sin tur artiklar och intervjuer i Extra Östergötland, Corren och (två i) Linköpingstidningen. Intensivt.

Carlsberg bjöd på resa till Köpenhamn och en spännande dag på det gamla bryggeriet.

Var med och dömde i mitt första hembryggar-SM. Jag är fortfarande imponerad över flera av de ölen…

Ölbloggare.

Och så ölbloggarträffen i Uppsala. En överintensiv kväll med bryggerivisning, provningar och ölnördande extraordinarie. Träffade Slottskällans Jonas, Anders och Urban i vars händer bryggeriet verkar ha en ljus framtid.  

Då så. Det var mitt ölhändelseår.

= = =

Nu till ölen. Här är det väl mer blandat. Följande text kommer att innehålla spekulationer, generaliseringar och omotiverat gnäll, men det känns som det behövs.

Efter att i många år jobbat i uppförsbacke kändes det som att det började släppa för småbryggerierna. Ett större intresse hos kunderna gjorde att det blev enklare att få ut produkterna, dels till Systembolaget (helst om det var lite konstigt) men framför allt till kunderna. De lokala varorna sänkte tröskeln ut till kunderna enormt för de allra minsta.

Det känns också som det har blivit lite trendigt att vara bryggare.

Som jag fattat det har priserna på bryggeriutrustning sjunkit drastiskt under senaste åren, och man behöver inte som Oppipgårds-Christoffer en gång förklarade ”10 år eller 10 miljoner” för att starta ett kommersiellt bryggeri.

Och det är bra, ju mer öl och ju fler bryggerier dess bättre.

Tyckte jag i alla fall för ett år sedan. Problemet är att minskade ekonomiska trösklar också betytt minskade tids-trösklar. De där 10 åren i citatet, liksom. Man har inte fått i lung och ro gått igenom allt som kan gå fel.

Jag har på krogar och mässor (mest på SMÖF) druckit en hel del av de här jättenya bryggeriernas öl. Och med något enstaka undantag har de inte varit färdiga. Eller felaktiga.

Det har varit obalanserade recept, feljäsningar, infektion efter infektion efter oxidation efter konstighet. Och stora variationer mellan flaskorna. Det är problem som alla kan ha till och från, men de ska inte släppas iväg och säljas.

Tänker inte lista några namn här, de som verkligen är intesserade får kolla tillbaka i bloggen.

Några av de bryggare jag pratat med om det här har vart ödmjuka inför problemen, vetat om att de inte riktigt lärt sig bryggverk, råvaror eller kunna tillräckligt om processen för att i tid kunna upptäcka problem. Och nej, man kan inte ta bort tidigare fel genom att torrhumla lite till…

Andra har stirrat ut i tomma luften och förklarat att ölen ska vara sådär. ”Det är craft beer, det ska vara lite edge och rufft. Man ska märka att det är gjort flr hand. Jag tycker det smakar bra.”

Och här finns det problem. Framför allt för de där som ska ”vinnas över från stor stark-träsket” som verkar vara en viktig målgrupp. De kommer inte att köpa en öl till om den första inte är god. Och det kommer att drabba de mer etablerade småbryggerierna som verkligen kan det här. Vilket de inte förtjänar.

Men det kanske är så att de här nya ölen kräver lite mer av drickarna? Jo, delvis. En flamländsk rödöl kan kräva en viss introduktion och möter ett visst motstånd. Men tro mig, jag börjar veta hur en American Pale Ale ska smaka. Och jag har druckit en hel del sådana kommersiella öl som varit rent obehagliga under året.

Så inför 2012 hoppas jag att de här allra nyaste och minsta bryggerierna höjer kvalitetsribban ordentligt. Sälj inte sånt som inte är perfekt. Om man vill ha en snabb och behaglig inkomst är inte ölbryggning den rakaste vägen.

Ett undantag ska dock nämnas. Omipollo. Vansinnigt bra. Men den har också tagits fram med hjälp av ett av de mest erfarna bryggerierna på området, De Proef. Något att tänka på.

Den obligatoriska nyårskrönikan för 2011 - 1

Jag håller med Dilbert.

Man något slags sammanfattning ska jag väl få ur mig.

Bäst att börja med det enklaste, de öl jag i år gett högst betyg i recensionerna:

1. Uerige Altbier
2. Wilde Rose Bamberger Kellerbier
3. Cantillon Iris (2005)
4. BrewDog Alice Porter
5. Cantillon Gueuze 100% Lambic
6. Oppigårds Humlelager
7. Oppigårds Spring Ale
8. BrewDog Hello My Name Is Ingrid
9. Ljuva Livets Ängöl (ÄSB)
10. Port Brewing Mongo

Det öl i år jag gav mest avvikande betyg (jämfört med de andra recensionerna på BeerAdvocate) var  S:t Eriks Sommarale med +19,1 % och Eskilstuna Anders Dubbel IPA med -83,7 %. Den senare har jag smakat flera gånger därefter och vissa gånger har den varit bra, andra gånger lika hemskt fullproppad med gröna äpplen som när jag recenserade den.

Jahapp. Vad mer ska jag skriva om?

Tysklandsresan bör nog komma med. Första gången jag åker på en tågluff till detta underskattade öl-land. Det var lite pirrigt att åka iväg utan helt klar resplan, men allt slutade väl. Fast nästa gång jag gör något liknande ska jag ytterligare hålla ner alkoholkonsumtionen så att inte magen havererar efter halva resan. Och ha med massor av Samarin.

Höjdpunkterna var annars flera på resan. Det småsömniga sommar-halvtomma Hannover. Altbier-metropolen Düsseldorf där jag inte drack en droppe öl men väl fick se personalslagsmål på Mc Donald's. Köpenhamn på tillbakavägen, lika torrlagd där.

Och Bamberg. Bamberg, mmm Bamberg. Dagarna där måste ha varit årets ölhöjdpunkt! Jag har ju hört och läst och sett en del om denna frankiska pärla, och den var dels som väntat, dels annorlunda. Som det brukar vara. Jag hade väntat mig öl och bryggerier, men inte de väl bevarade stadskärnorna. Eller åskvärmen som slet en del på en oförberedd resenär.

Har jag gjort några mer ölrelaterade resor? Det som först kommer upp i huvudet är Göteborg Porter Festival i höstas. En förtjusande festival, kanske den festival med bäst stämning jag varit på hittills. Och så bara svart öl. Samt att jag äntligen fick dricka Carnegie Starkporter från åttiotalet. Häftigt.

SMÖF måste också omnämnas. Jag har varit där tidigare, men den här gången var jag där som bloggande volontär. Både jag och andra har sagt det tidigare, men det tål att upprepas: Att få en hel liten ort att ställa upp och jobba så hårt under en helg är imponerande, speciellt när jag nu fått se det lite från insidan. Tack, Malte! Fast jag har inte kommit över att jag i blindtest sågade en av mina favoritöl. Ack ack.

Jobba gjorde jag också på Linköping Beer Expo, där jag höll tre överrasknings-ölprovingar där den ena var mer obskyr än den andra. Det blir en mässa även i vår, vilket jag redan ser fram mot. Även detta år kommer jag att hålla ett par provningar.

Jag hittades också halvjobbande på Allt Om Öl Festivalen i Eskuilstuna där den soliga sommardagen och ett litet men entusiastiskt utställarfält skapade en mycket avslappnad och trivsam festival.

Fasen vad festivaler jag var på, trots allt. Stockholm Beer. Har slog jag på stort och bevistade Nacka Standmässan tre dagar. Intressant var ölbloggar-mötet, kul att få träffa de människor man annars bara läser om.

Och så var jag jag några dagar i Göteborg under sensommaren, mest för att få andas ut och dricka någon öl. Känna lite på stan, liksom. Och tjôta med bryggare Bingebo. Det är också ett ljust minne från året.

Dessutom fick jag i våras en av de finaste utmärkelserna i ölsverige: Svenska Ölfrämjandets Guldpin, som jag fick vid årsmötet som hölls på De Klomp. Jag blir lika stolt varje gång jag läser diplomet som hänger på mitt arbetsrum.

Fast allt har inte varit bra för mig. Jag har en förmåga att ta på mig en massa skoj uppdrag och jobb. För mycket, visade det sig och jag drabbades av en hel del stressymtom under tidig höst.

”Rensa bort det mindre viktiga” var kuratorns råd. Så det gjorde jag. Därför blev bloggandet lite mindre ambitiöst än vad jag tänkt mig, framför allt ströks den handfull intervjuer jag tänkt göra under hösten. Likaså har jag dragit ner på inköpen från Systembolaget, jag köper nästan inga stora flaskor och inga vinkällar-varor som jag inte är ärligt intresserad av (mestadels svensk öl).

Ölprovningarna på De Klomp fick också ransoneras, till en i månaden. Det här var en tidvis knackig process som nu löst sig till något bättre för alla inblandade, vilket känns skönt. Jag har också tackat nej till att hålla andra ölprovningar under hösten.

Fast bloggandet har inte varit självklart enkelt alla gånger det heller. Ofta har recensionerna gått som en dans när jag skriver in dem på BeerAdvocate, men varje bokstav har fått slitas fram när jag sedan ska skriva in dem här. Och notis-inläggen har ibland känts sega: ”det där har ju redan en annan blogg skrivit om för flera timmar sedan!” Trots detta har jag skrivit ungefär lika många texter som 2010.

Bloggosfären har utvecklats under året. Det har mognat, och många har funnit sin form och nisch. Samtidigt som det kommit nya hungriga, har andra valt att lägga av eller göra ett längre uppehåll. Också det ett tecken på mognad, tror jag. Fast många av dem är saknade. Jag tror jag är den svenskspråkiga ölblogg som hållit på längst nu, inte illa för någon som är så rastlös.

Det blir en del II, där jag ska fundera över ölläget idag.

Nils Oscar Jubileum 15

I somras firade Nils Oscar 15 år som bryggeri. Det är en rätt lång tid i mikrobryggar-Sverige. I början var det en rätt vinglig resa som började med Kungsholmens Kvartersbryggeri och gick via Tärnö Gårdsbryggeri till att vara dagens bryggeri, boende i Nyköpings gamla vattenverk, med ett stabilt sortiment och en jämn hög kvalitet som gett en hel del exportframgångar.

Tråkiga, kanske vissa tycker. Jo, måhända kommer det inte lika mycket experiment och påhitt från dem som från vissa andra, men de har en stabilitet och en förutsägbarhet som inte är så dum alla gånger.

I kväll drack vi den öl som skapades för deras jubileum i somras, på sätt och vis en fortsättning på den Saison som kom 2009 och Sorashi Blond från 2010. Systembolaget gillade och frågade om de inte kunde få något snarlikt igen. Och så skapades Jubileum 15, en kryddad saison på 7,4 %, ölen jag drack som sista öl under 2011.

4.920 stora flaskor tappades, liksom ett litet antal fat. Det är en öl bryggd på pilsnermalt och mörk karamellmalt som jästs med en belgisk jästsam och sedan kryddats med skal och fruktkött från kaffe, saaz- och tettnang-humle, citrongräs, thailänsk basilika och limeblad.

Färgen är ljust guld, vätskan klar. Det stora vita skummet faller ner långsamt och lämnar en hel del rester på glaset.

Doften är torr och örtig med en lätt belgisk jästig-fenolisk ton. Örtkryddor och allt mer apelsinskal. Aningen syrlig. Frisk. En hel del dofter, men den känns ändå lite… enkel. Apelsinjuice blir en större doftkomponent ju mer temperaturen stiger.

Smaken domineras från början till slut av en kombination av lite syrliga apelsinskal och söt apelsinjuice. Jo, jag vet att det inte finns ett spår av någotdera i ölen, men det smakar så. Belgiska jästtoner. Apelsin. Örter och exotiska kryddor. Lätta friska smaker. Frisk. Medelstor kropp. Mjuka apelsingodis-smaker i eftersmaken liksom en lätt beska. Apelsin i slutet.

Kolsyran är medelstor, lätta bubblor. Vätskan är mjuk och lite torr.

Det här är ju ingen dålig öl. Men det hade varit trevligt om den släppt fram något annat än de där apelsinsmakerna, som dominerade totalt utan att det fanns en gnutta apelisn i ölet. Undrar hur den var som färsk?

Betyg: 3,73. Tillgänglighet: Systembolagets exklusiva nyheter september 2011 (slutsåld). Pris: 99:00 för 750 ml. Bäst före: AUG 2014.