Ni som följt mig genom åren vet att jag har lite svårt att greppa konceptet ”julöl”. Dels för att jag inte är så förtjust i allmänna sociala krav på hur högtider ska firas, dels för att jag inte firar och dricker jul som idealbilden ger sken av.
Att ge råd i julölsfrågor känns alltså inte så enkelt och självklart för mig. I år har jag i stället bett en av mina närmsta och äldsta vänner att skriva om sina julölstankar, som han slipat på under många jular. Dags för vad jag tror är Ofiltrerats första gästkrönika (hade jag varit hembryggare hade det väl varit en jästkrönika).
= = =
Så var det åter dags för julölen!
Ni har knappast missat det: den 14:e denna månad slås bolagets dörrar upp inför ännu en uppsättning brokiga flaskor med dunkelt innehåll. Dagspressen fylls av recensioner och åtskilliga mer eller mindre organiserade provningar äger rum ute i landet.
Bland ölintresserade tas detta emot med allt från en känsla av åretshöjdpunkt till en halvhjärtad gäspning. Julöl är, trots den plats företeelsen ändå tar, svår att förhålla sig till. Tidningarnas recensioner spretar åt alla håll, de folkliga åsikterna likaså. Den ene skakar på huvudet åt den andres favorit.
Låt oss fastställa anledningen en gång för alla: Julöl är ingen ölstil.
En gång till så att vi kan gå vidare sedan: det finns inget fastställt sätt att säga vad som konstituerar en julöl! Om en samling erfarna öldomare skulle ställas inför att bedöma, säg, en brittisk milk stout så skulle de genast veta ungefär vad de väntade sig finna i glaset, och deras åsikter skulle förmodligen dra åt liknande håll. Men om glaset presenterades som julöl så skulle deras bedömningar sannolikt bli lika vitt skilda som de ovan nämna tidningsrecensionerna.
Förr i tiden var det enkelt. Större delen av året drack man en ljus eurolager, och när det blev jul så hällde bryggeriet sockerkulör i den och satte tomtar på etiketten. Klart. Idag är situationen en helt annan. En snabb blick på 2011 års lista visar 44 öl, allt från mörk lager via barley wine till kryddad öl. Den icke påläste får hugga i blindo och riskerar att sitta där med ett glas
glühkriek till sillen.
Betyder det att hela konceptet är odugligt, kanske bäst att ignorera? Vissa tycker det. Jag tycker att det vore synd. Denna mörka, kalla årstid går väldigt väl ihop med en kraftig maltdryck, och antalet svenskar som försöker hitta vin som passar julbordet torde vara snart räknade. Julen kräver helt enkelt öl. Det sitter djupt i vår kulturhistoria. Vi måste bara hitta ett sätt att förhålla oss till den, ett sätt att bringa lite ordning i detta trots allt lockande kaos.
Jag kan inte komma med ett facit, men jag tänkte föreslå det förhållningssätt som jag själv använt under flera år och som fungerat bra för mig. Det är inte svårare än att jag utgår från vad jag ska ha den till, och det finns två precisa julrelaterade situationer som jag tänkte adressera.
Dels är det givetvis julbordet. Förmodligen utgår åtskilliga recensenter från det. Det svenska smörgåsbordet i sin julform består som bekant av milda, syrliga och feta smaker som jag tycker passar bra ihop med en ale av brittisk typ med bra bottendrag i beskan, men som ändå håller sig lite i bakgrunden. Det gäller också att styra rent från de alltför söta eller kryddade varianterna.
De senaste åren har jag gjort det enkelt för mig och bara köpt Oppigårds utmärkta
Winter Ale som sitter som en smäck till såväl sill som jansson, men givetvis kan även en välgjord lite mörkare lager göra jobbet. Om man köpt hem en flaska som man är osäker på finns det ett praktiskt lackmustest: när man ändå ska provsmaka den nygriljerade skinkan så passar man på att öppna en provflaska. Passar det så är man hemma. Ibland har jag rentav känt just då att resten av julen faktiskt kan kvitta.
Den andra situationen är lite mer subtil, men jag tänker mig den såhär: tomten har utfört sin uppgift, släkten har äntligen åkt hem, och du sitter där i ett plötsligt mycket tystare hus med en skål nötter och en trave hemgjord knäck brevid dig och försöker begripa dig på handboken till den där
laserskruvdragaren
du fick av din svåger. Då känner du att det är dags att öppna någonting, och detta är vad jag är ute efter. Här vill jag släppa på alla bromsar och hitta någonting som är kratfullt, svart, sött, starkt, kryddigt, humlat... helt enkelt en flaska flytande julgodis. Någonting som värmer och kan hugga tag i smaklökarna som brukar ha blivit lite blasé vid det laget.
Det blir i allmänhet någon av de där flaskorna som brukar ratas av de tidningsrecensenter som utgår från att öl ska drickas till mat. Min bästa träff hittills var 2007 års
Brøckhouse Julebryg, men en återkommande favorit är Nøgne Ø:s
Underlig Jul. Bara man öppnar kapsylen så sprider sig julstämningen i takt med doften.
För att sammanfatta är det alltså detta jag vill ha sagt om julöl: för att begreppet ska vara användbart måste man vara klar över i vilket sammanhang ölen ska drickas. Utan det blir julölen obegriplig, såväl när vi ska köpa den som när vi pratar eller skriver om den. Dessa båda situationer är mina val. Skriv ditt eget facit.
Så i nästa vecka kommer jag därför som många andra traska in under den gröna skylten och leta bland flaskorna. Jag kommer leta efter smörgåsbordsdryck och flytande julgodis. Och jag är rätt säker på att den flytande delen av julen kommer att bli lika god som vanligt.
= = =
Morgan Eklöf är frilansande datakonsult och teknikhistorisk
bloggare. Hans exkursioner bland mekaniska datorer, flygande bilar och
elektroniska spionkatter kan ses på
http://fordomsteknik.se/.
